Haremets hemligheter

Med van blick granskar övereunucken den unga slavflickan vid haremsporten.

Hon är en gåva till sultanen från en ståthållare i det mäktiga Osmanska riket och vid en första anblick är den svarte eunucken nöjd med vad han ser.

Han kan sin herres smak och vet att sultanen är svag för mjölkvit hud, stora ögon och rosenröda kinder.

Den ängsliga flickan framför honom uppvisar alla dessa drag, men plikttroget låter övereunucken blicken vandra uppmärksamt från topp till tå i jakten på minsta fel.

Sneda tänder eller dålig hy kan vara skäl nog för haremsväktaren att avvisa slaven. Endast det perfekta är gott nog åt sultanen, som residerar med sin storfamilj i Topkapipalatset mitt i huvudstaden Konstantinopel.

Övereunucken godkänner flickan och för in henne genom porten.

När den slår igen bakom henne påbörjar hon en helt ny tillvaro. Hon får ett nytt namn, tvångskonverteras till islam och får i uppgift att passa upp sultanens familj.

Formellt är hon sultanens slav, men hon kommer snart att märka att livet i hans harem erbjuder möjligheter att bli rik, mäktig och fri.

Allt beror på om hon behagar osmanernas härskare i sängen eller inte.

Mamman hade makten

Det överdådiga Topkapipalatset utgjorde centrum i det mäktiga Osmanska riket och var den plats från vilken olika muslimska härskare från början av 1500-talet till 1800-talet styrde sitt rike.

Förutom att vara maktens centrum var palatset ett eget samhälle med fyratusen personer som levde avskilt från omvärlden.

Ämbetsmän, soldater, eunucker och sagolikt vackra kvinnor rörde sig dagligen i palatset.

Fullt upptagna med att lyda sultanens minsta vink myllrade de genom parkanläggningar, en labyrint av korridorer och praktfulla salar.

Likt en spindel i sitt nät drog sultanens mor, valide sultan, i alla trådar. Visserligen hade sultanen makten över det väldiga riket, men i härskarens hushåll hade hans mor sista ordet, samtidigt som hon var sonens beskyddare.

Hon ansvarade för sultanens privata område, haremet, som det var strängt förbjudet för andra män att besöka.

Sultanens mor bestämde till exempel enväldigt vilka slavinnor som fick lov att vistas i närheten av sultanen, så att han kunde bedöma deras skönhet och charm.

Sultanen respekterade sin mors position och rådgjorde dagligen med henne.

Haremsdamen Filizten Kalfa (1865–1945) skrev om livet bakom murarna: ”En av sultanens fasta rutiner var att varje morgon besöka sin mor för att kyssa hennes hand.”

”Han steg upp, blev tvättad och kläddes samt intog en lätt frukost, varefter han gick iväg till moderns sviter”, berättade Filizten.

”’Välkommen, min son, kom in, du är så välkommen’, hälsade sultanmodern honom. I regel pratade mor och son länge och beslutade gemensamt vad som skulle ske till vardags i palatset. Ofta varade dessa möten till mitt på dagen. Sedan åt sultanen lunch i sina egna gemak, antingen ensam eller tillsammans med en eller ett par av sina hustrur”, skrev Filizten i sina memoarer.

Slavarna började längst ner

De slavinnor som släpptes in i Osmanska rikets innersta kallades inte haremsdamer, utan acemi eller odalisk. Det senare betyder ”den som hör till ett rum”, vilket visar kvinnans position som enkel tjänsteflicka.

Odaliskerna, inkvarterades i fem- eller sexpersonersrum, hörde till ett specifikt rum, det vill säga en viss avdelning som en erfaren slavinna ansvarade för.

Dessa ledande kvinnor, som ansvarade för exempelvis badanläggningen, smyckesavdelningen, kaffebryggningen, vattenförsörjningen eller förrådskammaren, hade officiella titlar som ”bärerska av vattenkannorna” eller ”badens väktarinna”.

Titlarna var förknippade med prestige och gav dessutom en fast lön.

Nytillkomna odalisker hamnade i botten av hierarkin och fick arbeta i exempelvis köket eller med tvätten.

