Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Haremets hemligheter

Enligt myten var sultanens harem ett syndens näste med brinnande begär och heta sexorgier. Verkligheten präglades emellertid av lugnt familjeliv – dock avbrutet av mordiska intriger.

Fine Art Photography/Getty Images

Med van blick granskar övereunucken den unga slavflickan vid haremsporten.

Hon är en gåva till sultanen från en ståthållare i det mäktiga Osmanska riket och vid en första anblick är den svarte eunucken nöjd med vad han ser.

Han kan sin herres smak och vet att sultanen är svag för mjölkvit hud, stora ögon och rosenröda kinder.

Den ängsliga flickan framför honom uppvisar alla dessa drag, men plikttroget låter övereunucken blicken vandra uppmärksamt från topp till tå i jakten på minsta fel.

Sneda tänder eller dålig hy kan vara skäl nog för haremsväktaren att avvisa slaven. Endast det perfekta är gott nog åt sultanen, som residerar med sin storfamilj i Topkapipalatset mitt i huvudstaden Konstantinopel.

Övereunucken godkänner flickan och för in henne genom porten.

När den slår igen bakom henne påbörjar hon en helt ny tillvaro. Hon får ett nytt namn, tvångskonverteras till islam och får i uppgift att passa upp sultanens familj.

Formellt är hon sultanens slav, men hon kommer snart att märka att livet i hans harem erbjuder möjligheter att bli rik, mäktig och fri.

Allt beror på om hon behagar osmanernas härskare i sängen eller inte.

© Shutterstock

Sultanen spred skräck i Europa

På 1300-talet etablerade turkisktalande nomader ett litet kungadöme strax söder om Konstantinopel.

Riket, som fick namn efter sin ledare Osman I, blev känt som Osmanska riket.

Riket växte och kom snart att omfatta Bulgarien och stora delar av Grekland.

År 1453 lyckades de muslimska osmanerna erövra östromerska rikets huvudstad Konstantinopel (dagens Istanbul).

Osmanerna trängde därefter norrut och belägrade år 1529 Wien, vilket fick hela Europa att gripas av panik.

Även Martin Luther använde turkarna som ett skrämmande argument, när han samma år rasade mot påven.

”Gud har med rätta kastat oss i famnen på Satan och turkarna”, skrev han.

Mamman hade makten

Det överdådiga Topkapipalatset utgjorde centrum i det mäktiga Osmanska riket och var den plats från vilken olika muslimska härskare från början av 1500-talet till 1800-talet styrde sitt rike.

Förutom att vara maktens centrum var palatset ett eget samhälle med fyratusen personer som levde avskilt från omvärlden.

Ämbetsmän, soldater, eunucker och sagolikt vackra kvinnor rörde sig dagligen i palatset.

Fullt upptagna med att lyda sultanens minsta vink myllrade de genom parkanläggningar, en labyrint av korridorer och praktfulla salar.

”En av sultanens fasta rutiner var att varje morgon besöka sin mor och kyssa hennes hand.”
Filizten Kalfa, haremsdam

Likt en spindel i sitt nät drog sultanens mor, valide sultan, i alla trådar. Visserligen hade sultanen makten över det väldiga riket, men i härskarens hushåll hade hans mor sista ordet, samtidigt som hon var sonens beskyddare.

Hon ansvarade för sultanens privata område, haremet, som det var strängt förbjudet för andra män att besöka.

Sultanens mor bestämde till exempel enväldigt vilka slavinnor som fick lov att vistas i närheten av sultanen, så att han kunde bedöma deras skönhet och charm.

Sultanen respekterade sin mors position och rådgjorde dagligen med henne.

Haremsdamen Filizten Kalfa (1865–1945) skrev om livet bakom murarna: ”En av sultanens fasta rutiner var att varje morgon besöka sin mor för att kyssa hennes hand.”

Topkapipalatset har sedan år 1478 legat längst ut på en udde i Bosporen. Den kringliggande staden, Istanbul, har växt mycket under de senaste hundra åren och har i dag femton miljoner invånare.

