Sanningen om Trojas undergång

Iliaden och dess berättelse om sammandrabbningen mellan grekerna från väst och trojanerna i öst har ända sedan dess fascinerat en hel värld. Verket betraktades under antiken som en manual för krig, politik och för hur krigare skulle bete sig.

Makedoniens kung, Alexander den store, sägs ha sovit med en kopia av verket under sin huvudkudde när han drog ut i fält. I det berömda biblioteket i antikens Alexandria samlade de lärde alla utgåvor av diktverket för att jämföra och analysera texterna, och verket har nu översatts till i stort sett alla språk och språkvarianter.

Iliaden kan till exempel läsas i 70 olika utgåvor på engelska. Nyligen översattes eposet till och med till den speciella form av engelska som talas i Syd-afrika. Homeros diktverk har alltså stor spridning och utgör i dag grunden till en väsentlig del av våra kunskaper om antikens Grekland och dess myter och hjältesagor.

Forskare har i århundraden diskuterat om dikten består av mer än myter. Är Iliaden bara en underhållande legend, eller beskriver dikten ett riktigt krig, utkämpat av verkliga hjältar?

Länge trodde de flesta att Iliaden saknade verklighetsbakgrund, men på senare år har arkeologer och språkforskare gjort anmärkningsvärda upptäckter som tillsammans indikerar att Homeros berättelse är mer än bara en bra och underhållande historia. Mycket tyder på att Iliaden bygger på ett verkligt krig som utkämpades under bronsåldern.

Tysk sökte Troja

De första upptäcktsresande som under 1800-talet gav sig iväg för att undersöka Trojas öde mer ingående möttes av stor skepsis. För 200 år sedan tvivlade forntidsforskarna nämligen inte bara på att Troja en gång varit skådeplats för ett krig – de trodde över huvud taget inte att staden existerat någon annanstans än i Homeros fantasi.

Ett fåtal eldsjälar såsom Heinrich Schliemann, en tysk affärsman, globetrotter och amatörarkeolog, var övertygade om att Homeros historia om Troja och kriget var verklighetsbaserade. Sedan han som barn i en fattig prästfamilj hade hört sin far läsa högt ur hjältedikten hade Schliemann varit besatt av Iliaden.

Som vuxen hade Schliemann arbetat hårt och tjänat en förmögenhet, dels på handel i Ryssland, dels som bankman i guldgrävartidens USA. Nu när han äntligen hade råd med en dyr expedition, var han fast besluten att hitta Troja. År 1848 begav han sig därför, 46 år gammal, iväg till Medelhavet i jakten på den mytomspunna staden.

Var Troja låg var vid denna tidpunkt fortfarande en gåta. Sedan antiken hade historiker trott att staden – om den funnits – hade legat vid sundet Dardanellerna i dagens Turkiet. Närmare bestämt var kullen Burnarbashi platsen där Trojas ruiner gömde sig, enligt de få forskare som inte helt avfärdade stadens existens.

Platsen var därför den naturliga utgångspunkten för Schliemanns sökande, och 1869 nådde hans expedition Turkiet för att utforska kullen. Han behövde inte gräva många spadtag för att kunna fastställa att Burnarbashi inte ruvade på den stora kungastaden.

Marken innehöll nämligen varken de murrester eller krukskärvor som skulle ha funnits i jorden om de stora palatsen, höga tornen, vallgravarna och breda vägarna som Homeros skriver om skulle ligga begravda där. Kullens belägenhet bidrog till Schliemanns skepsis.

Grekernas krigsläger under slaget om Troja låg enligt Iliaden vid kusten. Därifrån sprang de, berättar Homeros, flera gånger om dagen till Troja för att strida. Men Burnarbashi låg åtskilliga kilometer från kusten – en alltför lång sträcka för grekerna att tillryggalägga varje dag för att strida.

