Antikens OS: Bara segern räknades

Fullmånen styrde

De olympiska spelen utropades av härolder som reste runt till de grekiska stadsstaterna för att locka idrottsmän och åskådare till Olympia.

Den olympiska freden varade i tre månader och under den tiden var det säkert att resa till Olympia på halvön Peloponnesos. Atleterna skulle komma en månad innan spelen började och de ägnade väntetiden åt intensiv träning. En del upptäckte att de inte var så bra som de trodde och drog därför tillbaka sin anmälan.

Spelen ägde alltid rum i augusti men exakt datum bestämdes av månen: det skulle nämligen vara fullmåne på den tredje dagens kväll. Denna kväll genomförde grekerna en stor procession till Zeus ära.

Idrottstävlingarna fick förvisso allt större betydelse med åren, men under alla de nästan 1.200 år som grekerna anordnade OS var spelen i grund och botten en religiös tillställning.

Läs också: Olympens tolv grekiska gudar styrde Grekland

50 000 åskådare i Olympia

Intresset för OS var enormt hos grekerna. Från hela den grekiska världen vallfärdade man till Olympia – från stadsstaterna och från kolonierna i Spanien och Italien, längs Svarta havets kuster, i Nordafrika och i Mindre Asien.

Historikerna uppskattar att 50.000 årskådare kom till OS. Bland dem fanns även tidens främsta filosofer, konstnärer och vetenskapsmän. Stadsstaterna, som ständigt konkurrerade med varandra om makt och prestige, visste att marknadsföra sig på det heliga området.

De tolv rikaste städerna byggde var sin skattkammare som hyste deras dyrbara, ceremoniella utrustning och som dessutom kunde fungera som deras ambassad i Olympia.

Det första OS

De första kända spelen vid helgedomen i Olympia ägde rum år 776 f.Kr. De var mycket anspråkslösa och det enda idrottsliga inslaget var en kapplöpning på ca 200 meter. Loppet gick framför det stora Zeusaltaret och vinnaren fick äran att tända offerelden. Dessutom uppkallades spelen efter den löpare som vann.

Så fortsatte spelen fram till 720 f.Kr. då de anordnades för fjortonde gången. Vid detta tillfälle la arrangörerna till tre nya lopp: ett på ca 400 meter (dubbelt stadionlopp), ett långdistanslopp på 1.400-4.800 meter och ett lopp där deltagarna skulle rusa mot mål i full krigsmundering (vapenloppet).

Nya brutala grenar

För att skapa bättre underhållning införde man år 396 f.Kr. en tävling för härolder och trumpetare. De tävlade i den byggnad som kallades Ekohallen och syftet var bl.a. att kora den härold som hade den starkaste stämman.

Efter det fick vinnaren äran att vara ”speaker” under spelen, och den segrande trumpetaren blåste fanfaren när en tävling skulle börja. Dramat nådde nya höjder när arrangörerna införde tävlingar i knytnävsslagsmål och pankration, en brutal kombina­tion av boxning och brottning. Här kämpade deltagarna man mot man tills en av dem slogs fördärvad – eller gav upp.

I en väl beskriven match kämpade de jämbördiga boxarna Damoxenos och Kreugas så ihärdigt under en hel dag att de på kvällen kom överens om att turas om att slå på varandra tills den ene segnade ned.

Kreugas inledde med ett hårt slag mot Damoxenos huvud men han höll sig på benen. Sedan var det Damoxenos tur att slå. Han bad Kreugas att lyfta armarna och riktade två stötar mot hans revben. Stötarna var så hårda att Damoxenos borrade in sin hand i Kreugas kropp och slet ut hans inälvor. Kreugas dog, men han utsågs ändå till segrare eftersom Damoxenos hade fuskat.

Staty visar boxarnas skador:

De fattiga fick chansen

I antikens olympiska spel var det bara segraren som räknades – tvåan och trean fick varken priser eller ära. Segern handlade om personen, det var ingen som brydde sig om hur långt ett spjut eller en diskus kastades.

Även om många av antikens vinnarlistor finns bevarade hittar man bara ett fåtal anteckningar om deltagarnas faktiska prestationer. Därför kan man inte heller jämföra dåtidens atleter med exempelvis de idrottsmän som deltar vid OS i Beijing i år.

Vinnarna hyllades som hjältar, särskilt när de återvände hem till den stadsstat som de kom ifrån. Här väntade ett fantastiskt mottagande och ett liv i lyx. Många segrare kunde rentav använda sina idrottstriumfer som språngbräda för en karriär inom politiken.

