För 2 500 år sedan var perserriket världens största rike och ingen var mäktigare än Dareios I.
Kung Dareios I härskade över allt land mellan Indien och Medelhavet, där ett antal grekiska stadsstater på Mindre Asiens västkust utgjorde imperiets utpost.
Städerna styrdes av ståthållare, utsedda av Dareios. Ståthållarnas viktigaste uppgift var att driva in skatter och skicka intäkterna till imperiets huvudstad Susa i dagens Iran. Därutöver kunde ståthållarna göra i princip vad de ville, så det var inte att undra på att grekerna kallade dem tyranner.
I stadsstaten Miletos (mellan vår tids Izmir och Bodrum) styrde tyrannen Aristagoras, en ambitiös och makthungrig man. Aristagoras spetsade öronen när han på våren år 499 före Kristus fick besök av en grupp män som hade flytt från ön Naxos och nu bad honom om hjälp med att angripa ön.
”Jag vet att Naxos har 8 000 män som bär sköldar.” Miletos tyrann Aristagoras, år 499 före Kristus
De berättade för honom att Naxos tyrann hade avsatts efter ett uppror och att ön nu skulle bryta med perserriket, vilket riskerade att kosta de flyende männen sina maktpositioner.
Enligt den grekiske historikern Herodotos insåg Aristagoras genast att han här fick sig serverad en möjlighet att foga ön till sina domäner och i ett slag ta kontroll över Naxos rikedomar. Hans omåttliga begär skulle dock komma att kosta honom allt – och grekernas mandom.
Tyrann föreslår en god affär
Aristagoras var sorgligt medveten om att Miletos armé inte hade den styrka som krävdes för att erövra ön.
”Jag vet att Naxos har 8 000 män som bär sköldar och att ön har många krigsfartyg. Ändå ska jag göra allt som står i min makt för att uppfylla er önskan”, löd Aristagoras svar till männen som flytt ön, berättar Herodotos.
Aristagoras skrev till den persiske guvernören Artafernes, som styrde över Lydien (Mindre Asien) å sin storebror Dareios I:s vägnar.
Lydiens guvernör hade en imponerande flotta och en slagkraftig armé, så Miletos tyrann frågade helt enkelt om han fick låna stridskrafterna till sitt fälttåg mot Naxos.
Miletos, som låg vid floden Maiandros, hade hela fyra hamnar. Därifrån skeppade stadsstaten ut ull, olivolja och lilafärgat tyg.
Grekiska stadsstater löd under perserriket
Under antiken täcktes hela Mindre Asiens västkust av grekiska stadsstater. Där pyrde missnöjet med perserna, till vilka stadsstaterna tvingades betala tribut.
Cirka tusen år före Kristus koloniserade greker Mindre Asiens västkust, från Smyrna (Izmir) i norr till Miletos i söder, och grundade tolv stadsstater som delade språk och kultur.
Ett par hundra år senare slöt sig städerna samman i det som kallades joniska förbundet, som årligen bekräftades genom att stadsstaterna skickade delegater till helgedomen Panionion, norr om Miletos.
Där hedrade de havsguden Poseidon och diskuterade sedan politik. Förbundet tycks emellertid inte har varit någon särskilt effektiv försvarsallians, för i mitten av 500-talet före Kristus anföll den stenrike lydiske kungen Kroisos stadsstaterna en efter en och tvingade dem att betala tribut.
År 546 före Kristus invaderade stormakten Persien, krossade Kroisos och inlemmade området i kung Kyros II:s imperium (559–530 före Kristus). I samtliga joniska stadsstater utsågs en så kallad tyrann, som fick i uppgift att upprätthålla ordningen och se till att den årliga tributen skickades till Persien i tid.
En del historiker tror att Miletos uppror mot kung Dareios I år 499 före Kristus orsakades av de enorma summor som stadsstaten var skyldig. Därtill kom tull på handel med omvärlden och obligatorisk tjänstgöring i den persiska armén.
För besväret skulle guvernören få en del av Naxos skatter. Lydiens guvernör accepterade erbjudandet. Även han var i färd med att begå sitt livs misstag.
Lydiens flotta samlades i Miletos, som hade fyra hamnar vid floden Maiandros. Därifrån skulle galärerna segla mot Naxos, 160 kilometer ut i Egeiska havet. Aristagoras framtid var beroende av krigets utfall. För att Lydiens guvernör skulle kunna betalas måste nämligen Naxos erövras och plundras. Redan från början gick dock fälttåget snett.
Förödmjukad nevö avslöjar allt
Tillsammans med soldater och 200 fartyg skickade guvernören sin nevö Megabates, som förde kommando över Lydiens trupper. Tyrannen Aristagoras ansåg att han var fälttågets anförare, men enligt Herodotos fann sig den högt respekterade härföraren Megabates inte i att spela andrafiolen – och snart uppstod problem.
