Indusfolkets kollaps

Indusfolkets gåtfulla kollaps

Tusen högt utvecklade städer, banbrytande uppfinningar och ett rikt handelsliv präglade Induskulturen – en av forntidens högst utvecklade civilisationer. Men för 3 800 år sedan försvann samhället spårlöst ur historien.

Tusen högt utvecklade städer, banbrytande uppfinningar och ett rikt handelsliv präglade Induskulturen – en av forntidens högst utvecklade civilisationer. Men för 3 800 år sedan försvann samhället spårlöst ur historien.

Mamoon Mengal & Shutterstock

Spadtag för spadtag avslöjade utgrävningarna en stad som verkade nästan osannolikt modern. Den låg på en plats som lokalborna kallade Mohenjo-Daro, ”De dödas stad”, och innehöll brunnar, murade badanläggningar och till och med kloaksystem. Snörräta gator korsade staden och delade upp den i perfekt rätvinkliga fyrkanter enligt en välordnad plan.

Efter hand som arbetet fortskred stod det klart att den brittiske arkeologen John Marshall hade all anledning att vara både stolt och glad.

”Det är få arkeologer förunnat att få uppleva det som Schliemann fick uppleva i Tiryns och Mykene och Stein i Turkestans öken: att få kasta ljus över lämningarna från en sedan länge glömd civilisation. Det ser emellertid ut som om vi står på tröskeln till en sådan upptäckt vid Indus slätter”, skrev han om upptäckten i tidskriften Illustrated London News 1924.

Det var med blygsam stolthet och återhållen glädje som Marshall jämförde sitt fynd av en stad i den sydöstra delen av våra dagars Pakistan – som vid denna tid var en del av den brittiska kolonin i Indien – med två av historiens absolut största arkeologiska upptäckter: lämningar från antikens Grekland och 1000-talets Mongoliet. Men den praktfulla civilisation som Marshall hade hittat – Induskulturen – ruvade på en dyster hemlighet.

© Creative Commons

Fynden vid utgrävningarna visade att samhället, dess invånare och dess skickligt uppförda byggnader hade mött ett grymt öde. Civilisationen hade gått under och städerna övergivits, glömts bort och sedan försvunnit under lager av sand och jord. I de geologiska lager som kunde dateras till år 1800 före Kristus var spåren efter människor ytterst få.

Vid den tiden var städernas storhetstid förbi och invånarna försvunna. Vad som gick snett var ett mysterium för arkeologerna, som under de följande årtiondena strömmade till Indusdalen för att undersöka den återfunna civilisationen och avslöja dess hemligheter. Arkeologernas och historikernas hypoteser om vad som hänt inkluderade krig, invasioner, översvämningar och jordskalv.

Först nyligen stod det klart att orsaken till Induscivilisationens plötsliga undergång stod att finna långt från floddalens bördiga jord och snörräta husrader.

Induskulturens kollaps

Induskulturen var förmodligen mycket fredlig och leddes kanske av präster. Städerna har endast ett fåtal spår av befästningar.

© Soban

Indien blev 3 000 år äldre

John Marshall insåg snabbt att utgrävningen av Mohenjo-Daro inte passade ihop med övriga fynd från Indusdalen.

När arkeologerna daterade sina fynd utifrån de geologiska skikten upptäckte de till sin förvåning att Mohenjo-Daro var omkring 4 000 år gammal – betydligt äldre än andra fynd i området.

När Marshall efter några års arbete reste hem till England var hans egen bedömning att Induskulturen hade nått sin kulmen mellan 3250 och 2750 före Kristus. Han hävdade att han hade ”lämnat ett Indien som var 3 000 år äldre än då han kom dit”. Men Marshalls fynd täckte bara in en bråkdel av den kultur som skulle komma att avslöjas.

Dittills hade de forskare som vågat tänja längst på tidshorisonten ansett att den indiska civilisationen hade uppstått i dalen kring Ganges i norra Indien, där indoariska folk från Persien och centrala Asien bosatt sig omkring 1250 före Kristus.

De nya fynden visade att en självständig indisk civilisation uppstått minst 1 500 år tidigare än så.

Indusfolkets kollaps

Tusentals små sigill med djurmotiv och skrivtecken har hittats i Indusdalen. Motiven består bland annat av tjurar och enhörningar.

