Ingen av gästerna vid antikens mest berömda dryckesgille – Agathons symposion – hade egentligen lust att festa.
Inte för att de var nykterister, utan för att de flesta hade en rejäl baksmälla efter ett annat symposion föregående kväll.
Festen ägde rum i Athen år 416 f.Kr. Poeten Agathon ville fira sin seger i en trageditävling och hade bjudit in stadens poeter, komediförfattare och filosofer till ett symposion hemma hos sig.
Bland gästerna fanns filosofen Sokrates och hans elev Platon – som senare beskrev festen i sitt verk Symposion (”Gästabudet”).
När vinet bars in vädjade flera gäster om att drickandet skulle hållas på en rimlig nivå:
”Jag håller helt med om att vi till varje pris ska undvika för mycket supande, ty jag var själv en av dem som i går drunknade i vin!”, höll även komediförfattaren Aristofanes med om.
Männen kom därför överens om att var och en bara skulle dricka så mycket som han själv ville. Till och med den inhyrda underhållningen – en kvinnlig flöjtist – skickades ut.
I stället beslöt gästerna att hålla tal till kärleksguden Eros lov.
De hade knappt talat färdigt förrän den berusade aristokraten Alkibiades och hans vänner kom instörtande och orsakade kaos bland de bakfulla gästerna, som han – trots protester – tvingade att dricka stora mängder vin.
Festen fortsatte in på morgontimmarna och till slut var bara Sokrates och komediförfattaren Aristofanes vakna. I gryningen somnade även Aristofanes.
Enligt Platon var Sokrates den ende som var helt opåverkad av vinet. Den härdade filosofen lämnade huset, tog sig ett bad och satte igång med dagens sysslor.
Aristokraten Alkibiades bröt sig in vid poeten Agathons symposion och drack alla – utom Sokrates – under bordet.
Vinet var en gudagåva
Agathons berömda och tämligen blöta symposion var ingen ovanlig företeelse på sin tid; tvärtom. Enligt antika källor hade grekerna lätt att hitta anledningar till att festa.
Meningen var att symposiongästerna skulle dricka med stil och värdighet.
Men av de antika vaserna att döma slutade festerna inte sällan i rena orgier med fylletävlingar, förföriska flöjtflickor och lyxprostituerade.
Ordet symposion betyder ungefär ”dricka tillsammans” på grekiska, och enligt forskarna uppstod traditionen omkring år 700 f.Kr.
Grekerna ansåg att vinet var en gåva från gudarna, främst från vinguden Dionysos som enligt grekisk myt hade lärt människan att både odla och dricka vin.
”Vinet blev givet åt människorna av Zeus och Semeles son (Dionysos, red.) för att hjälpa dem att glömma sina sorger”, skrev den grekiske skalden och aristokraten Alkaios på 500-talet f.Kr.
Han uppmanade sina landsmän att dricka tillsammans så fort de fick tillfälle: ”Låt oss dricka! Varför vänta på att lamporna ska tändas? Det är ju bara en gnutta dagsljus kvar!”
Symposier var förbehållna den grekiska överklassen – rika män, politiker och intellektuella – och användes för att knyta band mellan de härskande samhällsklasserna.
I fyllan släppte alla hämningar och folk visade sitt sanna jag. ”Vinet är ett titthål in i människan”, konstaterade skalden Alkaios.
Symposierna skulle följa särskilda regler och ritualer. Oftast bjöd värden in sina vänner genom att skicka en slav till deras hus med en vaxtavla där gästens namn stod inristat tillsammans med tidpunkten för festen.
Gästabudet började efter mörkrets inbrott och ägde rum i det så kallade andron – herrummet – i värdens hus.
När gästerna anlände tog de av sig skorna och en slav tvättade deras fötter. Därefter gick de in i andron och anvisades varsin brits, kline, att ligga på.
De stod längs väggarna och därför fanns det utrymme för underhållning mitt i rummet. De finaste gästerna fick plats närmast värden.
Poeten Aristofanes berättar i en komedi om hur gästen skulle bete sig när han intog sin plats: ”Böj knäna precis som de gör på idrottsplatsen, och bred ut dig på kuddarna.
