Den grekiska staden Korinth slumrar i den heta solen. Året är 336 före Kristus. Lutad mot en stor kruka dåsar en smutsig gammal man, när en man kliver fram och ställer sig framför honom.
Den gamle kisar med ögonen och betraktar den pråligt klädde mannen – det är självaste Alexander, Makedoniens nyligen krönte kung, som under de kommande tio åren kommer att erövra hela den kända världen.
”Diogenes”, säger den mäktige fältherren. ”Säg mig vad du önskar, och jag ska skänka dig det.”
Självupptaget väntar han på svaret från den oborstade filosofen, vars livsinställning han beundrar.
Från filosofen kommer det kort: ”Flytta dig. Du skymmer min sol!”
Snopen efter filosofens oförskämda kommentar utbrister Alexander: ”Om jag inte var Alexander, skulle jag önska att jag var Diogenes!”
Hans ord får bifall från filosofen: ”Om jag inte var Diogenes, skulle jag också önska att jag var Diogenes.”
Mötet mellan Diogenes och Alexander den store nämns i flera antika källor, men är omdiskuterat bland historiker.
Förvisad för brott
Trots att mötet mellan den store erövraren Alexander och kynikern Diogenes beskrivs i flera källor är historikerna osäkra på om det verkligen ägt rum. Men skildringen beskriver perfekt den ovårdade särlingen, som aldrig kompromissade med sina principer och blev far till en ny riktning inom grekisk filosofi.
När Diogenes föddes var det inget som tydde på att han skulle leva en stor del av sitt liv i en kruka. Han föddes omkring 413 före Kristus i den grekiska kolonin Sinop på Anatoliens kust vid Svarta havet. Hans far Hicesias var bankir, och familjen hörde sannolikt till stadens överklass, vilket bland annat innebar att Diogenes fick en påkostad utbildning.
En av faderns uppgifter var att prägla stadens mynt, men han ertappades med att fiffla med mynten och sattes i fängelse. Diogenes, som hade hjälpt sin far med arbetet, förvisades från staden och begav sig mot Aten.
På vägen dit besökte han det berömda oraklet i Delfi. ”Vad ska jag göra för att bli berömd?” frågade han oraklet. Svaret kom prompt: ”Ändra valutan!” Förbryllad grubblade Diogenes över det korta svaret, men förstod med tiden meningen: Det var hans öde att förändra tingens värde och vända upp och ner på samhället.
I princip kunde alla greker söka råd hos oraklet i Delfi, men besök togs endast emot en gång i månaden.
I lära som filosof
Ännu inte 40 år gammal anlände Diogenes till Aten fast besluten att skapa sig ett radikalt annorlunda liv. Omkring år 366 före Kristus mötte han filosofen Antisthenes, som hade varit elev till Sokrates.
Antisthenes predikade för sina åhörare att bekvämligheter skapade av samhället ledde till ett liv i falskhet. Själv levde han ett spartanskt liv i ensamhet utan någon flärd. Men nu insisterade en påfrestande typ från Sinop på att bli hans elev och ignorerade alla mästarens försök att jaga bort honom.
När Antisthenes en dag ilsket slog efter honom med sin käpp, höll Diogenes fram huvudet: ”Klipp till, för du kommer inte att hitta något trä som är starkt nog för att hålla mig borta från dig.”
Antisthenes gav upp och de följande åren undervisade han sin filosoflärling i att leva och tänka som han. Tillsammans grundade de kynismen – en radikal syn på tillvaron, som innebär att det enklaste livet är det lyckligaste, och att alla konventionella begär efter sådant som rikedom, makt och berömmelse ska förkastas.
Antisthenes var den första kända filosofen i Grekland som levde ett liv i askes.
I enlighet med kynismens ideal gav Diogenes upp i stort sett alla sina ägodelar. Han gick barfota och bosatte sig i en stor lerkruka avsedd för vatten eller spannmål. Där kunde han sova på lite halm på natten och enkelt rulla bostaden till en annan plats, om han ville det.
Invånarna i Aten kallade honom Kyon – grekiska för ”hunden” – eftersom han var smutsig, åt vad som helst och var lika ostyrig som en herrelös hund. Öknamnet bar han med stolthet. Hans senare anhängare kallade sig kynikos – ”hundaktiga” – men han hade inte särskilt många följare, eftersom han spred sin filosofi genom att håna alla omkring sig.
