”Jag lät hacka munskänken i bitar”

Efter att ha fått nys om det skickade Buwa en man till staden Etawah för att skaffa en tola* gift insvept i ett stycke papper.

Giftet skulle lämnas till en gammal tjänarinna, som skulle ge det till Ahmad Chasnigir. (I Hindustan kallar de munskänken chasnigir).

Ahmad gav giftet till den hindustaniske kocken och lovade honom fyra pargana** , om han på ett eller annat sätt kunde blanda i giftet i min mat.

Buwa skickade ytterligare en kvinna utöver den gamla kvinnan som gav Ahmad giftet. Den andra kvinnan skulle se till att han verkligen gav mig giftet som de hade kommit överens om.

Han var listig nog att placera giftet på tallriken och inte i grytan, för jag hade gett mina egna kockar stränga order om att övervaka hindustanierna och få dem att smaka på maten direkt ur grytan, när de tillagar rätter åt oss.

Men när måltiden serverades var våra egna odugliga kockar ouppmärksamma. Den hindustaniske kocken lade en tunn skiva bröd på porslinstallriken och strödde därefter nästan hälften av giftet över brödet.

Ovanpå giftet lade han lite kött, som hade marinerats i olja. Om han hade strött ut giftet över köttet, eller om han hade blandat det i grytan, så skulle det ha slutat mycket värre.

Dessutom kastade han av ren och skär förvirring resten av giftet i eldstaden.

Kockarna serverade maten på fredagskvällen efter den sena bönen. Jag åt en massa kaninkött och stekta morötter.

Därefter tog jag några tuggor av den förgiftade hindustaniska maten, men utan att känna någon dålig smak.

Jag tog också en eller två tuggor av det marinerade köttet. Inte heller då kände jag emellertid att det smakade illa.

Men efter att ha ätit en eller två bitar torkat kött blev jag plötsligt illamående.

Dagen innan hade jag också ätit torkat kött, och då hade jag känt att maten hade en märklig smak. Det trodde jag nu var skälet till illamåendet.

Ännu en gång vände det sig i magen på mig. Medan jag satt vid bordet kände jag två gånger som om jag skulle kräkas, och det var nära att jag kastade upp på duken.

”Nej, nu går det inte längre”, sa jag till slut till mig själv. Jag reste mig snabbt och rusade ut på badrummet. Hela vägen dit var jag nära att kasta upp.

När jag kom fram kräktes jag våldsamt. Jag har aldrig tidigare kräkts efter en måltid, inte ens när jag har druckit. Det gjorde att mitt sinne förmörkades av en misstanke om att något var i görningen.

Jag gav order om att kocken skulle gripas och att spyorna skulle ges till en hund, som mina män höll ett öga på.

Under den första vakten blev hunden slö, och dess mage svällde upp. Det spelade ingen roll hur många stenar männen kastade på den för att få den att flytta sig, den vägrade att resa sig.

Hundens tillstånd var oförändrat fram till lunch, då den kvicknade till, och den överlevde testet.

Ett par av mina krigare, som hade ätit samma mat som jag, drabbades följande morgon av kraftiga kräkningar. En av dem blev väldigt sjuk, men vi återhämtade oss allihop helt och hållet.

Olyckan drabbade oss, men slutet gott, allting gott, som man säger. Gud gav mig livet tillbaka – jag hade varit nära döden och återvänt till livet. Jag var pånyttfödd. Nu har jag insett hur mycket livet är värt.

Jag beordrade sultan Muhammad Bakhshi* att hålla ett vakande öga på kocken som jag hade låtit gripa.

När kocken senare torterades erkände han allt det som jag har berättat för dig tidigare i brevet.

På måndagen beordrade jag landets mest betydande män, de adliga, de militära ledarna och ministrarna att närvara under rättegången.

Jag lät förhöra de båda männen och de båda kvinnorna, och de erkände alla detaljer i fallet. Jag lät hacka munskänken i småbitar och gav order om att kocken skulle flås levande. Den ena av de båda kvinnorna lät jag trampas ihjäl av en elefant, och den andra lät jag skjuta med en luntlåspistol.

Buwa lät jag arrestera. Hon ska få betala för vad hon har gjort.*

På lördagen drack jag en kopp mjölk. Det gjorde jag även på söndagen. Jag intog även en del lemnisk jord* och lite opium löst i mjölk.

Mjölken satte verkligen fart på mina inälvor. På lördagen kastade jag upp något helt kolsvart, som mest såg ut som infekterad galla.

Gudskelov är allt nu som det ska. Det finns en versrad som lyder ”den som når döden värdesätter livet”.

Varje gång jag tänker på denna fasansfulla händelse blir jag arg. Det var endast genom Guds nåd som jag fick fortsätta att leva. Hur ska jag kunna ge uttryck för min tacksamhet?

Jag hoppas att detta inte kommer att skrämma upp dig. Jag har i detalj beskrivit allting som inträffade.

Även om det var en förskräcklig händelse, som inte fullt ut kan beskrivas med ord, så har jag tack vare Gud överlevt, och allt har slutat väl.

Var inte orolig.

Epilog

Babur levde i ytterligare fyra år, innan han 1530 dog av naturliga orsaker.

Innan dess grundade han mogul­riket, som kom att härska över Indien de följande mer än 300 åren.

Först i mitten av 1800-talet, när britterna tog över makten i Indien, gick ­Baburs rike under.