Hur långt bör en nation gå för att rädda sitt kulturarv? Den frågan ställde sig en grupp grekiska upprorsmän under sin frihetskamp i början av 1800-talet. Deras svar blev: ”Mycket långt.”
I 363 år hade Grekland varit en del av de osmanska sultanernas rike, men år 1821 vällde en våg av frihetslängtan in över grekerna. Deras självständighetskamp stod bland ruinerna av antikens mest berömda byggnadsverk, vilket ställde till med problem när upprorsmännen omringade Aten i april 1821.
Stadens osmanska garnison förskansade sig på Akropolis, varifrån grekerna besköts.
Den belägrade garnisonen fick några veckors andrum när nya enheter av den osmanska armén nådde fram och lyckades jaga iväg grekerna. När den osmanska huvudstyrkan drog vidare i juli återupptog emellertid grekerna belägringen.
Ruiner av grekiska pelare har hålrum, som under antiken var fyllda med bly.
Efter sex månader började osmanernas ammunition ta slut, vilket fick dem att söka igenom Akropolis efter bly att smälta ner och använda till gevärs- och kanonkulor.
Antika pelare vältes
Tyvärr var det så att grekernas antika pelare innehöll bly. Akropolis tempel uppfördes nämligen som ”byggsatser”. En pelare bestod av flera delar, som hölls ihop av brons- eller järnklampar i mitten.
För att fästa klamparna hällde antikens greker ner bly i stenarnas hålrum, och nu var osmanerna ute efter metallen – utan att ta hänsyn till Akropolis historiska betydelse.
Grekerna blev förfärade över vandalismen. Arkeologen Kyriakos Pittakis föreslog därför att man skulle skicka ammunition till osmanerna för att få dem att sluta leta efter bly. Hans förslag godkändes och ammunitionen levererades. Med gåvan lär det ha följt en lapp med texten: ”Här är kulorna – låt nu pelarna vara!”
En kort tid senare tvingades emellertid osmanerna ändå kapitulera.