En iskall vintervind får dammet att yra mellan de ändlösa raderna av krigare på slätten vid Gabiene i det som i dag är västra Iran. Två makedoniska arméer, totalt närmare 80 000 man, står mittemot varandra, redo för strid.
Det är i början av år 316 före Kristus. Sju år har gått sedan den makedoniske kungen Alexander den stores död. Trots att Alexander inte längre lever fortsätter hans soldater att strida – men nu inbördes.
Det här slaget är avgörande. På den ena sidan står Alexanders tidigare sekreterare Eumenes och på den andra Antigonos, en av den avlidne kungens främsta generaler.
De förfogar båda två över cirka 40 000 soldater. Antigonos har emellertid över 40 års krigserfarenhet, medan Eumenes under större delen av sitt liv har ansvarat för Alexanders korrespondens.
Bland Eumenes trupper finns dock 3 000 mycket speciella män. Deras vita hår, grå skägg och fårade ansikten visar att de skulle kunna vara far- eller morföräldrar till de yngsta soldaterna som de ska möta.
”Obesegrade trupper vars berömda bedrifter satte skräck i fienden.” Den grekiske historikern Diodorus Siculus om Silversköldarna
Det glänsande silvret på deras sköldar visar att de tillhör Alexander den stores elitkår Silversköldarna. De yngsta är i 60-årsåldern, men en majoritet av dem är över 70 år gamla.
De är erfarna krigare av råaste karaktär, handplockade män som är experter på att döda, lika hårda som järnspikarna i kängorna på deras fötter.
”Obesegrade trupper vars berömda bedrifter satte skräck i fienden”, skriver den grekiske historikern Diodorus Siculus senare om Silversköldarna.
Det har krävts stora summor pengar och en extrem uppfinningsrikedom för Eumenes att få Silversköldarna att strida för sin sak. I gengäld har de mot alla odds gång på gång säkrat honom segrar.
Om det går vägen även den här sista gången kommer inbördeskriget att vara över och han, Eumenes, kommer tack vare Silversköldarna att ha hållit sitt löfte om att skydda kungafamiljen.
Det är emellertid något med Alexanders gamla veteraner som ständigt gnager i Eumenes: Kommer de brutala, skräckinjagande männen att förbli lojala?

Under fälttåget i Indien gav Alexander den store Silversköldarna status som elitstyrka.
Kamp om världsimperiet
Av alla Alexander den stores närmaste män, som efter kungens död år 323 före Kristus kastade sig in i den oerhört blodiga kampen om makten, var Eumenes den mest anmärkningsvärde.
Till skillnad från alla andra stred han inte för egen vinning, utan för Alexanders arv och familj. Med hjälp av både list och bedrägeri fick han Alexanders mest skräckinjagande krigare att strida på sin sida.
Ingen, minst av alla Eumenes, hade dock kunnat föreställa sig händelseutvecklingen när han 18 år tidigare började tjänstgöra i Makedoniens kungahus.
Den unge Eumenes var inte makedonier, utan grek. De barska makedonierna, uppväxta bland bergen omgivna av fiender, ansåg att det gjorde honom till en vekling.
Ynglingen visade dock snart prov på sinnrikhet och organisatorisk talang, och efter att ha tjänstgjort som sekreterare åt Alexanders far, kung Filip II, blev han efter Filips död Alexanders sekreterare.
Alexander använde honom som rådgivare och tog med sig Eumenes på sitt flera år långa erövringståg i öster.
”Under fälttåget i Indien skickades han till och med ut som general med en styrka”, skriver den grekiske historikern Plutarchos.

