Kraftig vind och byggslarv hejdade mongolernas erövring av världen

Det är dessa rester som marinarkeologen år 2002 har dykt ned i mörkret för att undersöka.

För mongolerna var den kraftiga stormen en katastrof, som blev början till slutet för deras mäktiga dynasti, men för japanerna var den rena rama miraklet, och den räddade landet från en poten­tiellt förödande invasion.

Kubilai ville härska över hela Kina

För Kubilai khan måste nyheten om den storm som utplånade hela hans enorma flotta ha varit obegriplig.

Som barnbarn till Djingis khan, som i början av 1200-talet hade erövrat stora delar av Asien, hade han stolta anor och krigarblod i ådrorna.

Våren 1241 sträckte mongolernas herravälde sig över det mesta av Asien, och det var först när mongolarmén närmade sig Wiens portar i Europa som dess framryckning avstannade.

Vid det laget var mongolernas välde det största rike som världen hade skådat.

Fälttåget avstannade dock inte av militära orsaker utan för att det mongoliska riket plågades av interna stridigheter om arvsföljden.

Efter Djingis khans död år 1227 hade hans son Ögödei tagit över titeln som khan, och när han avled 1241, blommade rivaliteten upp.

Konflikterna pågick i nästan två decennier, men år 1260 utropade mongolernas stora råd Kubilai khan till storkhan och härskare över det mongoliska riket.

Dessförinnan hade han verkat som furste och härförare i ett mindre område i Kina. Ett antal rivaler, som kämpat om den mongoliska tronen, vägrade dock att erkänna honom som storkhan, och i praktiken delades riket i fyra områden.

Kubilai khan var nu härskare över östra Mongoliet, Manchuriet, Tibet och en stor del av Kina. För den ambitiöse härskaren räckte det inte.

Hans rike skulle vara stort och sträcka sig ut över de indonesiska öarna Java och Sumatra och ända till Vietnam.

Framför allt ville han emellertid göra det som ingen av hans förfäder hade lyckats med: Han ville lägga hela Kina under sig.

Färre pengar skulle knäcka Japan

Vägen till den kinesiska Songdynastin gick emellertid via Japan. En stor del av dynastins intäkter kom nämligen från skatt på handeln med japanerna.

Om Kubilai kunde strypa handeln över havet skulle Songriket ha mycket mind­re pengar att föra krig för, och landet skulle därmed vara betydligt lättare att inta.

Därför bestämde Kubilai khan sig för att slå till mot staden Hakata på Japans tredje största ö Kyushu, som dignade av rikedomar.

En stor kinesisk sammanslutning av köpmän hade slagit sig ned i staden, och i mitten av 1200-talet hade trafiken mellan de kinesiska hamnarna och Hakata ökat kraftigt.

Från Kina förde fartygen bland annat siden, porslin, böcker och te, som japanerna var tokiga i.

Från Japan förde skeppen virke, koppar, mineraler, bläckhorn, svärd och solfjädrar. Hakata måste krossas, och 1268 var Kubilai redo att slå till.

Exemplariska skeppsbyggare

Mongolarméns styrka låg på land, men Kubilai khan satte en ära i att lära av sina fiender.

Det gällde även Songdynastin, och därför gav han order om att bygga stora fartyg, som liknade kinesernas. Songdynastin var nämligen världens bästa skeppsbyggare.

Deras fartyg var byggda av bambu och andra träslag och var mycket stora.

Med flexibla bambusegel var fartygen lättmanövrerade, och indelningen av skrovet i olika skott gjorde att de inte vattenfylldes och kantrade.

Förutom att fartygen användes för handel utgjorde de ryggraden i Songdynastins slagkraftiga flotta. Ett enda fartyg kunde enkelt rymma upp till tusen soldater, och krigarna kunde ta med sina hästar ombord.

På däcken ställdes katapulter, som kunde slunga brinnande projektiler eller kinesiska brandbomber i form av granater fyllda med krut mot fienden.