När Schliemann mätte upp rutten som grekerna måste ha följt under den första dagens strider kom han fram till att grekerna på nio timmar skulle ha sprungit hela 84 kilometer om Troja verkligen legat vid Burnarbashi.

För att slutgiltigt avfärda teorin om att Troja hade legat vid Burnarbashikullen tog Schliemann fram sitt medhavda exemplar av Iliaden. Minutiöst gick han igenom alla de upplysningar som verket rymde om stadens läge.

Exempelvis skrev Homeros att trojanerna från sin stadsmur kunde se Idaberget. Men den tyske arkeologen kunde med egna ögon konstatera att berget inte var synligt från Burnarbashi, oavsett hur höga stadsmurarna än hade varit.

Antalet vattenkällor som omgav kullen stämde inte heller med Homeros beskrivning. Iliaden berättar att det fanns två källor vid Troja. Den ena var så varm att vattnet ångade, medan den andra var kall som is. Schliemann hittade hela 34 källor på sin runda runt kullen.

Genom att mäta temperaturen med sin ficktermometer konstaterade han att vattnet i samtliga källor hade precis samma temperatur – nämligen 17,5 grader Celsius.

För att bringa ytterligare klarhet i frågan följde Schliemann i fotspåren efter två av Iliadens huvudpersoner. Under sin slutliga strid jagade Akilles och Hektor varandra tre gånger runt Troja.

Schliemann tog sig runt den beskrivna rutten, men stötte på ett brant stup som han tvingades krypa nedför på alla fyra. De båda hjältarna kan knappast ha sprungit runt staden om de skulle krypa nedför ett stup, fastslog Schliemann och uteslöt därmed Burnarbashi.

Närbelägen kulle matchar ”Iliaden”

Uppmuntrad av andra amatörarkeologer, särskilt britten Frank Calvert, begav sig Heinrich Schliemann några kilometer norrut för att gräva i Hisarlikhöjden, och efter en snabb undersökning var utlåtandet klart: Området passade in perfekt på Homeros beskrivning.

Inte bara låg höjden nära havet med full utsikt över Idaberget – den befann sig också på en naturlig platå som Akilles och Hektor kan ha förflyttat sig runt på medan de stred.

Hisarlik ligger omkring fem kilometer från havet, men arkeologer har senare visat att höjden på Homeros tid låg närmare kustlinjen. Området som vid den tiden kan ha varit en naturlig hamn för grekernas segelfartyg är nu fullt av fynd.

En rekonstruktion av kustlinjen på Homeros tid matchar hur landskapet beskrivs i Iliaden. Schliemann själv var säker på sin sak: ”Jag var fullständigt övertygad om att det var här antikens Troja låg”, skrev Schliemann efter att ha inspekterat Hisarlik. Men likheter med Homeros beskrivning räckte inte som bevis. Arkeologen måste gräva för att bekräfta hypotesen om att Hisarlik var Troja.

Från texter skrivna av den grekiske vetenskapsmannen Eratosthenes visste Schliemann precis vad han letade efter. Eratosthenes hade under 200-talet före Kristus försökt räkna ut när Troja föll och hade kommit fram till att händelserna bör ha utspelat sig 408 år före den första grekiska olympiaden, vilket enligt vår tideräkning motsvarar år 1184 före Kristus.

I april 1870 tog Heinrich Schliemann det första spadtaget i högen, och snart fann han lager som han menade kom från tiden då Troja föll. Schliemann hade bevisat att forskarna misstagit sig. Troja hade verkligen funnits och triumfen var total.

Amatörarkeologens slutsats vacklar

Schliemanns upptäckter togs naturligtvis emot med skepsis men fick också ett snabbt erkännande. Flera arkeologer menade att tysken hade hittat den plats där Troja en gång hade legat. Den slutsatsen är de flesta nutida forskare överens om. Platsen för det gamla Troja hade hittats, men Schliemann fann aldrig själva staden från Iliaden.