Under en inspektion av flottan fann Megabates att ett av Miletos fartyg inte hade några vakter ute. Han straffade den ansvarige kaptenen genom att surra fast honom vid masten i den skoningslösa solen.
”Har inte Artafernes skickat dig för att du ska lyda mig?” Aristagoras förödmjukar persisk general.
Kaptenen var dock en vän till tyrannen, som därför befriade honom.
”När Megabates hörde talas om det tog han mycket illa vid sig och blev arg på Aristagoras”, skriver Herodotos.
Tyrannen, som hade fått nog av generalen, skrek emellertid så att alla hörde: ”På vilket sätt angår detta dig? Har inte Artafernes skickat dig för att du ska lyda mig och segla dit jag befaller dig? Varför är du så besvärlig?”
Megabates, som blev rasande över den förödmjukande skrapan, valde att förvarna Naxos om det förestående anfallet. Megabates förräderi gjorde att ön var väl förberedd när Aristagoras kom med sin lånade flotta.
”I fyra månader belägrade de staden, tills perserna hade gjort slut på pengarna de kommit med och Aristagoras själv gjort av med ännu mer”, berättar Herodotos.
När Aristagoras bestämde sig för att göra uppror härskade Dareios I över ett enormt rike.
Persernas imperium var störst i världen
Tack vare sitt gynnsamma geografiska läge kunde perserriket växa sig stort. Regimen visade religiös tolerans mot de kuvade folkslagen, även om grekerna påstod något annat.
Många av de historiska källorna om perserriket är grekiska. De båda folkslagen utkämpade åtskilliga krig mot varandra, så det förvånar knappast att grekerna utmålade fienden som en barbarisk förtryckare.
Mycket tyder dock på att perserna var ett civiliserat folk. I imperiet, som sträckte sig från Indien i öster till Grekland i väster och från Egypten i söder till Bulgarien i norr, såg en stark statsmakt till att bevara freden, så att handeln kunde blomstra.
De erövrade folken fick lov att tillbe sina gamla gudar och fortsätta med sina seder så länge de betalade den tribut man kommit överens om. Till skillnad från grekerna hade perserna dessutom förbjudit slaveri.
Genom perserriket gick några av Mellanösterns viktigaste handelsleder, och rikets geografiska läge gav kungen stora tullintäkter. Därför hade perserna råd med en stor stående armé, som till skillnad från andra riken inte behövde återvända hem vid skördetid.
Utan pengar kunde Aristagoras inte längre köpa förnödenheter åt soldaterna, så han tvingades ge upp belägringen och segla hem med sina fartyg. För Miletos tyrann var nederlaget en katastrof.
Nu hade han inte bara svikit guvernör Artafernes förtroende och gjort hans nevö, en högt betrodd persisk general, till sin svurne fiende. Nu var han dessutom skuldsatt upp över öronen.
Enligt Herodotos riskerade Aristagoras den ultimata förödmjukelsen: ”Det var möjligt, tänkte han, att hans styre över Miletos skulle tas ifrån honom.”
Slav kommer med farligt meddelande
Medan Aristagoras i Miletos funderade på hur han skulle rädda sitt skinn kom en slav, skickad av Histiaios, tyrannens onkel.
Slaven hade rest ända från perserrikets huvudstad Susa, där Histiaios förde en luxuös, men långtråkig tillvaro vid Dareios hov. Onkeln, som hade styrt Miletos före Aristagoras, ville gärna komma tillbaka och leda staden igen.
Enligt Herodotos berättade slaven att Aristagoras skulle raka av honom håret och läsa det hemliga meddelande som onkeln låtit tatuera på hans huvud.
Herodotos berättar att Histiaios lät tatuera ett hemligt meddelande på huvudet på sin slav. Sedan väntade han med att skicka iväg slaven tills hans hår hade växt ut igen.
Meddelandet från onkel Histiaios löd kort och gott: ”Det är dags att göra uppror mot perserna.”
Därefter begick Aristagoras, som nu stod med ryggen mot väggen, antikens största blunder när han beslutade att inleda ett uppror mot stormakten Persien. Endast så, trodde han, kunde han slippa undan guvernör Artafernes straff, som sannolikt skulle bli en dödsdom.
En kort tid senare begav sig Aristagoras ut på en diplomatisk expedition för att samla stöd för sitt uppror. De övriga medlemmarna i joniska förbundet, en sammanslutning av stadsstater på Mindre Asiens västkust, var först med att ge honom sitt stöd.
Därefter korsade han Egeiska havet och försökte ställa sig in hos Sparta. Stadsstaten med grekernas mest fruktade armé sa dock nej. I stället begav han sig till Aten, som Miletos i århundraden haft täta relationer till. Grekernas starkaste sjömakt lovade honom att komma till undsättning.