© Shutterstock

”Han steg upp, blev tvättad och kläddes samt intog en lätt frukost, varefter han gick iväg till moderns sviter”, berättade Filizten.

”’Välkommen, min son, kom in, du är så välkommen’, hälsade sultanmodern honom. I regel pratade mor och son länge och beslutade gemensamt vad som skulle ske till vardags i palatset. Ofta varade dessa möten till mitt på dagen. Sedan åt sultanen lunch i sina egna gemak, antingen ensam eller tillsammans med en eller ett par av sina hustrur”, skrev Filizten i sina memoarer.

Slavarna började längst ner

De slavinnor som släpptes in i Osmanska rikets innersta kallades inte haremsdamer, utan acemi eller odalisk. Det senare betyder ”den som hör till ett rum”, vilket visar kvinnans position som enkel tjänsteflicka.

Odaliskerna, inkvarterades i fem- eller sexpersonersrum, hörde till ett specifikt rum, det vill säga en viss avdelning som en erfaren slavinna ansvarade för.

Dessa ledande kvinnor, som ansvarade för exempelvis badanläggningen, smyckesavdelningen, kaffebryggningen, vattenförsörjningen eller förrådskammaren, hade officiella titlar som ”bärerska av vattenkannorna” eller ”badens väktarinna”.

”Eftersom de flesta flickorna kom direkt från en by fick de inte lov att komma nära sin herre.”
Safiye Ünüvar, lärarinna i haremet

Titlarna var förknippade med prestige och gav dessutom en fast lön.

Nytillkomna odalisker hamnade i botten av hierarkin och fick arbeta i exempelvis köket eller med tvätten.

Först när odalisken visat vad hon gick för kunde hon hoppas på att flytta upp i hierarkin.

Var hon däremot oduglig eller klent begåvad riskerade hon att säljas vidare på slavmarknaden.

Enligt ögonvittnet Safiye Ünüvar, som var en fri kvinna och lärarinna åt sultanens barn, dröjde det ofta ganska länge innan härskaren såg de nya flickorna.

”De flickor som nyligen kommit till haremet kallades acemi, det vill säga noviser. Eftersom de flesta flickorna kom direkt från en by fick de inte lov att komma nära sin herre eller fru (valide sultan, red.) förrän deras överordnade hade lärt dem procedurerna i palatset – och undervisat dem i konsten att föra sig ordentligt. Dessa slavflickor var ömtåliga, känsliga och intelligenta varelser. De förstod så klart inte turkiska, men det lärde de sig snabbt. I allmänhet var de även kvicka att snappa upp palatsets seder”, berättade lärarinnan.

Många haremskvinnor var tjänare, inte sultanens älskarinnor.

© Peter Horree/Imageselect

Tre kvinnor avslöjade livet innanför murarna

Vad som hände innanför haremets portar stannade i århundraden innanför palatsporten. Tre kvinnor, som sammantaget bodde ett halvsekel i den mytomspunna världen, skrev emellertid ner sina upplevelser. Deras berättelser ger en sällsynt inblick i haremets vardag.

  • Konkubinen berättar

    År 1876 kom fjortonåriga Filizten Kalfa till Konstantinopel från staden Pitsunda i Georgien.

    Hon var en gåva till den osmanske sultanen Murad V, som inte hann sitta vid makten i mer än nittiotre dagar innan han avsattes.

    Trots det fick Filizten tillbringa tjugoåtta år i haremet. Under en period var hon en gözde, en av sultan Abdülhamid II:s utvalda konkubiner.

  • Sultanens dotter

    Ayse var dotter till sultan Abdülhamid II, som kom till makten efter en kupp år 1876.

    Hon föddes år 1887 och tillbringade sina första tjugotvå år i haremet, där sultanens barn bodde och undervisades.

    Efter att hennes far störtats av militären år 1909 flydde hon med sina föräldrar till Thessaloniki i Grekland, men återvände efter ett år till Konstantinopel.

    När Osmanska riket löstes upp bosatte hon sig i Paris fram till år 1952, varpå hon återvände till sitt hemland för att skriva sina memoarer.