© J. H. Wade Fund/Clevelandart & Shutterstock

Utgrävningarna av området runt Mohenjo-Daro tog fart på allvar efter andra världskriget. År 2002 hade över 1 000 städer, byar eller bosättningar grävts ut.

Induskulturen sträckte sig från den nordöstra delen av våra dagars Afghanistan till Pakistan och nordvästra Indien i ett område som täckte omkring en miljon kvadratkilometer – en yta nästan dubbelt så stor som Frankrike.

Forskarna menar också att nomader längs den omkring tre hundra mil långa Indusfloden började bruka jorden redan omkring år 7000 före Kristus. Väster om Indusfloden, i den del av Pakistan som nu heter Baluchistan, har forskarna hittat spår efter odling av vete och korn och skelett från nötkreatur, getter och får. Nomaderna började bli bofasta.

Induskulturen utvecklades under flera tusen år

Induskulturen blomstrade under den så kallade mogna Harappaperioden, då städer sköt upp, och i synnerhet smycken producerades i stora mängder, men faktum är att ett avancerat folk existerade i området redan kring år 7000 före Kristus.

Indusdalen var den perfekta grogunden

Nomaderna kunde knappast ha hittat en bättre plats för att grunda en blomstrande civilisation. Varje sommar från juli till mitten av augusti drog ett kraftigt monsunregn in över landet.

Nederbörden fick Indusfloden att svämma över sina bräddar, och när vattnet drog sig tillbaka lämnade det kvar ett tjockt lager näringsrik lerjord som grödorna trivdes i.

Omkring år 3000 före Kristus odlade människorna där förutom säd även ärter, sesamfrön och dadlar. Från ungefär den här tiden har arkeologer dessutom hittat spår av bomullsfrön och bomullsfibrer. Välståndet gjorde att den spirande kulturen kunde bygga större städer. Först bestod bebyggelsen endast av byar och klungor av hus, men omkring år 2600 före Kristus hade många av de små byarna vuxit till sig och blivit till städer med flera tusen invånare.

”Det är få arkeologer förunnat att få uppleva det som skedde för Schliemann i Tiryns och Mykene och för Stein i Turkestans öken ... Det ser emellertid ut som om vi står på tröskeln till en sådan upptäckt på slätterna vid Indus.” Den brittiske arkeologen John Marshall, 1924.

Två av de största städerna var Mohenjo-Daro och Harappa.

Forskarna uppskattar att Harappa hade 23 500 invånare på en yta av 150 hektar. Båda städerna låg på kullar som uppstått då människor i århundraden hade bebyggt samma plätt mark och därmed efterlämnat rester av byggnader, avfall och annat material. På toppen av kullen och mitt i städerna låg en stor byggnad som liknade en fästning.

Runtom bredde gatorna ut sig i ett noga planerat nätverk. Arkeologernas mätningar visade att de genomgående gatorna var nio meter breda medan de mindre gatorna var halvannan till tre meter breda.

Indusfolkets kollaps

Fibrer och frön från bomull har hittats på flera platser i Indusdalen. Det är historiens äldsta spår efter bomullsodling.

© Shutterstock

Invånarna skapade avloppssystem

De raka gatorna är inget jämfört med städernas dolda infrastruktur. Harappa, Mohenjo-Daro och de andra stora städerna i området hade kloaksystem, badinrättningar och toaletter som anlagts enligt ungefär samma principer som i dag.

I Mohenjo-Daro grävde arkeologer 1925–1926 ut det stora badet, en anläggning med en över tolv meter lång och sju meter bred simbassäng. På det djupaste stället är badet nästan 2,5 meter. På båda sidorna och i bottnen hade fogarna mellan tegelstenarna täckts med tjära så att bassängen blev helt vattentät.

De flesta hus hade dessutom eget badrum med tillhörande kanaler som ledde bort avloppsvattnet från huset.

Många hus i Mohenjo-Daro var byggda i två våningar. Där hittade arkeologerna rester av stamledningar av terrakotta som ledde ut avloppsvattnet i kloaken på gatan. Kloakledningen var gjord av bränt tegel och sammanfogad med en typ av tidigt murbruk med så stor precision att ledningen var helt tät. Systemet hade omfattande förgreningar.