Till en början kom atleterna oftast från finare familjer som hade råd att låta sina söner träna i stället för att arbeta. Men konkurrensen mellan stadsstaterna var hård och jakten på nya talanger intensifierades. Det ledde till att även unga män från de lägre sociala skikten fick en chans inom idrotten. Dessa atleter var professionella och kunde leva på sitt idrottande.

Det olympiska rådet

Det krävdes en väl utvecklad administration för att arrangera de olympiska spelen. Till en början hade det räckt med en enda man som skötte allt, men från 344 f.Kr. var hela tio hellanodiker upptagna med att förbereda och genomföra OS.

Före spelens början var det även hellanodikerna som registrerade deltagarna och avgjorde om de var män eller ynglingar. Eftersom det inte fanns några födelseattester var det svårt att bedöma en persons ålder.

Spelens högsta instans var det olympiska rådet. Rådets medlemmar, som kom från förnäma familjer, hade den övergripande kontrollen över de heliga ceremonierna och spelen. Det var också till rådet atleterna skulle vända sig om de ville klaga på en viss tävling eller anmäla fusk.

Fusk och svek under OS

Alla deltagare fick veta att fusk inte tolererades: ”En seger ska uppnås med fötternas snabbhet och kroppens styrka, inte med pengar”, stod det på en skylt intill stadion.

Trots det var fusk inte alls ovanligt. Många försökte skaffa sig lättförtjänta segrar genom att betala sina motståndare för att ge upp. Det hände t.ex. år 388 f.Kr. när boxaren Eupolos från Thessalien mutade tre av sina motståndare för att låta honom vinna. Boxaren fick bötesstraff.

Vid ett tillfälle dömdes Athen till böter för korruption under spelen men stadsstaten vägrade att betala. När OS-ledningen inte gav med sig beslutade staden att bojkotta OS.

Athen fick dock sitt straff eftersom oraklet i Delfi nu vägradeatt ge staden några orakelsvar. Athen tvingades att betala. Enstaka källor antyder att grekerna experimenterade med alkohol och svampar för att förbättra idrottsprestationerna men dopning var knappast vanligt förekommande.

I stället försökte stadsstaternas representanter ofta muta atleter från andra städer och försöka få dem att tävla för deras stad. Ett sådant arrangemang vållade en så stor skandal i idrottsmannens hemstad att han aldrig mer kunde visa sig där.

Kvinna i manskläder

Endast fria och ostraffade grekiska män fick delta i tävlingarna men utlänningar och slavar fick gärna titta på – om de var av rätt kön, förstås: kvinnor var portförbjudna.

Under spelen fick kvinnorna inte ens komma över floden Alfeios som låg på gränsen till det olympiska området.

En änka från Rhodos trotsade dock förbudet. Hon reste till Olympia förklädd till man eftersom hon ville se sin son boxas. När sonen vann blev hon så lycklig att hon hoppade över stängslet. I samma ögonblick blåste hennes kappa upp och avslöjade henne.

Straffet för ett sådant brott var att kvinnan skulle kastas ned från ett stup men i det här fallet valde det olympiska rådet att låta nåd gå före rätt.

Nero vann alla tävlingar

Omkring hundra år före vår tideräkning blev Grekland en romersk provins. Spelen fortsatte dock, om än i mindre skala. Romarnas intresse vaknade dock tillfälligt omkring år 100 e.Kr., och praktiskt lagda som de var lyckades de bland annat förbättra saniteten i området. För första gången fick OS-området latriner och rinnande vatten.

Romarna ville hellre titta på tävlingarna än att delta i dem, men det fanns en del undantag. Flera romerska kejsare deltog aktivt och år 67 satte kejsar Nero sin tydliga prägel på spelen.

Han införde nya grenar, bland annat spel på lyra, eftersom han betraktade sig själv som en lysande musiker. Givetvis vann han – liksom i alla de övriga grenar han ställde upp i.

Det gällde till exempel körning med tiospann, även det en helt ny tävlingsgren. Under loppet föll Nero ur sin vagn men utsågs trots det till segrare. Han lär ha återvänt hem till Rom med hela 1.808 priser.

De kristna stänger OS

Det blev även en romersk kejsare som satte punkt för antikens OS. Det skedde ca 300 år senare när kejsar Theodosius I förbjöd spelen eftersom han var bekymrad över den nära kopplingen mellan idrotten och den hedniska, grekiska religionen – vid det här laget hade kristendomen fått fotfäste i Rom.

Det sista kända OS ägde rum år 393 e.Kr. – alltså 1.169 år efter det första. Efter det försvann de övergivna arenorna och helgedomarna i Olympia genom jordskalv, erosion, plundringar och de kristna.Tack vare de många skriftliga källorna och avbildningarna på krukor och vaser lever minnena från antikens storslagna olympiska spel vidare.