”I det ögonblicket kom en salva från Bastiljen”

En medborgarkommitté har beslutat att sätta upp en styrka bestående av 48000 invånare.

Den 14 juli skickade de en av sina medlemmar (monsieur de Corny, som vi känner i Amerika) till Hôtel des Invalides för att be om vapen till deras medborgarvärn.

En stor folkmassa följde honom.

Kommendanten på Hôtel des Invalides kom ut och meddelade att han inte kunde lämna ut några vapen om han inte fick order om det från dem som han fått vapnen från.

Då gav de Corny styrkorna som bevakade Les Invalides order att dra sig tillbaka. Därefter tog hans män vapnen i besittning.

De som bevakade Les Invalides gjorde inget motstånd, och de 5000 utländska soldater* som befann sig omkring 350 meter därifrån, gjorde ingen ansats att företa sig något.

Det tyckte jag var anmärkningsvärt.

Monsieur de Corny och fem andra män begav sig sedan vidare för att begära vapen från monsieur de Launay, kommendanten på Bastiljen*.

En folkmassa befann sig redan utanför fästningen, så monsieur de Corny höll upp en flagga, som förkunnade att han kom med fred.

Männen inne i fästningen besvarade gesten med en liknande flagga, som de hissade på bröstvärnet.

Corny fick folkmassan att kliva åt sidan. Sedan gick han fram för att – tillsammans med sin delegation – presentera sina krav för kommendanten.

I det ögonblicket kom en salva från Bastiljen. Kulorna träffade fyra av dem som stod närmast de Corny och hans män. Delegationen drog sig hastigt tillbaka.

Genast rusade människor fram mot fästningen.

Byggnaden försvarades av hundra man och var ofattbart stark. Under årens lopp hade den stått emot åtskilliga belägringar.

Trots det intog de den.

Hur det kunde låta sig göras har jag ännu inte lyckats ta reda på. De som påstår att de deltog berättar så många olika historier att inget av det de säger längre låter trovärdigt.

Men säkert är att inkräktarna tog alla vapnen och släppte fångarna lösa. Där­efter släpade de kommendanten och hans ställföreträdare till Place de Grève – den plats där de offentliga avrättningarna genomförs.

De halshögg dem och bar i triumf huvudena genom Paris gator till Palais-Royal.

Vid hovet i Versailles steg rädslan, för genast spreds det rykten om att aristokratin i Paris dödades och plundrades.

Det sas att 150000 beväpnade män var på väg för att mörda kungafamiljen och hela hovet tillsammans med kungligheterna.

Medlemmarna av adeln och kyrkans män tävlade plötsligt om att bedyra att de stod på folkets sida. Dessutom avgick samtliga ministrar, och kungen utnämnde Bailly* till borgmästare.

Majestätet bad samtidigt representanter för ständerna – borgarna, prästerna, adeln och bönderna – att dagen därpå göra honom sällskap till Paris, så att han skulle kunna visa folket sin välvilja.

Jag avstår från att berätta om de mindre viktiga deltagarna i kungens procession. Jag tänker endast säga att kungens vagn var i centrum, och att den flankerades av representanter för ständerna.

I spetsen red befälhavaren, markis de Lafayette. Borgare flankerade honom som vakter både framför och bakom.

Längs vägen stod omkring 60000 personer.

En del bar musköter från Bastiljen och Les Invalides. Andra var beväpnade med vad de kunnat hitta i form av pistoler, svärd, spjut, liar och annat.

Från människor längs vägen och från de öppna fönstren hördes ropet ”vive la nation” (leve nationen, red.) Men inte ett enda ”vive le roi” (leve konungen, red.) gick att höra.

När kungen kom till Hôtel de Ville (rådhuset, red.), fäste borgmästaren monsieur Bailly den nu så berömda kokarden* i kungens hatt.

Bailly försökte även tala med kungen. Men regenten var oförberedd och oförmögen att svara.

Bailly lyckades få ur kungen några brottstycken av meningar.

Dessa satte han ihop till ett svar, som han lämnade till åhörarna i en sådan form att det verkade som om budskapet var kungens.

När kungen visade sig igen hade ropen bytt karaktär. ”Vive le roy et la nation”, löd de nu.

Ledsagad av en medborgarvakt åkte kungen till palatset i Versailles.

Så slutade en botvandring av ett slag som ingen konung tidigare har gjort, och inget folk tidigare bevittnat.

Lugnet är nu återställt i staden. Butikerna är öppna, och människor har börjat gå till sina jobb igen.

Om inte brödbristen stör friden, kan vi försiktigt hoppas på att det fortsätter på det viset.

Jag förblir er ödmjuke tjänare,

Thomas Jefferson

Epilog

Efter stormningen av Bastiljen gick upproret inte att stoppa. De följande månaderna avskaffade de revolutionära överklassens privilegier. År 1792 utropades Frankrike som en republik, och året därpå avrättades Ludvig XVI.

Den 14 juli är i dag Frankrikes nationaldag.