Induskulturens kollaps

Livet bland Induskulturens snörräta gator präglades av handel, byggande, produktion och ett rikt kulturliv.

© Biswarup Ganguly

Från husen gick kloakledningar till en huvudledning, som i sin tur var ansluten till mindre kanaler.

De murade kanalerna kunde hantera stora mängder avloppsvatten. Huvud-kloakledningen i staden Lothal var 1,5 meter djup och 91 centimeter bred. Kloaken var övertäckt, och ett system av fall och galler av trä sorterade det fasta avfallet från strömmen av spillvatten som till sist leddes ut i floden eller utanför staden.

Fynd av murade kloakledningar som från ett hål i golvet inne i huset ledde ut till en övertäckt cistern visar att husen även hade latriner.

De hus som inte var anslutna till stadens huvudkloakledningar ledde avloppsvattnet ned i en kloak som bestod av en kruka med ett hål i botten som vattnet rann ut igenom.

Utgrävningar har också visat att en del stadsplanerare till och med visste hur de skulle tygla de stora vattenmassor som föll under monsunregnet.

I staden Dholavira hittade arkeologerna ett område med 16 vattenreservoarer anlagda utanför staden. Reservoarerna kunde tillsammans rymma 250 000 kubikmeter vatten, som via akvedukter leddes in i staden.

Det skulle dröja ytterligare 1 700 år innan romarna nådde samma nivå på sina sanitära förhållanden, och i stora delar av Europa skedde det först på 1800-talet.

Måttenhet var nyckel till framgång

En av anledningarna till Induskulturens framgångar finns i folkets förmåga att tillverka tegelsten. Arkeologer har observerat att stenarna är gjorda i nästan exakt samma storlek i alla städer. För att uppnå en sådan enhetlighet måste Induskulturens människor ha haft goda kunskaper i matematik och också ett utvecklat mått- och viktsystem.

Under utgrävningarna hittade forskarna världshistoriens första linjaler, gjorda i elfenben, samt flera vikter i olika storlekar.

Genom att väga de kuber som befolkningen använde när de skulle väga föremål kom forskarna fram till att de använde ett binärt talsystem.

Samma princip utgör i dag grunden för den moderna datortekniken och användes för första gången av européer i primitiva räknemaskiner på 1600-talet.

Indusfolkets kollaps

Råvaror som koppar, tenn och guld utvanns ur marken i Indusdalen. Bland annat fiskekrokar, knivar och skålar tillverkades av koppar.

© Creative Commons

Vikterna användes inte bara vid byggarbeten. I städerna bedrevs också livlig handel som vittnar om en mycket välorganiserad produktion.

I de stora städerna har arkeologer hittat verkstäder byggda i ett mönster som visar att hantverkarna hade sina egna stadsdelar. Där bearbetade de metaller som koppar, brons, bly och tenn. De gjorde också produkter av halvädelstenen karneol, en rödaktig, mikrokristallinisk variant av kvarts.

Arkeologer har bland annat hittat karneolsten som är dekorerad med en liten cirkel inuti en större cirkel, så att den liknar ett öga. En figur av en man – troligen en kung eller präst – som hittats i dalen har ett liknande smycke i pannan. Detta anses ha skyddat bäraren mot att få onda ögat från fiender.

Hantverkare gjorde dessutom små sigill av täljsten med bilder av djur, särskilt oxar, tigrar och bufflar. Sigillen användas för att stämpla i lera.

Den omfattande handeln pågick inte bara internt i samhällena. Fynd visar att människorna i Indusdalen importerade många råvaror. Mineraler kom från Iran och Afghanistan, bly och koppar från andra delar av Indien och jade från Kina.

Cederträ kom via floderna från Himalaya- och Kashmirregionen. I motsatt riktning skickade Indusfolket terrakottakrukor, guldsmycken, silver, metall, pärlor och ädelsten.

Indusfolkets kollaps

Induskulturens invånare bytte till sig ädelstenar som jade från Kina. De dyrbara stenarna användes till framför allt halsband.

© Shutterstock

Arbete liknade industri

Induskulturens varor spreds vida omkring. Över 250 mil bort har arkeologer hittat varor som bearbetats i Indusdalen och handeln har dokumenterats i bland annat arkiv från det forntida sumeriska riket i dagens Irak.