Först när odalisken visat vad hon gick för kunde hon hoppas på att flytta upp i hierarkin.

Var hon däremot oduglig eller klent begåvad riskerade hon att säljas vidare på slavmarknaden.

Enligt ögonvittnet Safiye Ünüvar, som var en fri kvinna och lärarinna åt sultanens barn, dröjde det ofta ganska länge innan härskaren såg de nya flickorna.

”De flickor som nyligen kommit till haremet kallades acemi, det vill säga noviser. Eftersom de flesta flickorna kom direkt från en by fick de inte lov att komma nära sin herre eller fru (valide sultan, red.) förrän deras överordnade hade lärt dem procedurerna i palatset – och undervisat dem i konsten att föra sig ordentligt. Dessa slavflickor var ömtåliga, känsliga och intelligenta varelser. De förstod så klart inte turkiska, men det lärde de sig snabbt. I allmänhet var de även kvicka att snappa upp palatsets seder”, berättade lärarinnan.

Eunucker vakade vid ingången

Haremet var beläget i Topkapipalatsets hjärta, där även sultanen övernattade, och omfattade omkring fyrahundra rum. Där levde hundratals kvinnor bakom låsta dörrar och under sträng bevakning, men i överdådig lyx.

De hade tillgång till frodiga parker med konstgjorda sjöar och springvatten, över trettio bad och till och med en liten zoologisk trädgård med gaseller, apor, påfåglar och näktergalar i bur.

Utspisningen sköttes av drygt etthundrafemtio kockar, medan en stor kår av svarta eunucker bevakade haremet.

Eunuckerna var antingen krigsfångar eller slavar, precis som kvinnorna, och hade blivit kastrerade före puberteten.

När Osmanska riket var som störst på 1500-talet förfogade sultanen över en kår av mellan sexhundra och åttahundra svarta eunucker.

Deras uppgift var mycket enkel, förklarade prinsessan Ayse (1887–1960), sultan Abdülhamid II:s dotter: ”Eunuckernas uppgift var att låsa dörrarna till haremet varje kväll och låsa upp dem på morgonen, att stå vakt vid dörrarna och hålla ett öga på människorna som kom och gick. De ledsagade personer till vagnar, eskorterade läkare in och ut och såg till att ingen utomstående vistades i palatset på egen hand. Eunuckerna hade alla kommit till palatset i mycket ung ålder och växt upp där. De var trofasta tjänare och hängivna sin herre.”

I osmanernas hierarki överträffades övereunucken endast av sultanen och storvisiren, som var sultanens ställföreträdare, samt rikets religiösa överhuvud.

Övereunuckens officiella titel var kizlar agha, det vill säga ”flickornas behärskare”.

Han talade dagligen med både sultanen och den mäktiga sultanmodern samt fungerade som betrodd budbärare mellan sultanen och storvisiren.

Den nära kontakten med rikets mäktigaste personer gav honom långtgående politiskt inflytande.

Under de ofta blodiga maktkamperna i Osmanska riket gjorde ambitiösa personer klokt i att bli vän med flickornas behärskare.

Tvättdagen var en fest

Palatsets kvinnoområde var visserligen hermetiskt förslutet för omvärlden, men en del rykten sipprade ändå ut.

Från tjänare och handlare snappade utländska ambassadörer upp kittlande historier om att haremet var ett syndens näste, där sultanen förlustade sig med otaliga kvinnor under nattliga orgier.

Enligt haremsdamen Filizten präglades emellertid vardagen i högre grad av plikter och leda än av erotik och trånande begär.

”Om jag hade fört dagbok över min tjugoåtta år långa vistelse i palatset skulle varenda dag ha varit till förväxling lik den föregående. Vi gjorde samma sak varje dag, precis som ett urverk som aldrig går fel. Alla visste vilka uppgifter var och en hade och vi gjorde samma sak dag efter dag. Vi fungerade som en väloljad maskin”, berättade hon.

