Hjärtat i aztekernas rike var en ögrupp i Texcocosjön, där Mexico City ligger i dag.

© Luis Covarrubias/Bridgeman

Giriga spanjorer krossade aztekernas förtrollande huvudstad

Aztekernas huvudstad hade imponerade tempelpyramider och ett finmaskigt nät av kanaler och varje dag myllrade marknaden med 60 000 handlande. Men huvudstaden gick under när spanjorerna med Hernán Cortés i spetsen ödelade allt i ett försök att erövra staden.

23 september 2016 av Else Christensen
Spanarna kom tillbaka med glänsande ögon. Aldrig förr hade de sett något liknande.
”Stora städer och torn och ett hav, och mitt i det en väldigt stor stad”, berättade de för sin leda­re, den spanske conquistadoren Hernán Cortés.

Ett halvår tidigare hade spanjorerna gått i land på östkusten i våra dagars Mexiko. Nu, i början av november 1519, närmade de sig landets hjärta. Framför dem låg stora slätter, djupa dalar och skogstäckta höjder – och en stad som nästan tog andan ur dem: Tenochtitlán, huvudstad i aztekernas rike.

En vecka senare kom Cortés till staden. Han följde de breda gatorna, beundrade de majestätiska templen och kunde inte dölja sin häpnad över staden som var helt i klass med Europas storstäder.

”Byggnader reste sig ur vattnet. Allt var byggt i sten och utgjorde en förtrollande syn”, skrev Hernán Cortés senare.

”Alltihop var så underbart att jag inte vet hur jag ska beskriva denna första glimt av saker som ingen tidigare har hört, sett eller drömt om.”

Spanjoren togs emot och visades runt av självaste Montezuma II, enväldig härskare i 

aztekernas imperium. Han var mycket stolt över sin stad.

Det sjöd av liv i Tenochtitlán, som ­hade mer än 200 000 invånare. Därtill kom de tusentals människor som varje dag reste dit från resten av riket för att handla på stadens marknad, samt allt folk som flera gånger om året kom till staden för att delta i religiösa fester.

Spanjorerna blev ännu mer imponerade när de insåg att staden inte vuxit sig stor under flera hundra år, som städerna i Europa gjort. Tvärtom: Tenochtitlán var helt nybyggd.

Gud ville bo i ett träsk

Om Cortés kommit hit 200 år tidigare hade han bara hittat några vattensjuka små öar mitt i den stora Texcocosjön.

De första invånarna, en folkstam ur mexicafolket, bosatte sig här år 1325. De byggde genast ett tempel på en ö. Templet var ”inte byggt av sten, utan av gräs och pinnar eftersom man inte kunde annat på den tiden”, berättade Diego Durán, en spansk dominikanermunk som nedtecknade mexicafolkets historia på 1500-talet.

Tenochtitláns första invånare var emellertid övertygade om att de höll på att bygga upp någonting fantastiskt. Enligt myterna hade guden Huitzilopochtli kommit till stammens ledare i en dröm och gett honom order om att grunda en ny stad. Det skulle dock visa sig vara en allt annat än enkel uppgift.

Konstgjord ö blev imperiets centrum

Mexicafolket låg ständigt i krig med ­andra stammar, men sjön utgjorde ett effektivt skydd och snart började folkmängden öka, sakta men säkert. 


För att skaffa mer odlingsbar mark till den växande befolkningen började mexicafolket dämma upp mark i sjön med ett sinnrikt system av pålar och flätade grenar. Samtidigt byggde de sitt första riktiga tempel, som blev färdigt år 1390.

Snart blev mexicafolket så självsäkra att de gav sig ut på krigsräder till grann­orterna. Krigare rodde in till fastlandet där de klädda i jaguarskinn angrep andra folkstammar i trakten. Till sist hade de satt sig i sådan respekt att de kunde bilda en mäktig allians med alla när­liggande städer. 


Tillsammans utgjorde de kärnan i det område som blev det azte­kiska imperiet med Tenochtitlán som huvudstad. Under hundra år därefter erövrade mexicafolkets ättlingar ett område som sträckte sig från Mexikanska golfen i öster till Stilla havet i väster.

Erövringskrigen var en god affär för aztekerna. I striderna tog de krigsfångar som de använde som slavar eller offrade till gudarna i det stora templet i Tenochtitlán. Aztekernas ledare tvingade de ­besegrade folken att betala tribut, ett slags skatt, i form av bland annat rökelse, kakao och vackra fjädrar.

Samtidigt växte Tenochtitlán ihop med grannstaden Tlatelolco och blev centrum för handeln i området. Upp­emot 60 000 personer kom varje dag från när och fjärran för att köpa eller sälja saker på stadens enorma marknadsplats. 