Liksom Atens och Spartas soldater var många av de grekiska upprorsmännens trupper hopliter, som stred med sköld och spjut.
Som sitt första drag valde Aristagoras att skicka sina upprorstrupper mot Lydiens huvudstad Sardes (öster om det som i dag är Izmir), där guvernör Artafernes, kung Dareios yngre bror, regerade. Stadens rikedomar skulle kunna finansiera ett årslångt fälttåg, tänkte Miletos tyrann.
”Atenarna kom med sina 20 fartyg, medan det från Erythria (en stadsstat i Mindre Asien, red.) kom fem trierer (galärer, red.)”, skriver Herodotos.
Även joniska förbundets elva övriga stadsstater på Mindre Asiens västkust skickade trupper.
Upprorsmännen massakreras vid Efesos
Aristagoras stannade kvar i Miletos och arbetade för att underbygga upproret, medan hans armé marscherade mot Sardes, 8,5 mil från kusten.
”De kom till Sardes och erövrade den utan att möta något större motstånd. De tog hela staden, utom fästningen”, skriver Herodotos.
Oturligt nog hade guvernören och hans armé förskansat sig i fästningen, och medan staden brann utnyttjade perserna förvirringen för att göra ett överraskande utfall mot de grekiska upprorsmännen.
Perserna hade många bågskyttar, som tunnade ut fiendens linjer.
Tanken var att Sardes rikedomar skulle betala de atenska och joniska truppernas sold, men nu gick pengarna upp i rök inför ögonen på de demoraliserade soldaterna. När perserna anföll flydde därför grekerna mot kusten, där deras flotta väntade.
Hela vägen mot kusten förföljdes de av persiskt kavalleri med bågar. Vid Efesos tvingades grekerna vända om och strida mot sina förföljare. Herodotos skriver att grekerna besegrades. Därmed hade Aristagoras uppror mot perserna fått sämsta tänkbara start.
Trots katastrofen och trots att Aten drog sig ur, fortsatte upproret att spridas. Perserna tycktes inte ha tillräckligt med soldater i Mindre Asien för att gå till anfall.
Året efter anslöt sig den persiskkontrollerade ön Cypern till upproret, varefter Aristagoras skickade hjälp för att kasta ut perserna. En jonisk flotta lyckades besegra persernas fartyg, men på land utvecklades situationen till en katastrof för upprorsmännen.
Mitt i ett stort slag valde hälften av de grekiska upprorsmännen att byta sida, vilket innebar att slaget övergick till en ren massaker. Cypern förblev i persiska händer.
Kriget slutade utanför Miletos stadsmur
Tyrannen Aristagoras samlar en slagkraftig upprorsarmé och skickar den mot staden Sardes, där kung Dareios bror styr. I fem år böljar striderna fram och tillbaka, tills perserna belägrar Miletos, upprorets ursprung.
498 före Kristus: Sardes brinner
De grekiska upprorsmännen stormar Sardes, den persiska lydstaten Lydiens huvudstad. Där tvingas Dareios bror Artafernes förskansa sig i stadens kastell. Upprorsmännen klarar inte att bryta igenom murarna och tvingas fly medan Sardes står i lågor.
497 före Kristus: Cypern krossas
Perserna skickar en armé till Cypern, som har anslutit sig till upproret. När grekiska fartyg försöker undsätta ön angrips de av en fenicisk flotta som skickats dit av perserna. Till sjöss segrar upprorsmännen, men på land krossas deras allierade av den persiska armén.
494 före Kristus: Flykt
Efter flera nederlag mot perserna ger Aristagoras upp och flyr till Thrakien med några få fartyg. Där ingår han ett avtal med thrakerna. Vid ankomsten råkar dock Aristagoras i ett bakhåll, i vilket samtliga greker stupar.
494 före Kristus: Hämnden
Perserna skickar nu en stor armé till Miletos för att belägra staden. Armén försörjs av fartyg från flera länder i kung Dareios imperium: Egypten, Fenicien och Kilikien. Joniska förbundets flotta anländer. Enligt den grekiske historikern Herodotos utgörs den av hela 353 fartyg. Persernas flotta är emellertid dubbelt så stor, så de går segrande ur striden. Miletos står nu ensamt mot den mäktige Dareios.
En kort tid senare fick Aristagoras flera dåliga nyheter. Dareios hade omsider skickat en stor armé till Mindre Asien, så perserna intog nu stad efter stad på den upproriska västkusten.
Efter ännu ett stort slag, som stod bara tio mil öster om Miletos, tappade Aristagoras modet. Vid floden Marsyas förlorade grekerna 10 000 man och tvingades fly från slagfältet.
Nederlaget fick Aristagoras att samla några lojala soldater och fly norrut.
Under ett år levde den tidigare tyrannen som sjörövare, men år 496 före Kristus dödades han i en strid mot thrakerna utanför svartahavskusten.
