Ännu en gång låg grekerna i krig med Persien. Det var sommaren 480 f.Kr. och striderna böljade fram och tillbaka. Allt var alltså som vanligt i antikens Grekland.
Till sin stora förvåning märkte perserna plötsligt hur de grekiska soldaterna tycktes mista lusten att kriga. Många av dem försvann helt enkelt från krigsskådeplatsen.
Det var nämligen dags för den absoluta höjdpunkten i grekernas kalender: den stora offerfesten som vart fjärde år firades i Olympia till den högste guden Zeus ära. På programmet stod även tävlingar i flera idrottsgrenar.
50 000 åskådare vid OS i Olympia
De förnämsta gästerna i Olympia bodde på hotell Leonidaion. Övriga besökare fick nöja sig med att tälta eller övernatta under bar himmel. Tävlingarna ägde rum på stadion men bönerna och offret till Zeus var det egentliga syftet med besöket i Olympia.
Fullmånen styrde
De olympiska spelen utropades av härolder som reste runt till de grekiska stadsstaterna för att locka idrottsmän och åskådare till Olympia.
Den olympiska freden varade i tre månader och under den tiden var det säkert att resa till Olympia på halvön Peloponnesos. Atleterna skulle komma en månad innan spelen började och de ägnade väntetiden åt intensiv träning. En del upptäckte att de inte var så bra som de trodde och drog därför tillbaka sin anmälan.
Spelen ägde alltid rum i augusti men exakt datum bestämdes av månen: det skulle nämligen vara fullmåne på den tredje dagens kväll. Denna kväll genomförde grekerna en stor procession till Zeus ära.
Idrottstävlingarna fick förvisso allt större betydelse med åren, men under alla de nästan 1.200 år som grekerna anordnade OS var spelen i grund och botten en religiös tillställning.
Zeus, den högste guden, hedrades under de olympiska spelen.
En idrottsfest till Zeus ära
De olympiska spelen var en idrottslig kamp mellan de grekiska stadsstaterna och samtidigt en religiös fest för Zeus, den mäktigaste av de grekiska gudarna. I början genomfördes spelen på en dag och avslutades med ett stort djuroffer till Zeus. Hundra oxar skulle offras men i praktiken var det bara ett köttstycke som brändes. Resten av köttet åt man vid en stor gemensam måltid.
När spelen utökades till fem dagar ägde offerfesten rum på den tredje dagen, när det var fullmåne. Olympias största tempel var helgat åt Zeus. Här stod en 12 meter hög staty av guden, gjord av guld och elfenben. Den betraktades som ett av världens sju underverk.
50 000 åskådare i Olympia
Intresset för OS var enormt hos grekerna. Från hela den grekiska världen vallfärdade man till Olympia – från stadsstaterna och från kolonierna i Spanien och Italien, längs Svarta havets kuster, i Nordafrika och i Mindre Asien.
Historikerna uppskattar att 50.000 årskådare kom till OS. Bland dem fanns även tidens främsta filosofer, konstnärer och vetenskapsmän. Stadsstaterna, som ständigt konkurrerade med varandra om makt och prestige, visste att marknadsföra sig på det heliga området.
De tolv rikaste städerna byggde var sin skattkammare som hyste deras dyrbara, ceremoniella utrustning och som dessutom kunde fungera som deras ambassad i Olympia.
Det första OS
De första kända spelen vid helgedomen i Olympia ägde rum år 776 f.Kr. De var mycket anspråkslösa och det enda idrottsliga inslaget var en kapplöpning på ca 200 meter. Loppet gick framför det stora Zeusaltaret och vinnaren fick äran att tända offerelden. Dessutom uppkallades spelen efter den löpare som vann.
Så fortsatte spelen fram till 720 f.Kr. då de anordnades för fjortonde gången. Vid detta tillfälle la arrangörerna till tre nya lopp: ett på ca 400 meter (dubbelt stadionlopp), ett långdistanslopp på 1.400-4.800 meter och ett lopp där deltagarna skulle rusa mot mål i full krigsmundering (vapenloppet).
Nya brutala grenar
För att skapa bättre underhållning införde man år 396 f.Kr. en tävling för härolder och trumpetare. De tävlade i den byggnad som kallades Ekohallen och syftet var bl.a. att kora den härold som hade den starkaste stämman.
Efter det fick vinnaren äran att vara ”speaker” under spelen, och den segrande trumpetaren blåste fanfaren när en tävling skulle börja. Dramat nådde nya höjder när arrangörerna införde tävlingar i knytnävsslagsmål och pankration, en brutal kombination av boxning och brottning. Här kämpade deltagarna man mot man tills en av dem slogs fördärvad – eller gav upp.
Löpning var den klassiska OS-grenen. I flera heat kämpade Greklands bästa löpare mot varandra. Många av dem var professionella.
OS började med ett lopp
Idrottsfesten i Olympia började i liten skala men växte snabbt. Idrottsutövarna skulle komma 30 dagar före tävlingarna för att träna.