    Hon avled år 1960 vid sjuttiotvå års ålder.

  • Lärarinna i haremet

    Som nyutbildad lärare flyttade Safiye Ünüvar genom sin högt uppsatte farbrors förmedlande år 1915 in i sultanens palats i Konstantinopel.

    Hon var den första läraren som bodde i haremet i stället för att dagligen komma på besök utifrån och hennes uppgift var att undervisa sultan Mehmet V:s barnbarn och haremets vuxna kvinnor.

    Safiye Ünüvars memoarer, som gavs ut på turkiska år 1964, är de enda kända från en anställd i haremet.

Eunucker vakade vid ingången

Haremet var beläget i Topkapipalatsets hjärta, där även sultanen övernattade, och omfattade omkring fyrahundra rum. Där levde hundratals kvinnor bakom låsta dörrar och under sträng bevakning, men i överdådig lyx.

De hade tillgång till frodiga parker med konstgjorda sjöar och springvatten, över trettio bad och till och med en liten zoologisk trädgård med gaseller, apor, påfåglar och näktergalar i bur.

Utspisningen sköttes av drygt etthundrafemtio kockar, medan en stor kår av svarta eunucker bevakade haremet.

Eunuckerna var antingen krigsfångar eller slavar, precis som kvinnorna, och hade blivit kastrerade före puberteten.

När Osmanska riket var som störst på 1500-talet förfogade sultanen över en kår av mellan sexhundra och åttahundra svarta eunucker.

Deras uppgift var mycket enkel, förklarade prinsessan Ayse (1887–1960), sultan Abdülhamid II:s dotter: ”Eunuckernas uppgift var att låsa dörrarna till haremet varje kväll och låsa upp dem på morgonen, att stå vakt vid dörrarna och hålla ett öga på människorna som kom och gick. De ledsagade personer till vagnar, eskorterade läkare in och ut och såg till att ingen utomstående vistades i palatset på egen hand. Eunuckerna hade alla kommit till palatset i mycket ung ålder och växt upp där. De var trofasta tjänare och hängivna sin herre.”

I osmanernas hierarki överträffades övereunucken endast av sultanen och storvisiren, som var sultanens ställföreträdare, samt rikets religiösa överhuvud.

Övereunuckens officiella titel var kizlar agha, det vill säga ”flickornas behärskare”.

Han talade dagligen med både sultanen och den mäktiga sultanmodern samt fungerade som betrodd budbärare mellan sultanen och storvisiren.

Den nära kontakten med rikets mäktigaste personer gav honom långtgående politiskt inflytande.

Under de ofta blodiga maktkamperna i Osmanska riket gjorde ambitiösa personer klokt i att bli vän med flickornas behärskare.

Tvättdagen var en fest

Palatsets kvinnoområde var visserligen hermetiskt förslutet för omvärlden, men en del rykten sipprade ändå ut.

Från tjänare och handlare snappade utländska ambassadörer upp kittlande historier om att haremet var ett syndens näste, där sultanen förlustade sig med otaliga kvinnor under nattliga orgier.

Enligt haremsdamen Filizten präglades emellertid vardagen i högre grad av plikter och leda än av erotik och trånande begär.

”Om jag hade fört dagbok över min tjugoåtta år långa vistelse i palatset skulle varenda dag ha varit till förväxling lik den föregående. Vi gjorde samma sak varje dag, precis som ett urverk som aldrig går fel. Alla visste vilka uppgifter var och en hade och vi gjorde samma sak dag efter dag. Vi fungerade som en väloljad maskin”, berättade hon.

För Filizten gav något så jordnära som tvättdagar ett avbräck i den monotona tillvaron och blev en av få höjdpunkter under hennes liv i haremet: ”I köket sattes det upp enorma kittlar. Sju stora kar ställdes på golvet med tre flickor runt varje. Tvätt från det första karet lämnades vidare till nästa och så vidare, tills kläderna hade passerat genom samtliga sju kar. Detta var sannerligen en syn. Alla dessa unga och friska skönheter som tvättade och skrubbade kläderna i det vita tvålskummet medan de pratade glatt och emellanåt brast ut i skratt.”

