Svält och stryk skapade antikens övermänniskor

Inget i Sparta var dock som i de andra grekiska stadsstaterna. Medan den övriga grekiska världen experimenterade med nya samhällsformer som tyranni, demokrati och oligarki, höll spartanerna envist fast vid monarkin, som övriga greker betraktade som gammaldags.

Sparta hade dessutom två kungar, men de hölls i strama tyglar av fem årligt valda eforer (ämbetsmän). Spartas ekonomi var dessutom baserad på kollektivt ägande, där samhällets elit, krigarkasten homoioi (de jämbördiga), delade allt till samhällets fromma.

Inte ens sina hustrur kunde Spartas män alltid få behålla för sig själva. Det främsta syftet med ett äktenskap var att producera barn.

Om denna uppgift inte uppfylldes, kanske för att mannen var för gammal, förväntades han skaffa en mer viril man till sin hustru, så att hon kunde föda den avkomma som staten krävde.

Sparta var även sin regions politiska centrum, vars brutala krigare lade under sig alla städer i omnejden.

Befolkningen i de erövrade områdena blev i princip livegna bönder – så kallade heloter. Deras egendom övergick till den spartanska staten, som delade ut den bland sina egna medborgare, medan de forna ägarna skulle arbeta gratis.

Hela skörden tillföll den spartanske herren. Med tio gånger så många heloter som spartaner var risken för uppror stor, vilket gjorde behovet av en stark armé ännu större.

Risken för uppror var så stor att spartanerna varje år officiellt förklarade krig mot heloterna – en maktdemonstration, som skulle kväsa minsta antydan till revolution. Dessutom höll staten alltid sina styrkor i högsta beredskap.

Svaga pojkar dödades

Historiens antagligen mest brutala skola fostrade alla sina friska pojkar så att de skulle inse det naturliga och förnuftiga i statens beteende.

De andra grekiska stadsstaterna betraktade spartanerna som fullkomligt fanatiska. Samtidigt var krigarna fruktade, och många beundrade dem i hemlighet. De var sin tids bästa soldater, som sades gå utan fruktan i döden med ett trotsigt leende på läpparna.

För spartanerna var lydnad, tapperhet och självuppoffring de största dygderna, medan enskilda människoliv saknade betydelse. Alla skulle vara redo att offra sig för staten. Det hade soldaterna fått lära sig redan i skolan.

Redan från födseln svävade en spartansk pojke i livsfara. Den nyfödde undersöktes av en kommitté av äldre män, som bedömde om han var frisk och kry.

Om pojken var svag, döv, blind eller led av någon annan funktionsvariation, kastades han ut från en klippa eller lämnades på berget Taigestos, där han dog av svält och törst.

Sparta hade ingen plats för svaga. Endast de starka fick leva och föra släkterna vidare.

Om pojken godkändes uppfostrades han av sin familj tills han fyllde sju. Efter det övertog staten uppfostran, och han fick lära sig skriva, jaga och föra sig socialt.

Dans och sång stod också på schemat, så att han senare i livet skulle kunna uppvakta unga kvinnor och övertala någon till giftermål.

Pojkarna styrketränade, brottades och ägnade sig åt friidrott. Alla tränade utan sandaler, så att fötterna härdades redan i tidig ålder.

Den hårda utbildningen, som alla spartanska män – spartiater – var tvungna att genomgå, gjorde att de betraktade sig som överlägsna alla andra greker.

När ett sändebud, vars fysik inte imponerade på den spartanske kungen Agis, upprepade gånger frågade: ”Vilken spartan är den bäste?” svarade kungen till slut korthugget: ”Han som påminner minst om dig.”

Krigskonst krävde disciplin

De unga pojkarna i Sparta tränades även tidigt i stridskonst. De skulle lära sig att strida i formation med långa spjut, korta svärd och stora, runda sköldar.

På slagfältet bestod en formation av åtta led, varav det första ledet bildade en sköldmur. Halva skölden täckte en soldats vänstra sida, medan andra halvan av skölden täckte höger arm och axel på mannen bredvid.

