Giriga spanjorer krossade aztekernas förtrollande huvudstad

Aztekernas huvudstad hade imponerade tempelpyramider och ett finmaskigt nät av kanaler, och varje dag myllrade marknaden av 60 000 handlande. Huvudstaden gick emellertid under när spanjorerna, med Hernán Cortés i spetsen, ödelade allt i ett försök att erövra staden.

Aztekernas huvudstad hade imponerade tempelpyramider och ett finmaskigt nät av kanaler, och varje dag myllrade marknaden av 60 000 handlande. Huvudstaden gick emellertid under när spanjorerna, med Hernán Cortés i spetsen, ödelade allt i ett försök att erövra staden.

Luis Covarrubias/Bridgeman

Spanarna kom tillbaka med glänsande ögon. Aldrig förr hade de sett något liknande.

”Stora städer och torn och ett hav, och mitt i en väldigt stor stad”, berättade de för sin ledare, den spanske conquistadoren Hernán Cortés.

Ett halvår tidigare hade spanjorerna gått i land på östkusten i våra dagars Mexiko. Nu, i början av november 1519, närmade de sig landets hjärta. Framför dem låg stora slätter, djupa dalar och skogstäckta höjder – och en stad som nästan tog andan ur dem: Tenochtitlán, huvudstaden i aztekernas imperium.

”Alltihop var så underbart att jag inte vet hur jag ska beskriva denna första glimt.” Hernán Cortés om sitt möte med Tenochtitlan.

En vecka senare kom Cortés till staden. Han följde de breda gatorna, beundrade de majestätiska templen och kunde inte dölja sin häpnad över staden, som var fullt i klass med Europas storstäder.

”Byggnader reste sig ur vattnet. Allt var byggt i sten och utgjorde en förtrollande syn”, skrev Hernán Cortés senare.

”Alltihop var så underbart att jag inte vet hur jag ska beskriva denna första glimt av saker som ingen tidigare har hört, sett eller drömt om.”

Spanjoren togs emot och visades runt av självaste Montezuma II, enväldig härskare i aztekernas imperium. Han var mycket stolt över sin stad.

Det sjöd av liv i Tenochtitlán, som hade över 200 000 invånare. Därtill kom de tusentals människor som varje dag reste dit från övriga riket för att handla på stadens marknad och allt folk som flera gånger om året kom till staden för att delta i religiösa fester.

Tenochtitláns kung skänkte Cortés konstverk av guld, som spanjoren senare lät smälta ned.

© Bridgeman

Spanjorerna blev ännu mer imponerade när de insåg att staden inte hade vuxit fram under hundratals år, som städerna i Europa. Tenochtitlán var helt nybyggd.

Gud ville bo i ett träsk

Om Cortés hade kommit hit 200 år tidigare hade han bara hittat några vattensjuka små öar mitt i den stora Texcocosjön.

De första invånarna, en stam som tillhörde folket mexica, bosatte sig på platsen år 1325. De byggde genast ett tempel på en av öarna. Templet var ”inte byggt av sten, utan av gräs och pinnar, eftersom man inte kunde annat på den tiden”, berättade Diego Durán, en spansk dominikanermunk som på 1500-talet nedtecknade mexicas historia.

Tenochtitláns första invånare var dock övertygade om att de höll på att bygga upp något fantastiskt. Enligt myterna hade guden Huitzilopochtli kommit till stammens ledare i en dröm och beordrat honom att grunda en ny stad. Det skulle dock visa sig vara en allt annat än enkel uppgift.

Bottnen och sidorna är av flätad pil. Pilflätningen kan lossas så att den faller ned och en ny kan läggas ovanpå.

© DK Images

Konstgjord trädgård gav mat

Tenochtitlán låg på en ö och tillgången till odlingsbar mark var starkt begränsad. Därför använde sig invånarna av sjön som omgav ön, och skapade konstgjorda öar med bördig odlingsmark.