Sultanens kläder och sängkläder tvättades enligt Filizten separat av utvalda haremsdamer och fick inte vidröras av haremsdamer långt ner i hierarkin.

De rena kläderna hängdes till och med på tork på en separat lina.

”Sultanen var extremt renlig och bytte kläder nästan varje dag. Vi hängde alltid hans nytvättade kläder på tork utomhus och stänkte dem med rosenvatten och andra blomsterextrakt”, skrev Filizten i sina memoarer.

Särskilt vackra eller begåvade odalisker blev befordrade och utbildades till konkubiner.

Det innebar att de fick lära sig att dansa, recitera dikter, spela ett musikinstrument och behärska älskogskonsten.

Enligt Filizten var konkubinernas viktigaste uppgift att stå till tjänst utanför regentens gemak: ”Varje natt stod vi två konkubiner utanför sultanens bostad, alltid i våra finaste kläder. Först skulle vi anmäla vår ankomst till sultanmodern, som inspekterade oss grundligt och tillrättavisade oss om inte allt var som det skulle. Sedan sa valide sultanen varnande: ’Håll ögon och öron öppna. Se till att lyda alla order min son ger och stör honom inte’. Till exempel kunde vår herre be om ett tygstycke att torka händerna på.”

Sultanen hade emellertid även önskemål av ett helt annat slag.

”Vår herre, som alltid var uppe länge, meddelade en av vakterna vilken kvinna han ville tillbringa natten med. Vakten gick till kvinnan och informerade henne diskret. Ibland ville emellertid vår herre inte ha något sällskap på natten. Då sa han till oss: ’Stäng dörren. Se till att ni får lite vila’”, berättade Filizten.

Enligt konkubinen fick ingen annan sova i sultanens säng, så de kvinnor som hade hållit honom sällskap var hänvisade till en annan säng i sovrummet.

Haremsdamerna levde i lyx

I nästan fyrahundra år var Topkapipalatset i Konstantinopel de osmanska sultanernas hem. Palatsets hjärta var haremet, dit endast sultanen, hans familj och hans haremsdamer hade tillträde. Där fanns bad av marmor och vattenkranar av guld.

Hälsningarnas port

Endast ambassadörer och särskilt inbjudna fick passera genom palatsets port. Sultanen red in, medan alla andra ödmjukt fick passera porten till fots.

Shutterstock

Kärrornas port

En blygsam port ledde in till haremet, men innanför vittnade väggarnas rika utsmyckning om att detta var palatsets hjärta.

Eftersom sultanens haremsdamer endast fick passera porten i vagn kallades den Kärrornas port.

När haremsdamerna lämnade palatset eskorterades de av svarta eunucker. Läkare och lärare fick lov att passera genom porten, men endast med sultanmoderns välsignelse.

Shutterstock

Ett myller av liv

Haremet bestod av cirka fyrahundra rum, av vilka många var stora uppehållsrum. Slavinnor längst ner i hierarkin sov i sovsalar, medan sultanens familj och favoriter hade egna rum.

Shutterstock

Vakter

De svarta eunuckernas kasern var centralt belägen i haremet. De bevakade alla ingångar och eskorterade gäster. Vakterna kom från Somalia och Etiopien och hade alla kastrerats som barn.

Florilegius/Bridgeman Images

Validens bostad

Sultanens mor, kallad valide sultan, bodde lyxigast av alla haremets kvinnor. Hon förfogade över en privat gård, en matsal och ett stort sovrum. Sultanen sov i de angränsande gemaken.

Shutterstock

Park

Mellan de vackra palatsbyggnaderna låg parker, fontäner och badbassänger. Påfåglar trippade runt och gaseller betade för att sultanen och hans harem skulle ha något fint att titta på.

Shutterstock

Sålde sin plats i sängen

Medan vissa sultaner enligt historiska källor hade sex med hundratals kvinnor – när sultan Murad III dog år 1595 ska han till exempel ha lämnat efter sig över hundra barn – föredrog de allra flesta att hålla sig till ett begränsat antal utvalda konkubiner, som de i tur och ordning tillbringade nätterna med.