Eumenes (till höger) var bland annat ett stort stöd för Alexanders unga drottning Roxane.
Ingen litade på greken Eumenes
Hela sitt liv fick Eumenes kämpa för att vinna makedoniernas förtroende. De föraktade honom för hans grekiska bakgrund.
”Lita aldrig på en grek”, löd ett makedoniskt ordspråk på Alexander den stores tid. Det fick Eumenes leva med under hela sin karriär.
Den spensligt byggde Eumenes var den ende greken i kungens inre krets. Det var inte kutym att utlänningar sökte politiskt inflytande bland makedonier.
Eumenes fick först i uppgift att ta sig an kung Filip II:s pappersarbete, som växte lika snabbt som det makedoniska riket. Han gjorde ett så bra jobb att han fick fortsätta som privatsekreterare under Filips son Alexander den store.
Hans administrativa färdigheter gjorde emellertid inte de makedoniska generalerna mer välvilligt inställda till honom, framför allt inte när Eumenes utsågs till ledare av Alexanders elitkavalleri.
En general utan krigserfarenhet var en sak, menade de, men hans grekiska bakgrund gjorde det ännu mer föraktfullt. Eumenes lyckades därför aldrig vinna generalernas förtroende.
I gengäld väckte den försynte greken respekt inom kungafamiljen. Alexanders mor Olympias och hustru Roxane litade mer på den oegennyttige Eumenes än på de flesta makedonier.
Eumenes betraktade därför Alexander som sin vän och kom också nära kungens familj. Alexanders alltför tidiga död år 323 före Kristus krossade emellertid Eumenes alla förhoppningar om framtiden.
Han försökte desperat hålla sig borta från den maktkamp som utbröt mellan Alexanders generaler efter kungens död, men stöttade slutligen generalen Perdikkas, som Alexander på sin dödsbädd i Babylon gett den kungliga signetringen.
Perdikkas utsågs därför till riksföreståndare och ställföreträdare för de nya kungarna, Alexanders svagsinte halvbror Filip Arridaios och hans nyfödde son Alexander IV.
I kulisserna väntade emellertid de övriga generalerna bara på en ursäkt för att få bort Perdikkas från posten och själva försöka ta makten.
I den kampen kom Eumenes till allas förvåning att spela en huvudroll.
Eumenes krossade makedoniernas hjälte
Efter Alexanders död tilldelades var och en av hans generaler poster som guvernörer, satraper, runtom i det väldiga riket. Eumenes tilldelades bland annat Kappadokien i det som i dag är östra Turkiet. Området var emellertid ännu inte helt underkuvat.
De övriga generalerna vägrade dock hjälpa Eumenes med trupper, så Perdikkas fick träda in och erövrade snabbt området. Därefter skyndade riksföreståndaren söderut för att bekämpa den makedoniske generalen Ptolemaios, som hade förklarat sin egyptiska provins oberoende.
Bara en kort tid efter att Perdikkas gett sig av korsade en annan general, den populäre Krateros, som befann sig i Grekland, Dardanellerna för att angripa Perdikkas i ryggen. Med detta fick han hjälp av generalen Neoptolemos.
Perdikkas beordrade Eumenes att stoppa Krateros, som greken tidigare varit god vän med. Krateros popularitet oroade emellertid Eumenes, som i stället för att använda sina makedoniska soldater samlade en drygt 6 000 man stark lokal ryttararmé.
Enligt Plutarchos hemlighöll han dessutom vem som ledde fiendestyrkan.
”Han befarade att hans makedonier skulle ansluta sig till Krateros om de kände igen honom”, berättar Plutarchos.
När Krateros och Neoptolemos dök upp beordrade därför Eumenes sin ryttarstyrka att attackera omedelbart, detta för att inte ge dem en chans att skicka budbärare.
”Han klev av hästen, grät bittert och höll hans hand.” Författaren Plutarchos om Eumenes farväl till den döende Krateros
Angreppet kom så snabbt att Krateros och hans trupper närmast blev nedridna. Krateros red själv längst fram, men på grund av hjälmen kände ingen igen honom när Eumenes ryttararmé störtade honom till marken och hästarnas hovar krossade hans kropp.
Under tiden red Eumenes själv efter Neoptolemos, som han dödade i en våldsam strid. Sårad red han till andra sidan slagfältet, där den döende Krateros låg.
”Han klev av hästen, grät bittert och höll hans hand”, skriver Plutarchos.
De två hade under Alexanders tid varit goda vänner och Eumenes grät för att ödet hade tvingat dem i krig mot varandra.
Greken fick emellertid snart annat att tänka på, för nu fick han veta att Perdikkas blivit mördad av sina egna officerare. Eumenes och alla Perdikkas anhängare förklarades därför fredlösa av de övriga generalerna.

