De skytiska bågskyttarna var fruktade för sin förmåga att träffa vilket mål som helst.
Giftpilar skulle stoppa Alexander den store
När Persien år 325 f.Kr. attackerades av Alexander den store använde de persiska bågskyttarna en giftig försvarsteknik.
Före slaget dränkte de omsorgsfullt in sina pilspetsar i ormgift.
När striden brakade loss lät de sina tusentals giftiga pilar hagla ned över Alexanders trupper.
Tillvägagångssättet var inte nytt – giftpilar var ett vanligt kemiskt vapen under antiken. Bågskyttarna kunde skjuta iväg giftet över långa avstånd, och utöver ormgift kunde pilarna även doppas i odört, bolmört och julros.
Giftet var noga utvalt för att inte döda fienden på en gång. Det skulle bara oskadliggöra honom eller leda till en utdragen, smärtsam död.
Bara ryktet om giftpilar var tillräckligt för att skrämma bort en hel armé.
Om potentiella fiender visste att de riskerade en plågsam död genom förgiftade pilar, tänkte de gärna igenom sitt nästa drag en extra gång – eller attackerade med aningen mindre entusiasm.
Men inte ens giftpilar kunde till slut stoppa Alexander den stores erövringståg i Asien. Till de mest fruktade bågskyttarna med förgiftade pilar hörde skyterna, ett ryttarfolk från slätterna norr om Svarta havet och Kaspiska havet.
De var skickliga skyttar med dödlig precision och varje krigare kunde ha med sig över 200 pilar när han gick ut i strid.
Effektivitet: 2 av 5
Julrosen kan orsaka diarré och häftiga kräkningar.
Befäst stad besegrades med växtgift
År 590 f.Kr. belägrade grekiska stadsstater den tungt befästa staden Kirrha i centrala Grekland.
För att besegra invånarna i den upproriska staden förgiftade grekerna dricksvattnet med julros, som bland annat orsakar kraftig diarré.
När invånarna låg sjuka och kraftlösa var det en lätt match att inta staden och lägga den i ruiner. Angreppet är historiens första kända giftattack mot civila.
Effektivitet: 3 av 5
Pesten kom till Europa efter att mongolerna bombarderat Kaffa med lik.
Mongolerna angrep med pestsmittade lik
Smittsamma sjukdomar användes mot fienden redan av den hettitiska civilisationen i Anatolien omkring år 1500–1200 f.Kr.
Den första beskrivna epidemiska attacken inträffade år 1346 då mongolerna med stora katapulter slungade pestangripna lik över murarna till staden Kaffa (i dag Feodosija) vid Svarta havet.
Som de hoppats bröt pesten ut bland stadsborna – som kapitulerade strax därpå.
Effektivitet: 5 av 5
Ormar som kastades över på fiendens båtar spred skräck på vilket däck som helst.
Kartagerna överöste fienden med giftormar
Den kartagiske härföraren Hannibal var i kraftigt underläge när hans flotta omkring år 184 f.Kr. drabbade samman med en flotta från den grekiska stadsstaten Pergamon.
Före sjöslaget beordrade han därför sina män i land för att samla in giftormar. Kartagerna placerade de dödliga reptilerna i stora lerkrukor som togs ombord på krigsfartygen.
Historikerna beskriver hur oldaterna slungade lerkrukorna mot de grekiska fartygen.
Först brast fiendesoldaterna ut i hånfulla skratt – men bara tills de fick syn på ormarna. Hannibal utnyttjade paniken som följde och över- mannade raskt fiendens flotta.
Effektivitet: 4 av 5
Från antiken och ända in på 1700-talet användes hundar som attackvapen. De romerska stridshundarna bar brynja och hade sylvassa spetsar fästade runt halsen.
Kamphundar stred i frontlinjen
De romerska legionerna förfogade över vältränade stridshundar som spred skräck och splittrade fiendens formationer.
Det var under sina fälttåg i England som romarna upptäckte de skräckinjagande mastifferna och började importera hundrasen – först till jakt, senare för krig. Hundarna var så stora och starka att de kunde ”bryta nacken av stora tjurar”, enligt den romerske författaren Claudius.
De muskulösa hundarna sattes i hård träning redan som valpar och de blev blodtörstiga och orädda. Inför en strid kläddes de i metallrustningar och järnhalsband med sylvassa piggar.
Med tiden utvecklade romarna rena hundkompanier som de satte in i strid. En vanlig taktik var att skicka attackenheter, som bestod av endast hundar, mot fienden för att bryta soldaternas led.