De första olympiska spelen bestod av ett enda lopp och en stor offerfest för den högste av alla grekiska gudar: Zeus. I takt med att spelens popularitet ökade tillkom fler löpgrenar: Stadionloppet var på ca 200 meter, det dubbla stadionloppet på 400 meter och det längsta loppet på 1.400-4.800 meter.
Startlinjen på stadion var försedd med små bommar framför varje löpare. När trumpetsignalen ljöd drog en man i ett snöre och öppnade alla bommar samtidigt. Straffet för tjuvstart var piskrapp.
Trettio dagar innan spelen började kom atleterna för att träna. Så lång tid utan inkomst hade bara de rikaste råd med, men med tiden införde stadsstaterna sponsorer så att alla, oavsett ekonomiska förutsättningar, kunde kämpa för sin stad. I Olympia gällde det att vinna – inte att kämpa väl. Därför deltog bara de idrottsmän som hade en rimlig chans att vinna.
I en väl beskriven match kämpade de jämbördiga boxarna Damoxenos och Kreugas så ihärdigt under en hel dag att de på kvällen kom överens om att turas om att slå på varandra tills den ene segnade ned.
Kreugas inledde med ett hårt slag mot Damoxenos huvud men han höll sig på benen. Sedan var det Damoxenos tur att slå. Han bad Kreugas att lyfta armarna och riktade två stötar mot hans revben. Stötarna var så hårda att Damoxenos borrade in sin hand i Kreugas kropp och slet ut hans inälvor. Kreugas dog, men han utsågs ändå till segrare eftersom Damoxenos hade fuskat.
Staty visar boxarnas skador:
De fattiga fick chansen
I antikens olympiska spel var det bara segraren som räknades – tvåan och trean fick varken priser eller ära. Segern handlade om personen, det var ingen som brydde sig om hur långt ett spjut eller en diskus kastades.
Även om många av antikens vinnarlistor finns bevarade hittar man bara ett fåtal anteckningar om deltagarnas faktiska prestationer. Därför kan man inte heller jämföra dåtidens atleter med exempelvis de idrottsmän som deltar vid OS i Beijing i år.
Vinnarna hyllades som hjältar, särskilt när de återvände hem till den stadsstat som de kom ifrån. Här väntade ett fantastiskt mottagande och ett liv i lyx. Många segrare kunde rentav använda sina idrottstriumfer som språngbräda för en karriär inom politiken.
Till en början kom atleterna oftast från finare familjer som hade råd att låta sina söner träna i stället för att arbeta. Men konkurrensen mellan stadsstaterna var hård och jakten på nya talanger intensifierades. Det ledde till att även unga män från de lägre sociala skikten fick en chans inom idrotten. Dessa atleter var professionella och kunde leva på sitt idrottande.
Det olympiska rådet
Det krävdes en väl utvecklad administration för att arrangera de olympiska spelen. Till en början hade det räckt med en enda man som skötte allt, men från 344 f.Kr. var hela tio hellanodiker upptagna med att förbereda och genomföra OS.
Före spelens början var det även hellanodikerna som registrerade deltagarna och avgjorde om de var män eller ynglingar. Eftersom det inte fanns några födelseattester var det svårt att bedöma en persons ålder.
Opartiska domare hade ingen tänkt på när spelen började. Under de första seklen deltog domarna själva i tävlingarna men sedan kom grekerna på att en domare bör vara opartisk.
Spelens högsta instans var det olympiska rådet. Rådets medlemmar, som kom från förnäma familjer, hade den övergripande kontrollen över de heliga ceremonierna och spelen. Det var också till rådet atleterna skulle vända sig om de ville klaga på en viss tävling eller anmäla fusk.
Fusk och svek under OS
Alla deltagare fick veta att fusk inte tolererades: ”En seger ska uppnås med fötternas snabbhet och kroppens styrka, inte med pengar”, stod det på en skylt intill stadion.
Trots det var fusk inte alls ovanligt. Många försökte skaffa sig lättförtjänta segrar genom att betala sina motståndare för att ge upp. Det hände t.ex. år 388 f.Kr. när boxaren Eupolos från Thessalien mutade tre av sina motståndare för att låta honom vinna. Boxaren fick bötesstraff.
Bara segern räknades, grekerna hade inga silver- eller bronsmedaljörer.
Vinnaren blev rikt belönad
Det var bara segern som räknades och endast vinnaren fick pris. Silver- och bronsmedaljer till nummer två och tre fanns inte hos grekerna. Först var priset mest symboliskt – ett segerband kring huvudet och en palmkvist i handen.
Dessutom blev alla vinnare förevigade med en staty placerad i lunden vid det olympiska området. De flesta statyer var likadana eftersom en atlet fick personliga ansiktsdrag inhuggna i statyn först efter tre segrar.