Utöver att bygga fartyg som kineserna lärde Kubilai khan sina soldater att reagera på order som gavs med hjälp av trummor – precis som i Songdynastins armé.

Mongolerna förbereder sig på krig

År 1268 saknade den då 53-årige mon­go­liske härskaren knappast självförtroende. Han var en man i sina bästa år och i god form, berättar den italienske upptäcktsresanden Marco Polo:

”Varken kort eller lång utan av medellängd” med lemmar som var ”välbyggda och proportionerliga” samt en ”frisk, rödmosig hud”. Kubilai khan gick ut hårt mot japanerna:

”Vi, det stora mongoliska riket, har mottagit himlens mandat och blivit universums herre. Otaliga stater i fjärran länder har därför valt att knyta band till oss”, förkunnade han i ett brev, i vilket han även förklarade att japanerna lika gärna kunde ge upp med en gång.

Den japanska regeringen hade emellertid annat att tänka på än den skrytsamme mongolhärskaren.

Makten i landet var på den tiden delad mellan kejsaren, som skötte diplomatiska och religiösa frågor, och ”bakufu”, som är japanska för ”lägerregering”, och som utgjorde landets militära och egentliga ledning.

Bakufu dominerades av samurajer, en särskild krigarkast, som innehade den faktiska makten.

Samurajerna var inbegripna i en blodig maktkamp mellan de olika klanerna, och de hade vare sig tid eller kraft att bekymra sig om annat.

Kubilai khan väntade därför förgäves på svar, och i frustration började han göra sig klar för ett krig mot Japan.

Samtidigt hade han under de följande åren stora framgångar på slagfältet på andra håll.

År 1271 lyckades han – utan att erövra Japan först – inta stora delar av Songdynastin i södra Kina. I det nyerövrade området installerade han strax därefter sig själv som kejsare och grundade vad som skulle komma att bli känt som Yuandynastin.

Han hade intagit en stor del av Kina, men hans ambitioner hade inte blivit mindre: Nu skulle Japan underkastas det mongoliska herraväldet.

Som förberedelse inför invasionen lät han skicka 5000 mongo­liska soldater till lydstaten Korea som förtrupp och sade åt den koreanske kungen att bygga inte mindre än 900 krigsskepp och sätta ihop en armé av 10000 man.

Kubilai khan samlade sina egna styrkor, som omfattade tiotusentals krigare. ­Fångar från en kinesisk stad som mongolerna precis besegrat tvångsinskrevs.

”De befriades från sina bojor och skonades från avrättning”, står det i officiella papper från oktober 1273. I gengäld skulle de tidigare fångarna nu slåss på mongolernas sida i det förestående kriget mot japanerna.

Kurs mot de japanska öarna

Kubilai khans flotta seglade från Happo i närheten av Pusan i vår tids Sydkorea den 2 november 1274 med kurs mot de japanska öarna.

Flottan omfattade 23000 mongo­liska, kinesiska och koreanska soldater. Till det kom 6700 sjömän fördelade på 900 fartyg.

Angreppet gick som Kubilai khan hade hoppats och förväntat.

När han två dagar senare nådde fram till ön Tsushima, som ligger ungefär halvvägs mellan Kyushu och Korea, väntade endast en liten garnison bestående av 80 samurajer och en militärguvernör vid namn So Sukekuni.

Vid åsynen av de många fartygen skickade den nervöse militärguvernören en tolk för att fråga vad flottan ville.

Som svar lät dess ledare en styrka med tusen man gå iland på stranden, var­ifrån de avfyrade en ”rasande ström av pilar, lika kraftig som regnet”.

Samurajerna och deras krigare stupade i rask takt, och snart var slaget över.

”Med hjälp av överlägsna vapen gick fienden iland utan några större förluster”, berättar japanska källor sorgset.

Efter att ha satt eld på de kringliggande samhällena och dödat invånarna fortsatte flottan till nästa ö, Iki.

Avståndet till Iki var endast fem mil, och öns guvernör, Taira Kagetaka, hade redan hört talas om massakern på Tsu­shima.