Konstgjord ö blev imperiets centrum

Mexica låg ständigt i krig med andra stammar, men sjön utgjorde ett effektivt skydd och snart började folkmängden sakta men säkert öka. För att skaffa mer odlingsbar mark till den växande befolkningen började mexica dämma upp mark i sjön med ett sinnrikt system av pålar och flätade grenar. Samtidigt uppförde de sitt första riktiga tempel, som blev färdigt år 1390.

Snart blev mexica så självsäkra att de gav sig ut på krigsräder till grannorterna. Krigare rodde in till fastlandet, där de klädda i jaguarskinn angrep andra folkstammar i trakten. Till slut hade de satt sig i sådan respekt att de kunde ingå en mäktig allians med samtliga närliggande städer.

Aztekernas rikedomar: Fjädrar var viktiga prydnader. Statussymbolen användes bl.a. till hårprydnader, solfjädrar och på soldatsköldar. Quetzal-fågelns gröna stjärtfjädrar var särskilt eftertraktade.

© Weltmuseum Wien

Tillsammans utgjorde de kärnan i det område som blev det aztekiska imperiet med Tenochtitlán som huvudstad. Under hundra år därefter erövrade mexicas ättlingar ett område som sträckte sig från Mexikanska golfen i öster till Stilla havet i väster.

Erövringskrigen var en god affär för aztekerna. I striderna tog de krigsfångar som de antingen använde som slavar eller offrade till gudarna i det stora templet i Tenochtitlán. Aztekernas ledare tvingade de besegrade folken att betala tribut, en sorts skatt, i form av bland annat rökelse, kakao och vackra fjädrar.

Samtidigt växte Tenochtitlán ihop med grannstaden Tlatelolco och blev ett centrum för handeln i området. Uppemot 60 000 personer kom varje dag från när och fjärran för att köpa eller sälja saker på stadens enorma marknadsplats.

Man gav upp i shoppingmecka

Även Hernán Cortés och hans sällskap hittade till marknaden år 1519. Torget var nästan som en stad i staden, indelat i kvarter och gator utifrån vilka varor som såldes. Det enorma utbudet av varor tog nästan andan ur den erfarne upptäcktsresanden.

Med skickliga läkare ökade chansen att överleva svåra krigsskador.

© Diego Rivera/Bridgeman

Aztekerna botade spanska sjukdomar

De spanska erövrarna betraktade aztekerna som barbarer, men erkände trots allt att indianerna kunde något de inte själva klarade av. När det gällde att behandla sjukdomar låg aztekerna långt före européerna.

”De har läkare som vet hur man använder örter och mediciner som hjälper. Några av dem lyckas bota spanjorer som länge lidit av kroniska och svåra sjukdomar”, skrev den spanske missionären Motolinia (1482–1568).

Krigarfolket var särskilt bra på att behandla öppna sår. Spanjorerna hällde kokande olja på sina sår för att sluta dem, men aztekerna stoppade blödningen med örter och desinficerade såret med färsk urin. Det förhindrade många dödsfall.

”Här finns alla sorters grönsaker, i synnerhet lök, purjolök, vitlök, källkrasse, gurkört, harsyra, kronärtskocka och tistel. Därtill frukter av alla de slag, däribland körsbär och plommon som liknar dem man kan få i Spanien”, skrev Cortés, som även räknade upp guldföremål, läkeväxter, kaniner, bomullstråd och ”rovfåglar med fjädrar, huvud, näbb och klor” innan han till slut gav upp.

Kanalerna räddade liv

Det Tenochtitlán som Cortés såg var indelat i fyra kvarter som representerade aztekernas fyra heliga element: vatten, jord, vind och eld. Genom kvarteren gick fyra gator i nord-sydlig respektive öst-västlig riktning. Enligt Cortés var gatorna ”mycket breda och mycket raka. Några av dem är till hälften jord, och till andra hälften vatten.”

Vattnet han skrev om var kanaler som utgjorde ett finmaskigt nätverk i staden. De varierade i bredd från ett par meter upp till 30 meter och användes när varor skulle transporteras runt i staden.