Hundarnas bett var så kraftiga att de kunde krossa ben och den romerske historikern Plinius den äldre beskrev hur inte ens fiendens svärd kunde få dem att vika undan.
Efter hundarnas anstormning kunde legionerna lätt bryta igenom fiendens försvar.
Även andra civilisationer har använt hundar i krig. Flera källor nämner hur den persiske kungen Kambyses attackerade egyptiska bågskyttar med kamphundar.
Och när grekerna år 490 f.Kr. sände perserna på flykt vid slaget vid Marathon, hedrades en hund för sin modiga insats i striden.
Effektivitet: 2 av 5
Såväl kartager som spanjorer tände eld på oxvagnar och skickade in dem bland fienden.
Spanjorer använde brinnande oxar
År 229 f.Kr. försökte spanjorer att hejda en armé från Karthago. Försvararna fyllde då oxdragna vagnar med lättantändligt material.
Sedan satte de eld på vagnarna och drev de skräckslagna oxarna fram mot kartagerna. Ekipagen utlöste fullständig panik bland soldaterna.
Under antiken var det vanligt att skicka brinnande djur mot fienden. Både arabiska och kinesiska militärmanualer rekommenderade en insmörjning av fåglar med en eldfängd substans för att sätta eld på fiendens tält.
Den indiske författaren och militärstrategen Kautilya föreslog att man skulle binda fast små eldfarliga paket på katters och apors ryggar, tända på och skicka in dem bland fienden.
Manualerna gick dock inte djupare in på frågan om hur härförarna skulle få djuren att röra sig i rätt riktning, även om Kautilya förutsåg problemet.
Hans förslag var att fånga fåglar som hade byggt bon bakom fiendens linjer. De skulle automatiskt söka sig hemåt.
Effektivitet: 2 av 5
Skorpioner sände romarna på flykt
Medan en romersk här år 198-199 e.Kr. drog fram genom det torra, dammiga landskapet i våra dagars Irak, förberedde sig invånarna i fästningsstaden Hatra för strid.
De fyllde lerkrukor med skorpioner och andra giftiga kryp och förseglade sedan kärlen.
När fienden kom fram bombarderades romarna med krukor. Taktiken fungerade. Redan efter 20 dagar gav romarna upp sina försök att inta staden.
Effektivitet: 3 av 5
Legionärerna levde av vad de kunde hitta i landet som de marscherade igenom och föll ofta offer för mat och vatten som förgiftats.
Giftig honung hejdade legionerna
När den romerske härföraren Pompejus den store omkring år 65 f.Kr. marscherade genom dagens Turkiet, kastade sig hans män girigt över bikuporna längs vägen.
För många av soldaterna blev honungen det sista de någonsin stoppade i sig. Bikuporna hade nämligen hängts upp av en lokal krigarstam som en utstuderad giftig fälla.
I vissa områden av Turkiet gör bin honung av nektar från en särskild rhododendron-art som är oskadlig för bina, men dödligt giftig för människor.
Bara några timmar efter att soldaterna hade ätit av det söta nektaret föll de ihop med hög feber, kräkningar och diarré. Över tusen legionärer dog efter att ha förgiftats.
Romarna lärde sig snart att de inte skulle äta honung, men bina fortsatte att vara ett fruktat vapen. Dakerna, ett folk i Rumänien, utkämpade flera strider då de slungade in bikupor innanför de romerska fästningarna.
Effektivitet: 5 av 5
Belägrarna kunde gräva tunnlar in under fiendens fästningsverk för att tränga in i staden. Som motdrag grävde försvararna en ny tunnel, under angriparnas.
Brinnande hönsfjädrar kvävde fienden
Rök var ett billigt, effektivt och utbrett vapen mot belägrare som försökte gräva sig in under stadsmuren. Försvararna tände helt enkelt ett bål och lät röken osa in i fiendens tunnlar.
Taktiken användes bland annat mot romarna, av invånarna i den upproriska grekiska staden Ambricia år 189 e.Kr.
Stadsborna tände eld på hönsfjädrar – som är kända för att utveckla en extremt obehaglig rök. De hostande romarna kom snabbt ut ur tunnlarna.
Nästan 300 år tidigare, år 74 f.Kr., drog den romerske generalen Lucullus på härjningståg genom Mesopotamien och belägrade flera städer omkring Svarta havet. Även här utspelades
en del av striderna under jord där försvararna dock tog till andra metoder: De släppte loss björnar och bisvärmar i de underjordiska romerska gångarna.
Effektivitet: 4 av 5