Antikens Grekland var ett lapptäcke av självständiga stadsstater, som ständigt krigade mot varandra. Omkring år 450 före Kristus delades makten i landet mellan de starkaste stadsstaterna, Aten och Sparta, som hade samlat varsitt alliansförbund med mindre stadsstater.
Men strax bakom de båda stormakterna väntade en tredje stadsstat på sin chans – Thebe. Staden, som sedan 500-talet före Kristus hade legat i konflikt med Aten, ledde det boiotiska förbundet, en samling av elva stadsstater i landskapet Boiotien strax norr om Aten.
Utanför Boiotien hade Thebe svårt att vinna stöd. När den persiske kungen Xerxes år 480 före Kristus försökte lägga under sig hela Grekland hade Thebe stöttat honom. I alla övriga grekers ögon var stadens invånare därmed brännmärkta som förrädare.
1: Thebe (det boiotiska förbundets utsträckning är markerat med rött)
2: Aten
3: Sparta
Med gemensamma krafter lyckades Aten och Sparta till slut besegra Xerxes, men deras allians höll inte länge. Under peloponnesiska krigets slutfas år 404 före Kristus besegrades Aten av Sparta, som blev Greklands mäktigaste stadsstat – vilket fick som konsekvens att uppstickaren Thebe klev fram som nummer två.
Grekerna kallade Boiotien för ”ett dansgolv för krigsguden Ares” på grund av de flacka slätterna, som var perfekta för slag – och nästan omöjliga att försvara. Det räckte med hotet om krig från det mäktiga Sparta för att tvinga Thebe och det boiotiska förbundet att ingå en allians med stadsstaten.
När Sparta år 385 före Kristus förklarade krig mot stadsstaten Mantinea, tog soldater från Thebe plats i leden bland spartiaterna. Bland dem fanns två unga män – Pelopidas och Epameinondas – från Thebes överklass. De stred sida vid sida och blev nära vänner. Under belägringen av Mantinea stod de båda på utsatta poster, och när fienden oväntat bröt igenom verkade allt vara förlorat.
”Pelopidas blev sårad sju gånger och sjönk ihop på en stor hög av vänner och fiender, som låg döda vid hans fötter”. Plutarchos om den thebanske hjälten Pelopidas, ”Jämförande levnadsteckningar”, cirka 100 e.Kr.
Den grekiske författaren Plutarchos berättar att ”Pelopidas blev sårad sju gånger och sjönk ihop på en stor hög av vänner och fiender, som låg döda vid hans fötter”.
Epameinondas höll stånd ”och kämpade desperat, för han var fast besluten att dö hellre än lämna kvar Pelopidas livlösa kropp”.
Svärdshuggen haglade över Epameinondas, men i sista ögonblicket räddades de svårt sårade männen av den spartanske kungen Agesilaos. Det skulle kungen komma att ångra.
Under de följande 15 åren förändrade de båda vännerna Grekland för alltid, när de grundade en homosexuell elitstyrka, som krossade Sparta.
Epameinondas räddade Pelopidas liv, när de båda männen från Thebe stred på Spartas sida. Upplevelsen skapade ett band mellan dem, som varade livet ut.
Sparta begick helgerån
Thebes konflikt med Sparta hade börjat med ett förräderi. När den spartanske generalen Phoibidas sensommaren år 382 före Kristus marscherade med sin armé förbi Thebe uppsöktes han av en budbärare från staden.
Budbäraren berättade att två förmögna män, som var lojala mot Sparta, i Thebe skulle öppna stadens fästning för Spartas styrkor och med deras hjälp genomföra en statskupp. Stadens garnison utgjorde inget problem. Soldaterna hade fått ledigt för att delta i den religiösa festen för sädens gudinna Demeter. Försvaret hade överlåtits åt stadens kvinnor.
Phoibidas spillde ingen tid. Trots att det enligt antikens oskrivna regler inte var tillåtet för en grekisk armé att angripa på en helgdag, tågade Spartas soldater in i Thebe utan att möta något motstånd.
”Hela Grekland var förfärat av Spartas agerande och den svekfulla kuppen.” Plutarchos, ”Jämförande levnadsteckningar”, cirka 100 e.Kr.
”Hela Grekland var förfärat av Spartas agerande och den svekfulla kuppen”, skriver Plutarchos.