Aztekernas rikedomar: Kakaobönor var sällsynta och dyra eftersom de var svårodlade. Bönorna användes som betalningsmedel på marknaden. Adelsmän drack kakao med honung och vanilj.

© Shutterstock

Kanoterna var aztekernas enda transportmedel. De hade varken vagnar eller hästar.

Kanalerna var samtidigt ett skydd mot översvämningar till följd av kraftiga regn. Under regnperioden, som inträffade oregelbundet i månaderna juni och oktober, fick aztekerna 80 procent av årsnederbörden och den vattensjuka marken runt Tenochtitlán blev lätt översvämmad. Men kanalerna ledde ut en stor del av regnvattnet i sjön.

Sångfåglar var tudelat nöje

Stadskärnan dominerades av Stora templet. Runt det låg flera mindre tempel, offentliga byggnader och översteprästernas bostäder. Tätt intill tempelområdet hade kungen sitt palats. Där släpptes bara kungligheter och adel in. Vanligt folk fick inte ens lov att arbeta där.

I samma område låg de rikas kvarter, som var gröna och luftiga. Utgrävningar har visat att de flesta bostäder i området var anlagda kring en stor, öppen gård. Husen var gjorda av lera eller sten och hade bara ett fåtal små fönster.

Vissa av husen hade många rum, men bara de allra rikaste hade flera sovrum. I regel sov hela familjen tillsammans. Aztekerna hade inga möbler, utan satt och låg på mattor, som de flätade själva eller köpte på marknaden.

©

Varje dag städades alla gator och torg i staden mycket noga av tusen gatsopare.

©

Via ett rörsystem fick Tenochtitláns invånare rent dricksvatten.

©

Offentliga toaletter, d.v.s. hål i marken, bidrog till att människors avföring hamnade på rätt ställe – i en dold behållare, och senare som gödsel på åkrarna.

©

Normen var att bada varje dag. Rika familjer hade eget ångbad, andra gick till badhuset.

©

Många använde deodoranter av örter eller oljor för att förebygga svettlukt från armhålorna.

©

Spanjorerna badade sällan. Därför stänkte aztekerna väldoftande oljor på sina gäster för att ”hedra dem”.

De välbeställdas bostäder var omgivna av träd och blommor. Aztekerna planterade ”träd av många slag, däribland vackra cederträd, mycket stora cypresser, väldigt höga furor och gröna pilar, som alla var en fröjd för ögat”, skrev den spanske franciskanen Juan de Torquemada.

Han berättade dessutom att aztekerna födde upp fåglar ”för att få nöjet att lyssna till deras sång och även för att skjuta på dem med sina ärtbössor, som de använder flitigt och är riktigt skickliga på att hantera”.

Popcorn var snacks för gudarna

Vanligt folk i Tenochtitlán bodde inte lika lyxigt. De rika bodde nära templet, men vanliga medborgare bodde längre ut på öarna, där husen var betydligt mindre och oftast utgjordes av ett sovrum och ett kök med eldstad.

Köket var centralt i alla hem. Där arbetade kvinnorna med att mala majs till mjöl, som de sedan gjorde tortillor av. De stektes över öppen eld på ett keramikfat och serverades till familjens alla måltider. En sås av tomater och chili hörde alltid till.

© Shutterstock

Slavar och soldater kunde stiga i hierarkin

Aztekernas samhälle var strikt indelat i klasser där var och en hade sin givna plats. Trots det kunde enskilda individer klättra i hierarkin.

I synnerhet soldater och slavar hade möjlighet att ta sig högre upp på samhällsstegen.

Dessutom åt aztekerna fisk och fågel från sjön, och de rika åt även kött från exempelvis kalkon, kanin eller hund, som räknades som en delikatess. Grönsaker som pepparfrukter, avokado och kaktusblad kokades och åts, antingen separat eller som en del av en måltid.