I regel betalade idrottsmannens hemstad för statyn, segern gav ju prestige inför andra städer. När han kom hem möttes han med en segerhymn och ett regn av blomsterkonfetti. Sedan kom den verkliga belöningen: gratis mat, en plats i stadsrådet, skattefrihet eller stora penningsummor i gåva.
Vid ett tillfälle dömdes Athen till böter för korruption under spelen men stadsstaten vägrade att betala. När OS-ledningen inte gav med sig beslutade staden att bojkotta OS.
Athen fick dock sitt straff eftersom oraklet i Delfi nu vägradeatt ge staden några orakelsvar. Athen tvingades att betala. Enstaka källor antyder att grekerna experimenterade med alkohol och svampar för att förbättra idrottsprestationerna men dopning var knappast vanligt förekommande.
I stället försökte stadsstaternas representanter ofta muta atleter från andra städer och försöka få dem att tävla för deras stad. Ett sådant arrangemang vållade en så stor skandal i idrottsmannens hemstad att han aldrig mer kunde visa sig där.
Kvinna i manskläder
Endast fria och ostraffade grekiska män fick delta i tävlingarna men utlänningar och slavar fick gärna titta på – om de var av rätt kön, förstås: kvinnor var portförbjudna.
Under spelen fick kvinnorna inte ens komma över floden Alfeios som låg på gränsen till det olympiska området.
Den kvinnliga löparen från Sparta fick stanna hemma.
Kvinnor? Inte en chans!
Spelen i Olympia var öppna för alla greker som inte gjort sig skyldiga till mord eller stöld ur tempel. Men de skulle vara män – kvinnliga idrottare och åskådare fick inte komma i närheten av OS.
Ett brott mot den regeln kunde straffas med döden. Sparta var emot regeln eftersom deras unga kvinnor tränade lika hårt som männen. Men de andra städerna vägrade envist att ge vika på den punkten.
En änka från Rhodos trotsade dock förbudet. Hon reste till Olympia förklädd till man eftersom hon ville se sin son boxas. När sonen vann blev hon så lycklig att hon hoppade över stängslet. I samma ögonblick blåste hennes kappa upp och avslöjade henne.
Straffet för ett sådant brott var att kvinnan skulle kastas ned från ett stup men i det här fallet valde det olympiska rådet att låta nåd gå före rätt.
Nero vann alla tävlingar
Omkring hundra år före vår tideräkning blev Grekland en romersk provins. Spelen fortsatte dock, om än i mindre skala. Romarnas intresse vaknade dock tillfälligt omkring år 100 e.Kr., och praktiskt lagda som de var lyckades de bland annat förbättra saniteten i området. För första gången fick OS-området latriner och rinnande vatten.
Romarna ville hellre titta på tävlingarna än att delta i dem, men det fanns en del undantag. Flera romerska kejsare deltog aktivt och år 67 satte kejsar Nero sin tydliga prägel på spelen.
Han införde nya grenar, bland annat spel på lyra, eftersom han betraktade sig själv som en lysande musiker. Givetvis vann han – liksom i alla de övriga grenar han ställde upp i.
Det gällde till exempel körning med tiospann, även det en helt ny tävlingsgren. Under loppet föll Nero ur sin vagn men utsågs trots det till segrare. Han lär ha återvänt hem till Rom med hela 1.808 priser.
De kristna stänger OS
Det blev även en romersk kejsare som satte punkt för antikens OS. Det skedde ca 300 år senare när kejsar Theodosius I förbjöd spelen eftersom han var bekymrad över den nära kopplingen mellan idrotten och den hedniska, grekiska religionen – vid det här laget hade kristendomen fått fotfäste i Rom.
Det sista kända OS ägde rum år 393 e.Kr. – alltså 1.169 år efter det första. Efter det försvann de övergivna arenorna och helgedomarna i Olympia genom jordskalv, erosion, plundringar och de kristna.Tack vare de många skriftliga källorna och avbildningarna på krukor och vaser lever minnena från antikens storslagna olympiska spel vidare.
Pierre de Coubertin lät bygga en klassisk, grekisk stadion för OS i Aten 1896.
Den olympiska andan vaknar igen
Minnet av Olympia överlevde de olympiska spelen. Redan under medeltiden gav målarna utlopp för sina fantasier kring de storslagna idrottsevenemangen i Grekland och flera gånger försökte man återuppliva idén, bl.a. år 1612.
Även i Sverige gjordes ett försök till ett nytt OS då Olympiska Föreningen 1834 och 1836 ordnade ”Olympiska spel” i Ramlösa utanför Helsingborg. Man utövade brottning, löpning, hopp och balansövningar men det blev bara två spel.
Det var baron Pierre de Coubertin, generalsekreterare i franska idrottsförbundet, som till slut fullföljde idén. Inspirerad av nya arkeologiska fynd i Olympia började Coubertin 1887 att agitera för att återskapa spelen.
Tanken var att idrotten skulle skapa internationell samhörighet. Efter år av slit invigdes det första moderna OS i Athen i april 1896. 295 manliga idrottare från 13 länder deltog.