LÄS MER: Följ med till aztekernas imponerande stadskärna

Man gav upp i shoppingmecka

Även Hernán Cortés och hans sällskap hittade till marknaden år 1519. Torget var nästan som en stad i staden, in­­delat i kvarter och gator utifrån vilka varor som såldes. Det enorma utbudet av varor tog nästan andan ur den erfarne upptäcktsresanden.

”Här finns alla slags grönsaker, i synnerhet lök, purjolök, vitlök, källkrasse, gurkört, harsyra, kronärtskocka och tistel. Därtill frukter av alla de slag, häribland körsbär och plommon som liknar dem man kan få i Spanien”, skrev Cortés som även räknade upp guldföremål, ­läkeväxter, kaniner, bomullstråd och ”rovfåglar med fjädrar, huvud, näbb och klor” innan han till sist gav upp. 

Klicka på illustrationen och få reda på vad man kunde köpa på aztekernas marknad.

Kanalerna räddade liv

Det Tenochtitlán som Cortés såg var indelat i fyra kvarter som representerade aztekernas fyra heliga element: vatten, jord, vind och eld. 


Genom kvarteren gick fyra gator i nord-sydlig respektive öst-västlig riktning. Enligt Cortés var gatorna ”mycket breda och mycket raka. Några av dem är till hälften jord, och till andra hälften vatten.”

Vattnet han skrev om var ­kanaler som utgjorde ett finmaskigt nätverk i staden. De varierade i bredd från ett par meter upp till 30 meter, och användes när varor skulle transporteras omkring i staden. Kanoterna var det enda­ transportmedlet för aztekerna som varken hade vagnar eller hästar.

Kanalerna var samtidigt ett skydd mot översvämningar till följd av kraftiga regn. Under regnperioden, som inträffade oregelbundet i månaderna juni och oktober, fick aztekerna 80 procent av årsnederbörden, och den vattensjuka marken runt Tenochtitlán blev ­lätt översvämmad. Men kanalerna ledde bort en stor del av regnvattnet ut i sjön.

Sångfåglar var tudelat nöje

Stadskärnan dominerades av det Stora Templet. Omkring det låg flera mindre tempel, offentliga byggnader och de högsta prästernas bostäder. Tätt intill tempelområdet hade kungen sitt palats, och dit in fick bara kunglig­heter och adel komma. Vanligt folk fick inte ens lov att arbeta där.

I samma område låg de rikas kvarter, som var gröna och luftiga. Utgrävningar har visat att de flesta bostäder i om­rådet var anlagda kring en stor öppen gård. Husen var gjorda av lera eller sten och hade bara några få, små fönster. 

Några av husen hade många rum, men bara de allra rikaste hade flera sovrum – i regel sov hela familjen tillsammans. Aztekerna hade inga möbler utan satt och låg på mattor som de flätade själva eller köpte på marknaden.

De välbeställdas bostäder var om­givna av träd och blommor. Aztekerna planterade ”träd av många slag, där­ibland vackra cederträd, mycket stora cypresser, väldigt höga furor och gröna pilar, vilket alltihop var en fröjd för ögat”, skrev Juan de Torquemada, en spansk franciskanermunk.

Han berättade dessutom att aztekerna födde upp fåglar ”för att få nöjet att lyssna till deras sång, och även för att skjuta på dem med sina ärtbössor som de använder flitigt och är riktigt skickliga på att hantera”.

Popcorn var snacks för gudarna

Vanligt folk i Tenochtitlán bodde inte ­lika lyxigt. De rika bodde nära templet, men vanliga medborgare bodde längre ut på öarna där husen var mycket mind­re och oftast bestod av ett sovrum och ett kök med eldstad.

I alla hem var köket centrum. Där arbetade kvinnorna med att mala majs till mjöl, som de sedan gjorde majspann­kakor, tortillas, av. Pannkakorna stektes över elden på ett keramikfat och serverades till familjens alla måltider. En sås av tomater och chili hörde alltid till.

Dessutom åt aztekerna fisk och fågel från sjön, och de rika åt även kött från t.ex. kalkon, kanin eller hund som ansågs vara en stor delikatess. Grönsaker som pepparfrukter, avokado och kaktusblad kokades och åts antingen separat eller som en del av en måltid.
Aztekerna älskade snacks. 


Popcorn var en särskild favorit, och poppandet hade ett eget ord – ”topopoca” – som härmar ljudet när majskornen förvandlas från hårda kärnor till frestande, spröda snacks.

Popcorn ansågs vara så fina att de offrades åt gudarna. Den spanske prästen fader Bernardino de Sahagún beskrev på 1560-talet hur aztekerna lade ut de poppade kornen på marken till gudarnas ära, ”som om det vore hagel från den heliga himlen”.