Där framgår det att ”männen från det svarta landet förser kung Naram-Sin av Agade med allsköns exotiska varor”, och både sigill och smycken från Indusdalen har under utgrävningar dykt upp i Mesopotamien, som inkluderar våra dagars Irak, Kuwait och delar av Syrien.

Likheter i utseendet mellan krukor, sigill och andra varor som hittats i Indusdalen, Centralasien och våra dagars Iran vittnar om att karavanhandeln genom Centralasiens ökenliknande slätter var livlig. Under Induscivilisationens storhetstid omkring år 2600 före Kristus var produktionen av varor så stor att den enligt arkeologerna nådde i det närmaste industriell skala.

Indusfolkets kollaps

Arkeologerna har även hittat många fina pärlor med mönster i Indusdalen.

© The Metropolitan Museum of Art & Shutterstock

Hur invånarnas vardag i övrigt såg ut vet forskarna inte mycket om, men fynd tyder på att kulturen befann sig på en imponerande hög utvecklingsnivå.

Människorna i städerna tyckte till exempel om att göra sig fina. Förutom smycken har arkeologer hittat bland annat rester av smink, ögonkräm och kammar.

Från fynd av små terrakottafigurer som dansar och spelar musik vet vi att befolkningen använde både trummor och en typ av bågformad harpa.

Arkeologer har dessutom hittat leksaker och en tärning som liksom i dag har mellan en och sex prickar på var och en av de sex sidorna.

Indusfolkets kollaps

Enkla inskriptioner har av forskare daterats till cirka 3300 före Kristus. Betydelsen är okänd, eftersom skriftsystemet inte har dechiffrerats.

© Garry Todd/Happan Civilizatiob Gallery/India National Museum & Shutterstock

Keramikskärvor med världens första tecken

Induskulturens skriftspråk finns med på en krympande lista över tidiga språk som ännu inte har kunnat tydas. Nya fynd tyder på att kulturens skrift dessutom var en av de första i världshistorien.

Den allra äldsta inskriptionen har arkeologer hittat på en krukskärva i staden Harappa. Inskriften kommer från Induskulturens första fas, cirka 3300 till 2800 före Kristus, och består av ett enda tecken som skrivits på leran efter bränning.

Inskriptionerna från denna period var enkla och korta och bestod ofta av en enstaka symbol.

Senare blev tecknen mer avancerade och användes i vad man antar är meningar. Forskarna tror att keramiken är gjord i Kot Diji, en mycket tidig bosättning i provinsen Sindh i sydöstra Pakistan.

Massaker tros ligga bakom kollaps

Det harmoniska och högt utvecklade samhället upplöstes dock snabbt omkring år 1900 före Kristus. Badanläggningarna och kloaksystemen förföll.

Inskriptionerna blev allt färre och produktionen av vikter och mått upphörde nästan helt. Den strikta stadsplaneringen ersattes av kaos när människor trängde ihop sig i hastigt byggda hus i stadskärnorna, medan städernas utkanter låg övergivna.

Den oförklarliga kollapsen förbryllade forskarna. Under utgrävningar av Mohenjo-Daro på 1940-talet gjorde arkeologen sir Mortimer Wheeler dock ett fynd som enligt honom förklarade saken.

I en källare under ett hus alldeles intill en av de offentliga brunnarna hittade han två skelett. De båda personerna hade enligt Wheeler försökt fly ut på gatan från källaren. Han hittade snart fler skelett i märkligt förvridna ställningar, som även de låg spridda runtom i staden. Totalt hittade han 37 skelett, och han drog slutsatsen att de hade fallit offer för en massaker.

”Det är förmodligen ingen slump att män, kvinnor och barn utsattes för en massaker under Mohenjo-Daros sista dagar.” Arkeologen sir Mortimer Wheeler.

Induscivilisationen följdes av en kultur av indoariska nomader som invandrade från nordväst. Vissa arkeologer ansåg att övergången skedde genom en våldsam konflikt, då indoarierna trängde undan de tidigare invånarna, och att invasionen var ett resultat av kulturens förfall. För Wheeler bevisade skelettfynden tesen.