Han förfogade inte över mer än hundra beridna samurajer, och i ren desperation beväpnade han därför de lokala fiskarna med spjut, klubbor och säckar fyllda med sten. Striden blev dock förutsägbart kort.

Kagetaka drevs snabbt tillbaka till sitt fort, och för att slippa nederlagets skam begick han och hans familj harakiri – det vill säga självmord genom att sprätta upp magen från väns­ter till höger med ett kort svärd.

Under tiden fortsatte mongolerna till den bukt där handelsstaden Hakata låg.

Den första stormen räddar Japan

Den japanska garnisonen i Hakatabukten hade förvarnats om mongolernas angrepp, och därför väntade 6000 samurajer på stranden, när Kubilai khans flotta dök upp vid horisonten.

I små båtar och till ljudet av trummor rodde de mongoliska styrkorna iland, varpå de genast angrep fienden.

Mongolerna var överlägsna samurajerna. Deras pilbågar hade längre räckvidd, och medan samurajerna var bäst på att slåss man mot man, bemästrade mongol­armén stora, organiserade angrepp.

Trots det mötte Kubilai khans soldater hårt motstånd från samurajerna. Bland dem var Takezaki Suenaga.

”Att vara krigare är att göra det som gör oss värda att belönas”, konstaterade han, innan han med sina fem krigare gav sig i kast med den stora invasionsstyrkan.

Framåt kvällen avbröt mongolerna striderna för natten och drog sig tillbaka till stranden. När morgonen kom möttes japanerna emellertid av en dramatisk syn.

Enligt den officiella kinesiska historiekrönikan Yuanshi hade ”en våldsam storm” dragit in under natten, och många krigsskepp hade krossats mot klipporna.

”Plötsligt reste sig en motsatt – östlig – vind, som blåste tillbaka dem till deras eget land”, berättar den japanske hovmannen Kadenokoji Kanenaka i sin dagbok den 6 november 1274.

Cirka femtio olyckliga mongoliska soldater och sjömän togs till fånga och fördes till den japanska huvudstaden, där de enligt hovmannen förhördes och avrättades.

”Vindens vändning måste ha kommit som ett skydd från gudarna. Vi bör prisa dem i evighet”, tillfogade han i sina anteckningar.

Den storm som genom sin framfart hade räddat japanerna från mongolernas fruktade invasion kom sedermera att gå under namnet ”kamikaze”, som betyder ”helig vind” på japanska.

13 500 soldater miste livet

Nederlaget avskräckte emellertid inte Kubilai khan.

Visserligen hade han förlorat 13500 man och 300 fartyg, men Hakata låg i ruiner, och därmed hade han eliminerat en av Songdynastins viktigaste intäktskällor. Han fortsatte därför oförtrutet sin erövringskampanj.

Det sista förkrossande slaget mellan Songdynastin och mongolerna utkämpades 1279 utanför nuvarande Hongkong.

Kubilai khan stred med dynastins flotta, som dessförinnan hade fallit i hans händer, och vid årets slut lydde hela Kina under mongolerna.

Nu var tiden inne att åter vända blickarna mot Japan.

”Songdynastin har gått under för mongolernas händer, och det är risk att samma öde kommer att drabba Japan. Vi anser det därför nödvändigt att varna er”, skrev en tidigare undersåte i Song­dynastin till japanerna samma år.

Japanerna hade anat vad som var i görningen, och redan 1276 hade de börjat förbereda sig på det stora slag som de förväntade sig skulle komma.

Under an­greppet 1274 hade samurajerna mött mongolerna direkt på stranden och ­tvingats tillbaka.

Nu fick bönder i uppgift att bygga en bred och hög stenmur längs två mil av kusten i Hakatabukten.

Med en försvarsmur skulle de kunna möta fienden från en väl skyddad position. Samtidigt organiserade samurajerna sina krigare i försvarsenheter, och myndigheterna konfiskerade fiske- och handelsfartyg, så att de kunde möta det mongoliska hotet till havs.