Aztekerna älskade snacks. Popcorn var en särskild favorit, och poppandet hade ett eget ord, topopoca, som efterliknar ljudet när majskornen förvandlas från hårda kärnor till frestande, spröda snacks.

Popcorn ansågs vara så fint att de offrades åt gudarna. Den spanske franciskanerprästen Bernardino de Sahagún beskrev på 1560-talet hur aztekerna lade ut de poppade kornen på marken till gudarnas ära ”som om det vore hagel från den heliga himlen”.

När invånarna blev törstiga efter att ha ätit popcornen drack de vatten från Tenochtitláns välfungerande vattensystem. Ett murat rör ledde in rent vatten till staden från fastlandet. Strömmen motsvarade enligt Cortés ”en människokropps volym”. Aztekerna var dessutom så förutseende att de hade byggt ett extra rör, som togs i bruk när det första behövde rengöras.

”På så vis förses hela staden med vatten, som folk åker runt i kanoter genom gatorna och säljer”, berättade spanjoren.

Aztekerna bryggde även en sorts tequila, men endast adelsmän, präster och äldre medborgare fick dricka sig berusade, de senare för att de hade arbetat hårt under ett helt liv.

Endast adeln fick ha röda kläder

Samhället hade en strikt hierarki med kung, adelsmän och krigare överst och vanligt folk och slavar i botten.

På gatorna myllrade det av slavar och vanliga medborgare i grå kläder av fiber från agaveplantan. Fint folk skilde sig från mängden; de hade smycken, fjädrar och färgglada kläder. Bomull som färgats rött med pigment från koschenillsköldlus var högsta mode.

Att tillverka kläder var kvinnogöra. Mödrarna lärde sina döttrar att väva och att utföra andra hushållssysslor från det att flickorna var cirka fyra år gamla. De flesta män var lantbrukare, hantverkare och fiskare, och de lärde upp sina söner inom samma yrke.

Besök Tenochtitlans centrum

Pojkarna fick tidigt lära sig att jaga inne på fastlandet, där de sköt hjort och navelsvin med pilbåge. Fisk fångades med nät, harpun eller krokar gjorda av antingen kaktustaggar eller ben.

Aztekerna älskade barn och kallade dem juveler och dyrbara skatter. Trots det präglades barnuppfostran av hård disciplin och bestraffningar.

Barnen skulle dras ut

Barnens viktigaste lärdom var att de inte skulle ödsla tid. Barnadödligheten var hög och därtill kom ständiga faror som sjukdomar och krig. Medellivslängden bland aztekerna på 1500-talet var 37 år.

I uppfostran ingick bland annat en rad ritualer som ur vårt perspektiv framstår som synnerligen brutala. En av riterna utfördes under kalendermånaden izcalli, som betydde ”tillväxt”. Barn upp till fyra års ålder lyftes upp i halsen och fick armar och ben utsträckta.

Under en annan ceremoni, 260 dagar senare, drog man barnet i näsan, halsen, öronen, fingrarna och benen. Syftet med riterna var att barnen därefter skulle växa sig stora, starka och kraftiga.

Om barnen var olydiga straffades de med att föräldrarna slog dem eller stack taggar i händerna och fötterna på dem.

I synnerhet 10–14-årsåldern ansågs vara besvärlig. Då hade barnen en tendens att bli lata, enligt aztekerna, en föraktad egenskap i detta väldisciplinerade samhälle.

Därför var straffen då extra hårda. I svåra fall tvingade föräldrarna sina barn att andas in brännande chilipeppar eller band dem till händer och fötter och lät dem sova utan matta på den kalla, fuktiga marken.

Barnen måste vara väluppfostrade för att kunna fullgöra sina vardagliga plikter.

Tröga pojkar dödades

Även i skolan styrdes barnen med hård hand. Undervisningen började en timme före soluppgången och under hela dagen fick barnen lära sig om de gamla myterna, gudarna och ritualerna genom sång, dans och berättelser, i vissa fall till långt in på kvällarna. Sömn ansågs inte vara viktigt.