Eumenes lyckades på egen hand döda generalen Neoptolemos på slagfältet.
Nederlag på slagfältet
Domen gjorde Eumenes till den ensammaste mannen i Mindre Asien. Efter Perdikkas död stod det klart för honom att de återstående generalerna bara stred för egen vinning. Ingen av dem ägnade Alexanders visioner om ett enat imperium eller familjen han lämnat efter sig en tanke.
Det gjorde dock Eumenes, som efter segern över den starkaste av Alexanders generaler hade bevisat att han var mer än bara en spensligt byggd sekreterare.

Medan Alexander den store levde stred hans generaler sida vid sida. Efter hans död blev det huggsexa.
Nu stod han emellertid inför en ny fiende, den 61-årige generalen Antigonos, som de övriga generalerna räknade med skulle krossa Eumenes.
Den tidigare sekreteraren hade nu inga pengar och organiserade därför plundringståg för att betala sina soldater, som med stor entusiasm fyllde fickorna med lokalbefolkningens guld och silver.
År 319 före Kristus gick det emellertid inte längre. Antigonos hann ifatt Eumenes och strax innan de två arméerna drabbade samman vid Orkynia i Kappadokien lyckades den sluge Antigonos muta en av Eumenes officerare till att desertera med sina mannar.
Drabbningen fick ett katastrofalt slut för Eumenes, som förlorade över 8 000 soldater på slagfältet och tvingades barrikadera sig i en lokal fästning med några hundra man.
Antigonos belägrade fortet, men efter några månader erbjöd han Eumenes fri lejd ifall han anslöt sig till Antigonos. Det gick Eumenes till synes med på, men utan generalens kännedom ändrade greken ordalydelsen i trohetseden som han avkrävdes, så att han i stället för att svära Antigonos trohet lovade att stötta den makedoniska kungafamiljen.
Antigonos upptäckte bluffen först när Eumenes sedan länge var borta – på väg att resa en ny armé med makedoniernas farligaste krigare: Silversköldarna.
Eumenes väckte liv i den döde Alexander
I största hemlighet hade Eumenes nämligen fått ett brev från Makedonien, i vilket det stod att Alexander den stores mor, drottning Olympias, fruktade att Antigonos skulle ta makten i hela imperiet och mörda Alexanders lille son.
I brevet utsåg hon därför Eumenes till kungahusets beskyddare med fullmakt att bege sig till staden Kyinda i provinsen Kilikien, där Silversköldarna vaktade en av kungahusets skattkammare.
Eumenes struntade i sin överenskommelse med Antigonos och ilade till Silversköldarnas stad. Där hade de övriga generalerna placerat de gamla veteranerna, som krigat oavbrutet sedan Alexanders far Filip II inledde sina erövringar 40 år tidigare.
De var experter på alla vapenslag, men framför allt på infanteriets sex meter långa sarissaspjut, det makedoniska infanteriets effektivaste vapen.
Silversköldarna älskade Alexander, men efter hans död hade ingen kunnat leda dem. Den ene av truppernas två ledare, Antigenes, hade till och med deltagit i mordet på Perdikkas.

