10 000 legosoldater förödmjukar perserriket

Den tredje dagsmarschen var hård. Nordanvinden blåste rakt i ansiktet på männen, skar som en kniv genom allting och gjorde dem stelfrusna. Snön var två meter djup och många av slavarna och djuren försvann i den. Det samma gjorde omkring 30 av soldaterna.

Man höll eldarna igång nätterna igenom för det fanns mängder med ved i de skogar där man slog läger – även om det kunde vara ont om trä för dem som kom sist.

De som kom först och hade gjort upp eld ville inte låta de sist ankomna närma sig brasorna innan de delat med sig lite av sitt spannmål eller annan proviant de hade med sig.

Alla delade med sig lite av sin proviant till de andra. När bålen tänts smälte snön och det bildades väl­diga gropar ända ned till tjälen.

Soldater som förlorat synen på grund av snöblindhet eller som hade mist tårna till följd av förfrysningar lämnades kvar. Det lindrade smärtan i de snöblindas ögon om de höll någonting svart framför ögonen medan de marscherade.

Det var också bättre för fötterna om man hela tiden var i rörelse och om man tog av sig sandalerna på natten.

Om man sov med sandalerna på skar sig remmarna in i köttet och sulorna frös fast under fötterna. Detta var ännu vanligare när de gamla sandalerna blev utslitna och man tvingades göra nya sandaler av ogarvat skinn från de oxar som slaktades under resans gång.

Krigarstam ligger på lur

Soldaterna var inte rädda för att slå läger i byarna. Husen var byggda ­under jorden. Ingångarna såg ut som brunnar men blev bredare längre ned. Det fanns underjordiska tunnlar till djuren som männen tog sig ned till med hjälp av stegar.

Inne i husen levde getter, får, kor och fjäderfän med sina ungar. Här fanns också vete, korn, bönor och stora krukor med vin av korn.

När man blev törstig kunde man bara ta ett sugrör och suga upp vinet. Det var ett mycket starkt vin om man inte blandade det med vatten, men när man hade vant sig vid det var smaken riktigt behaglig.

Nu följde en sjudagarsmarsch på 200 km genom chalybernas land. Det var den mest krigiska av de stammar som grekerna mötte på sin väg och de hamnade i tät närkamp med dem.

De bar rustningar av linne som nådde ned till grenen och i stället för rustningsskjortor var de klädda i tjocka, flätade tågändar. De skyddade sig med skenor på benen och med hjälmar, och i bältet hade de en kniv stor som spartanernas dolk.

Med dessa knivar skar de halsen av dem de lyckades övermanna. Där­efter skar de av hela huvudet och släpade det med sig, och sjöng och dansade och visade upp det så snart deras fiender hade möjlighet att se dem. De var även beväpnade med sju meter långa spjut.

De gömde sig inne i sina boställen och inte förrän grekerna passerat dem smög de sig efter, ivriga att kasta sig ut i strid. Alla deras hus var omgivna av befästa ställningar och de hade samlat alla förnödenheter innanför förskansningarna. Det betydde att grekerna inte kunde ta någonting ifrån dem utan tvingades leva på vad de hade tagit tidigare.

Manipulerad av guide

Grekerna nådde nu fram till en flod som var mer än 100 meter bred. Därefter marscherade de genom skyternas område, en fyradagarsmarsch på 100 km i jämn terräng. De kom fram till några byar där de vilade i tre dagar och fyllde på sina förråd.

Efter en ny fyradagarsmarsch och ytterligare 100 km kom de till en stor och blomstrande stad som hette Gymnias.

Landshövdingen sände ut en man till grekerna. Han hade gett mannen order att leda grekerna genom ett område vars folk befann sig i krig med hans folk.

När vägvisaren kom till grekerna meddelade han att han på fem dagar kunde leda dem till en plats varifrån de kunde se havet, och han sade att han var beredd att betala med sitt liv om han inte lyckades med uppgiften.

Därefter visade han dem vägen och när de hade korsat gränsen in till fiendens område uppmanade han dem att bränna och förstöra allting. Därigenom blev det uppenbart att hans motiv för att visa grekerna vägen inte i första hand var att hjälpa dem.

Havet räddar grekerna

De kom till berget på den femte dagen. Berget hette Thekes. När förtruppen hade tagit sig upp till toppen och fick syn på havet började de ropa högt.

Xenofon och eftertruppen hörde detta och trodde att det var fiender som hade gått till angrepp där ute. Fientligt sinnade infödda hade nämligen följt efter dem så att de blivit tvungna att lägga sig i bakhåll, och de hade dödat några fiender och tagit några till fånga.

Ropen blev högre och kom närmare. Männen började springa fram mot dem som ropade och började sedan själva ropa­ och det blev uppenbart att det måste vara någonting viktigt som inträffat.

Därför satte sig Xenofon till häst och tillsammans med kavalleriet red han fram för att ge understöd, men mycket snart hörde de soldaterna ropa: ”Thalatta! Havet!”

Nu började alla springa, och eftertruppen drev lastdjuren och hästarna framåt så snabbt de kunde. När de nådde toppen började de omfamna varandra med glädjetårar i ögonen – soldater, generaler och kaptener.

På någons förslag började de samla stenar och sedan reste de ett väldigt minnesmärke. Ovanpå det placerade de alla de ogarvade oxhudar, stavar och sköldar de erövrat.

Deras vägvisare började skära sköldarna i bitar och manade de andra att göra likadant. Men nu sände grekerna till­baka honom och gav honom en av deras hästar, en silverbägare och en persisk klädedräkt.

Det han helst ville ha var de ringar som soldaterna bar på sina fingrar, och de gav honom många sådana.

Han pekade ut en by där de kunde slå läger och visade dem vägen som ledde till makronernas land. Sedan blev det kväll och han red bort i natten.

Epilog

De 10 000 grekernas lyckade flykt visar perserrikets svaghet, och snart ser grekerna sin möjlighet att störta supermakten.

På 350-talet f.Kr. börjar Filip II av Makedonien stötta destabiliserande krafter inom perserrikets gränser. År 334 f.Kr. leder hans son, Alexander den store, en grekisk armé in i perserriket.