Både flickor och pojkar kunde sättas i calmecac, en tempelskola där präster skötte undervisningen. Där fick barn och ungdomar lära sig bland annat mekanik, astrologi, religion och krigskonst. Undervisningen skedde med hjälp av manuskript med hieroglyfer, som handlade om samhällets lagar och mytologi.

I mitten fanns solens ansikte.

© Shutterstock

Solkalendern hade sitt eget tempel

På ett altare i templets mittgård låg en rund, uthuggen sten från ca 1480 – solkalendern. Aztekerna ansåg att världen hade gått under och återuppstått fyra gånger, och de hade avbildat sin historia på stenen.

  1. Först förstördes världen av en jaguar.
  2. Därefter av vinden.
  3. Tredje gången av regnet.
  4. Även vatten fick skulden.
  5. Den befintliga världen skulle också gå under, ansåg aztekerna.

Den som bröt mot skolans regler och exempelvis sov hemma i stället för på skolan bestraffades. De kunde bli dragna i öronen eller stuckna med taggar genom öron, bröst eller lår.

telpochcalli, krigarskolor där både adelns och borgerskapets pojkar var välkomna, var reglerna oerhört hårda. Om en ung soldataspirant kom för sent till en lektion eller ertappades med att dricka alkohol kunde han straffas med döden.

De flickor som överlevde barndomen och den hårda uppfostran ansågs vara vuxna i 12–15-årsåldern. Motsvarande ålder för pojkar var cirka tjugo år. Då kunde föräldrarna börja leta efter en lämplig make respektive maka åt dem.

Under bröllopsceremonin bars bruden under högtidliga former till brudgummens hus av sina släktingar. Under bröllopsfesten knöts därefter det nygifta parets kläder ihop med en knut för att symbolisera att de nu var en ny enhet. Till sist låstes det unga paret in i sovrummet och släpptes inte ut därifrån förrän fyra dagar senare.

Storfamiljer var vanligt bland aztekerna. Två bröder kunde till exempel bo i samma hus med var sin hustru och sina respektive barn.

Gudarna krävde människooffer

Den stränga barnuppfostran speglade den mörka sidan av livet i Tenochtitlán. Stadens rikedomar och makt hade byggts upp genom otaliga krig och erövringståg och för att kunna behålla kontrollen över de cirka 500 stadsstater som aztekerna lagt under sig använde härskarna våld av det råaste slag.

Ända upp till 20 000 fångar offrades på ett år. Det motsvarar 55 om dagen.

© Getty Images

Varje år offrade stadens överstepräster 600–700 personer högst uppe på Stora templet. Vid speciella tillfällen kunde upp till 20 000 personer få sätta livet till innan gudarna blev nöjda. Aztekerna trodde att bland annat solguden krävde människooffer för att solen skulle fortsätta att lysa och jorden finnas kvar.

De allra flesta personer som offrades var krigsfångar som tagits i närbelägna områden. Både män, kvinnor och barn dödades. De brutala avrättningarna, som utfördes inför ögonen på alla som bodde i staden, fungerade som en varning till både grannstater och de egna medborgarna. Ingen fick komma på tanken att sätta sig upp mot aztekernas mäktige härskare.

Avskräckningsmetoden fick emellertid så småningom rakt motsatt effekt för Tenochtitlán.

Cortés ville stjäla aztekernas guld

Erövringstågen, skatteindrivningen och inte minst de blodiga offerriterna hade med tiden gjort aztekerna impopulära i det stora riket, som även var hem för många andra folkslag.

Under sin resa genom landet hade Cortés och hans följe träffat många av de andra folkstammarna och hört historier om aztekernas välde. Spanjoren insåg att många gärna ville sätta stopp för huvudstaden och dess elit. Han kunde också räkna ut att staden måste vara proppfull med guld och annat dyrbart.