För Filizten gav något så jordnära som tvättdagar ett avbräck i den monotona tillvaron och blev en av få höjdpunkter under hennes liv i haremet: ”I köket sattes det upp enorma kittlar. Sju stora kar ställdes på golvet med tre flickor runt varje. Tvätt från det första karet lämnades vidare till nästa och så vidare, tills kläderna hade passerat genom samtliga sju kar. Detta var sannerligen en syn. Alla dessa unga och friska skönheter som tvättade och skrubbade kläderna i det vita tvålskummet medan de pratade glatt och emellanåt brast ut i skratt.”

Sultanens kläder och sängkläder tvättades enligt Filizten separat av utvalda haremsdamer och fick inte vidröras av haremsdamer långt ner i hierarkin.

De rena kläderna hängdes till och med på tork på en separat lina.

”Sultanen var extremt renlig och bytte kläder nästan varje dag. Vi hängde alltid hans nytvättade kläder på tork utomhus och stänkte dem med rosenvatten och andra blomsterextrakt”, skrev Filizten i sina memoarer.

Särskilt vackra eller begåvade odalisker blev befordrade och utbildades till konkubiner.

Det innebar att de fick lära sig att dansa, recitera dikter, spela ett musikinstrument och behärska älskogskonsten.

Enligt Filizten var konkubinernas viktigaste uppgift att stå till tjänst utanför regentens gemak: ”Varje natt stod vi två konkubiner utanför sultanens bostad, alltid i våra finaste kläder. Först skulle vi anmäla vår ankomst till sultanmodern, som inspekterade oss grundligt och tillrättavisade oss om inte allt var som det skulle. Sedan sa valide sultanen varnande: ’Håll ögon och öron öppna. Se till att lyda alla order min son ger och stör honom inte’. Till exempel kunde vår herre be om ett tygstycke att torka händerna på.”

Sultanen hade emellertid även önskemål av ett helt annat slag.

”Vår herre, som alltid var uppe länge, meddelade en av vakterna vilken kvinna han ville tillbringa natten med. Vakten gick till kvinnan och informerade henne diskret. Ibland ville emellertid vår herre inte ha något sällskap på natten. Då sa han till oss: ’Stäng dörren. Se till att ni får lite vila’”, berättade Filizten.

Enligt konkubinen fick ingen annan sova i sultanens säng, så de kvinnor som hade hållit honom sällskap var hänvisade till en annan säng i sovrummet.

Sålde sin plats i sängen

Medan vissa sultaner enligt historiska källor hade sex med hundratals kvinnor – när sultan Murad III dog år 1595 ska han till exempel ha lämnat efter sig över hundra barn – föredrog de allra flesta att hålla sig till ett begränsat antal utvalda konkubiner, som de i tur och ordning tillbringade nätterna med.

Haremet förde dagbok över vem sultanen haft samlag med och när, så att man hade koll på arvsföljden och eventuella barns legitimitet.

För haremsdamerna var det viktigaste att bli upptagen i den inre kretsen kring sultanen, så att de kunde få barn med honom, för då var både deras egen och deras barns framtid säkrad för överskådlig framtid.

Emellanåt hände det att en haremsdam sålde sin plats i kön – för att de var skyldig någon en tjänst eller drömde om ett liv utanför palatset. Det var emellertid ett riskabelt beslut.

År 1562 lät den mäktige sultanen Süleyman I avrätta en av sina hustrur för att hon uteblivit från hans säng och i stället gett bort sin plats till någon annan.

Prinsessan Ayse, vars mor på 1880-talet befordrades från konkubin till en av sultan Abdülhamid II:s hustrur, upplevde emellertid inga större dramer: ”Vid sängdags gick min mor, iförd nattkläder, in till min far för att tillbringa natten med honom. Far åt alltid kvällsmat tillsammans med min mor och sov alltid tillsammans med henne. De övriga kvinnorna tog han emot vid förutbestämda tidpunkter.”

De kvinnor som hamnade i sultanens säng fick extra privilegier och kunde exempelvis se fram emot ett enkelrum och en skara av tjänsteflickor.

Om älskarinnan födde sultanen en son hade hon goda chanser att befordras till hustru.

Svartsjuk konkubin blev mördare

Haremet skulle garantera att sultanen avlade livskraftiga och kloka tronarvingar, så att härskaren kunde säkra dynastins fortsatta existens.