När invånarna blev törstiga efter popcornen drack de vatten från Tenochtitláns effektiva vattensystem. Ett murat rör ledde in rent vatten till staden från fastlandet, och strömmen motsvarade enligt Cortés ”volymen på en människo­kropp”. Aztekerna var dessutom så förutseende att de hade byggt ett extra rör som togs i bruk när det första skulle rengöras.

”På detta vis förses hela staden med vatten, som folk kör i kanoter genom gatorna och säljer”, berättade spanjoren.

Aztekerna bryggde även ett slags tequila, men endast adelsmän, präster och äldre medborgare fick dricka sig berusade – de sistnämnda eftersom de arbetat hårt under ett helt liv.

Med skickliga läkare ökade chansen att överleva svåra krigsskador.
© Diego Rivera/Bridgeman

Bara adeln fick ha röda kläder

Samhället hade en strikt hierarki med kung, adelsmän och krigare överst, och vanligt folk och slavar i botten. På gatorna vimlade det av slavar och vanliga medborgare i grå kläder av fiber från agaveplantan. 


Fint folk skilde sig från mängden; de hade smycken, fjädrar och färgglada kläder. Bomull som färgats rött med pigment från koschenillsköldlus var högsta mode.

Att tillverka kläder var kvinnogöra, och mödrarna lärde sina döttrar att väva och att utföra andra hushållsgöromål från det att flickorna var omkring fyra år gamla. De flesta män var lantbrukare, hantverkare och fiskare, och de lärde upp sina söner inom samma yrke.

Pojkarna fick tidigt lära sig att jaga ­inne på fastlandet, där de sköt hjort och navelsvin med pilbåge. Fisk fångades med nät, harpun eller krokar gjorda av kaktustaggar eller ben.

Aztekerna älskade barn och kallade dem juveler och dyrbara skatter. Trots detta präglades barnuppfostran av hård disciplin och bestraffningar. 

Barnen skulle dras ut

Barnens viktigaste lärdom var att de inte skulle slösa bort tiden. Barnadödligheten var hög och därtill kom ständiga faror som sjukdomar och krig. Medellivslängden bland aztekerna på 1500-talet låg på 37 år.

I uppfostran ingick bland annat ett antal ritualer som, sett med våra ögon, var synnerligen brutala. En av riterna utfördes under kalendermånaden izcalli, som betydde tillväxt. Barn upp till fyra års ålder lyftes upp i halsen och fick armar och ben utsträckta. 

Under en annan ceremoni 260 dagar senare drog man barnet i näsan, halsen, öronen, fingrarna och benen. Syftet med riterna var att barnen därefter skulle kunna växa sig stora, starka och kraftiga.

Om barnen var olydiga fick de en bestraffning. Föräldrarna slog dem eller stack taggar i händer och fötter.

Särskilt 10–14-årsåldern ansågs vara besvärlig; då hade barnen en tendens att bli lata, enligt aztekerna – en föraktad egenskap i det väldisciplinerade samhället. Straffen var därför extra hårda. 

I svåra fall tvingade föräldrarna sina barn att andas in brännande chilipeppar, eller band dem till händer och fötter och lät dem sova utan matta på den kalla, fuktiga marken.

Barnen måste vara väluppfostrade för att kunna uppfylla sina plikter i vardagen.

Tröga pojkar dödades

Även i skolan styrdes barnen med hård hand. Undervisningen började en timme före soluppgången, och under hela dagen fick barnen lära sig om de gamla myterna, gudarna och ritualerna genom sång, dans och berättelser – ibland till långt in på kvällarna. Sömn ansågs inte vara viktigt.

Både flickor och pojkar kunde sättas i calmecac, tempel-internatskola, där präster skötte undervisningen. Där fick barn och ungdomar lära sig bl.a. mekanik, astrologi, religion och krigskonst. 

Undervisningen skedde med hjälp av manuskript med hieroglyfer, som handlade om samhällets lagar och mytologi. 

Den som bröt mot skolans regler och till exempel sov hemma i stället för på skolan, bestraffades: de kunde bli dragna i öronen eller bli stuckna med taggar genom öron, bröst eller lår. 

På telpochcalli, krigarskolor där både adelns och borgerskapets pojkar var välkomna, var reglerna fruktansvärt hårda. Om en ung soldataspirant kom för sent till en lektion eller ertappades med att dricka alkohol, kunde han straffas med döden.

De flickor som överlevde barndomen och den hårda uppfostran ansågs vara vuxna i 12–15-årsåldern – motsvarande ålder för pojkar var omkring tjugo år. ­Då kunde föräldrarna börja leta efter en lämplig make respektive maka åt dem. 


Under bröllopsceremonin bars bruden under högtidliga former till brudgummens hus av sina släktingar. Under bröllopsfesten knöts sedan det nygifta parets kläder ihop med en knut, för att symbolisera att de nu hade blivit en ny enhet. Till sist låstes det unga paret in i sovrummet och släpptes inte ut därifrån förrän fyra ­dagar senare.