Aztekernas rikedomar: Guld fanns det så gott om hos aztekerna att de kallade det ”gudarnas exkrementer”. De använde det bl.a. till smycken men metallen hade inget särskilt värde för dem. De bytte gärna bort guld mot spanjorernas gröna pärlor.

© Bridgeman

Cortés hade lömska baktankar när han promenerade i Tenochtitlán tillsammans med kungen och beundrade stadens skönhet och inflytande. Efter en vecka hade han sett tillräckligt och var redo att sätta sin plan i verket. Det första han gjorde var att låsa in kungen, Montezuma II, i palatset. Cortés kände sig nämligen säker på att han kunde räkna med stöd från den omgivande landsbygden ifall han blev tvungen att slå ner ett uppror i staden.

”Det var fasansfullt att se hur många av oss som dog.” Aztekisk berättelse om spanjorernas angrepp 1521.

Andra delen av hans plan bestod i att Montezuma skulle bli spanjorernas marionett, så att Cortés kunde styra riket genom kungen.

Spanjorerna förstörde staden

Efter ett halvår var situationen spänd och upproret nära. Cortés och hans män hämtade ut kungen för att han skulle tala till sitt förvirrade folk och mana till lugn. I stället uppmanade emellertid Montezuma sitt folk att göra motstånd.

Invånarna i Tenochtitlán gick då till angrepp mot spanjorerna och deras allierade, en grupp krigare från staten Tlaxcala som ännu inte blivit inlemmad i aztekernas imperium.

De överrumplade erövrarna försökte fly, men aztekerna spärrade av vägarna till fastlandet och kastade sig över sina fiender. Femhundra conquistadorer och 2 000 tlaxcalakrigare dödades. Det lär ha legat så många lik i kanalerna att man kunde gå torrskodd över vattnet.

Vardera laget bestod av två-tre män som antingen var adelsmän, eller proffs sponsrade av adelsmän.

© Solomirar.com

Förloraren offrades på bollplanen

Aztekerna älskade bollspel och tog det på dödligt allvar. Den vanligaste sporten var tlachtli, som hade extremt stränga regler.

Den som får gummibollen genom motståndarens ring vinner, men man får inte vidröra bollen med händer eller fötter. Så löd reglerna i aztekernas populära bollsport tlachtli.

Spelarna fick bara använda arm­bågar, knän och höfter för att passa bollen till varandra eller försöka träffa ringen, vilket gav poäng.

Historikerna tror att spelet hade en rituell betydelse och att kampen mellan de båda lagen sågs som en symbolisk kamp mellan det onda och det goda.

Ledaren för det förlorande laget riskerade att bli avrättad mitt på planen. Detta gjorde matchen extra spännande för åskådarna, som slog vad om slutresultatet.

Cortés och de återstående spanjorerna lyckades fly, men nio månader senare, i april 1521, återvände de med sina allierade. Den här gången belägrade de Tenochtitlán.

Cortés, som kände Tenochtitlán utan och innan, visste hur han skulle krossa staden. För att tvinga invånarna att ge upp skar han av vattenförsörjningen och stoppade alla livsmedelstransporter från fastlandet. Snart började befolkningen törsta och svälta.

Några började ”tugga på läder och djurskinn, kokta eller okokta, eller på lerstenar. Det var fasansfullt att se hur många av oss som dog”, lyder en aztekisk skildring, som har återberättats av fader Bernardino de Sahagún. När spanjorerna till sist började beskjuta staden var invånarna mycket svaga.

Aztekerna kämpade tappert, men krigarnas påkar och pilbågar kunde inte mäta sig med spanjorernas rustningar, hästar och kanoner.

Efter en sista blodig kamp på tempelplatsen kapitulerade Tenochtitlán den 13 augusti 1521. Spanjorerna dödade eller jagade bort invånarna och förstörde systematiskt staden.

De vackra husen brändes och templen revs. På ruinerna byggde erövrarna Mexico City, och på tempelplatsen uppförde de en katedral, delvis byggd av stenar från Stora templet.

Tenochtitláns storhet försvann snabbare än den växt fram.