Även Kubilai khan rustade sig för striden. Krigarna försågs med rustningar gjorda av små läderstycken, så att de skulle kunna stå emot samurajernas pilar och svärd.

De hästar som skulle användas i strid släpptes ut på bete, så att de hann äta sig feta före seglatsen.

Alla fartyg samlades ihop, även Songdynastins erövrade skepp. Eftersom fartygen inte räckte byggde Kubilai nya.

Hela skogsområden fälldes för att skaffa nog med virke till de stora krigs­skeppen. I augusti 1280 var planen klar:

”I samråd med den koreanske kungen och generalerna uppnåddes det enighet om en anfallsplan. Fartyg med 40000 mongoliska, koreanska och nordkinesiska soldater skulle utanför ön Iki sammanstråla med en flotta som medförde 100000 soldater från södra Kina, och sedan fortsätta och krossa Japan”, noterade mongoliska ämbetsmän.

Mongolerna angriper Japan igen

I juni 1281 inledde Kubilai sitt andra angrepp på Japan. Trots att mongolerna denna gång mötte väsentligt hårdare motstånd, föll öarna Iki och Tsushima snabbt.

Värre blev det för mongolerna, när de försökte gå iland i nordöstra delen av Hakatabukten.

Där möttes de av ett väl förberett ­japanskt försvarssystem med bland annat en effektiv försvarsmur och många små fartyg, vars besättningar ettrigt attackerade de stora krigsfartygen.

Den japanske kaptenen Kusano-Jiro styrde till exempel genom ett ”regn av pilar, varav en slet av hans vänstra arm”, men han lyckades kämpa vidare.

Han knäckte sitt fartygs master, så att de föll på de mongoliska fartygens däck, så att han och hans män kunde borda dem och slåss. Innan andra fartyg hann komma mongolerna till undsättning, ”satte de modiga angriparna skeppet i brand och gav sig därefter av, medan de tog 21 huvuden med sig”, berättas det sturskt i en av japanernas källor.

De japanska båtarna var lätta att styra, men många av dem sänktes av stora stenar och bomber avfyrade från katapulter på mongolernas skepp.

De våldsamma mongoliska attackerna fick emellertid inte japanerna att ge upp. I stället lyckades de göra de mongoliska kaptenerna så nervösa att de surrade ihop sina fartyg för att förhindra att de ­japanska båtarna kunde omringa och ­attackera dem ett och ett.

Japanerna svarade genom att skicka båtar fyllda med brinnande hö rakt mot mongolernas fartyg.

För att få andrum lade de mongoliska styrkorna till slut till vid öarna Shiga och Noko vid Hakatabuktens mynning.

Även där angreps de dock av japanerna. Samurajer verkade komma från alla håll för att ta sig ombord på de mongoliska skeppen, som hade kastat ankar.

En japansk källa hävdar att samurajerna hann få ihop över 2000 huvuden, innan mongolerna blev tvungna att dra sig tillbaka till den erövrade ön Iki.

En andra kamikaze räddar Japan

Hittills hade den mongoliska och den koreanska styrkan kämpat på egen hand mot japanerna.

Den erövrade Songflottan med sina 3500 fartyg och 100000 krigare hade nämligen ännu inte nått fram från Kina. Den 12 augusti 1281 var flottorna till slut förenade, och nu attackerade de gemensamt Japan.

Denna gång utkämpades striderna vid ön Takashima, där japanerna var mycket sämre förberedda än krigarna vid Hakatabukten.

Angreppet pågick hela natten, och som tidigare använde japanerna sig av små, snabba farkoster, med vilka de genomförde räder mot mongolerna.

För att försvara sig surrade de mongoliska kaptenerna på nytt ihop sina fartyg, men denna gång skulle försvarstekniken visa sig bli ödesdiger för dem.

Ännu en gång blåste det upp en kraftig storm, som på kort tid slog sönder och samman de mongoliska krigsskeppen.