Minnet av Alexander den store fick Silversköldarna att ansluta sig till Eumenes.
De 3 000 gamla männen hade hamnat i Kyinda, där de fordrev tiden tillsammans med sina familjer och det krigsbyte som de samlat på sig under sin 40 år långa tjänstgöring.
Eumenes visste att det skulle vara omöjligt för honom att övertala Silversköldarna att strida för sin sak. Med veteranernas hängivenhet till Alexander i minne fick han emellertid en idé: Han skulle väcka kungen från de döda.
Han ställde sig på en höjd mitt i Silversköldarnas läger, så att alla kunde se honom.
”Alexander kom till mig i en dröm”, ropade Eumenes ut över den vithåriga församlingen, som genast spetsade öronen. ”Han satt med sin spira på en tron i en kunglig paviljong i lägrets mitt och befallde att alla beslut skulle fattas i just den paviljongen.”
Enligt Plutarchos tolkade Eumenes drömmen som att Alexander ville att de skulle bygga honom en paviljong med tron och spira i guld och att alla beslut skulle fattas i paviljongen, där Alexander skulle vägleda dem från livet efter detta.
Talet gjorde de gamla fårade männen tårögda. De mindes de gyllene åren då Alexander ledde dem från seger till seger och byggde genast paviljongen och tronen till hans ära.
Via Eumenes hade deras avlidne hjältekung bett om hjälp med att vinna en sista seger – och de var beredda.

Silversköldarna bar så kallade frygiska hjälmar av brons. Denna typ av hjälm var mycket vanlig i det makedoniska infanteriet.
Pensionärsarmén besegrade Antigonos
Med skattkammarens silver lyckades Eumenes bygga upp en ny armé bestående av tusentals man utöver de 3 000 Silversköldarna. Därefter marscherade han till Fenicien i dagens Libanon, där han bland annat lyckades få över generalen Peukestas på sin sida.
Vid flera tillfällen skickade Antigonos sina mannar till Eumenes läger för att få Silversköldarna att förråda greken, men de gamla soldaterna lät sig inte mutas. De var hängivna Eumenes, och greken kvitterade med lovord.
”Mina beskyddare”, kallade han dem jämt och ständigt, trots att han hela tiden befarade att de en dag skulle byta fot.
År 317 före Kristus nådde Eumenes och hans nu över 40 000 man starka armé floden Kopratas i närheten av den persiska staden Susa. Hans spanare hade upptäckt att Antigonos armé var nära och gjorde sig beredda att korsa floden.
Därför gillrade Eumenes en fälla. När de första 10 000 av Antigonos krigare hade seglat över angrep Eumenes trupperna från sitt gömställe.
”Antigonos, som inte kunde hjälpa dem eftersom han inte hade några fler båtar, tvingades se på medan ett stort antal soldater slaktades”, skriver den grekiske författaren Diodorus Siculus.