Han var övertygad om att de kroppar som han hittat på Mohenjo-Daros gator var invånare som med sina sista krafter heroiskt hade försvarat sig mot den invaderande fienden.

”Det är förmodligen ingen slump att män, kvinnor och barn utsattes för en massaker under Mohenjo-Daros sista dagar. Med stöd av indicier anser jag att Indra är den skyldige”, skrev Wheeler med en hänvisning till den indoariska huvudguden.

Teorin avvisades dock 1964 då forskare kunde påvisa att skeletten inte alls härstammade från stadens sista tid utan från en senare period i Indusdalens historia.

En annan forskare drog senare slutsatsen att människorna inte hade dött i strid, eftersom deras skador inte var dödliga. Undersökningar med modern utrustning visade även att benen var på god väg att läka när döden inträffade. Något annat måste alltså ha orsakat människornas död.

Induskulturen överlevde i 5 000 år

År 7000 f.Kr.

De första människorna börjar odla råg och vete i Indusdalen. Människorna lever fortfarande delvis som nomader. De jagar bland annat elefanter och håller husdjur som får, getter och nötkreatur, och de bygger enkla hyddor av lera.

År 5500 f.Kr.

En jordbrukande befolkning blir bofast i Indusdalen och börjar skilja på bostads- och förvaringsbyggnader. Några utför hantverk, till exempel pärlarbeten. I bosättningen Mehrgarh utför man tandbehandlingar med enkla borrar.

År 3300 f.Kr.

Jordbruket blomstrar. Nya tekniker gör det möjligt att anlägga städer med hus av tegelsten och en fästningsliknande stadskärna. Bland bebyggelsen märks Kot Diji, varifrån de äldsta exemplen på skrivtecken på krukor härrör.

År 2600 f.Kr.

Induskulturen når sin kulmen. Städerna och handeln blomstrar. Bebyggelsen följer en enhetlig stadsplan med snörräta gator. Många av byggnaderna förses med avlopp och ett system för avfallshantering.

År 1900 f.Kr.

Torra somrar plågar områdena i Indusdalen. Städerna förfaller långsamt och handeln avtar, möjligtvis som en följd av kriser hos Indusdalens handelspartner. Befolkningen börja lämna området.

År 1300 f.Kr.

Sämre hus byggs i stadskärnan medan de yttre stadsdelarna ligger öde. Kloakerna försummas eller fylls igen. Befolkningen har dragit sig mot bergen, och snart kommer kulturen att vara borta.

Floden vände folket ryggen

Induskulturens undergång orsakades inte av någon utifrån kommande fiende. Den senaste forskningen tyder i stället på att kollapsen berodde på samma bördiga jord som så länge fått jordbruket att blomstra längs Indusfloden och som varit grogrunden för civilisationens framgångar.

Indusdalen plågades under kulturens slutskede av både jordskalv och översvämningar, men det skulle visa sig att en klimatförändring var det värsta hotet.

En forskargrupp visade i en undersökning 2018 att vädret i Indusdalen genomgick omfattande förändringar omkring år 2500 före Kristus. Temperaturen sjönk, vilket resulterade i mindre nederbördsmängder.

De uteblivna monsunregnen gjorde det svårt för invånarna i dalen att bruka jorden, argumenterar forskarna i artikeln, som publicerades i tidskriften Climate of the Past.

Beviset för förändringen i den säsongsbundna nederbörden fann forskarna i prover hämtade från havsbottnen utanför Pakistans kust, långt från de dammiga utgrävningarna i Indusdalen. Proven innehöll avlagringar med fossil av encelliga organismer, så kallade foraminiferer.

Vid tidigare undersökningar hade organismernas skal visat sig avslöja havsvattnets saltinnehåll då organismen dog och sjönk till bottnen.

På sommaren, när regnvatten från monsunen forsar genom floderna och späder ut havsvattnet, är saltinnehållet i skalen lägre, vilket indikerar årstiderna i borrkärnans lager. Denna kunskap har använts för att fastställa sommarmonsunernas styrka genom historien.

Induskulturens kollaps

Induskulturen är i dag känd för bland annat sina sirliga tegelstenar av bränd lera.