Börja därefter artigt att berömma en bronsstaty, eller något annat föremål.”
När alla gäster anlänt var det dags för middagen, då alla fick maten serverad på små bord.
Efter maten blev golvet i lokalen rituellt renat, och därefter offrade gästerna till gudarna genom att hälla några droppar outspätt vin på golvet.
Därefter sjöng alla en hymn till guden Dionysos ära. Sedan kunde själva dryckesfesten – symposiet – börja.
Alla skulle bli lika fulla
Dryckesfesten inleddes med att deltagarna utsåg en ledare för symposiet, en sympiarch. Grekerna blandade vinet med vatten i ett stort kärl – en krater – och det var sympiarchens uppgift att bestämma styrkan på vinet.
Den vanliga blandningen var två delar vatten och en del vin, men det kunde vara starkare.
Till skillnad från Agathons symposion, där de bakfulla gästerna fick dricka i sin egen takt, var det vanligtvis också sympiarchen som bestämde hur mycket och hur ofta deltagarna skulle dricka.
Det var viktigt att alla blev lika berusade, och dryckesledaren hade rätt att bestraffa deltagare som inte följde hans order.
Straffet kunde t.ex. vara att syndaren tvingades dansa omkring naken inför de övriga festdeltagarna.
Enligt de antika källorna var syftet med symposiet inte att bli mest berusad, utan att testa hur mycket deltagarna kunde dricka utan att förlora kontrollen.
Enligt komediförfattaren Eubulos gick förnuftiga män hem efter att ha tömt tre kraterer; i annat fall löpte festen ofta amok.
”Med den fjärde krateren följer dåligt uppförande. Med den femte rop och skrik. Med den sjätte följer oförskämdhet och förolämpningar, med den sjunde slagsmål. Efter den åttonde börjar man kasta omkring möblerna. Med den nionde följer depression, och med den tionde galenskap och medvetslöshet!”
Flöjtflickor och lyxprostituerade
Symposierna var bara för män och varken hustrur eller döttrar fick vara med.
Ogifta flickor och pojkar bjöds dock ofta in för att underhålla gästerna med musik, dans och jongleringsnummer.
Flöjtspelande flickor var särskilt populära: ”När det dricks, ge oss genast en flöjtflicka!” utbrister en icke namngiven symposiedeltagare i en av de grekiska komedierna.
Flöjtflickorna var så populära att grekerna blev tvungna att lagstifta om hur länge de fick arbeta i ett sträck. Under särskilt långvariga symposier skulle flickorna arbeta i treskift.
En av orsakerna till flickornas popularitet var att de troligen inte bara spelade flöjt. Mycket tyder på att flickorna, som var slavar, även utnyttjades sexuellt av symposiets gäster.
I komedin ”Getingarna” rövar fyllehunden Filokleon t.ex. bort en flöjtflicka från ett symposion och påpekar att flickan är skyldig honom sex eftersom han räddat henne från att behöva tillfredsställa alla de andra gästerna med sin mun:
”Såg du hur listigt jag förde bort dig just då du skulle ge gästerna fellatio? Tacka min penis för den tjänsten”, uppmanar han lystet.
Forskarna är inte eniga om hur vanligt det var med sexuella utsvävningar under festerna eftersom det inte stämmer överens med den självkontroll och värdighet som deltagarna förväntades uppvisa.
Men ett stort antal vasmålningar med scener från symposierna föreställer berusade deltagare som roar sig med kvinnor i regelrätta sexorgier.
Det tyder på att åtminstone vissa symposier slutade i sex mellan de inhyrda kvinnorna och symposiets deltagare.
Det var inte bara flöjtflickor som anlitades för att underhålla männen. Bland gästerna fanns även så kallade hetärer – lyxprostituerade. Hetärerna var utbildade inom konst, litteratur och filosofi och kunde därför delta i diskussionerna under symposiet.
De kunde även underhålla med sång och dans, och var mästare på erotiska lekar. De var de enda kvinnor som fick delta i festen tillsammans med männen.