Det lager han nådde ned till var helt enkelt alltför gammalt, och staden han grävde fram kan inte ha varit Homeros Troja. Den stad som funnits på höjden Hisarlik har haft en tuff historia, visar de många utgrävningar som gjorts på plats. Under en period av 4 000 år har den förstörts och återuppbyggts minst nio gånger i lager ovanpå varandra.

Den äldsta, nedersta boplatsen som arkeologerna har gett namnet Troja 0 är från neolitisk tid, omkring 3700 före Kristus. Den yngsta är från romersk tid och daterad till omkring år 500.

Schliemann hade grävt sig genom lagren ned till resterna av Troja 2 – en av de äldsta städerna – som han utnämnde till Homeros stad. Senare undersökningar visade att staden var omkring 1 000 år äldre än den stad som beskrivs i Iliaden. Arkeologer har därefter daterat lagren Troja 6 eller 7a till att vara den stad som Homeros skriver om.

Städerna var små och saknade de imponerande byggnadsverk och fästningar som Iliaden berättar om. Troja 6 och Troja 7a var ”eländiga små bosättningar som inte på allvar kunde kalla sig för städer”, fastslog en expert 1984.

Ett stort, förödande krig om Troja föreföll därför osannolikt, ansåg många forskare vid denna tid. En sådan liten och oansenlig stad var knappt värd att strida om i tio år.

Forntidsfynd får Troja att växa

Utgrävningar gjorda mellan slutet av 1980-talet och 2005 har emellertid visat att Troja var betydligt större än man först antagit. Nedanför stadens citadell, som experterna tidigare ansåg var den enda bebodda stadsdelen, fann arkeologer rester av ett stadsområde med plats för 7 000 invånare.

Totalt bredde Troja ut sig över ett område på drygt 300 000 kvadratmeter och kunde härbärgera en befolkning på upp till 10 000 invånare, fastställde arkeologerna. Staden var därmed 15 gånger större än man först antagit och med antikens mått mätt var den en blomstrande metropol.

Tack vare storleken och placeringen dominerade Troja troligen området och kontrollerade passagen från Medelhavet till Svarta havet och från Mindre Asien till sydöstra Europa, menar historikerna. Det centrala läget gjorde staden rik och mäktig.

Även väderförhållandena stärkte Trojas position. Homeros omnämner staden som ”det stormomsusade Troja”, och blåsten spelade en viktig roll för stadens framgångar. Forskarna tror att det vid inseglingen till staden på sommaren – dåtidens seglingssäsong – blåste en kraftig nordanvind i upp till 60 dagar.

Bronsålderns sjömän kände inte till tekniken med att kryssa mot vinden, som annars gör att man kan segla i motvind. Vinden tvingade därför handelsfartygen att söka land, och ofta måste de stanna i hamn i veckor. Den livliga handel och ökade omsättning som fartygsbesöken medförde gav goda förutsättningar för Troja.

Troja 6 motsvarade Homeros beskrivningar av ”ofantliga murar” och ”stabila torn”, men omkring 1250 före Kristus förstördes staden av ett jordskalv snarare än ett krig. Den efterföljande staden – Troja 7a – var inte lika rik och praktfull, men å andra sidan byggde invånarna ut befästningarna.

Omkring 1175 före Kristus förstördes staden igen, och den här gången finns tecken på både strid och belägring. Enligt arkeologerna tyder fynd av pil- och spjutspetsar i stadens gator på ett våldsamt slut.

Stora hus och palats som tidigare rymde en hel familj delades upp så att det fick plats många fler personer. I nästan alla hus hade invånarna också grävt ned stora förvaringskärl – alltihop tecken på att staden belägrades före erövringen, precis som Homeros beskriver förloppet. Både Troja 6 och Troja 7a var alltså praktfulla städer, väl värda att strida för.