Haremet förde dagbok över vem sultanen haft samlag med och när, så att man hade koll på arvsföljden och eventuella barns legitimitet.

För haremsdamerna var det viktigaste att bli upptagen i den inre kretsen kring sultanen, så att de kunde få barn med honom, för då var både deras egen och deras barns framtid säkrad för överskådlig framtid.

Emellanåt hände det att en haremsdam sålde sin plats i kön – för att de var skyldig någon en tjänst eller drömde om ett liv utanför palatset. Det var emellertid ett riskabelt beslut.

År 1562 lät den mäktige sultanen Süleyman I avrätta en av sina hustrur för att hon uteblivit från hans säng och i stället gett bort sin plats till någon annan.

Süleyman I (1520–66) var en av de mäktigaste osmanska sultanerna. Han fick minst tolv barn med sina sjutton haremsdamer.

© Shutterstock

Prinsessan Ayse, vars mor på 1880-talet befordrades från konkubin till en av sultan Abdülhamid II:s hustrur, upplevde emellertid inga större dramer: ”Vid sängdags gick min mor, iförd nattkläder, in till min far för att tillbringa natten med honom. Far åt alltid kvällsmat tillsammans med min mor och sov alltid tillsammans med henne. De övriga kvinnorna tog han emot vid förutbestämda tidpunkter.”

De kvinnor som hamnade i sultanens säng fick extra privilegier och kunde exempelvis se fram emot ett enkelrum och en skara av tjänsteflickor.

Om älskarinnan födde sultanen en son hade hon goda chanser att befordras till hustru.

Svartsjuk konkubin blev mördare

Haremet skulle garantera att sultanen avlade livskraftiga och kloka tronarvingar, så att härskaren kunde säkra dynastins fortsatta existens.

Konkurrensen om att bli en av sultanens utvalda var emellertid stenhård och skoningslös. En konkubin behövde alltid vara på sin vakt mot dem hon delade härskarens säng med.

Ett exempel från 1600-talet visar att rivaliteten kunde vara dödlig.

Gülnush hade länge varit sultan Mehmet IV:s favoritälskarinna, men när den undersköna slavinnan Gülbeyaz införlivades i haremet förlorade sultanen sitt hjärta till henne.

För Gülnush var det en katastrof. Hon älskade sultanen högt och uppfylldes av svartsjuka och hat.

Så när hon en dag såg sin rival sitta på en klippa och speja ut över Bosporen gav hon efter för en plötslig ingivelse och knuffade ner Gülbeyaz från klippan, så att rivalen drunknade.

Därmed skrev Gülbeyaz in sig i en dyster statistik. Talrika haremsdamer mötte nämligen en brutal död i unga år.

Intriger och avund hörde till vardagen. Inte sällan var övereunucken på sultanens befallning tvungen att ta hand om någon särskilt intrigant haremsdam, som han antingen ströp eller stoppade i en säck, varefter han rodde ut i Bosporen och kastade säcken över bord.

”Sultanen tyckte inte om att vi latade oss, utan ville att vi alltid skulle vara sysselsatta.”
Filizten Kalfa, haremsdam

Detta grymma öde drabbade år 1665 en grupp kvinnor i Mehmet IV:s harem.

Kvinnorna hade stulit juveler från en vagga smyckad med vackra ädelstenar.

I ett klumpigt försök att dölja sitt brott satte kvinnorna eld på vaggan. Lågorna spred sig emellertid okontrollerat och vållade stora skador på Topkapipalatset.

Sultanen blev rasande och gav övereunucken order att strypa de skyldiga kvinnorna.

Vid 1900-talets början gick det betydligt fredligare till hemma hos sultanen. Lärarinnan Safiye Ünüvar upplevde inte skuggan av ont blod: ”Trots att sultanens fyra hustrur hade var sitt hushåll träffades de emellanåt för att prata, spela kort och bara tillbringa tid tillsammans, som systrar gör. Om en av fruarna ville besöka någon av de andra skickade hon alltid först ett bud för att be om tillåtelse.”