© Radhi.pandit

Det vet historikerna med säkerhet:

  • Induscivilisationen blomstrade från cirka 3300 till 1800 f.Kr.
  • Samhället var välmående och präglades av livlig handel.
  • Lantbruket utgjorde grundvalen för samhällets rikedom.
  • Indusfolket hade omfattande kunskaper inom matematik.
  • De uppförde tekniskt avancerade hus, bad och kloaksystem.
  • Klimatförändringar bidrog till kulturens kollaps.

Monsunerna ändrade styrka

Även styrkan hos vintermonsunerna är förhållandevis enkel att avläsa. Under vintermonsunen gör kraftiga vindar att näringsämnen från havsdjupen virvlar upp till ytan.

Näringen ger upphov till en ökning av mängden växter och djur. Samtidigt är havsbottnen nära Indusflodens mynning mycket syrefattig, vilket ger optimala förutsättningar för att organiskt material ska bevaras.

Möjligheterna att hitta dna i borrproven är alltså mycket goda. Detsamma gäller även möjligheten att fastställa styrkan hos vintermonsunerna med hjälp av mängden liv.

Forskarna letar helt enkelt efter dna-spår för att skapa sig en bild av klimatförändringarnas effekt på växt- och djurliv.

Med ny teknik kan forskarna sekvensera flera miljard dna-molekyler i de säsongsbundna lagren för att bedöma hur naturen mått genom tiderna. Bilden är tydlig: De goda förutsättningarna för djur- och växtliv ändrades vid tiden för kulturens fall.

Prover av dna visar att den biologiska mångfalden i området sjönk kraftigt runt år 2500 före Kristus. Forskarna kunde då dra slutsatsen att förändringen berodde på kraftigare vinter- och svagare sommarmonsuner under Induskulturens sista år. På kort tid försvann den viktigaste förutsättningen för civilisationen.

Klimatförändringarna var mycket omfattande. Sjunkande temperaturer förde ned kall luft från Arktis över Atlanten och Nordeuropa.

Därifrån tryckte luften ned stormar över Medelhavet, vilket fick vintermonsunen över Indusdalen att tillta i styrka. Även det gamla Egypten och det akkadiska imperiet i Mesopotamien drabbades av bakslag vid samma tid – kanske som en följd av klimatförändringar.

I Indusdalen överlevde befolkningen genom att flytta från städerna till Himalayas fot, där de slog sig ned i små samhällen. Där föll det precis tillräckligt med nederbörd för att det skulle gå att odla jorden.

”Trots att svaga sommarmonsuner gjorde det besvärligt att bruka jorden längs Indusfloden, föll fukt och regn fortfarande regelbundet i de lägre belägna bergsområdena”, säger geologen Liviu Giosan, som ledde forskargruppen bakom undersökningen.

När vinterstormar från Medelhavet når Himalaya utlöser det regn på den sida av bergskedjan som vetter mot Pakistan, där nederbörden rinner i bäckar och floder som kan utnyttjas i jordbruket.

Jämfört med översvämningarna som sommarmonsunerna orsakade och som folket i Indusdalen var vana vid, måste nederbördsmängden ha tett sig relativt sparsam och otillräcklig för att föda lika många människor, men regnen ser å andra sidan ut att ha varit pålitliga.

”Vi kan inte säga att den försvann enbart på grund av klimatet … men det är sannolikt att vintermonsunen spelade en roll.” Geologen Liviu Giosan.

Forskarna vet inte om det tog månader eller århundraden för befolkningen att flytta till och bosätta sig vid Himalaya, men de vet att den stora migrationen faktiskt ägde rum och att den orsakade civilisationens fall.

”Vi kan inte säga att den försvann enbart på grund av klimatet. Under samma tid kom den indoariska kulturen till området. Med sig förde den redskap av järn och även hästar och vagnar. Men det är sannolikt att vintermonsunen spelade en roll”, säger Liviu Giosan.

Vissa saker tyder på att dalens bönder höll ut längst medan städerna snabbt avfolkades, kanske eftersom monsunen inte längre gav ett överflöd av resurser.

En del forskare anser att delar av Induskulturen levde vidare länge efter att de högt utvecklade städerna övergivits. Vissa anser att kulturen överlevde till omkring år 1000–900 före Kristus.

