I de berömda seriealbumen om Asterix och hans vänner följer vi ett keltiskt folk som kallas galler, som vägrar att låta sig kuvas som resten av Frankrike av Julius Caesar och hans romerska imperium.
Huvudpersonerna är gallerna Asterix och hans bäste vän Obelix. Just Obelix förkroppsligar på många sätt de klichéer som i mer än 2 500 år har förknippats med kelterna.
Obelix är stor och tjock, och går med bar överkropp. Han älskar mat och vin, är bullrig och lättretad och kan utan besvär slå de mest grovhuggna och muskulösa romerska soldater halvt fördärvade.
Ska man tro diverse skriftliga källor från grekerna och romarna var Obelix typisk för de flesta kelter.
Gallern Vercingetorix kapitulerar till den romerske härföraren och blivande kejsaren Julius Caesar. Målning av Lionel Royer från 1899. Vercingetorix var en gallisk hövding, som tappert försvarade gallernas sista bastion i den befästa staden Alesia i dagens Frankrike. Caesar och romarna lyckades dock svälta ut honom och hans folk.
Texterna beskriver kelterna som stora, stökiga män, som ofta drog ut i strid utan en tråd på kroppen och vrålade och skrek, medan de dödsföraktande angrepp fienden.
Under stora delar av järnåldern (cirka år 500 f.Kr. till år 800 e.Kr.) hade kelterna rykte om sig att visa stort mod på slagfältet, men också för att vara enfaldiga, svaga för alkohol och ”obehärskade och kaotiska”, som den grekiske filosofen Aristoteles beskrev dem.
Men vilka var dessa ”galna” kelter, som bredde ut sig över stora delar av Europa för att sedan nästan helt försvinna igen? Det kan du få veta mer om i denna artikel.
Kelterna utgjordes av flera folkslag
Kelterna var inget enskilt folk utan snarare en samlingsbeteckning för en lång rad olika befolkningsgrupper, som under järnåldern levde i Central- och Västeuropa.
Kelterna talade sannolikt språk som liknade varandra så mycket att de olika stammarna kunde förstå varandra.
Det är dock tveksamt om kelterna betraktade sig själva som ett stort, gemensamt folk.
Sannolikt definierade varje enskild kelt sig snarare som medlem av en viss stam eller klan.
Kelterna lämnade efter sig ytterst få skriftliga källor, som berättar om deras kultur, språk och samhälle.
Carnyx från Tintignac I centrala Frankrike. Kelterna var kända och ökända bland sina fiender för sina stridstrumpeter, carnyxerna. De gjordes av brons mellan 100-talet före Kristus och 100-talet efter Kristus.
Kelternas fiender
Våra kunskaper om de hemlighetsfulla kelterna bygger på framför allt arkeologiska fynd i Tyskland och Frankrike samt inte minst historiska vittnesbörd från grekerna och romarna.
Kelterna var fiender till grekerna och romarna. Deras beskrivning av kelterna måste därför tas med en nypa salt.
Många av källorna är diffusa och har ofta karaktär av propaganda, vars syfte var att måla upp en bild av kelterna som fiender.
Den grekiske filosofen Platon beskrev kelterna som ”försupna och mycket krigiska”.
Romarna hade inte heller mycket till övers för kelterna, som de stred mot otaliga gånger under 300- och 200-talet före Kristus och senare under Caesars galliska krig och i samband med erövringen av Britannia.
Två galler korsar en flod. Tavla av den franske målaren Évariste Vital Luminais (1821–1896).
Kelternas druider offrar en människa genom att sticka en dolk i hans mellangärde. När han faller till marken kan de utifrån hans ryckningar och hur blodet sprutar säga vad som kommer att ske i framtiden. Diodorus Siculus, grekisk historiker.
Romarna betraktade kelterna som barbariska och enfaldiga, men fruktade dem samtidigt för deras skicklighet som krigare.
Den romerske generalen Marcus Claudius Marcellus beskrivning av kelterna är som tagen ur någon av berättelserna om Asterix och hans vänner:
“Nästan alla gallerna är väldigt långa, ljushåriga och rödbrusiga. Deras blick är hård, de är väldigt stolta och oförskämda. En hel grupp främlingar skulle inte kunna klara av en enstaka galler, om han kallar på sin hustru, som i regel är stark och har blå ögon. Inte minst, när hennes nacke sväller, medan hon gnisslar med tänderna och svingar sina kraftfulla, vita armar och börjar dela ut slag och sparkar.”
Invasionen av Rom
Évariste Vital Luminais (1821–1896): Galler får syn på Rom. Motiv från kelternas och gallernas värld var populära inom 1800-talets konst. Évariste Vital Luminais skildringar av gallernas kläder och utrustning är långt ifrån historiskt korrekta.
Arkeologiska fynd visar att de keltiska folkslagen uppstod någon gång på 800-talet före Kristus längs floderna Donau, Rhen och Elbe i Centraleuropa.
