Under cirka fem månader om året upplevde mayaindianerna i Centralamerika en årlig torka som fick vattnet i floderna att sjunka undan och fyllas med lera.
Under dessa vattenfattiga månader fick mayaindianerna i över tusen år sitt dricksvatten från särskilda reservoarer som var konstruerade för att hålla vattnet friskt i flera år.
En av mayafolkets största vattenreservoarer låg vid staden Tikal i Guatemala. Enligt arkeologen Lisa Lucero från University of Illinois, som har forskat om mayaindianernas vattenförsörjning, kunde reservoaren förse så många som 80 000 invånare med färskt vatten för att dricka, tvätta sig och laga mat.
Att vattnet höll sig friskt under långa tidsperioder var ingen slump. Luceros nya studie av Tikals vattenreservoar visar bland annat att dess botten var täckt av vulkanisk sand, som filtrerar vattnet från orenheter och bakterier.
Förutom detta naturliga filtreringssystem täckte mayafolket reservoarens sidor med lera, vilket stimulerade tillväxten av vattenväxter som vass och näckrosor.
Växterna tog bort kväve och fosfor från vattnet och förhindrade bildandet av skadliga alger. Dessutom utgjorde växterna livsmiljöer för djur som trollsländor och fiskar som åt myggor och andra insekter som förorenade dricksvattnet.
Mayafolket kan bidra till FN:s mål för hållbar utveckling
Enligt Lisa Lucero kan mayaindianernas vattenreservoarer vara en inspiration för hur vi kan bekämpa torka och uppnå FN:s mål för hållbar utveckling om rent vatten för alla.
Det kan till exempel göras genom att skapa konstgjorda våtmarker enligt Maya-modellen.
"Konstgjorda våtmarker kräver inga kemikalier eller fossila bränslen för att underhållas, och efter den första arbetsintensiva insatsen blir de självrengörande och självförsörjande", säger Lucero.