Enligt andra källor hade Aristagoras ingått ett avtal med thrakerna om att upprätta en koloni i Bulgarien. Vid ankomsten hade dock thrakerna ångrat sig, kanske av rädsla för Dareios. Hur som helst mördade de Aristagoras och hans kolonisatörer.
Sjöslag beseglar Miletos öde
Trots Aristagoras flykt och död slapp staden Miletos inte undan Dareios hämnd. År 494 före Kristus närmade sig perserna upprorets ursprung.
Hellre än att möta den numerärt överlägsna fienden på land beslutade jonerna att strida till sjöss. Hela 353 galärer samlades vid ön Lade utanför Miletos. Trots att det var den största grekiska flottan någonsin bleknade den i jämförelse med Dareios 600 fartyg.
Sjöslaget slutade med en massaker. Endast hundra grekiska trierer slapp undan. Därmed hade grekernas uppror slutgiltigt krossats.
Därefter belägrade perserna Miletos. När soldaterna hade underminerat murarna stormade de in genom öppningen och dödade alla vapenföra män. Herodotos skriver: ”Deras kvinnor och barn togs som slavar och templet vid Didyma med alla sina skrin och helgedomar plundrades och brändes ner.”
Dareios hade gett order om att Miletos skulle krossas på ett sätt som innebar att staden aldrig kunde resa sig mot honom igen. Därför deporterade perserna de överlevande invånarna till floden Tigris delta, tio mil från kungens palats i Susa.
Grekiska vaser från antiken är fulla av stridsscener mot ärkefienden Persien.
Upproret satte antiken i brand
Aristagoras blev långt ifrån den siste som fick känna på persernas vrede. Under de följande 168 åren levde fiendskapen mellan grekerna och perserna vidare. Den upphörde först med Alexander den store.
Efter att det joniska upproret slagits ner svor kung Dareios att hämnas på Aten, som hade stöttat Aristagoras. Den persiske kungen tog dock god tid på sig.
Enligt antika källor ska Dareios ha instruerat en slav att säga: ”Herre, kom ihåg atenarna” tre gånger innan han serverade kungen kvällsmat. Om det stämmer blev det nog en rätt tjatig rutin för slaven, eftersom det dröjde 14 år innan Dareios inledde perserrikets första invasion av Grekland.
Han led dock nederlag på Marathonslätten och tvingades retirera. Det innebar emellertid inte slutet för persernas försök att krossa alla hot mot sitt imperiums västra delar.
År 480 före Kristus invaderade perserna på nytt, då med större framgång. Vid bergspasset Thermopyle besegrade Xerxes I de berömda 300 spartanerna och deras i viss mån bortglömda 700 medhjälpare från Thespiai.
Därefter marscherade perserna söderut och brände Aten. När sjöslaget vid Salamis samma år slutade med grekisk seger tvingades dock även Dareios arvtagare ge upp sitt fälttåg mot grekerna.
Först under Alexander den store, som kuvade hela Grekland, avgjordes rivaliteten. Alexander krossade Persien och år 330 före Kristus mördades den siste persiske kungen av sina egna soldater.
Många andra upproriska stadsstater fick uppleva persernas hämnd.
”När de hade tagit kontroll över städerna valde perserna ut de vackraste pojkarna och kastrerade dem”, berättar Herodotos.
Även Aristagoras onkel Histiaios fängslades. Dareios skickade honom till Mindre Asien, eftersom kungen fortfarande trodde att han kunde stoppa det grekiska upproret med sin oratoriska talang. I stället förrådde Histiaios kungen och föll perserna i ryggen.
Under ett slag blev han emellertid fängslad och fördes till Artafernes. Dareios lillebror spetsade Histiaios på en påle och lät honom lida en långsam död. Därefter mumifierades förrädarens huvud och skickades till Dareios.
Antikens slag utgjordes vanligen av blodiga närstrider, under vilka kavalleriet försökte rida ner fiendens infanteri ifall de inte höll sin formation.
Upproret blev en tragedi för fler än bara Aristagoras och hans undersåtar i Miletos. Förutom de tolv grekiska stadsstaterna på västkusten fick även Aten och andra stadsstater i Grekland med tiden uppleva Dareios vrede.
Före det joniska upproret hade perserkungen sett Grekland som ett antal obetydliga småstater, eftersom de låg så långt bort från de persiska kärnområdena i Iran.
Efter Aristagoras insåg kungen att grekerna utgjorde ett hot som måste elimineras för att säkra imperiets västra delar. Framför allt sjömakten Aten behövde stäckas, eftersom dess flotta även i framtiden kunde sättas in mot perserna runtom i Medelhavsområdet.
Konflikten mellan perserriket och Grekland fortsatte. De följande sex generationerna skulle få betala priset för antikens största blunder.