Kelterna var då fördelade på över 100 rivaliserande stammar som delade språk, kultur och religion, men alla stammar styrdes av sin egen furste.
Omkring år 600 före Kristus utvandrade flera keltiska stammar till Spanien.
Tvåhundra år senare nådde några av de keltiska utvandrarna hela vägen till Turkiet, medan andra färdades över Alperna för att slå sig ner i norra Italien.
Där besegrade kelterna en romersk armé vid floden Allia, varpå de fortsatte sitt plundringståg mot självaste Rom.
År 390 före Kristus belägrade kelterna delar av Rom och tvingade staden att betala 1 000 pund guld för att de skulle ge sig av.
Kelternas utbredning
De keltiska stammarnas utbredning
Det ser dramatiskt ut, när man studerar en karta över kelternas maximala utbredning. Det fanns emellertid aldrig något sammanhängande keltiskt rike, som kan jämföras med romarriket. Kelterna utgjorde ett stort lapptäcke av stammar, som i viss utsträckning hade språk, seder och religion gemensamt.
Kelternas ursprung
De keltiska folkslagen uppstod någon gång på 800-talet f.Kr. längs Centraleuropas stora floder – Donau, Rhen och Elbe.
Pyreneiska halvön
Omkring år 600 f.Kr. utvandrade den första keltiska stammen till Pyreneiska halvön (Spanien och Portugal). De keltiska samhällen som uppstod där blev till viss del uppblandade med de lokala ibererna.
Galatien
Kelterna rörde sig huvudsakligen västerut. På 200-talet f.Kr. uppstod det emellertid på Anatoliska högslätten i öster ett keltiskt rike, som fick namnet Galatien. I mitten av första århundradet f.Kr. inlemmades Galatien i romarriket, och i dag existerar riket inte. Galaterna är kanske bäst kända från Galaterbrevet, som skrevs av Paulus och ingår i Nya Testamentet.
Kelternas sista bastion
När gallerna på fastlandet kuvades av romarna på Caesars och Augustus tid under andra hälften av det första århundradet f.Kr. var Storbritannien kelternas sista bastion. Romarnas invasion och partiella erövring av Brittiska öarna från år 46 e.Kr. resulterade med tiden i att kelterna trängdes ut till periferin av Brittiska öarna.
Keltisk ficka i Frankrike
I dag talas det keltiska språk av minoriteter i fem områden på Brittiska öarna och ett område i Bretagne i nordvästra Frankrike (se nedan).
Allians med Karthago
Under 200-talet före Kristus utvecklades kelterna till en nagel i ögat på det expansiva romarriket.
Kelterna allierade sig med flera av Roms ärkefiender, bland annat den grekiske fältherren Pyrrhus och Hannibal från Karthago.
När den sistnämnde år 218 före Kristus korsade Alperna med sina elefanter bestod hälften av hans armé av 30 000 keltiska fotsoldater och 4 000 kavallerister.
De många krigen mot kelterna fick med tiden romarna att hata ”barbarerna” från Frankrike, som romarna hånfullt kallade ”Gallia Comata” – det håriga Gallien.
Diodorus från Sicilien om gallerna
Den döende gallern är den absolut mest kända avbildningen av en galler från romartiden. Det är inte mycket autentiskt med utseendet bortsett från den galliska mustaschen, som var lätt att urskilja under antiken, eftersom mustascher inte hörde hemma i varken den romerska eller den hellenistiska världen. Statyn är en romersk kopia av en hellenistisk staty från slutet av 200-talet f.Kr.
Så såg kelterna ut
En av de mest detaljerade beskrivningarna av kelternas (här kallade ”gallerna”) utseende och liv finns i den grekiske historikern Diodorus Siculus verk, Bibliotheca historica, från mellan år 60 och 30 f.Kr.
Caesar blev kelternas undergång
Efter de tre puniska krigen mot Karthago åren 264 till 146 före Kristus blev Rom den dominerande stormakten i Medelhavet, och romarna började sedan på allvar tränga in i de keltiska områdena.
År 58 före Kristus blev Julius Caesar ståthållare över de galliska provinserna. Fram till år 50 före Kristus erövrade han hela Gallien, i dag mer känt som Frankrike.
Caesar slog ner keltiska uppror i Bretagne och Normandie, och enligt den engelske historikern Michael Grant var den romerska armén vid det laget vida överlägsen gallerna.
I sin bok Julius Caesar från 1969 beskriver Michael Grant kelterna så här:
”I krig var gallerna i högre grad skrytsamma än egentligen farliga. Tidigare invasioner i Italien hade gett dem ett imponerande rykte i Rom, och det var fortfarande något skrämmande över det första angreppet från fotfolket med deras långa svärd och träsköldar. Men efter den första motattacken förvandlades dessa fotsoldater snabbt till en oregerlig, värdelös hop, varken lika vilda som barbarerna eller så välorganiserade som romarna.”