Lertavla avslöjar prinsnamn

Enligt Homeros var den direkta orsaken till kriget emellertid varken stadens placering eller dess rikedomar. I stället skylls kriget på att Greklands vackraste kvinna, den sköna Helena, blev bortförd till Troja. Helena var enligt Homeros gift med kung Menelaos av Sparta i Grekland men förfördes av den trojanske prins Paris under ett besök.

Just Helena är ett av de namn som forskarna har letat efter. Hon omnämns i flera av antikens skrifter, till exempel hos skalden Stesichoros (632 f.Kr.–556 f.Kr.) som berättar att Helena och Paris under bortförandet drev i land i Egypten.

Berättelserna bygger eventuellt på gamla myter, och forskarna har inga handfasta bevis för att en vacker grekisk drottning vid namn Helena någonsin har levt. Däremot menar de att prins Paris kan ha varit en verklig person. Paris kallas även Alexandros av Homeros, och detta namn känner forskare till från fynd i en stad flera hundra kilometer bort.

Då arkeologer i nuvarande Turkiet grävde ut staden Hattush, huvudstaden i det mäktiga hettitiska riket, hittade de stadens arkiv med tusentals bevarade lertavlor. En av tavlorna är daterad till omkring 1280 före Kristus och beskriver en allians mellan Alaksandu av Wilusa och hettiternas kung. Flera forskare menar att Wilusa var hettiternas sätt att stava Trojas andra namn, Ilion.

Iliaden har fått sin titel av just detta alternativa namn, och enligt hettiternas arkiv hade Troja en kung vid namn Alaksandu drygt 100 år innan det trojanska kriget ägde rum. En senare prins av Troja kan lätt ha fått en förvanskad version av samma namn: Alexandros.

Paris bortförande av Helena fick enligt historien hennes man Menelaos att organisera en hämndaktion. Menelaos var kung av Sparta, och hans storebror Agamemnon var kung av Mykene, ett av Greklands mäktigaste riken.

De båda bröderna begav sig till Pylos, där Nestor regerade, och han hjälpte villigt till med att hitta fler bundsförvanter – bland annat den listige kung Odysseus av Ithaka samt Greklands främste krigare, Akilles, som anförde de så kallade myrmidonerna, en stam från norra Grekland.

Forskarna har länge kämpat med att försöka reda ut om dessa kungar någonsin har levt, men än så länge har de inga konkreta bevis. Men kungarnas städer och riken har lämnat efter sig tydliga spår, då ruiner av de grekiska kungadömenas fästningar och palats har hittats i hela Grekland.

Guldet flödade i grekernas huvudstad

Det grekiska fastlandet var under den sena bronsåldern från 1600 till 1100 före Kristus indelat i små, självständiga kungadömen som med tiden utvecklades till avancerade stater. Samtliga kungadömen tillhörde den mykenska kulturen och delade samma arkitektur, gudar, språk och skriftsystem. Det största av de mykenska kungadömena var själva Mykene, som kung Agamemnon enligt Iliaden härskade över.

Mykene ligger på det grekiska fastlandet och grävdes ut av Heinrich Schliemann bara ett par år efter att han hade hittat Troja. I Homeros Iliaden kallas staden för det guldrika Mykene, och under utgrävningen fann Schliemann också en rad kungagravar med praktfulla guldskatter som visade att Mykene en gång hade varit rikt på guld.

En av de mest imponerande gravarna, daterad till omkring 1250 före Kristus, är uppkallad efter Agamemnons far Atreus, vars namn forskarna påstår sig ha hittat i hettiternas arkiv av lertavlor. Här omtalas en hettitisk vasallkung som erövrade Cypern. Även spår efter kung Nestors palats i Pylos har dykt upp.

Enligt Iliaden skickade Nestor hela 90 fartyg för att delta i kampanjen mot Troja. Dessa fynd har gjort forskarna säkra på att Pylos på Peleponnesos en gång var ett mäktigt kungarike. Under utgrävningarna har forskarna hittat otaliga lertavlor som visar att palatset var ett administrativt centrum för cirka 50 000 människor i regionen.