Endast få slavinnor blev en förnäm kadin.

© Pictures From History/Bridgeman Images

Ytterst få hamnade i härskarens säng

Haremets viktigaste funktion var att producera tronarvingar, men långt ifrån alla kvinnor i haremet kom nära sultanen.

Sultanen fick dels slavinnor i gåva, dels köpte hans utsända dem på slavmarknader.

Vid ankomsten till haremet började slavinnorna som tjänsteflickor, som passade upp andra haremsdamer. Endast om de var särskilt vackra, begåvade och talangfulla flyttades de upp i rang.

Slavinnorna undervisades i att skriva, recitera dikter och dansa. Ett fåtal utvalda fick i uppgift att bada härskaren, klä honom och servera honom.

Om sultanen fattade tycke för en slavinna tog han henne som älskarinna. Det gav status och privilegier.

  • Gözde – första steget in i haremet

    FÖRDELAR: Om en slavinna hade tur tog sultanen henne som älskarinna (gözde). Han överöste kvinnan med gåvor och ställde slavinnor till hennes förfogande.

    NACKDELAR: Den utvalda riskerade att när som helst åka ut i kylan igen, eller att bli bortgift utanför haremet.

  • Iqbal – en av sultanens favoriter

    FÖRDELAR: En gözde som steg i graderna blev en iqbal, sultanens officiella älskarinna. Hon bemöttes nu med respekt, fick en egen lägenhet, slavinnor och en privat vagn.

    NACKDELAR: Favoriten riskerade att förlora sina privilegier om sultanens intresse svalnade eller om hon visade sig oförmögen att föda barn. Många iqbal gavs bort till någon av sultanens ämbetsmän.

  • Kadin – sultanens hustru

    FÖRDELAR: En haremskvinna som födde sultanen ett barn upphöjdes till kadin. Om barnet var en pojke och ärvde tronen efter sin far blev mamman den mäktigaste kvinnan i riket och fick rangen valide sultan, sultanmoder.

    NACKDELAR: Med privilegierna följde en ständig risk att bli mördad av svartsjuka rivaler. Om en kadins barn var en pojke som stod i begrepp att ärva tronen svävade även han i fara för att röjas ur vägen av haremskvinnor som ville placera sin egen son i positionen som tronarvinge.

I palatset rådde lugn och ro

Tack vare sitt harem kunde sultanen vara någorlunda förvissad om att ha det lugnt och skönt på hemmafronten.

Där levde han isolerad från omvärlden med sina närmaste släktingar, sina konkubiner och sina hundratals slavinnor, som såg till att haremet fungerade som smort.

Alla visste sin plats i det strikt hierarkiska minisamhället, som myllrade av aktivitet hela dagarna, skrev konkubinen Filizten i sina memoarer: ”Sultanen tyckte inte om att vi latade oss, utan ville att vi alltid skulle vara sysselsatta och lära oss nya saker. Vi lärde oss att läsa och skriva och många lärde sig nya språk. De flesta dagar var fyllda med musik och dans. Sultanens kärlek till musik hade smittat av sig på nästan alla. Konkubinerna spelade piano, violin och flöjt, medan andra dansade. Sultanen satt ofta själv vid pianot och komponerade små musikstycken.”

I haremet fanns sovsalar, matsalonger och ett nätverk av gångar mellan de fyrahundra rummen.

© The Stapleton Collection/Bridgeman Images

Sultanen krävde inte bara att hans många barn skulle kunna spela något instrument, utan även att de var väluppfostrade, berättade prinsessan Ayse: ”Far lade särskild vikt vid att vi uppförde oss väl och såg aldrig mellan fingrarna med ens den minsta förseelse. Han tillät inte heller att förhållandet mellan honom och oss barn var alltför intimt. Om han såg eller fick veta att vi hade gjort något dumt sa han inget direkt till oss. I stället sa han åt våra mödrar. Vi fick inte tala med hög röst eller gestikulera och han såg alltid till att vi uppförde oss belevat och med värdighet.”