En dag ropade han att folk skulle komma och lyssna på honom. Men när en grupp människor samlats kring honom slog han mot dem med sin käpp: ”Jag kallade på män, inte slynglar!”
Med sina förolämpningar försökte Diogenes befria grekerna från deras självnöjdhet, som han ansåg inte kunde leda till ett gott liv.
Vem som helst kunde utsättas för hans hån, som när han mitt på dagen vandrade sökande genom staden med en lykta. Om någon frågade vad han letade efter svarade han: ”En människa”, och med det menade han en uppriktig människa.
Med tiden vann dock den till synes galne mannen atenarnas respekt. När en ung lymmel krossade Diogenes kruka med en sten, grep kvarterets invånare pojken och lät piska honom. Filosofen gav de en ny kruka.
Diogenes såg hunden som världens mest dygdiga varelse på grund av dess bekymmersfria liv och förmågan att instinktivt kunna skilja mellan vän och fiende.
Diogenes värsta förolämpningar
Raffinerade förolämpningar och provocerande uppförande var Diogenes specialitet. Effekten var skepsis och tappade hakor, och chockstrategin har garanterat Diogenes odödlighet som historiens mest ohyfsade filosof.
Hit med pengarna, era svin
Diogenes avskydde allt slags arbete och drog sig inte för att tigga. Han var övertygad om att hans visa ord gav alla åhörare något värdefullt tillbaka. De rika föraktade han dock intensivt.
En dag ville en förmögen man att Diogenes skulle förklara för honom varför han skulle ge filosofen pengar. Repliken kom blixtsnabbt:
”Om jag kunde övertala dig till något, så skulle det vara att så snart som möjligt gå och hänga dig.”
Diogenes skröt om sitt elände – han var tiggare och hemlös, men lika lycklig som kungen av Persien. Han levde nämligen den rätta tillvaron så nära ett djurs liv som möjligt. Musik, litteratur och vetenskap betraktade han som slöseri med tid, och mest av allt avskydde han högtravande filosofiska floskler.
”Titta här: Platons människa!” Diogenes älskade att reta Platon.
Stjärnan på Greklands filosofiska himmel var Platon – Sokrates mest kände elev och Diogenes hatobjekt nummer ett.
Platon hade vid ett tillfälle definierat en människa som ”en tvåbent, fjäderlös varelse”. Diogenes såg genast sin chans, plockade en höna och tog den med in i auditoriet på Platons skola, Akademin:
”Titta här: Platons människa!”
Förlägen var Platon tvungen att tillfoga ”med breda, platta naglar” till sin definition.
Diogenes var framför allt motståndare till Platons abstrakta filosofi. När Platon en dag berättade för sina följare om idén bakom en kopp, ställde Diogenes sig upp i lokalen och konstaterade lakoniskt:
”Jag kan se koppen, men har svårt att se koppens idé.”
Emellanåt lyckades emellertid Platon ge sin plågoande ett tjuvnyp. När han bjöd hem några vänner till sig efter Dionysosfesten kom även Diogenes. Den smutsige filosofen snubblade på Platons vackra golvmatta och utbrast:
”Jag faller på Platons stolthet!”
Värdens trötta svar: ”Hur mycket stolthet visar du inte genom att låtsas som om du inte är stolt, Diogenes?”
När Platon ombads att beskriva Diogenes, svarade han: ”Sokrates, om han hade tappat förståndet.”
Platon grundade år 385 f.Kr. västvärldens första akademi, där filosofiska problem diskuterades. Diogenes var medlem, men vägrade att debattera på Platons premisser.
Inget privatliv
Trots sitt ohövliga uppträdande blev Diogenes ofta bjuden på middag hos Atens överklass. Hans brutalt uppriktiga kommentarer fungerade som ett underhållande inslag. Det var emellertid inte alltid som hans närvaro förgyllde festen.
När några gäster under en middagsbjudning roade sig med att kasta ben till honom, som om han var en hund, ställde han sig och kissade på dem – som en hund skulle ha gjort.
Till vardags åt den hemlöse filosofen vad han kunde få tag i – ofta matavfall som han hittade på marknadsplatsen.
”Om det inte är något fel på en måltid, så är det inte heller något fel med att äta den på marken”, sa han.
I dag finns det statyer av Diogenes i den turkiska staden Sinop och den grekiska staden Korinth.