Storfamiljer var mycket vanliga hos aztekerna. Till exempel kunde två bröder bo i samma hus med var sin hustru och sina respektive barn.

Ända upp till 20 000 fångar offrades på ett år. Det motsvarar 55 om dagen.

© Getty images

Gudarna krävde människooffer

Den stränga barnuppfostran speglade den mörka sidan av livet i Tenochtitlán. Stadens rikedomar och makt hade byggts upp genom otaliga krig och erövringståg, och för att kunna behålla kontrollen över de cirka 500 stadsstater som aztekerna hade lagt under sig använde sig härskarna av våld av den allra råaste sorten.

Varje år offrade stadens överstepräster 600–700 människor högst uppe på Stora Templet. Vid speciella tillfällen kunde upp till 20 000 personer få sätta livet till innan gudarna blev nöjda. 

Aztekerna trodde att bl.a. solguden krävde människooffer för att solen skulle fortsätta att skina och jorden finnas kvar.

De allra flesta personer som offrades var krigsfångar som tagits i närbelägna områden och såväl män som kvinnor och barn mördades. 


De brutala avrättningarna utfördes inför ögonen på alla som bodde i staden, och fungerade som en varning till både grannstater och de egna medborgarna. Ingen skulle komma på idén att sätta sig upp mot aztekernas mäktige härskare.

Men den grymma avskräckningsmetoden fick så småningom rakt motsatt effekt för Tenochtitlán.

Cortés ville stjäla aztekernas guld

Erövringstågen, skatteindrivningen och inte minst de blodiga offerriterna hade med tiden gjort aztekerna väldigt impopulära i det stora riket, som även var hem för många andra folkslag.

Under sin resa genom landet hade Cortés och hans följe träffat många av de övriga folkstammarna och hört historier om aztekernas välde. Spanjoren insåg att många gärna ville göra slut på huvudstaden och dess elit. Han kunde också räkna ut att staden måste vara proppfull med guld och andra dyrbarheter.

Cortés hade lömska baktankar när han promenerade omkring i Tenochtitlán tillsammans med kungen och beundrade stadens skönhet och inflytande. Men efter en vecka hade han sett tillräckligt och var redo att verkställa sin plan. 


Det första han gjorde var att låsa in kungen, Montezuma II, i hans palats. Cortés kände sig nämligen säker på att han kunde räkna med stöd från den omgivande landsbygden om han blev tvungen att slå ned ett uppror i staden.

Andra delen av planen bestod i att Montezuma skulle bli spanjorernas marionett, så att Cortés kunde styra riket genom kungen. 

Spanjorerna förstörde staden

Efter ett halvår var situationen spänd och upproret nära. Cortés och hans män hämtade ut kungen för att han skulle ­tala till sitt förvirrade folk och mana till lugn. Men i stället uppmanade Montezuma sitt folk att göra motstånd.

Invånarna i Tenochtitlán gick därför till angrepp mot spanjorerna och deras allierade – en grupp krigare från staten Tlaxcala som ännu inte blivit inlemmad i aztekernas imperium. De överrumplade erövrarna försökte fly, men aztekerna spärrade av vägarna in till fastlandet och kastade sig över sina fiender. 

500 conquistadorer och 2 000 Tlaxcala-­krigare dödades. Det ska ha legat så många lik i kanalerna att man kunde gå över vattnet torrskodd.

Cortés och de kvarvarande spanjorerna lyckades ta sig därifrån men nio månader senare, i april 1521, kom de tillbaka med sina allierade. Den här gången belägrade de Tenochtitlán.

Cortés kände Tenochtitlán utan och innan och visste hur han skulle krossa staden. För att tvinga invånarna att ge upp skar han av vattenförsörjningen och stoppade alla livsmedelstransporter från fastlandet. 

Snart började befolkningen törsta och svälta. Några började ”tugga på läder och djurskinn, kokta eller okokta, eller på lerstenar. Det var fasansfullt att se hur många av oss som dog”, lyder en aztekisk skildring som återberättats av fader Bernardino de

Sahagún. När spanjorerna till sist började beskjuta staden var invånarna redan mycket svaga. Aztekerna kämpade tappert men krigarnas påkar och pilbågar kunde inte mäta sig med spanjorernas rustningar, hästar och kanoner.

Efter en sista, blodig kamp på tempelplatsen kapitulerade Tenochtitlán den 13 augusti 1521. Spanjorerna dödade ­eller jagade bort invånarna och förstörde systematiskt staden. De vackra husen brändes och templen raserades. 

Ovanpå ruinerna byggde erövrarna Mexico City, och på tempelplatsen uppförde de en katedral – delvis av stenar från det Stora Templet.

Tenochtitláns storhet försvann snabbare än den en gång vuxit fram. 

Kanske är du intresserad av...