Eumenes långa väg till nederlaget
När Alexander den store dog i Babylon år 323 före Kristus fanns Eumenes vid hans sida. I sin bittra kamp för Alexanders arv tvingades han och Silversköldarna under de följande åren utkämpa slag efter slag mot Alexanders generaler.
323 före Kristus
Eumenes är på plats i Babylon när Alexander den store dör. Under de därpå följande förhandlingarna om Alexanders rike utnämns han till guvernör av Kappadokien.
321 före Kristus
Eumenes intar sin post i Kappadokien och besegrar till allas förvåning de två upproriska generalerna Krateros och Neoptolemos i slaget vid Hellesponten.
319 före Kristus
Generalen Antigonos segrar över Eumenes och hans armé i slaget vid Orkynia i Kappadokien. Eumenes slipper dock undan med en grupp soldater.
318 före Kristus
Eumenes reser till Kilikien och skaffar sig Silversköldarnas stöd. Därifrån marscherar de till Syrien och Fenicien och vidare genom Mesopotamien till den persiska staden Susa.
317 före Kristus
Eumenes överraskar Antigonos styrkor när de korsar floden Kopratas utanför Susa. Över 4 000 av Antigonos män stupar i slaget.
317 före Kristus
Antigonos och Eumenes drabbar samman i slaget vid Paraitakene, nordost om Susa. Antigonos förlorar flest soldater, men slaget slutar oavgjort.
316 före Kristus
Antigonos försöker sig på ett överraskningsanfall på Eumenes vid Gabiene. Trots att Eumenes faktiskt vinner slaget förlorar han ändå, eftersom Silversköldarna förråder honom och överlämnar honom åt Antigonos.
För Eumenes var segern välkommen, eftersom den visade Silversköldarna att de hade valt rätt ledare.
Egentligen ville Eumenes nu återvända till Medelhavskusten. Hans allierade, general Peukestas, vägrade emellertid, så Eumenes fick släppa det.
För att stärka sin ställning fabricerade Eumenes ett brev från drottning Olympias. I det falska brevet stod det att Olympias hade besegrat Antigonos allierade i Makedonien och att hennes egen general nu var på väg till Eumenes med förstärkningar.
Bedrägeriet gav Eumenes stort stöd bland trupperna, som mer än någonsin ville besegra Antigonos, som även han var redo för strid.
Slaget stod på hösten 317 före Kristus vid Paraitakene, öster om Susa, och avgjordes av Silversköldarna. Över 80 000 man drabbade samman på slätten, men Antigonos unga trupper hade inte en chans mot Eumenes rutinerade veteraner.
Med sina långa sarissaspjut tog sig Silversköldarna igenom fiendens sköldmur och tvingade infanteriet på flykten.
Framåt kvällen fick emellertid de båda sidorna ställa in striden. Då hade Antigonos förlorat närmare 4 000 man, medan förlustsiffran för Eumenes uppgick till endast drygt 500.

Med över 40 års krigserfarenhet kunde Silversköldarna slagfältets alla fula knep.
Dammoln avgjorde det sista slaget
Vintermånaderna efter slaget vid Paraitakene ägnade både Eumenes och Antigonos åt att förbereda det avgörande slaget, som kom tidigare än vad Eumenes hade räknat med.
I början av år 316 före Kristus lät Antigonos sin armé marschera mot Eumenes, som spridit ut sina styrkor utanför Gabiene, inte långt från Paraitakene.
”Ni vanärar era egna fäder.” Silversköldarnas meddelande till Antigonos armé
Eumenes hann dock bli förvarnad och samlade i all hast sina trupper. Hans armé var nu större än Antigonos, och de två enorma styrkorna radade upp sig på en ödslig saltslätt.
En ryttare red fram till Antigonos armé med ett meddelande från Silversköldarna.
”Skurkar!” utbrast han. ”Ni vanärar era egna fäder och alla dem som erövrade hela världen tillsammans med Filip och Alexander.”
Eumenes trupper vrålade av entusiasm, stridshornen ljöd och de båda arméerna sattes i rörelse. De tusentals männen rev upp ett moln av damm som snart täckte hela slätten.
Plötsligt såg Antigonos en möjlighet. I skydd av dammolnet skickade han en grupp ryttare bakom Eumenes armé, där de överrumplade vakterna som skyddade Silversköldarnas familjer och träng, som var full av skatterna som de erövrat genom åren.