Den legendariske kung Odysseus palats har däremot inte kunnat lokaliseras, men i en grotta på ön Ithaka, där han enligt Homeros ska ha bott, har forskare hittat trefötter i brons som vi i dag vet användes av en kult som tillbad Odysseus. Trefötter är en sorts altare på tre ben, och kulten var en av många grekiska hjältekulter. Forskarna kan tidsbestämma grottfynden med hjälp av inskrifter på keramik som hittats på platsen.

Dateringen placerar den aktuella kulten på 900-talet före Kristus – därmed är den över 200 år äldre än tiden då Homeros Iliaden utspelas. Grottan på Ithaka är med andra ord troligen en återvändsgränd i jakten på Odysseus palats.

Det är en sak att försöka leta upp geografiska platser och huvudpersoner från Iliaden. Att försöka fastställa vad som verkligen hände när Troja förstördes är något helt annat. Uppenbarligen pågick konflikter från mitten av 1200-talet före Kristus mellan de mykenska grekerna på ena sidan och Mindre Asiens hettitiska krigare i nuvarande Turkiet på den andra.

De mykenska grekerna började expandera längre och längre österut, medan hettiternas imperium var försvagat av interna uppror och stridigheter om tronen. Svagheten utnyttjade mykenerna för att plundra kuststäderna i Mindre Asien. I hettitiska arkiv har forskarna hittat dokument där kuststädernas härskare upprepade gånger beklagar sig över mykenernas plundringståg.

Vissa forskare menar att kriget om Troja beror på en upptrappning i konflikten mellan mykenerna och hettiterna. Andra invänder att Trojas rikedom måste ha varit oemotståndlig för mykenerna.

Med sin strategiska placering kunde staden kontrollera fartygstrafiken genom Dardanellerna och tjäna stora summor på de mykenska handelsfartygen när nordanvinden tvingade in dem i Trojas hamn. Troja var ett attraktivt militärt mål. De mykenska kungarna behövde bara en ursäkt för att anfalla. Om den grekiska drottning Helena fördes bort av en prins från Troja, kan det ha varit den anledning de mykenska kungarna väntade på.

Flottan samlades i viktig hamn

Den grekiska armén och flottan samlades under kung Agamemnons ledning vid Aulis, en hamn på fastlandet vid ön Euboia. Hamnen låg strategiskt väl placerad för att samla en armé, och med rätt vind kunde en flotta nå Troja på bara tre dagar. Den grekiska armén var en skrämmande syn. Regementena bestod av tungt och lätt infanteri, stridsvagnar, bågskyttar och slungkastare.

Därtill kom icke-militära grupper som kockar, smeder, slaktare och slavar. Armén tog inte med särskilt mycket proviant ut i fält, eftersom krigarna huvudsakligen levde på den mat de kunde stjäla av fienden. Enligt Iliaden hade Agamemnons vapenbröder befälet över sina egna krigare, vars lojalitet först och främst låg hos den egna kungen. Homeros skriver bland annat att den grekiske hjälten Akilles drar tillbaka sina män från striden efter ett stort gräl med kung Agamemnon.

På Homeros egen tid var en sådan uppdelning av arméns befälsstruktur inte vanlig, men lertavlor bekräftar att bronsålderns mykenska armé var organiserad på det här sättet. På det hela taget hade Homeros goda detaljkunskaper om hur krigföring gått till flera hundra år tidigare. Han hade bland annat förstått hur sjömän förr i tiden styrde ett fartyg. Enligt Homeros stod en styrman i aktern av skeppet. Därifrån styrde han fartyget med en enda styråra. Detaljen är anmärkningsvärd eftersom de stora krigsfartygen på skaldens tid alltid hade två styråror.