Konkurrensen om att bli en av sultanens utvalda var emellertid stenhård och skoningslös. En konkubin behövde alltid vara på sin vakt mot dem hon delade härskarens säng med.

Ett exempel från 1600-talet visar att rivaliteten kunde vara dödlig.

Gülnush hade länge varit sultan Mehmet IV:s favoritälskarinna, men när den undersköna slavinnan Gülbeyaz införlivades i haremet förlorade sultanen sitt hjärta till henne.

För Gülnush var det en katastrof. Hon älskade sultanen högt och uppfylldes av svartsjuka och hat.

Så när hon en dag såg sin rival sitta på en klippa och speja ut över Bosporen gav hon efter för en plötslig ingivelse och knuffade ner Gülbeyaz från klippan, så att rivalen drunknade.

Därmed skrev Gülbeyaz in sig i en dyster statistik. Talrika haremsdamer mötte nämligen en brutal död i unga år.

Intriger och avund hörde till vardagen. Inte sällan var övereunucken på sultanens befallning tvungen att ta hand om någon särskilt intrigant haremsdam, som han antingen ströp eller stoppade i en säck, varefter han rodde ut i Bosporen och kastade säcken över bord.

Detta grymma öde drabbade år 1665 en grupp kvinnor i Mehmet IV:s harem.

Kvinnorna hade stulit juveler från en vagga smyckad med vackra ädelstenar.

I ett klumpigt försök att dölja sitt brott satte kvinnorna eld på vaggan. Lågorna spred sig emellertid okontrollerat och vållade stora skador på Topkapipalatset.

Sultanen blev rasande och gav övereunucken order att strypa de skyldiga kvinnorna.

Vid 1900-talets början gick det betydligt fredligare till hemma hos sultanen. Lärarinnan Safiye Ünüvar upplevde inte skuggan av ont blod: ”Trots att sultanens fyra hustrur hade var sitt hushåll träffades de emellanåt för att prata, spela kort och bara tillbringa tid tillsammans, som systrar gör. Om en av fruarna ville besöka någon av de andra skickade hon alltid först ett bud för att be om tillåtelse.”

I palatset rådde lugn och ro

Tack vare sitt harem kunde sultanen vara någorlunda förvissad om att ha det lugnt och skönt på hemmafronten.

Där levde han isolerad från omvärlden med sina närmaste släktingar, sina konkubiner och sina hundratals slavinnor, som såg till att haremet fungerade som smort.

Alla visste sin plats i det strikt hierarkiska minisamhället, som myllrade av aktivitet hela dagarna, skrev konkubinen Filizten i sina memoarer: ”Sultanen tyckte inte om att vi latade oss, utan ville att vi alltid skulle vara sysselsatta och lära oss nya saker. Vi lärde oss att läsa och skriva och många lärde sig nya språk. De flesta dagar var fyllda med musik och dans. Sultanens kärlek till musik hade smittat av sig på nästan alla. Konkubinerna spelade piano, violin och flöjt, medan andra dansade. Sultanen satt ofta själv vid pianot och komponerade små musikstycken.”

Sultanen krävde inte bara att hans många barn skulle kunna spela något instrument, utan även att de var väluppfostrade, berättade prinsessan Ayse: ”Far lade särskild vikt vid att vi uppförde oss väl och såg aldrig mellan fingrarna med ens den minsta förseelse. Han tillät inte heller att förhållandet mellan honom och oss barn var alltför intimt. Om han såg eller fick veta att vi hade gjort något dumt sa han inget direkt till oss. I stället sa han åt våra mödrar. Vi fick inte tala med hög röst eller gestikulera och han såg alltid till att vi uppförde oss belevat och med värdighet.”

Enligt prinsessan tassade alla i haremet på tå när patriarken drog sig tillbaka för att vila. Musiken tystnade och barnen blev tillsagda att inte föra oväsen.

Slavinnor användes som gåvor

Haremsdamernas väluppfostrade sätt och kultiverade framtoning gjorde dem extremt eftertraktade utanför palatsets murar.

