I antikens Grekland var det skrivna ordet männens domän. Men det var inget kvinnan Sapfo brydde sig om – hon började skriva dikter, till och med om lesbisk kärlek.
”Jag hoppades på kärlek. Vet, att du kan befria mig från bekymmer, och var vaken med mig i natt på daggiga flodbräddar”, lyder det i en av hennes erotiska dikter.
Texterna och Sapfo blev berömda i antikens Grekland – och ett årtusende senare brändes de flesta på bål.
Poeten var gift med en man
Sapfo föddes omkring år 630 f.Kr. på den grekiska ön Lesbos, som dotter till aristokratiska föräldrar. Hon attraherades redan i unga år av kvinnor som hon älskade att skriva dikter om.
Historikerna tror att hon ändå gifte sig med en man då hon var 14–15 år eftersom det var det normala för aristokratiska unga kvinnor.
Äktenskapet omtalas på sätt och vis i en dikt då Sapfo skriver att hon har en dotter vid namn Kleis.
Fadern till barnet – hennes make – nämner hon inte med ett ord. En långt senare källa, som skrivits på medeltiden, hävdade dock att han hette Kerkylas och var en köpman från Andros.
Sapfos utseende känner historikerna från flera statyer, porträtt och mynt de hittat i Grekland och Italien.
Hon framställs som en vacker, mörkhårig kvinna med ljus hy. I kontrast till detta beskriver de flesta antika källorna henne som kortväxt, mörk och motbjudande.
En okänd författare kallar henne för ”en näktergal med missbildade vingar”.
Sapfo diktade om sexuella tabun
Däremot hyllades Sapfo för sina dikter. Filosofen Strabon (63 f.Kr.–24 e.Kr.) uppskattade verkligen poesin: ”Jag önskar att lära mig den och dö.”
Sapfo levde i ett mansdominerat samhälle där kvinnor egentligen inte hade några rättigheter och var fångar i sina egna hem.
Och även om hon beundrades för sina dikter var hon fortfarande bara en kvinna. Som filosofen Aristoteles skrev hyllade grekerna Sapfo ”trots att hon var kvinna”.
En bidragande orsak var möjligtvis att hon inte skrev om krig och andra stora bedrifter i likhet med sina manliga kolleger.
Istället skrev hon om sin egen värld – naturen, kärleken och gudarna. Ett genomgående tema är skräcken för att lämna sina älskade.
”Sannerligen, om du är min vän, välj en yngre säng”, skrev hon i en dikt till en ung kvinna. Hon vände sig ofta direkt till gudinnan Afrodite i dikterna för att be om hjälp med sina affärer.
Sapfo gav kvinnliga kärleksförhållanden en plats i den grekiska kulturen. De flesta greker hade dock ett ambivalent förhållande till hennes verk.
Filosofen Platon argumenterade för att homosexualitet – oavsett kön – var naturligt.
Generellt accepterade grekerna manliga homosexuella förhållanden. Exempelvis var det inte onormalt att en äldre man hade en ung pojke som älskare.
Men när det kom till lesbiska förhållanden fanns ingen tolerans: Folk såg ner på dem och kvinnorna fick leva ut sina förhållanden i det dolda.
Under antiken var Sapfos dikter kontroversiella, men accepterade. Med kristendomens intåg kom fördömandet.
Zeus skar de ursprungliga människorna i två delar och en tidigare hermafrodit blev till ett heterosexuellt par.
De kristna förstörde livsverket
Enligt de grekiska källorna var Sapfo en mycket produktiv diktare men den största delen av hennes verk har gått förlorade då det lesbiska innehållet provocerade det kristna prästerskapet.
Teologen Tatianus fördömde år 180 e.Kr. hennes dikter och skrev att ”Sapfo var en kärlekskrank hora som sjöng om sin egen bångstyrighet”.
För de kristna var hon en symbol för det hedniska och antikens moraliska förfall. Sapfos popularitet dalade därför i takt med kristendomens frammarsch under 300- och 400-talen.
Patriarken i Konstantinopel, Gregorios av Nazianzos, ska år 380 ha krävt att alla hennes verk brändes – och detsamma gjorde påven Gregorius VII år 1073.
Kampanjen var en framgång eftersom det finns inte en enda fullständig dikt av Sapfo bevarad – bara fragment har överlevt medeltiden.
Forskare förnekade homosexualitet
På 1800-talet hittades flera brottstycken av Sapfos dikter och intresset för henne steg markant. Innehållet i dikterna väckte dock fortfarande anstöt.
Istället för att acceptera vad dikterna handlade om förnekades och bortförklarades dikternas tydliga homosexuella teman.
Filologer argumenterade för att dikterna var religiösa. De hävdade att Sapfo hade varit en prästinna som ledde en grupp yngre kvinnor i en kult.
Hennes ord skulle därför inte förstås bokstavligen utan de var snarare en del av en religiös ceremoni.
Andra forskare tillstod det homosexuella anslaget – men fördömde det. En av dem var den skotske historikern William Mure av Caldwell, som år 1854 anklagade Sapfo för ”smak för ett orent samlag som sätter en motbjudande skamfläck på den grekiska nationalkaraktären”.
På 1970-talet erkändes till slut de homosexuella temana i Sapfos dikter.
Den engelske forskaren sir Denys Page slog fast att inget tydde på att Sapfo skulle ha varit prästinna:
Hon var en helt vanlig kvinna som skrev poetiska verk om hur hon älskade att älska kvinnor.
Under 1800-talet började denna kärlek beskrivas som ”lesbisk”, ett namn hämtat från Sapfos hemö Lesbos.