Flottan utgjorde den viktigaste delen av grekernas styrka, för utan den kunde krigarna inte nå fram till Troja. De mykenska fartygen var långskepp som drevs med segel och åror och byggdes för sjöfart, handel och sjöröveri. De största var omkring 27 meter långa med plats för 25 roddare. I Iliaden omtalas fartygen som ”de svarta skeppen”, eftersom skroven tätades med beck och tjära.

Enligt Iliaden samlade Agamemnon 1 186 fartyg till expeditionen. Men ett så stort antal skepp anges inte i några arkiv, så experter bedömer siffran som överdriven. Troligen skickade de mykenska kungarna iväg högst 300 skepp med 15 000 krigare.

Stridsvagnar fick central roll

Kampen om Troja började redan då de grekiska skeppen nådde stranden och styrkorna gick i land. Homeros skriver: ”Inunder dem jorden dånade väldigt av krigarnas steg och av hästarnas hovar.”

Homeros beskriver hur trojanerna stred i enheter om 50 man, vilket enligt lertavlor var typiskt för bronsålderns arméer. De stred inte ensamma utan fick hjälp av grannfolk, som liksom grekerna stred under sin egen ledare. ”Må då var hövding befalla just dem, över vilka han härskar, ställa i lederna upp och föra till strids sina landsmän”, förklarar dikten.

Trojanerna var enligt Iliaden dessutom skickliga på att strida med stridsvagn. I detta avseende liknade de sina allierade hettiterna, som var kända för sina många stridsvagnar. Hundra år innan slaget vid Troja hade den hettitiske kungen skickat in över 2 000 stridsvagnar i slaget vid Kadesh mot de egyptiska styrkorna. Stridsvagnen hade en lätt konstruktion och kunde uppnå en hastighet av 38 km/h. I varje vagn stod en vagnförare och en krigare.

Under striden höll vagnföraren tyglarna i ena handen, medan han i den andra handen bar en sköld för att skydda sig själv och den spjutbeväpnade krigaren bredvid. På Homeros tid användes stridsvagnen inte längre i krig, så dess framträdande roll i poetens berättelse visar återigen att han hade god kännedom om bronsålderns krigföring.

Homeros visste också hur stridsvagnarna användes i krig; man skickade iväg dem i samlad trupp mot fienden eller använde dem som en mobil avfyringsplattform för bågskyttar. Homeros kunskaper återspeglas i Iliaden, där en grekisk anförare talar till sina vagnförare:

”Ingen må ävlas, i tron på sin manliga styrka och körkonst, ensam att kämpa mot trojanernas här eller framom de andra”, lyder ledarens förmaning. ”Ty sådant er endast försvagar.” Stridsvagnarna fungerade bäst i täta formationer, vilket Homeros måste ha känt till även om han omöjligt kan ha sett dem med egna ögon.

Trojas murar var ogenomträngliga

Varken grekerna eller trojanerna kunde besegra sin motpart på slagfältet, så kriget slutade i ett utdraget ställningskrig. Trojanerna sökte skydd bakom sina höga och robusta stadsmurar, medan grekerna byggde ett befäst läger på stranden.

Att Troja sannolikt kunde stå emot en belägring i tio år har man i dag kunnat visa genom arkeologiska utgrävningar. Under de senaste decennierna har arkeologer undersökt ruinerna av staden med bland annat radar och magnetometer.

Undersökningarna med magnetometer har gett särskilt goda resultat. Med hjälp av denna teknik kan arkeologerna hitta magnetiska oregelbundenheter i jorden som kan vara tecken på att människor någon gång i historien har bebott området. Mänsklig aktivitet – bland annat förbränning – lämnar nämligen efter sig spår i form av magnetiska järnpartiklar.

Genom att mäta magnetfältet i jorden kan forskarna hitta konturer av till exempel diken och murar, särskilt om de innehåller bränt material. Mätningarna ledde forskarna till ett dike som låg cirka 400 meter från Trojas centrala citadell. Under tidens gång hade diket fyllts av keramik, sten och avfall, men vid tiden för trojanska kriget var det en del av befästningen.