Andra påstår att kulturen dog ut först med Alexander den stores framryckning mot Indien år 325 före Kristus. En tredje teori går ut på att delar av civilisationen lever kvar i andra lokala kulturer ännu i dag.

Indusfolkets kollaps
© The Metropolitan Museum of Art & Shutterstock

Vad trodde indusfolket på?

Varken tempel, altare eller andra religiösa föremål har grävts ut i Indusdalen. Men vissa forskare hävdar att civilisationen hade en mycket betydelsefull religion som utvecklades till andra trosriktningar i regionen.

Vissa av de djursymboler på sigill som hittats i dalen, bland annat en ofta avbildad tjur, används fortfarande som religiösa symboler i några av grannområdena.

Andra tror att kulturens många badanläggningar hade ett religiöst syfte och användes i heliga reningsritualer.

Indusfolkets kollaps
© India National Museum & Shutterstock

Hade induskulturen en stark ledare?

Indussamhället saknade hierarki, alla var jämlika och bestämde lika mycket. Så har forskarna tills helt nyligen bedömt civilisationens styrelseskick.

Antagandet bygger på att husen i städerna var enhetliga. Inte heller de större byggnaderna visar några tecken på att de skulle ha fungerat som palats eller slott för ledare.

Den hypotesen har emellertid ifrågasatts efter att gravfynd pekar på att en del invånare var rikare än andra. Vissa forskare tror att prästerna styrde Induskulturen som en teokrati.

Indusfolkets Rosettasten saknas

Induskulturen överträffade i mångt och mycket andra tidiga kulturer, som Egypten och Mesopotamien, men är även den mest gåtfulla.

En del av ovissheten ligger i att ingen vet vilket språk folket talade. Trots ihärdiga försök har språkforskarna ännu inte lyckats knäcka skrivtecknens gåta, trots att man har känt till tecknen sedan 1800-talet.

Forskarnas utmaning beror på bristen på skriftexempel. Arkeologerna har förvisso hittat tusentals inskrifter i 60 olika utgrävningar, men de flesta av texterna är för korta för att kunna tydas. De består oftast av fyra till fem tecken, och ingen av texterna har mer än 26 tecken. De korta sekvenserna gör det svårt för språkforskarna att hitta mönster i tecknens ordningsföljd och därmed genomskåda skriftspråket.

Amerikanska och indiska matematiker har utan framgång försökt avkoda inskriptionerna med hjälp av datorprogram.

Mjukvaran har bland annat analyserat vilka tecken som normalt förekommer tillsammans och utifrån denna information försökt kartlägga språkets grundläggande struktur.

Förhoppningen är att arbetet ska öka kunskapen om vilka tecken som saknas på förstörda skrifttavlor eller sigill. Om programmet bär frukt kan det kanske hjälpa forskarna att tyda språket genom att de får längre sekvenser att analysera.

Induskulturens kollaps

Arkeologen Alexander Cunningham försökte år 1872 dechiffrera Induskulturens språk på ett sigill.

© Creative Commons

Språkforskare arbetar samtidigt med att reda ut förhållandet till andra språkstammar i regionen. Teorierna är många, från indoeuropeiska språk till de lokala språk som talas i Kambodja, Vietnam och andra länder i Sydostasien.

Det vanligaste antagandet är dock att Induskulturens språk är besläktat med den dravidiska språkfamiljen som talas i södra Indien och på Sri Lanka.

Även om forskarna jagar ett språkligt genombrott sätter de först och främst sin tillit till nya fynd. År 1822 lyckades man tyda de egyptiska hieroglyferna med hjälp av Rosettastenen. Om arkeologerna hittar Induskulturens skrivtecken tillsammans med bilder eller kanske rentav översatta till ett annat språk, kan det vara nyckeln som löser hela civilisationens gåta.

Fram till dess kommer Induskulturen att omgärdas av lika mycket mystik som dess plötsliga undergång för mer än 3 000 år sedan.

Historiens, største, Troja
© HISTORIE

Historiens største gåder

Denna artikel ingår i bokserien ”Historiens största gåtor”. Varje band går på djupet med mysterier om allt från tempelriddarna till nazisternas ockulta värld.

Se mer på: www.varldenshistoria.se/gåtor