De följande veckorna införde kuppmakarna enligt spartansk förebild en oligarki (fåmannavälde) ledd av så kallade tyranner i Thebe. Tyrannerna avrättade sina motståndare, men 300 av dem lyckades fly från staden. En av dem var Pelopidas, som var officer och som tog sig till Aten. Hans vän Epameinondas blev kvar i Thebe, men tyrannerna betraktade honom inte som något hot och lät honom leva.
Från sin exil i Aten svor Pelopidas att hämnas. De båda vännerna höll kontakten med hjälp av insmugglade brev, och år 379 före Kristus återvände de thebaner som flytt till hemstaden för att störta tyrannerna. Inne i Thebe var Epameinondas och en grupp sammansvurna redo. Upproret kunde inledas.
Dragshow lurade fienden
Ingen av vakterna vid stadsporten misstänkte något, när upprorsmännen anlände till Thebe förklädda som lantarbetare på väg hem med skörden.
Epameinondas omfamnade Pelopidas och berättade att tyrannerna höll ett dryckesgille. Det var ett gyllene tillfälle. I huset hos en av de sammansvurna tog upprorsmännen på sig kvinnokläder över sina egna och satte kransar av pinje på huvudet.
Den traditionella utsmyckningen dolde männens ansikten och fick dem att se ut som lättfotade kvinnor. De berusade tyrannerna brast ut i jubelrop, när ”kvinnorna” dök upp i festsalen. Men så drog upprorsmännen fram sina vapen.
”De drog sina svärd och rusade mot festborden. En del av festdeltagarna gjorde motstånd och försökte försvara sig, men de var så fulla att de likviderades utan problem”, berättar Plutarchos.
De tyranniska oligarkerna i Thebe blev brutalt mördade efter endast tre år vid makten.
Thebes invånare fick nys om upproret och rusade till stadens smedjor för att få tag i svärd och spjut. Spartanerna förskansade sig, men de var i underläge och gav dagen därpå upp fästningen.
Kriget mot Sparta var en realitet. Det boiotiska förbundet samlade en armé, men saknade ett förband av fotsoldater som kunde mäta sig med Spartas spartiater, fullblodssoldater, som redan från barnsben tränats i strid och benhård disciplin. Lösningen blev en kår av homosexuella par, som – enligt thebanerna – skulle ge prov på extraordinärt mod, eftersom en älskande hellre skulle dö än svika sin partner.
”Vilken älskare skulle överge sin älskade eller svika honom i hans ödestimme?” som filosofen Platon skrev i Symposion från omkring 370 före Kristus.
Till skillnad från sedvänjan i Grekland bestod de homosexuella paren i heliga kåren inte nödvändigtvis av en äldre man och en yngre pojke.
Kåren var helig
Homosexualitet bland män var vanligt i de grekiska stadsstaterna, och i Thebe valde man ut 150 manliga par i god fysisk form, som genomgick en intensiv utbildning i bland annat brottning av Epameinondas.
Paren lärde sig även sjunga, dansa och recitera poesi, eftersom thebanerna ansåg att en stark soldat skulle ha en stark ande. Eftersom de 300 männen ansågs stå under kärleksguden Eros beskydd blev kåren känd som Thebes heliga kår.
Det boiotiska förbundet gav Pelopidas och Epameinondas befälet över sina sammanslagna styrkor, och med den heliga kåren i täten lyckades de under de följande tre åren driva bort Spartas garnisoner från i stort sett samtliga städer i Boiotien. Sparta hämnades genom att bränna och plundra, men något avgörande slag mellan parterna inträffade aldrig.
Läs också:
År 375 före Kristus var endast staden Orchomenos kvar i Spartas händer. Pelopidas tågade mot staden med den heliga kåren och 200 ryttare, som valde en rutt genom en dal i närheten av staden Tegyra. Då dök Spartas armé plötsligt upp. Omkring 1 200 spartaner stod mot den mindre thebanska styrkan i dalen, där det inte fanns några flyktvägar.
Vid åsynen av den överlägsna fienden började paniken började sprida sig i de thebanska leden. En thebansk soldat rusade enligt Plutarchos fram till Pelopidas och skrek:
”Vi har fallit i fiendens klor!”
Härföraren svarade iskallt: ”Vad får dig att tro att de inte fallit i våra?”
Pelopidas gick ofta i främsta ledet, när heliga kåren deltog i strider.
Pelopidas gick i täten för de homosexuella soldaterna och gav order om att de skulle bilda en ovanligt tät formation, som han skickade rakt mot den del av spartanernas linje där deras båda generaler befann sig. Med ett öronbedövande brak angrep soldaterna Spartas sköldmur. Hårda strider utkämpades, och Thebes kavalleri såg till att elitstyrkan inte attackerades i flanken.