Enligt prinsessan tassade alla i haremet på tå när patriarken drog sig tillbaka för att vila. Musiken tystnade och barnen blev tillsagda att inte föra oväsen.

Slavinnor användes som gåvor

Haremsdamernas väluppfostrade sätt och kultiverade framtoning gjorde dem extremt eftertraktade utanför palatsets murar.

Som en hedersbetygelse till särskilt utvalda undersåtar gav sultanen varje år bort åtskilliga slavinnor i gåva till ämbetsmän eller officerare.

Om kvinnan fortfarande var jungfru var äran av att få en sådan gåva ännu större.

”Sultanen såg till att välja ut en passande make som han skänkte kvinnan till. Hon fick en summa pengar vars storlek avgjordes av hur länge hon tjänstgjort och hur mycket sultanen hade uppskattat henne”, berättade prinsessan Ayse.

Enligt lärarinnan Safiye Ünüvar kunde sultanfamiljens tjänsteflickor dessutom ansöka om att få sin frihet: ”Om någon av haremsdamerna ville flytta ut i staden för att gifta sig skrev hon ett meddelande till den prins eller prinsessa som hon var tjänare åt. Det kallades en avreselapp. Sultanen avslog aldrig en sådan begäran. Tvärtemot mottog han dem välvilligt och godkände dem alla. Han betalade till och med hennes omkostnader för att hon inte skulle bli en börda för sin make.”

Kösem lade namnet Sultan till sitt namn de år då hon regerade.

© Christie’s Images/Bridgeman Images

Slavinna härskade över osmanerna i tjugo år

På 1600-talet skrev den venetianske ambassadören hem om en av sultan Ahmed I:s hustrur vid namn Kösem: ”Hon är vacker och driven. Till hennes många talanger hör att hon sjunger strålande, varför sultanen älskar henne mycket högt. Hon är sultanens favorit och han älskar att ha henne nära sig hela tiden.”

Kösem var dotter till en grekisk präst, men kidnappades som tonåring. År 1604 hamnade hon i Topkapipalatset. Hon blev snart en av sultanens favoriter och födde nio barn, däribland fem söner, som kunde ärva tronen.

När Ahmed I dog år 1617 var Kösems söner för unga för att regera och då klev sultanens bror in.

Han avsattes emellertid i en kupp och då tog Kösem över. Hon regerade mellan åren 1623 och 1632 i sin äldste sons ställe.

När sonen blev myndig regerade han i åtta år innan han dog av skrumplever.

Därefter utropades Kösems yngste son till sultan, men han var så psykiskt instabil att mamman fick regera i hans ställe. När den unge mannen efter åtta år försökte ta ifrån henne makten lät hon avrätta honom.

I stället placerades Kösems barnbarn Mehmet IV på tronen och hon fortsatte att regera å hans vägnar.

Till slut föll hon själv offer för maktspelet i palatset. År 1651 lät Mehmets mor strypa Kösem med hennes eget hår.

Sultanen smygtittade

Haremsområdet omgavs av frodiga trädgårdar där kvinnorna kunde strosa längs små stigar som ledde till konstgjorda sjöar med näckrosor och exotiska fiskar. Här och där stod skuggiga paviljonger där de under varma sommardagar kunde koppla av medan de småpratade och beundrade de färgsprakande rabatterna.

Under de heta och torra somrarna var Topkapipalatsets badbassänger extremt populära.

De största var klädda med marmor och hade små roddbåtar i vilka haremsdamerna åkte runt.

I bassängerna roade de sig med att skvätta vatten på varandra, ständigt övervakade av svarta eunucker och ofta även av sultanen, som beundrade de nakna skönheterna, dold bakom ett gyllene galler.

Haremsdamerna fick inte vistas utomhus efter solnedgången, så de fick kvällarna att gå med opium.

Ett särskilt populärt tidsfördriv var en lek som gick ut på att en av haremsdamerna lät sig knuffas i vattnet, varefter de andra skulle hindra henne från att ta sig upp igen.

