Karl den store grundade Europa

Bland franker och andra germanska folk var det en vanlig sed att låta sönerna dela på arvet efter fadern – även om det gällde ett helt rike.

Därför fick inte Karl ensam makten, han skulle regera ihop med sin lillebror Karloman.

Kungarna måste gemensamt sätta sig i respekt eftersom riket var nära att upplösas efter Pippins död: I provinsen Akvitanien var det öppet uppror, forna vasallstater längs gränserna bröt sina trohetseder till frankerna och påven i Rom bad om hjälp mot sina fiender.

De som skulle bringa ordning i denna röra var två nykrönta kungar.

De var mycket unga, och hyste inga varmare känslor för varandra, då det fanns ingenting som tydde på att krönikeskrivarna skulle få bättre saker att skriva om år 769.

Även utan stöd från Karloman var frankernas här emellertid så stark att Hunald inte vågade möta den på slagfältet.

Rebelledaren sökte skydd hos en grannfurste, men när Karl hotade med krig och för­ödelse fick han sin fiende utlämnad.

Upproret i Akvitanien var över och Karl fick aldrig problem med provinsen igen, men motsättningarna mellan honom och Karloman levde kvar. Maktkampen lamslog frankerriket tills ödet plötsligt grep in år 771.

”Kung Karloman dog i villan i Samoussy den 4 december”, berättar krönikan. Två små söner skulle ärva hans tron, men Karl hann före dem – han samlade sin brors anhängare och gjorde dem till sina allierade.

”Karlomans hustru reste till Italien med några få franker. Karl hade över­seende med deras avresa till Italien, även om den var onödig”, skrev kungens trogne krönikör.

Änkan tycks ha valt att låta sina barn växa upp utom räckhåll för Karl. Langobarderna i Italien tog emot henne – men det skulle komma att stå dem dyrt.

Än så länge var Karl emellertid nöjd; nu slapp han dela makten med en motsträvig medkung. Han kunde samla hela frankerriket under sig och inleda det ­erövringståg som skulle göra honom till herre över hela Västeuropa.

”Sedan han intagit borgen Eresburg fortsatte han ända till pelaren Irminsul, förstörde avgudabilden och tog allt guld och silver han hittade”, berättade krönikan.

Irminsul var en viktig saxisk kultplats med ett träd eller en trädformad sten-stod i mitten.

Tidigare hade de frankiska kungarna inte lagt sig i saxarnas tro, och antagligen var det en ren impulshandling att Karl förstörde Irminsul.

Men illdådet var ett tecken på att religiös tolerans hörde till det förflutna – och det ledde till en väpnad konflikt som skulle bli Karls längsta och mest brutala.

Frankerna var alltför starka, och år 772 gav saxarna upp, svor trohetsed till Karl och lämnade gisslan som garanti mot framtida uppror. Karl trodde sig ha vunnit en enkel seger och reste hem med stärkt självförtroende och stora drömmar om nya erövringar.

Nödropet var inte det första; de frankiska kungarna hade vid flera tillfällen ­tidigare hjälpt påven i Rom med att sätta langobarderna på plats.

Nu hade Karl fått ännu en välkommen anledning att bege sig över Alperna med sin armé.

Karlomans båda söner levde sedan ett par år tillbaka hos langobardernas kung Desiderius, och i värsta fall kunde han utnyttja deras krav på arvet för att skapa intern oro bland frankerna.

Därför samlade Karl sina soldater och satte kurs mot Alperna. Desiderius försökte blockera vägen över bergen, men den frankiska hären delade upp sig i två delar som gick genom var sitt pass.

Langobarderna var för få för att kunna försvara två vägar, och de tvingades i stället dra sig tillbaka in bakom huvud­orten Pavias tjocka murar.

Så långt hade allt gått Karls väg, men nu började det bli ont om tid. Pavias murar var för starka för en stormning, och en belägring skulle förlänga fälttåget till in på hösten och kanske ända till vintern.

Frankerna krigade bara på sommaren – soldaterna behövde komma hem när det var dags att skörda – och om de dröjde kvar i Italien tills vintern kom skulle det bli omöjligt för dem att ta sig hem över de snötäckta Alperna.

Karl funderade men beslutade sig för att stanna kvar utanför Pavia – kriget skulle fortsätta tills Desiderius föll på knä och bad om nåd.

Karl fick vänta ­ända till sommaren 774 innan langobardernas kung gav upp, men då hämnades han å andra sidan ordentligt.

Karl skickade iväg Desiderius till ett kloster i frankerriket – ett förfaringssätt han använde även senare för att bli kvitt besvärliga personer – och gjorde sig själv till kung över langobarderna.

”Alla langobarder kom från samtliga städer i Italien och underkastade sig den ärevördige herren kung Karls och frankernas överhöghet”, stoltserade krönikeskrivarna.