Pelopidas satsade målmedvetet på att döda de båda spartanska generalerna, och taktiken fungerade. Den heliga kåren visade sig kunna mäta sig mer än väl med spartanerna, och när deras generaler stupat tog de berömda elitkrigarna till flykten.
”Han kommenderade den heliga kåren och angrep först, vilket ledde till seger”, skriver den grekiske historikern Diodorus Sicilus på 100-talet före Kristus.
För första gången någonsin hade en numerärt underlägsen armé slagit spartanerna. Med segern vid Tegyra hade Thebe på allvar blivit ett hot mot Sparta.
Thebe var en av de första grekiska stadsstaterna och producerade redan från 700-talet före Kristus mycket konst.
Ny taktik gav seger
Thebes seger gjorde läget i Boiotien ännu oroligare. Efter flera års krig låg lantbruk och handel i spillror och Grekland hade blivit sårbart för en utländsk invasion. Ledarna från Sparta, Aten och Thebe såg sig år 371 före Kristus tvungna att inleda fredsförhandlingar.
Vid mötet krävde Epameinondas frihet för alla städer som Sparta erövrat, eftersom krigarstaten blivit stark ”på bekostnad av andra staters lidande”. Kravet gjorde Spartas kung rasande.
”Agesilaos flög upp från sin stol och bad ilsket Epameinondas säga om Boiotiens städer då också skulle vara självständiga från Thebe”, skriver Plutarchos.
Ett slagsmål bröt ut, och Epameinondas försökte handgripligen kasta ut kungen ur salen, innan de andra mötesdeltagarna lyckades skilja männen åt. Mötet upplöstes, och den uppretade Agesilaos gav sin medregent, kung Cleombrotus, order att gå in i Boiotien med 10 000 soldater och 1 000 ryttare. Nu skulle konflikten lösas en gång för alla.
Vid staden Leuctra, som låg tio kilometer från Thebe, stod Epameinondas klar med 7 000 hopliter (fotsoldater), 500 ryttare samt den heliga kåren ledd av Pelopidas.
Snart dök Spartas enorma armé upp, och fullkomligt ljudlöst började den rycka fram mot thebanerna. Den tysta marschen var ett sätt att skrämma fienden och hade – liksom de flesta taktikerna i Spartas militära tradition – inte förändrats på över 100 år. Spartanerna avancerade i en bred formation, som var omkring tolv led djup, vilket var standard i ett anfall med hopliter.
Det var precis vad Epameinondas förväntade sig. Möjligen med segern vid Tegyra i färskt minne samlade han på sin vänstra sida en flank, som var omkring 50 led djup och leddes av Pelopidas med den heliga kåren. De angrep genast Spartas starka vänstra flank och brakade samman med kung Cleombrotus och hans livgarde bestående av Spartas bästa soldater.
”Ge mig nu bara ett steg till, så är segern i hamn!” Pelopidas till sina män under slaget vid Leuctra.
Thebes täta formation pressade spartanerna. Under tiden ryckte resten av Spartas armé fram mot Thebes svagare hoplitformationer. Men tvärt emot all gängse krigföring började Thebes styrkor dra sig tillbaka.
Medan stora delar av Spartas armé därmed fick lägga värdefull tid på att komma i kapp, blev den spartanske kungen allt mer utsatt. Den heliga kåren gick hårt åt Spartas elitkrigare, och trycket på spartanerna var enormt.
”Ge mig nu bara ett steg till, så är segern i hamn!” vrålade Pelopidas till sina män enligt den grekiske militärhistorikern Polynaios.
När Spartas motstånd gav efter stupade kung Cleombrotus, och hans soldater tog till flykten. Den mäktiga krigarstatens glansperiod var över.
Efter segern vid Leuctra år 371 f.Kr. reste thebanerna en tropaion – ett monument, där de stupades harnesk och hjälmar hängdes upp. I dag är monumentets nedersta del restaurerad.
Thebe segrade genom att strunta i regelboken
Thebe och det boiotiska förbundet var tvungna att bryta mot dåtidens militära regler för att besegra Spartas överlägsna armé. Greklands mest fruktade krigare blev överrumplade och drevs bort från slagfältet efter stora förluster.