Formationen skulle hindra motståndarna från att bryta igenom, och på kommandot ”Framåt marsch!” spetsades fienderna på de långa spjuten.

Det korta svärdet användes huvudsakligen till att hugga ihjäl sårade fiender. Svärdet användes även om det uppstod närstrid.

Denna stridsteknik krävde disciplin, eftersom ett stort antal soldater skulle röra sig som en enda, sammanhängande grupp som styrdes av officerare.

Hos andra grekiska stadsstater, som inte hade en armé av yrkessoldater, uppstod det lätt oordning i leden, vilket ledde till panik på slagfältet.

Sparta såg disciplin som statens avgörande styrka. När den persiske kungen Xerxes I frågade den avsatte spartanske kungen Demaratos om de legendariska krigarna fick han svaret: ”Spartanerna är varje mans jämlike i individuell strid, men när de kämpar tillsammans överträffa de alla andra.”

Tunna vinterkläder och för lite mat

När eleven fyllde tolv år betraktades han som en ung man – en meirakion. Träningen intensifierades och håret klipptes väldigt kort, så att hans status skulle vara uppenbar för alla som såg honom.

Den enda klädsel som tilläts hädanefter var en tunika, som dag som natt, sommar som vinter skulle skydda mot väder och vind. Vare sig regn, frost eller snöstormar berättigade till varmare kläder.

De kalla nätterna tillbringade pojkarna under karga förhållanden i primitiva baracker, där alla sov tätt tillsammans på tunna halm­madrasser. Under svåra ­vintrar var det emellertid tillåtet att blanda dun från tistlar i madrassen.

Eleverna lärde sig även att äta oerhört sparsamt – därav uttrycket ”att leva spartanskt”. Syftet var att pojkarna skulle lära sig hur det var att svälta, så att de senare i livet skulle kunna klara sig i ansträngda situationer under ett fälttåg, då det var ont om mat.

Måltiderna gav bara precis tillräckligt med näring för att de skulle orka med de påfrestande övningarna. Spartanerna ansåg nämligen att smala pojkar skulle växa extra mycket på längden, vilket skulle ge dem längre räckvidd med svärdet och spjutet.

Pojkarna förväntades även stjäla mat utanför skolornas område och på det sättet bevisa att de kunde klara sig på egen hand. Naturligtvis straffades de pojkar som ertappades – inte för stölden, utan för att de upptäckts.

Lärarna hade sex med eleverna

En spartansk skolklass var i själva verket en pluton barnsoldater. De leddes av en ung, nyutbildad soldat, som fungerade som pojkarnas lärare, instruktör och befäl på en och samma gång.

Dessutom fick varje spartansk pojke som tolvåring sin egen personliga mentor, som ansvarade för den fortsatta utbildningen och samtidigt var skyldig att ha sex med sin elev.

I likhet med andra greker levde spartanerna i en utpräglad homosexuell kultur, där känslomässiga och sexuella band mellan män var regel snarare än undantag.

Förhållanden mellan elev och mentor betraktades som sexualundervisning och ett led i förvärvandet av sociala färdigheter.

Spartanerna ansåg till exempel att soldater stred bättre och gav varandra bättre stöd i strid, om de hade sexuella och därmed känslomässiga relationer.

När en man fyllde arton år och klarat av alla prov, var han en fullvärdig krigare och ingick i ett regemente. Resten av livet hade han endast två uppgifter: att stå till förfogande som soldat och att få barn.

Att förbli ogift betraktades som ett oförlåtligt brott. Många spartanska män sköt upp giftermålet så länge som möjligt, eftersom de föredrog homosexuella förhållanden.

Om en spartansk man inte var gift när han blev trettio, blev han bestraffad och offentligt förödmjukad.

Även inom armén användes förödmjukelse som straff. Om en man visade rädsla på slagfältet blev han tvungen att bära en ­iögonfallande dräkt och fick halva skägget avrakat. Därmed kunde alla tydligt se att han var en ynkrygg, och han blev hånad och utstött.