Diogenes enda mål i livet var att sprida sin filosofi. Han reste mycket och beskrev sig som ”världsmedborgare”. Men när filosofen var på väg till den lilla grekiska ön Egina söder om Aten råkade han i klistret.
Fartyget han färdades med kapades av pirater, och alla passagerarna var utom sig av rädsla. De visste att de skulle säljas som slavar. Diogenes tog dock situationen med upphöjt lugn.
När han fördes till slavmarknaden på Kreta och fick frågan vad han sysslade med, svarade han med hög röst: ”Att styra folk”. Därför bad Diogenes om att bli såld till någon som behövde en mästare.
Filosofen hamnade i Korinth hos filosofen Xeniades, som behövde en lärd person som kunde hjälpa till med hans söners utbildning. Pojkarna skulle läras upp i praktiska färdigheter som att rida och skjuta med pilbåge, men de fick också ta del av Diogenes filosofi – bland annat lärde de sig att klara sig själva och nöja sig med enkel kost och vatten att dricka.
Efter Xeniades död stannade Diogenes i Korinth, där han återupptog sitt liv på gatan och förolämpade alla. Han höll mestadels till i närheten av ett gymnasium som kallades ”Kranium” – den plats där Alexander den store ska ha sökt upp honom.
Kristna eremitmunkar som Antonius den helige (251–356 e.Kr.) var inspirerade av Diogenes kynism och valde att leva utan materiella tillgångar och civilisationens frestelser.
Romarriket gjorde grekerna till kyniker
När Grekland, Europas mest överlägsna civilisation, blev en romersk provins omkring år 0, började de bittra grekerna dyrka kynismen igen. Filosofin spred sig i hela romarriket.
Efter Diogenes död glömdes kynismen bort, men när romarna nästan 300 år senare införlivade Grekland i sitt rike, blommade intresset för Diogenes filosofi upp igen under det första århundradet efter Kristus. I gathörnen i Aten och med tiden i de andra stora städerna i romarriket började självutnämnda kyniker tigga och predika om lyckan av att vara en fattig, ärlig människa.
Den grekiske satirikern Lukianos beklagade sig över att ”varenda stad vadar i kyniska gröngölingar, som hyllar Diogenes och enrollerar sig i Hundarnas armé”. Filosofin fick framför allt fäste i de områden som Rom hade lagt under sig. Där spreds en känsla av vanmakt – inte minst bland grekerna, som under antiken hade varit ledande inom alla fält, naturvetenskapligt, politiskt och filosofiskt.
Kynismen utövades ända fram till 300-talet, bland annat för att den passade de tidiga kristnas asketiska livsstil och deras budskap om att försaka rikedomar och falska värderingar. Men i takt med att kristendomen blev den dominerande religionen fanns det inte längre plats för kyniska fritänkare.
Sanningssägarens död
Enligt källorna etablerade Diogenes under sina sista år i Korinth en grupp vänner och anhängare, som regelbundet lyssnade till hans filosofi. En morgon år 323 före Kristus fann de honom inrullad i sin mantel, död vid omkring 90 års ålder.
Filosofen hade redan talat om för sina anhängare att när han dog ville han bara kastas ner från stadsmuren, så att hans kropp kunde ätas upp av vilda djur. Men så cyniskt kunde anhängarna inte bete sig – det slutade med att de begravde honom utanför stadsmuren.
Vid hans grav reste de en staty av en hund med inskriptionen: ”Säg mig, åh hund, vem är den man vars monument du vaktar? Han är ingen annan än Hunden själv!”
I Rafaels berömda målning “Skolan i Aten” har Diogenes fått en prominent plats – han halvligger på trappan precis framför Platon och Aristoteles.
Trots att Diogenes inte lämnade efter sig några egna skrifter, har de gamla berättelserna om hans rättframma kvickheter och råbarkade sanningsfilosofi överlevt i mer än 2 000 år. Han inspirerade bland andra filosofer som Nietzsche och Foucault. Diogenes filosofiska riktning, kynismen, har gett namn åt cynismen, en generell misstro gentemot traditionella föreställningar och en likgiltighet inför omvärldens behov och andras plågor. Undersökningar visar att dessa tankegångar vinner allt mer mark i västvärlden.
Antikens mest irriterande man har fortfarande ett och annat oförskämt ord att komma med.