”En tyfon sänkte de flesta av de utländs­ka piraternas skepp. Åtskilliga tusen stupade eller togs till fånga. Inte ett enda av fiendens fartyg stannade kvar vid Iki eller Tsushima”, skrev hovmannen Kadenokoji Kanenaka i sin dagbok.

Den natten miste Kubilai khan på ett ögonblick hela sin gigantiska flotta, och för andra gången verkade japanerna ha blivit räddade av vädret.

För mongolerna framstod förklaringen om ett vansinnigt naturfenomen som skälet till deras nederlag som mycket bättre än rykten om slapphet och inkompetens, och sett med japanska ögon bevisade stormen att gudarna var med dem.

Forskare pusslar ihop historien

Därför tvivlade japanska och mongoliska historieskrivare aldrig på att en kraftig storm var anledningen till att Kubilai khan förlorade hela sin gigantiska flotta.

I flera hundra år har forskare emellertid ifrågasatt den förklaringen, eftersom de har haft svårt att tro på att en storm skulle vara hela förklaringen till att så många fartyg förliste.

Historiker och marinarkeo­loger har därför under årens lopp passat på att undersöka rester av fartygen, när de dykt upp i näten hos de lokala fiskarna.

Först 1981 inleddes emellertid en egentlig arkeologisk undersökning av området utanför Takashimas kust.

I mer än 20 år har marinarkeologer med dykexpeditioner som den James Delgado genomförde år 2002 nu sökt igenom bottnen på jakt efter fynd.

Därför kan forskarna i dag skapa sig en tämligen tillförlitlig bild av vad som egentligen hände den 12 augusti 1281 utanför den japanska kusten.

Allt tyder på att en kraftig tyfon drabbade skeppen, som låg hopsurrade utanför kusten.

De fartyg som befann sig längst ut kapade trossarna och gav sig troligen ut till havs i hopp om att rida ut stormen.

Fartygen nära kusten var däremot förlorade.

Hjälplösa kunde sjömännen bara se på medan de enorma skeppen slungades fram och tillbaka av vindar och vågor för att till slut krossas mot varandra eller mot klipporna.

Mitt detta inferno av skrik, gnägganden och virke som knäcktes gick befälhavaren Wang under med sitt skepp.

Om han då var levande eller död vet forskarna inte, men säkert är att han sjönk iförd sin röda läderrustning och sin hjälm, tills han med ansiktet nedåt nådde bottnen.

Där låg han, tills James Delgado mer än 700 år senare fick syn på krigarens hjälm med rester av kraniet i.

Virket avslöjar hemligheten

Till arkeologernas mest intressanta fynd hör de bitar av virke som Delgado och hans kollegor har hittat.

Virket var utspritt över en stor yta på havsbottnen, och det bekräftar enligt forskarna med största sannolikhet myten om att en oerhört kraftig storm dragit fram bland fartygen.

Fynden visar emellertid även något annat.

Närstudier av virket visar nämligen att flera av plankorna har många spikhål. Det avslöjar att de har reparerats på ett snabbt och osystematiskt sätt.

Även kritiska delar av fartyget, som mastfoten, som fördelar trycket från masterna, har reparerats snabbt och slarvigt.

Delgado och andra arkeologer ser det undermåliga snickararbetet som ett tecken på att det rådde tidsnöd i Songflottan och att besättningarna var hårt pressade, när flottan sommaren 1281 kraftigt försenad banade sig väg genom vågorna.

Sjömän och hantverkare kan ha varit utmattade och demoraliserade eller så trötta på Kubilai khan och de påfrestningar hans krigs­iver utsatte dem för att de medvetet har saboterat hans skepp.

Det våldsamma väderfenomenet orsakade därför inte på egen hand katastrofen. Dåligt underhåll, slarv och möjligt sabotage är en bidragande orsak till att det gick så illa som det gjorde för mongolerna.

Hade fartygen i stället varit i gott skick, hade de kanske kunnat rida ut stormen, och i så fall hade Japans historia sett helt annorlunda ut.