I det militaristiska samhället, där ära och heder var viktigare än allt annat, har förödmjukelsen varit ett betydligt hårdare straff än till exempel käppslag.

En ynkrygg försatte inte enbart sina kamrater i fara, han svek hela samhället, vilket stred mot alla spartanska normer. Den utpekade hade dock chansen att sona sitt brott genom att ge prov på extra stor tapperhet under nästa slag.

Uppmanades mörda slavar

Spartanerna erövrade redan på 700-talet före Kristus grannstaten Messenia, som låg på sydvästra Peloponnesos på andra sidan av en bergskedja. Messenias invånare gjordes raskt till slavar.

För att hålla slavklassen i schack upprättade spartanerna en särskild polisstyrka, som kallades krypteia, vilket betyder ”dold” eller ”hemlig”.

De mest lovande pojkarna med ledarpotential rekryterades till krypteia som sextonåringar. Enligt den grekiske historikern Plutarchos skickades de på hösten varje år ut i landet på egen hand, beväpnade med en kniv.

På natten skulle de smyga in i messenianska byar, där de i skydd av mörkret skulle mörda slavar. Morden utfördes på officerarnas uppmaning med statens gillande.

Syftet var att eliminera bråkstakar bland slavarna och sprida rädsla, så att resten av de många tusen slavarna inte vågade opponera sig.

Ingen krigskonst utan slavarbete

Alla fria medborgare i Grekland höll slavar, som till exempel skötte de hårda vardagssysslorna i hemmet. Slavarna var i regel utländska och köpta på marknader eller tagna till fånga i krig mot andra länder.

Endast spartanerna tog grekiska slavar – de tyckte att det var onödigt att resa långt efter arbetskraft, när den fanns att hämta i grannskapet. Slavarna medverkade i århundraden till att göra Sparta till den starkaste staten i Grekland.

Visserligen var risken för uppror konstant överhängande, men å andra sidan innebar den stora underklassen av slavar att spartiaterna varenda dag året runt kunde koncentrera sig på krigskonst.

De flesta soldater gick i hedervärd pension vid sextio års ålder, men i princip fanns det ingen åldersgräns för värnplikten.

Den grekiske historikern Plutarchos skrev till exempel att Spartas unga män betraktade krig som rena semestern. Träningen var betydligt hårdare än utmaningarna på slagfältet.

Legenden om världens bästa krigare

Spartas hårda utbildningssystem skapade Europas första elitsoldater, men så få gossebarn överlevde urvalet och undervisningen att varje enskild soldats liv räknades.

Det förhållandevis lilla antalet soldater innebar att Spartas öde ofta balanserade på en knivsegg – att förlora några hundra soldater kunde vara katastrofalt.

Därför drog Sparta sig ofta för att gå ut i krig och utnyttjade i stället sitt skrämmande rykte för att få de andra stadsstaterna att foga sig.

Legenden om Spartas styrka cementerades i synnerhet efter slaget vid Thermopyle år 480 före Kristus, då trehundra spartaner bevakade en smal passage och i tre dagar höll en persisk armé med omkring 100 000 man stången.

Spartanerna kämpade till siste man och gav de 6 000 andra grekiska soldaterna möjlighet att komma undan och evakuera utsatta städer som Aten.

Visserligen fick de trehundra spartanerna stöd av fyrahundra man från Thebe och sjuhundra från Thespiai, som låg nära den smala passagen i Thermopyle, men det var spartanerna under ledning av kung Leonidas II som fick äran av att ha räddat Grekland.

Året därpå besegrades perserna i ett stort sjöslag vid Salamis och fick dra sig tillbaka från det grekiska öhavet. Trots att slaget leddes av Atens flotta var det i många grekers ögon Sparta som var den dominerande maktfaktorn bland de grekiska stadsstaterna.

