Historikerna kan inte med säkerhet säga hur porträttlika statyer från antiken är. Anledningen är bland annat att vi inte har några trovärdiga, detaljerade förstahandskällor, som historikerna kan jämföra statyerna med.
Rent generellt kan forskarna dock konstatera att egyptiska statyer är väldigt stiliserade och inte särskilt realistiska. På samma sätt visar grekiska statyer idealiserade figurer med perfekta kroppar och ansikten.
Trovärdigast är de romerska statyerna – i synnerhet från åren 15–30 före Kristus, då konststilen verism gav en mer realistisk avbildning av människor. Många statyer från denna period har till exempel rynkor och vårtor.
Även om romarnas avbildningar var mer realistiska utnyttjades statyer av kejsare och andra makthavare ofta för propaganda och manipulation.
Härföraren Pompejus lät till exempel gärna avbilda sig med en långhårig frisyr med en lite bångstyrig lock i pannan.
Hårprakten var påfallande lik den karakteristiska frisyr som en av Pompejus stora förebilder, Alexander den store, har på sina byster, och på det sättet försökte den romerske generalen associera till Alexander och sola sig i hans glans.
Pompejus lät avbilda sig med långt hår som Alexander den store, och kejsar Augustus (ovan) hade samma pannlugg på alla sina statyer. På så sätt visste alla i det enorma riket vem som var härskare.
Augustus var ung för evigt
Ett annat exempel på propaganda kommer från kejsar Augustus. Trots att han regerade i över 40 år, tills han blev 75 år gammal, avbildades han under hela den perioden som en ung och stark man.
Dessutom är statyerna av Augustus påfallande lika varandra – till exempel har så gott som alla en identisk lugg – trots att de hittats på olika platser runt omkring i hela det enorma romarriket.
Enligt en del historiker är de många identiska statyerna ett bevis för att Augustus medvetet använde statyer som propaganda.
Han skickade troligen ”mallar” av sin idealiserade staty till rikets alla hörn, där identiska statyer av den evigt unge kejsaren tillverkades och ställdes upp.