Kärnan i antikens grekiska arméer bestod av fotsoldater som kallades hopliter. De var utrustade med spjut, svärd och sköld. Skölden bars på vänster arm, vilket gjorde soldatens högra sida sårbar. Därför sattes elitstyrkor traditionellt in på höger flank. När två arméer med hopliter marscherade mot varandra i avlånga formationer som kallades falanger, gick de starkaste krigarna därför på varsin flank och mötte vanligtvis motståndarens svagaste krigare först. Efter att elitförbanden hade besegrat de svaga motståndarna möttes de i regel mitt på slagfältet.
I slaget vid Leuctra kastade Epameinondas alla traditioner åt sidan och placerade sina elitkrigare från den heliga kåren på vänstra flanken – mittemot Spartas spartiater. Därmed möttes de bästa krigarna redan i början av slaget. Thebes trumfkort var att deras falang hade mer än fyra gånger så många led som spartanerna. Därmed fick deras falang en enorm kraft, och kunde pressa Spartas elitkrigare bakåt.
Militärgeni knäckte elitkåren
Med många tusen stupade och sårade män var Sparta försvarslöst, när boiotiska styrkor år 370 före Kristus invaderade Peloponnesos och befriade otaliga slavar. Utan slavar som skötte åkrarna var Sparta hårt pressat och nära att gå under.
Nu stod Thebe som Greklands stormakt, men vid horisonten syntes mörka moln. År 364 före Kristus skickades Pelopidas tillsammans med en liten styrka iväg för att störta tyrannen Alexander i Thessalien. Men Pelopidas tappade besinningen och rusade fram för att utmana Alexander i tvekamp. Hann nådde emellertid inte fram, eftersom tyrannens livvakter dödade honom. Rasande över förlusten av sin ledare gick den heliga kåren till angrepp och krossade Alexanders armé fullständigt.
”Fälten täcktes av döda”, noterar Plutarchos.
Två år senare stupade Epameinondas i ett nytt krig, då Sparta och Aten hade gått samman mot Thebe. Kriget slutade oavgjort och ledde till ett maktvakuum i Grekland, som ingen stadsstat var stark nog att fylla.
Vid Epameinondas död stod Thebe plötsligt utan de båda generaler som lett staden från seger till seger.
Frånvaron av en stark grekisk makt gjorde det lätt för Makedoniens kung Filip II att år 338 före Kristus invadera. En grekisk koalitionsarmé sattes ihop i stor hast, men mot Filips 18-årige son, det militära geniet Alexander, hade grekerna inte en chans. Den heliga kårens 300 man omringades och stred till siste man, medan resten av koalitionsarmén gick i upplösning.
När Filip II efter slaget såg hur liken av männen i den legendariska kåren kastades i en stor hög började han gråta vid tanken på deras tragiska öde.
”Död åt alla som anser att dessa män gjorde något opassande!” utbrast Filip. Han fördömde därmed de spartaner som hade kritiserat kårens män för deras homosexualitet.
Segerherren tillät att thebanerna anlade en gemensam grav för kåren och reste att minnesmärke i form av ett lejon i sten, men Thebes korta storhetstid var slutgiltigt förbi.
Efter att den heliga kåren utplånats av Alexander den store restes en stor lejonstaty till dess ära. Under statyn har man hittat 254 skelett, och därför tror man att den uppförts på kårens grav.
Stormakt jämnades med marken
När Thebe bad Makedoniens Filip II om hjälp i en gränsstrid slutade det med att kungen erövrade hela Grekland.
I drygt 30 år var Thebe Greklands starkaste makt. Upprepade krig mot Sparta och Aten tärde dock på stadsstatens krafter. Under en strid med grannstaten Fokis år 346 före Kristus var Thebe tvunget att be Makedoniens kung Filip II om hjälp. Med sin välutbildade armé drev kungen med lätthet ut den fokiska armén från Thebes område.
Segern visade Filip att Thebe var försvagat, och år 338 före Kristus återvände kungen för att erövra hela Grekland. På slätten vid den boiotiska staden Chaeronea utplånade makedonierna en grekisk armé. Nu var Filip herre över Grekland.
När kungen två år senare mördades, gjorde grekerna uppror, bland annat reste Thebe sig mot tronarvingen Alexander, som marscherade mot staden. Efter ett blodigt slag intogs Thebe, och som hämnd krävde Alexander att staden skulle jämnas med marken och att alla invånare skulle säljas som slavar. Endast det hus där Alexanders favoritdiktare Pindaros hade bott omkring 100 år tidigare skonades.