Med sitt djup av två meter utgjorde diket ett nästan oövervinnligt hinder för en angripande armé, som omöjligt kunde forcera det med stridsvagnar. Arkeologerna kunde på det hela taget konstatera att Trojas försvar var bland de mest avancerade under bronsåldern.

Både Troja 6 och efterföljaren Troja 7a omgavs av två enorma skyddsmurar. Den yttre muren, som skyddade den lågt belägna delen av staden, var 1,6 kilometer lång och byggd i lertegel.

Om en fiende trots allt lyckades bryta igenom stadsmuren var de tvungna att fortsätta striden i stadens nätverk av smala smågator där en krigare när som helst kunde hoppa fram från sitt gömställe och göra slut på inkräktaren. Härefter väntade den största utmaningen:

Trojas citadell eller högborg som låg 30 meter över den omgivande slätten. Högborgen skyddades av en 457 meter lång ringmur i sten. Murarna var fyra meter tjocka och nio meter höga, och de höjdes senare till tio meter med lertegel då invånarna i Troja 7a byggde ut fästningen. Vid stadens portar fanns torn i samma höjd. Högborgen hade sin egen färskvattenkälla, så att fiender inte kunde slå ut staden genom att blockera vattentillgången.

Troja var ointagligt – såvida inte fienden lurade sig in. Efter tio års strid insåg grekerna att de måste besegra Troja med list. Historien om trähästen som fick in grekerna bakom de trojanska murarna har inte sitt ursprung i Iliaden, vars handling slutar före Trojas fall. I sitt senare epos Odysséen beskriver Homeros hur Odysseus och en grupp soldater gömde sig i den enorma trähästen.

”Slik var en annan bedrift, som den starke vågade dristigt inne i hästen av trä, där vi ypperste män av Achaios satt fördolda till död och fördärv åt trojanernas söner”, beskriver den episka dikten.

Odysseus bluff fungerade, och på natten öppnade han Trojas portar för den grekiska hären som stormade in och brände ned staden. Utgrävningarna i Troja har avslöjat tecken på brand i form av förkolnat trä, som med hjälp av kol 14-analyser daterats till mellan 1230 och 1180 f.Kr. – vilket är historikernas tidsram för det trojanska kriget.

På stadens gator har arkeologerna dessutom hittat pilar och obegravda skelettdelar från människor, samt spjutspetsar inborrade i muren.

Även i högborgens murar har arkeologerna hittat pilspetsar av en typ som bara hittats på det grekiska fastlandet. Arkeologerna har även hittat stenar som de tror var avsedda för stenslungor. Stenarna var samlade i en hög och klara att användas i strid.

Berättelsen är ett lapptäcke

De nya kunskaperna om strider och bränder i Troja gör det mer sannolikt att Homeros, tvärtemot vetenskaplig konsensus som rådde fram till mitten av 1800-talet, faktiskt beskrev en historisk stad, historiska personer och ett historiskt krig som ledde till Trojas undergång. Om grekiska mykener verkligen låg bakom förstörelsen är mer osäkert.

Enligt experterna kan Homeros ha vävt ihop flera historiska händelser till en sammanhållen berättelse. Just uppkomsten av Homeros diktverk har kommit att bli lika mytomspunnen som själva staden Troja, eftersom vi vet så lite om Homeros. Varifrån kom han, och exakt när levde han? Vilka källor hade han tillgång till? Kanske är han inte ens en historisk person?

Oavsett omständigheterna är Homeros drama så starkt att det har överlevt i 2 700 år och format den grekiska och västliga världens historieskrivning i många århundraden. Troja, listen med trähästen, dramats huvudpersoner och deras tragiska öde lever vidare i vårt kollektiva medvetande som akilleshälar, datorvirus och förstås i Hollywood.