Deras skildring av langobardernas entusiasm var inte alldeles sann, men de besegrade fann sig i sitt öde – bland annat eftersom Karl lät adeln behålla sina titlar och privilegier.

Ingen vet dock vad som hände med Karlo­mans änka och de båda sönerna.

Efter segern skyndade den nye langobar­diske kungen norrut; saxarna hade nämligen gjort uppror när han hade varit borta.

Samtidigt som striderna pågick i Sachsen utvidgade Karl sitt rike i andra riktningar. Han jagade bort sin kusin från tronen i Bayern och fick därmed kontroll över viktiga bergspass och vägar in i frankerriket.

Senare eliminerade han hotet från det krigiska ryttarfolket avarerna genom ett fälttåg in i deras område i dagens Ungern.

I början av 790-talet hade Karl tillfredsställt sina erövringsbehov. Han hade total kontroll över alla vasallstater längs frankerrikets gamla gränser och nu började han knyta ihop regionerna till ett imperium.

Han fick hjälp på traven av påven Leo III, som gav honom en mer passande titel på juldagen år 800. Året innan hade påven blivit utslängd från Rom sedan han gjort sig till ovän med mäktiga adelssläkter.

Han bad då genast Karl om hjälp, och när frankerkungen personligen förde honom tillbaka till Rom tackade påven sin räddare:

”Påven Leo placerade en krona på hans huvud och han hyllades av alla romarna till majestätet Karl, krönt av Gud, romarnas store och freds­älskande kejsare, liv och seger”, skrev de frankiska krönikeskrivarna ­jublande om den stora händelsen.

Därmed var Karl nu – nästan – arvtagare till de västromerska kejsarna, en titel som legat i dvala i 300 år. Men bara nästan.

Påven hade tagit till ett knep för att bevara sin goda relation till den östromerske kejsaren i Konstantinopel. Formellt var Karl inte kejsare i det västromerska riket, ­utan bara i själva staden Rom.

Karl struntade i detaljerna. Kejsar­titeln gav honom mer prestige i mötet med utländska regenter och sina egna undersåtar.

Från att bara ha varit en frankisk erövrarkung hade han nu blivit härskare över alla folkslag i Västeuropa. Påven hade auktoritet i alla trosfrågor ­inom hela den katolska kristenheten, och Karl hade den världsliga makten.

Nu kunde han börja samla sina länder och undersåtar till en enda stor helhet.

Hertigar sattes in som guvernörer med ansvar för militären i provinserna. Grevarna var ett steg lägre i rang och fick administrativa och juridiska uppdrag.

Bådadera var ämbetsmannatitlar, som senare blev till adelstitlar och spred sig över hela Europa.

Karls närmaste ställföreträdare var en grupp som kallades missu dominici – ”Herrens utsända”.

De rekryterades bland hans närmaste hovmän och skulle kontrollera att de kejserliga befallningarna åtlyddes i hela riket.

Adeln var rikets administrativa ryggrad, och kyrkan fick ansvar för att skapa samhörighet och sprida kunskap bland undersåtarna.

Domkyrkor och kloster skulle bygga upp prästskolor för att församlingsbor i hela riket skulle ha välutbildat folk att vända sig till inom kyrkan.

Sockenprästerna fick i uppdrag att undervisa bönderna; alla skulle lära sig Fader vår och trosbekännelsen. Prästerna uppmanades även att bygga upp små bibliotek och lära barnen att läsa.

I Europa skötte kyrkan undervisningen i flera hundra år och lade därmed grunden för framtida vetenskapliga och tekniska framsteg i västvärlden.

Den åldrande Karl, som redan kallades ”den store”, kunde blicka ut över ett Västeuropa som var som förvandlat.

”Medan han tillbringade vintern i Aachen lämnade herren kejsar Karl detta liv den 28 januari, ungefär i sitt 71:a levnadsår.”

I likhet med dagens historiker visste de frankiska krönikeskrivarna inte exakt när Karl föddes.

Den mäktigaste härskaren i Västeuropa sedan romarrikets fall var borta och hans imperium existerade som en enhet i endast 30 år efter hans död. Men minnet av storhetstiden levde vidare.

Franska och tyska regenter ansåg sig vara hans arvtagare och omgav sig med kronor, svärd och andra maktsymboler som påstods ha varit Karl den stores.

Även Napoleon, som levde tusen år efter Karl och sågs som en symbol för nya ­tider, hade den gamle frankerkungen som sin förebild.

Han gjorde sig till kejsare med påvens välsignelse, besökte Karls grav i Aachen och tog på sig langobardernas järnkrona i Norditalien.

Och i dag har EU sitt administrativa centrum i de trakter som en gång utgjorde kärnområdet i frankerriket.