Hetärerna sålde sin kropp för pengar eller presenter, men respekterades av de grekiska männen som uppskattade deras kunskaper.
En av Athens mest kända hetärer var Aspasia, som den berömde athenske statsmannen Perikles blev kär i.
Han skilde sig från sin fru för att leva ihop med Aspasia, som han också fick barn med.
Enligt de antika källorna beundrade även filosofen Sokrates Aspasia och berömde hennes vältalighet offentligt.
Elaka tungor hävdade att Perikles var så förälskad i Aspasia att han startade krig mot ön Samos för hennes skull.
Samtida vasmålningar skildrar symposiet från välkomstdrinken till uppbrottet.
Dryckestävlingar blev succé
Förutom att bestämma styrkan på vinet skulle sympiarchen även organisera dryckestävlingar.
En mycket populär tävling var att låta en deltagare recitera några rader ur en känd dikt, och därefter skulle en annan gäst fylla i med nästa vers.
Alternativt skulle en gäst recitera ett helt stycke ur en dikt, varefter nästa gäst skulle leverera en liknande passage av en annan diktare kring samma tema.
Andra tävlingar bestod i att gissa gåtor eller dricka i kapp.
Segraren kunde vinna alltifrån sötsaker, kakor och ägg till skor eller koppar. Och förloraren kunde dömas att dricka en skål outspätt vin, eller vin blandat med saltvatten.
För att straffet skulle bli extra kännbart tvingades förloraren ibland att dricka det salta vinet i ett enda svep med händerna på ryggen.
Vasmålningar visar att offret i sådana fall lyfte den tunga dryckesskålen genom att bita i kanten på den.
Den utan jämförelse mest populära tävlingen på festerna var kottabos. Gästerna skulle träffa ett mål i mitten av lokalen med den sista skvätten ur sin vinskål.
Spelet hade starka erotiska undertoner, eftersom förloraren – man eller hetär – skulle ta av sig alla sina kläder inför resten av sällskapet.
Den som vann skulle dedikera sitt vinnande kast till en utvald person bland gästerna, och fick som pris lov att tillfredsställa sina erotiska lustar i form av en kyss eller kanske ännu mer.
Men den verkliga kampen bestod helt enkelt i att försöka överleva gästabudet i vaket tillstånd ”tills tuppen gol”, som en grekisk skald formulerade det.
När ett symposion tog slut hörde det till att de gäster som fortfarande orkade hålla sig vakna fortsatte till ett annat symposion i staden.
Eller också raglade allihop runt i klungor på gatorna. Det var inte ovanligt att de berusade männen i grupperna gav sig på oskyldiga nattvandrare eller till och med började puckla på varandra.
Det påstods rent allmänt att filosofer var de allra värsta slagskämparna.
Slagsmål och upplopp
I ett verk av satirikern Lukianos är filosofen Alkidamas den som ligger bakom ett jätteslagsmål på ett symposion – det hela resulterar i en bruten käke, ett utstucket öga och åtskilliga utslagna tänder.
Det var en kalkylerad risk att för mycket vindrickande kunde sluta i både smärta och bestraffning. Den grekiske komediförfattaren Epicharmos skrev på 400-talet f.Kr.:
”Fest leder till fylla, och fylla leder till kringrumlande på gatorna, som leder till svinaktigt uppförande, som leder till rättegång som leder till skyldigförklaring. Att ha blivit dömd skyldig leder till bojor, fängelse och böter.”
Trots böter och baksmällor fortsatte de grekiska symposierna i drygt 400 år. Deras storhetstid var under 300-talet f.Kr. då gästabuden anordnades i alla grekiska kolonier – från våra dagars Sydfrankrike i väster till Georgien vid Svarta havet i öster.
När den makedonske kungen Alexander den store erövrade större delen av nuvarande Turkiet och Egypten tog han den grekiska vinkulturen med sig.
Alexanders erövringar innebar emellertid också att de grekiska stadsstaterna och deras överklass förlorade sin självständighet.
Symposierna miste därför sin glans – för att till slut försvinna helt ur historien.