Drottning Olympias, Roxane och lille Alexander mördades alla av Kassandros.
Alexanders familj utplånades
Eumenes gick i krig för att skydda Alexander den stores familj, men när Eumenes dödades gick kungafamiljen ett dystert öde till mötes.
Medan Eumenes stred i Asien mot Antigonos kämpade Alexanders mor, drottning Olympias, i Makedonien mot Antigonos allierade Kassandros.
Kriget i Makedonien gick emellertid dåligt och Kassandros besegrade Olympias generaler. Han belägrade därefter Olympias och hennes sista trupper i staden Pydna.
In i det sista hoppades den gamla drottningen på att Eumenes skulle besegra Antigonos och sedan rädda henne och resten av Alexanders familj. Eumenes lyckades dock aldrig ta sig till Makedonien.
Samma år som Eumenes avrättades av Antigonos gjorde även Olympias det, på Kassandros order. Sex år senare, 310 före Kristus, lät Kassandros förgifta Alexanders hustru Roxane och hans då 13-årige son Alexander IV.
Kvar av Alexanders närmaste familj fanns hans halvsyster Thessalonike, som Kassandros gifte sig med för att ge sitt herravälde över Makedonien ett sken av legitimitet.
År 297 före Kristus dog Kassandros av sjukdom. Två år senare mördades Thessalonike av den ena av parets två söner. Därmed var hela Alexanders den stores närmaste familj död.
Under tiden stormade de intet ont anande Silversköldarna fram med sina väldiga lansar och tvingade Antigonos infanteri på flykten. När kavalleriet försökte komma det hårt pressade infanteriet till undsättning ställde sig Silversköldarna rygg mot rygg med spjuten riktade utåt, så att ingen kunde anfalla.
Just när Eumenes var som mest övertygad om segern drog emellertid generalen Peukestas, som länge haft ett horn i sidan till Eumenes, sig plötsligt ur slaget med 1 500 av sina ryttare.
Framåt kvällen tvingades därför Eumenes avblåsa slaget utan att något avgörande nåtts. Först då insåg Silversköldarna att de hade förlorat allt.

År 306 före Kristus, efter segern över Eumenes, utropade sig Antigonos till kung av Asien. Fem år senare stupade han i ett slag.
I raseri kastade de sig över Eumenes, som de ansåg bar skulden för förlusten. De tog hans svärd och band hans händer för att överlämna honom till Antigonos, som i gengäld lovade att återlämna deras ägodelar.
”Vid Zeus, soldaternas beskyddare, ber jag er att döda mig”, utbrast Eumenes desperat, men de härdade krigarna lyssnade inte.
Deras familjer, välstånd och ära var viktigare än Alexander den stores spöke.
Eumenes överlämnades till Antigonos, som fängslade honom. Efter två veckor beslutade Antigonos att låta greken svälta ihjäl. Till och med efter flera dagar utan vare sig vatten eller mat var dock Eumenes fortfarande vid liv.
Till slut lät Antigonos en soldat kväva den utmärglade Eumenes, vars ädla kamp för Alexanders arvingar därmed var över.

Många av de makedoniska soldaterna stupade liksom Silversköldarna i öster. Detta är en makedonisk soldats gravsten.
Antigonos tog hämnd på Silversköldarna
Trots att Silversköldarnas förräderi slutligen gav Antigonos segern över Eumenes fick de inget tack av generalen. Tvärtom tänkte Antigonos ut en hämnd mot de gamla krigarna, som stått honom så dyrt.
När Silversköldarna år 316 före Kristus förrådde Eumenes och överlämnade honom till Antigonos lovade Antigonos att återförena dem med sina familjer och låta dem ingå i sin armé. Generalen höll sitt ord, men tog ändå hämnd på de barska krigarna, som gång efter annan besegrat hans armé.
Enligt den grekiske författaren Plutarchos avskydde Antigonos synen av Silversköldarna, som han kallade ”ogudaktiga och barbariska uslingar”. Därför gav han den makedoniske guvernören av Arachosien, i det som i dag är Afghanistan, order om att använda alla till buds stående medel för att bli av med de gamla krigarna.
Enligt Antigonos order fick ingen av dem någonsin återvända till Makedonien eller ens återse det grekiska havet.
Silversköldarna försvann därmed ur historien. Inga källor nämner deras vidare öde. Allt talar för att de fick i uppgift att bekämpa de många vilda stammar som befolkade Arachosien.
De fick därmed aldrig den ärorika död på slagfältet som hade passat deras formidabla insatser på slagfälten. I stället dog de gamla krigarna en efter en i Orientens torra sand.