Som en hedersbetygelse till särskilt utvalda undersåtar gav sultanen varje år bort åtskilliga slavinnor i gåva till ämbetsmän eller officerare.

Om kvinnan fortfarande var jungfru var äran av att få en sådan gåva ännu större.

”Sultanen såg till att välja ut en passande make som han skänkte kvinnan till. Hon fick en summa pengar vars storlek avgjordes av hur länge hon tjänstgjort och hur mycket sultanen hade uppskattat henne”, berättade prinsessan Ayse.

Enligt lärarinnan Safiye Ünüvar kunde sultanfamiljens tjänsteflickor dessutom ansöka om att få sin frihet: ”Om någon av haremsdamerna ville flytta ut i staden för att gifta sig skrev hon ett meddelande till den prins eller prinsessa som hon var tjänare åt. Det kallades en avreselapp. Sultanen avslog aldrig en sådan begäran. Tvärtemot mottog han dem välvilligt och godkände dem alla. Han betalade till och med hennes omkostnader för att hon inte skulle bli en börda för sin make.”

Sultanen smygtittade

Haremsområdet omgavs av frodiga trädgårdar där kvinnorna kunde strosa längs små stigar som ledde till konstgjorda sjöar med näckrosor och exotiska fiskar. Här och där stod skuggiga paviljonger där de under varma sommardagar kunde koppla av medan de småpratade och beundrade de färgsprakande rabatterna.

Under de heta och torra somrarna var Topkapipalatsets badbassänger extremt populära.

De största var klädda med marmor och hade små roddbåtar i vilka haremsdamerna åkte runt.

I bassängerna roade de sig med att skvätta vatten på varandra, ständigt övervakade av svarta eunucker och ofta även av sultanen, som beundrade de nakna skönheterna, dold bakom ett gyllene galler.

Ett särskilt populärt tidsfördriv var en lek som gick ut på att en av haremsdamerna lät sig knuffas i vattnet, varefter de andra skulle hindra henne från att ta sig upp igen.

Om hon lyckades ta sig upp jagade hon de övriga och försökte knuffa ner dem i vattnet.

I synnerhet Ibrahim, som blev sultan år 1640, ansågs vara extra förtjust i kvinnlig fägring. Han brukade roa sig med att hitta på nya lekar. Han kastade till exempel pärlor och rubiner i vattnet och uppmuntrade därefter haremets kvinnor att dyka efter dem.

Guld och glitter var på det hela taget något som präglade haremet.

Allt från takkupoler till vattenkranar var förgyllt och kvinnor högt upp i hierarkin klädde sig extravagant i färgsprakande tunikor av siden, sammet och brokad med invävda guldtrådar.

Sultanen såg aldrig sina favoriter i samma plagg två gånger.

Även haremets böcker var inbundna i förgyllt läder med infällda rubiner. Guldringar med glittrande diamanter prydde kvinnornas fingrar, och runt handleder och halsar hängde andra dyrbarheter.

Hela haremet kördes på porten

Måltiderna var luxuösa med allt från kaviar till kaffe. Efter maten kopplade sultanens favoriter av bland mjuka kuddar på divanerna medan de rökte vattenpipa.

Inga haremsdamer fick vistas utomhus efter solnedgången, så för att få kvällarna att gå tog de opiumpiller, som inspirerade till fantasifulla historier som kvinnorna underhöll varandra med i timmar.

Mitt i all lyx och allt överflöd visste haremsdamerna att deras behagliga liv kunde ta slut när som helst.

När en sultan dog var hela hans harem, inklusive prinsar och prinsessor, tvunget att flytta från palatset.

Under eskort fördes de bort från maktens korridorer och den överdådiga tillvaron i Topkapipalatset.

De fick hålla till godo med det betydligt enklare Tårarnas hus, ett tidigare sultanpalats, som även kallades De oönskades palats.

Med det gamla haremet utkört byggde den nya sultanen under sin mors kunniga ledning upp ett nytt från grunden.

Utanför porten till haremet började nya leveranser av slavinnor dyka upp, redo att granskas av den gamle övereunucken med sin erfarna blick för kvinnlig skönhet.