Sparta blir Greklands härskare

Perserkrigen hade kortvarigt enat grekerna, men snart blev det tydligt att krigens andra stora vinnare, Aten, inte kunde acceptera Spartas dominans. Konflikten inleddes när Aten beslutade att återuppbygga sin livsviktiga stadsmur, efter att perserna förstört den.

Sparta hade ingen stadsmur, och på frågan varför pekade den spartanske kungen Agesilaos II på de spartanska soldaterna och sa: ”Detta är Spartas mur.”

Nu försökte Sparta försäkra atenarna om att inte heller de behövde någon mur, eftersom den spartanska armén skulle beskydda dem.

Aten nappade inte på idén – stadsstatens invånare visste mycket väl att de utan stadsmur skulle vara helt försvarslösa mot Spartas markstyrkor.

Snart började Aten skapa sitt eget förbund av allierade stadsstater under namnet attiska sjöförbundet som rival till Spartas peloponnesiska förbund.

Den grekiska världen var därmed delad i två och åren 460–404 före Kristus präglades av inbördeskrigsliknande tillstånd.

Krigen utmärktes av att Sparta var överlägset på land, medan Aten dominerade till sjöss. I åratal invaderade spartanerna Atens territorium i ett försök att provocera fram en öppen strid.

Atenarna höll sig emellertid innanför sin stadsmur, som med grekernas begränsade kunskaper om belägringens konst gjorde Aten osårbart.

Samtidigt såg den överlägsna flottan till att Atens befolkning inte heller kunde svältas till kapitulation, eftersom förnödenheter fördes in utifrån.

Risken för ett uppror bland heloterna hemma i Sparta växte dessutom, när armén inte var där, så de spartanska soldaterna var alltid tvungna att återvända hem efter några veckor.

Sparta fick därför aldrig till stånd något avgörande slag på land och fick varje år nöja sig med att bränna Atens grödor på åkrarna.

Efter att i åratal förgäves ha försökt slå Atens föraktade krukmålare och filosofer beslutade Sparta att ändamålen fick helga medlen – även om det innebar en allians med Persien.

Den gamla ärkefienden betalade för en stor spartansk flotta, som var i klass med Atens, och trots att spartanerna två gånger fick be perserna om mer pengar, slutade kriget med en övertygande spartansk seger till sjöss år 405 före Kristus i slaget vid Aigospotamoi.

Nu var det ingen tvekan om vilken stadsstat som var Greklands mäktigaste, men lyckan varade inte länge.

Miste sin maktposition

Det krigiska Sparta visade sig vara en brutal ledare i Grekland, och uppror bröt ut i flera stadsstater. År 371 före Kristus mötte den spartanska armén slutligen sin överman.

Stadsstaten Thebe hade fått nog av krigarstatens fasoner, och krig utbröt mellan staterna. I slaget vid Leuktra krossade Thebe Spartas armé, som aldrig reste sig igen.

För spartanerna var nederlaget förödande på flera sätt. Deras stat byggde på att Sparta var Greklands överlägsna militära makt. När så inte längre var fallet miste folket sin identitet och samhället miste det kitt som band det samman.

Eftersom Sparta förlorade större delen av sin armé under slaget, var hela stadsstatens existensberättigande hotat. Både slavarna och många av stadsstaterna i peloponnesiska förbundet gjorde uppror. Sparta överlevde, men hädanefter var det endast en skugga av sitt forna jag.

Även om den mäktiga armén inte längre existerade, levde historierna om de ultimata krigarna vidare. I det militaristiska romarriket var man till exempel fascinerad av spartanernas historia, krigskonst och omtalade tapperhet.

Efter att Rom år 146 före Kristus erövrat Grekland blev Sparta därför ett turistmål för förmögna romare, som betalade spartanerna pengar för att se pojkar bli piskade som på den gamla, ”goda” tiden.

De nöjeslystna ­romarna såg på uppvisningar av krigskonst och lyssnade till berättelserna om den tid då Sparta var världens starkaste makt.