Kelterna i bilder
Kelternas konst
Den keltiska konsten verkar ofta mystisk och skrämmande. Det beror kanske på att vi vet så lite från kelterna själva om vilka betydelser som döljer sig i deras konst. Här är två typiska exempel på keltisk konst: 1) Den så kallade kelterfursten från Glauberg i Tyskland från cirka 400 f.Kr. utförd i sandsten. 2) En ceremoniell bronssköld från Battersea hittad i floden Themsen i London – från mellan 350 f.Kr. och 50 f.Kr.
Gundestrupkitteln
År 1891 hittades den så kallade Gundestrupkitteln i en torvmosse i Vesthimmerland i Danmark. Kitteln är av silver och har daterats till mellan år 150 och 50 f.Kr. Motiven på Gundestrupkitteln indikerar att den tillverkats av kelter. Nya undersökningar visar att kitteln sannolikt härrör från dagens Rumänien eller Bulgarien.
Nordeuropas största storstad
Av greker och romare betraktades kelterna som enfaldiga barbarer, oförmögna att organisera sig i större städer. Det motbevisas av den keltiska staden Heuneburg i södra Tyskland. Staden uppstod omkring år 600 f.Kr. och var Nordeuropas största med cirka 5 000 invånare, när den var som störst.
Stonehenge är inte keltiskt
I många år trodde man att den mystiska stenkonstruktionen Stonehenge, som ligger i det engelska grevskapet Wiltshire, uppfördes av keltiska druider. På senare tid har emellertid dna-analyser visat att Stonehenge uppfördes i slutet av den yngre stenåldern av människor med förfäder som härstammade från Anatolien och inte från området kring Donaus källa. Sannolikt har emellertid kelterna vid någon tidpunkt använt Stonehenge som en helgedom av något slag.
Människooffrande druider
Julius Caesar hade dock svårt att inta kelternas områden i Storbritannien.
En omfattande militär operation år 55 före Kristus misslyckades, och först nästan hundra år senare, år 43 efter Kristus, kom stormakten tillbaka med 400 fartyg och 20 000 man under ledning av general Aulus Plautius.
Romarna mötte ännu en gång hårt motstånd från de orädda keltiska klanerna och deras människooffrande druider.
Den grekiske historikern Diodorus Siculus, som levde kort före Jesu födelse, beskrev druiderna:
”De offrar en människa genom att sticka en dolk i hans diafragma (mellangärde, red.), och när han faller omkull kan de utifrån hans ryckningar och hur blodet sprutar säga vad som kommer att ske i framtiden. Ett offer får aldrig utföras utan en druid.”
Kelterna i Storbritannien
Under 40-talet efter Kristus lyckades romarna med mycket besvär erövra större delen av Storbritannien och upprätta den romerska provinsen Britannia.
Romarna lyckades splittra gallerna genom att bedriva en politik som innebar att de kelter som valde att acceptera den romerska överhögheten belönades med stora fördelar.
De som motsatte sig dödades eller såldes som slavar. Det uppskattas att över en miljon besegrade kelter såldes på Roms slavmarknader.
De följande århundradena smälte kelterna in i den romerska kulturen, och det en gång så utbredda och mäktiga folkslaget försvann nästan helt.
På enstaka platser på Brittiska öarna, i synnerhet i Irland, lyckades kelterna bevara sin kultur.
Med tiden har de dock blandats så mycket med andra befolkningsgrupper att det i dag är svårt att avgöra vad som är kvar av den ursprungliga keltiska kulturen utöver ett fåtal dialekter.
Läs också: Alla ville ha romarnas akvedukter: Vatten gav Rom makt
Här talas det keltiska i dag
Sex keltiska fickor
Det talas varianter av keltiska i sex områden i Europa. Fem av dessa finns i Storbritannien och ett i Bretagne i Frankrike.
Skotsk-gaeliska
Cirka 57 000 personer talar skotsk-gaeliska som modersmål i nordvästra Skottland samt på ögruppen Hebriderna och i Nova Scotia i Kanada.
Iriska
Iriska är officiellt språk i Irland. Enligt en undersökning år 2016 talar totalt 1 761 420 personer iriska. Endast 73 803 av dessa talar dock det keltiska språket till vardags.
Manx
På den lilla ön Isle of Man dog det keltiska språket manx ut 1974. Försök att återuppliva språket har gjorts, och ett fåtal personer på ön kan i dag igen kommunicera på manx.
Walesiska
Walesiska talas som modersmål av 883 300 personer. Det motsvarar 29,1 procent av befolkningen, visar de senaste officiella sammanställningarna från 2021.
Korniska
Korniska talades i området Cornwall i sydvästra England, men språket dog ut i slutet av 1700-talet. Korniska har dock upplevt en uppblomstring under 1900- och 2000-talet och används i dag i undervisningen i många skolor. År 2002 fick korniska status som officiellt språk enligt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
Bretonska
Bretonska talas som modersmål i den franska regionen Bretagne. Omkring en halv miljon talar språket i dag. Det keltiska språket är dock hotat, eftersom undersökningar visar att de flesta som talar bretonska är 60 år eller äldre.