Om hon lyckades ta sig upp jagade hon de övriga och försökte knuffa ner dem i vattnet.

I synnerhet Ibrahim, som blev sultan år 1640, ansågs vara extra förtjust i kvinnlig fägring. Han brukade roa sig med att hitta på nya lekar. Han kastade till exempel pärlor och rubiner i vattnet och uppmuntrade därefter haremets kvinnor att dyka efter dem.

Guld och glitter var på det hela taget något som präglade haremet.

Allt från takkupoler till vattenkranar var förgyllt och kvinnor högt upp i hierarkin klädde sig extravagant i färgsprakande tunikor av siden, sammet och brokad med invävda guldtrådar.

Sultanen såg aldrig sina favoriter i samma plagg två gånger.

Även haremets böcker var inbundna i förgyllt läder med infällda rubiner. Guldringar med glittrande diamanter prydde kvinnornas fingrar, och runt handleder och halsar hängde andra dyrbarheter.

År 1878 hjälpte Ryssland Bulgarien att lösgöra sig från Osmanska riket efter blodiga strider.

© Dea/D. De Gregorio/Getty Images

Första världskriget kostade sultanen hans tron och det enorma riket

Osmanernas mäktiga imperium krympte med tiden. Land efter land lösgjorde sig och sultanens rike fick öknamnet ”Europas sjuke man”. När världskriget gick osmanerna emot avsattes sultanen.

Redan i slutet av 1690-talet inleddes Osmanska rikets utdragna nedgång. Då förlorade sultanen stora delar av sina besittningar i Östeuropa efter nederlag på slagfältet.

I början av 1800-talet härskade emellertid sultanen fortfarande över hela Balkan samt stora delar av Nordafrika och Mellanöstern, men det var på lånad tid.

Greker, serber, egyptier och flera andra lösgjorde sig från osmanernas grepp och försvagade imperiet. Sultanens tron vacklade.

I slutet av 1800-talet erövrade framför allt Ryssland områden som tillhört osmanerna i århundraden.

I hopp om att hålla fast vid resterna av sitt rike valde sultanen när första världskriget bröt ut att stötta Tyskland och Österrike-Ungern i kampen mot Ryssland. Det var ett ödesdigert beslut.

Osmanerna förlorade stort på världskriget. Vid freden i Sèvres år 1920 delades riket upp mellan Storbritannien, Frankrike och Grekland.

Förödmjukelsen fick turkarna att avsätta sultanen och göra uppror mot de främmande makterna.

Striderna skapade det moderna Turkiet, utan vare sig sultan eller harem.

Hela haremet kördes på porten

Måltiderna var luxuösa med allt från kaviar till kaffe. Efter maten kopplade sultanens favoriter av bland mjuka kuddar på divanerna medan de rökte vattenpipa.

Inga haremsdamer fick vistas utomhus efter solnedgången, så för att få kvällarna att gå tog de opiumpiller, som inspirerade till fantasifulla historier som kvinnorna underhöll varandra med i timmar.

Mitt i all lyx och allt överflöd visste haremsdamerna att deras behagliga liv kunde ta slut när som helst.

När en sultan dog var hela hans harem, inklusive prinsar och prinsessor, tvunget att flytta från palatset.

Under eskort fördes de bort från maktens korridorer och den överdådiga tillvaron i Topkapipalatset.

De fick hålla till godo med det betydligt enklare Tårarnas hus, ett tidigare sultanpalats, som även kallades De oönskades palats.

Med det gamla haremet utkört byggde den nya sultanen under sin mors kunniga ledning upp ett nytt från grunden.

Utanför porten till haremet började nya leveranser av slavinnor dyka upp, redo att granskas av den gamle övereunucken med sin erfarna blick för kvinnlig skönhet.

Läs också:

Kungar och drottningar

Kvinnor kämpade om makten i sultanens harem

15 minuter
Belägringen av Wien 1683, polska husarer anfaller in i osmanernas läger.
Krig

Husarerna räddade Wien ur sultanens grepp

13 minuter
Egyptier

Faraons harem stod bakom uppror

8 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj