Fenicien var en stor sjöfartsmakt

Fenicierna – medelhavets härskare

Flera hundra år innan grekerna och romarna vågade sig ut från sina hemländer härskade ett av historiens minsta folkslag över Medelhavet – fenicierna. I jakt på nya marknader och råvaror blev de först med att segla runt Afrika och kom ända till England.

Flera hundra år innan grekerna och romarna vågade sig ut från sina hemländer härskade ett av historiens minsta folkslag över Medelhavet – fenicierna. I jakt på nya marknader och råvaror blev de först med att segla runt Afrika och kom ända till England.

Mary Evans

Fenicierna var ett folkslag som levde i stadsstater vid Medelhavets östra kust. Den feniciska kulturen uppstod i området kring dagens Libanon cirka år 1200 före Kristus och överlevde ända fram till 332 före Kristus, då Alexander den store erövrade de feniciska städerna.

Fencierna var skickliga affärs- och sjömän, och det var framför allt dessa förmågor som låg bakom deras framgångar. De etablerade kolonier längs stora delar av Medelhavet, och från dessa hämtade de dyrbara varor.

Läs mer om feniciernas storhet och fall här.

En het sommardag omkring år 600 f.Kr. stävar en liten grupp fartyg ut från en egyptisk hamn i Röda havet med kurs söderut.

Den egyptiske faraon Neko II har nämligen beslutat att skicka ut en expedition för att ta reda på om det går att segla runt Afrika.

Syftet med den ovanliga expeditionen är att hitta en färdväg som kan användas såväl strategiskt som inom handeln.

För detta farliga uppdrag har faraon därför utsett en alldeles unik besättning med samtidens absolut bästa sjöfarare: feniciska sjömän som har erfarenhet från sina otaliga resor över alla de, vid den här tiden, kända världshaven.

Fartygen seglar söderut, rundar Afrikas horn och fortsätter nedåt längs kusten över ekvatorn. När hösten kommer går de in till kusten och slår läger för vintern.

De sår säd som de har haft med sig, och medan de väntar reparerar de sina skepp så att de ska vara segelklara till nästa sommar. När säden mognat, skördar de och sätter segel igen med den nya provianten ombord.

På det viset följer de kustlinjen runt den stora kontinenten, tills de på det tredje året återser de kända farvattnen utanför den nordafrikanska atlantkusten. Snart seglar de in genom Gibraltar sund söder om Spanien och följer kusten tillbaka till Egypten.

Solens placering blev beviset

Berättelsen om feniciernas seglats runt Afrika har beskrivits av den grekiske historikern Herodotos som levde ungefär 150 år senare.

”De berättade, förvisso inte trovärdigt i mina öron men för många andra, att de på resan runt Libyen (Afrika) hade haft solen på höger sida”, triumferade Herodotos.

Feniciernas beskrivning av solens omvända placering är emellertid det starkaste beviset för att deras historia är sann och att de faktiskt seglade hela vägen runt Afrika. Vid den här tiden var det ingen runt Medelhavet som kunde veta att solen på norra halvklotet alltid går söder om zenit – alltså till vänster – medan solen på södra halvklotet alltid passerar norr om zenit – alltså till höger.

Fenicierna tog sig alltså hela vägen runt den afrikanska kontinenten 2100 år innan den portugisiske sjöfararen Vasco da Gama imponerade på hela Europa med samma bedrift.

En ögonvittnesskildring från feniciernas expedition skulle ha varit ovärderlig i dag. Men som vanligt skrev de gåtfulla fenicierna själva inte ett ord om expeditionen.

Fenicierna blev rika på snäckor

Färgen purpur utvinns ur purpursnäckor

Ur den så kallade Murexsnäckan utvann fenicierna purpurfärg.

© dk-images

Fenicierna namn kommer från den dyrbara purpurfärgen som utvann ur havssnäckor.

Namnet ”fenicier” kommer från grekiskan och betyder ”de röda”. Det syftar på den purpurfärg som handelsfolket från kusterna i nuvarande Libanon exporterade till hela medelhavsområdet.

Färgämnet, som utvanns ur en liten havssnäcka, användes främst till att färga tyg och kläder. Det var mycket eftertraktat och värt sin vikt i guld. Därför blev färgen en symbol för rikedom och makt kring hela Medelhavet.

Enligt legenden upptäcktes färgen när en herde en dag gick med sin hund i närheten av staden Tyrus.

Hunden bet i en snäcka och fick färg kring hela munnen. Fenicierna kallade inte sig själva för fenicier. De använde i stället benämningen kanaanéer.

Nöd tvingade fenicierna till havs

Fenicierna hade levt nära havet sedan begynnelsen.

Första gången det hemlighetsfulla folket utmärkte sig var omkring år 1200 f.Kr. då en rad städer på Medelhavets östra sida inledde ett samarbete som skulle göra dem till några av de viktigaste knutpunkterna för handeln mellan öst och väst.

”Alla havets skepp kom till dig för att bedriva handel med dig på grund av din rikedom.” Profeten Hesekiel om Fenicien

De tre mest betydelsefulla feniciska städerna – Tyros, Sidon och Byblos – låg utspridda längs den smala kuststräckan i det som i dag är Libanon, inklämda mellan havet och bergskedjorna några kilometer längre inåt land.

På andra sidan bergen härskade dåtidens två stormakter; hettiterna i nuvarande Irak och egypterna i sitt mäktiga rike vid Nilen. När den odlingsbara marken i feniciernas område inte längre räckte till för att föda den växande befolkningen vände sig fenicierna i stället mot havet.

Fenicisk stenrelief av ett fartyg

Fenicierna skrev mycket sällan om sig själva. Men arkeologer har funnit många feniciska stenreliefer som vittnar om deras äventyrliga liv på havet.

© Lessing Archive

Det lilla området som kallades Fenicien var inte det allra bördigaste, men där fanns en hel del efterfrågade råvaror som cederträ från de stora skogarna i bergen, samt purpurfärg från havssnäckorna.

Och tillsammans med en högt utvecklad tillverkning av textilier, ornamenterade metallföremål, glas och keramik utgjorde de den bas kring vilken fenicierna byggde upp ett handelsnätverk som snart skulle komma att sträcka sig långt utanför den dittills kända världens gränser.

Är du intresserad av historiska civilisationer? Då kan du även läsa vår artikel om aztekerna.

Medelhavets bästa sjöfolk

Feniciernas speciella förutsättningar och deras ständigt hotade tillvaro tvingade det lilla folket att utnyttja hela sin tekniska talang och sin kreativa förmåga i kampen för att överleva.

Bland annat blev de så småningom Medelhavets skickligaste skeppsbyggare.

Mest kända blev fenicierna för sina rymliga lastfartyg, som gick under namnet ”badkaren” på grund av de rundade formerna.

Fenicierna seglar med trädstammar från cederskogar

De stora cederträskogarna i Libanon blev en guldgruva för fenicierna som exporterade virket till alla sina grannländer. Här syns ett feniciskt skepp med timmerstockar (gul pil) på släp.

© Ullstein Bild

Träskeppen kunde vara upp emot 30 meter långa och sex–sju meter breda. De största kunde lasta upp till 50 ton och var perfekta för långa resor.

De drevs med ett stort fyrkantigt segel och hade en genomsnittshastighet av 2–3 knop. Med gynnsamma vindar kunde de färdas nästan 15 mil på en dag.

Förstäven på feniciernas fartyg var alltid utsmyckad med en liten figur som skulle skydda skeppet mot havsodjur och monster.

Samtidigt utvecklade fenicierna en snabb stridsgalär, som var lång och smal med två bänkrader för roddarna. Besättningen på de snabba galärerna hängde ofta sina stridssköldar utanpå skeppssidan – på samma sätt som de nordiska vikingarna gjorde långt senare.

Fenicien blir ett handelsimperium

De feniciska handelsfartygen dök snart upp vid horisonten överallt i Medelhavet.

Enligt Herodotos brukade de feniciska köpmännen lägga ut sina varor på stranden när de kom till främmande kuster. Sedan gick de ombord igen och tände bål med svart rök.

Ortsbefolkningen kom då ned till stranden och lade guld intill varorna, varefter de försvann igen. Därefter seglade fenicierna in till kusten för att inspektera guldet.

”Om de tyckte att guldet var tillräckligt för varorna tog de det med sig. Om inte, gick de ombord på sina skepp igen och väntade. Då kom byborna tillbaka och lade dit mer guld bredvid varorna, tills det var tillräckligt.”

På så vis etablerades de första kontakterna. Snart var de seglande krämarna kända kring hela Medelhavet och städerna hemma i Fenicien började tjäna enorma summor.

”Alla havets skepp kom till dig för att bedriva handel på grund av dina stora rikedomar; folk från Persien, Lydien och Put fanns i din här som krigare och gav dig glans”, skriver profeten Hesekiel i Gamla Testamentet.

Fenicierna uppfann alfabetet

Feniciernas alfabet.

Fenicierna behövde ett enkelt sätt att föra bok över sina affärer. De uppfann därför alfabetet – fast utan vokaler – från vilket vår tids alfabet utvecklats.

© Shutterstock

Alfabet med 22 tecken

Det mest bestående spår som fenicierna lämnade efter sig var deras skriftspråk.

Feniciska är en vidareutveckling av framför allt egyptiska.

Feniciernas snilledrag var emellertid att de reducerade egyptiernas myriader av tecken till endast 22 bokstäver – ett tecken för varje konsonant.

Det förenklade skriftspråket var som gjort för livet som en mobil sjöfartsnation. Det gjorde det bland annat lättare att föra bok över de affärer som gjordes under de långa sjöresorna.

Flera av de folkslag som fenicierna kom i kontakt med lät sig med tiden inspireras av feniciernas smidiga alfabet.

Arameiskan assimilerade feniciernas konsonantsystem och byggde ut det med ytterligare några tecken för vokaler. Arameiska blev senare en viktig bas för utvecklingen av det arabiska alfabetet.

Även grekerna insåg fördelarna med den feniciska skriften. De tog därför till sig metoden med ett eget teckenbaserat alfabet – även det med tillskott av vokaler.

Via latin, som är både direkt och indirekt härlett av grekiska, blev feniciernas både pragmatiska och geniala uppfinning en naturlig del av vårt språk i dag.

När handelsrutterna blev allt längre och till slut sträckte sig ända från Fenicien i öster till Spanien i väster, förstod fenicierna att de behövde fasta stödpunkter längs medelhavskusten.

Därför grundade de omkring år 820 f.Kr. kolonin Kition på Cypern, som hade rika koppargruvor.

Ön var samtidigt en viktig språngbräda västerut. På så sätt blev Kition en av de första av de mer än 300 kolonier och handelsstationer som fenicierna under de följande århundradena placerade som ett pärlband längs Medelhavets kuster.

Karta över de områden vid Medelhavet som fenicierna dominerade

De fenicisk-dominerade områdena och kolonierna låg längs stora delar av Medelhavets­ kuster.

© VÄRLDENS HISTORIA

Fenicierna kontrollerade Medelhavet

De feniciska sjömännen skaffade råvaror många hundra mil från hemlandet.

Fenicien var moderlandet

Den feniciska expansionen började cirka år 1200 f.Kr. i Fenicien – dagens Libanon. Därifrån seglade man ut för att utforska Medelhavet och grunda sina kolonier.

Karthago blev en stormakt

Omkring år 800 f.Kr. grundade fenicierna kolonin Karthago som så småningom blev områdets stormakt. Därför blev det Karthago som tog upp kampen mot greker och romare.

Spanska fenicien

Fenicierna grundade några av sina viktigaste kolonier i Spanien. Där utvann de enorma mängder silver och koppar.

Handel med östafrika

Via Egyptens hamnar i Röda havet kunde fenicierna handla med bland annat Somalia.

Handel med egypten

Fenicierna hade ett nära förhållande till egypterna som bland annat importerade stora mängder feniciskt trä.

Handel med Västafrika

Längs Afrikas västkust låg flera små feniciska kolonier.

Tenn från England

Cirka år 500 f.Kr. seglade fenicierna ända till England efter tenn.

Grekerna och romarna hatade fenicierna

Både romarna och grekerna blev med tiden feniciernas värsta konkurrenter. Till slut gick det inte att hindra ett ”världskrig”.

Polstjärnan visade vägen

Men fenicierna hade inte fått sina framgångar gratis. Deras många expeditioner ut på Medelhavets två och en halv miljoner km2 stora yta – som till en början var mer okänd för dem än månens yta för oss – kostade säkert otaliga skeppsbesättningar livet.

Fenicier anländer till en hamn med varor

De feniciska fartygen var lastade med varor som många aldrig hade sett förut. Men fenicierna avslöjade nästan aldrig var de köpt sin last. Till och med när fenicierna beskrev sina långa resor, var beskrivningarna så vaga att det var omöjligt för andra att gissa sig till var de hade varit.

© Mary Evans

För att minimera risken att segla vilse följde fenicierna oftast kusterna.

På så sätt var det lättare att hitta och de slapp farorna på det öppna havet. Men ibland tvingades fenicierna att segla över öppet hav i alla fall, till exempel när de skulle till Sicilien eller Cypern i rum sjö – en seglats som kunde ta många dagar och nätter.

Feniciernas rykte som duktiga sjömän berodde delvis på att de lärde sig segla på natten, vilket krävde kunskaper om stjärnhimlen.

Många forskare menar därför att fenicierna var de första som navigerade efter Polstjärnan. Teorin får stöd av att grekerna under antiken kallade stjärnan ”phoinike” – ett namn som syftar på det grekiska ordet för fenicierna, ”phoinikes”.

Fenicierna kontra grekerna

I slutet av 800-talet f.Kr. hade fenicierna grundat fasta kolonier längs hela Nordafrikas kust, på Sicilien, Sardinien och inte minst i Spanien.

Där var den viktigaste feniciska kolonin Gadir, nuvarande Cádiz i sydvästra Spanien. Kolonin som låg precis utanför Gibraltar – eller Herakles stoder som den kallades under antiken – växte så småningom till en storslagen stad.

Stadens framgångar berodde på att den inte bara blev utskeppningshamn för Spaniens stora mängder koppar och silver, utan även på att den med sin placering kontrollerade segelrutterna på Atlanten och tillsammans med Lixus på den afrikanska sidan övervakade inseglingen till Gibraltar sund.

Därför kunde fenicierna stänga västra delen av Medelhavet för konkurrenterna. Det drabbade i synnerhet grekerna, som fenicierna från slutet av 700-talet f.Kr. hade tävlat med när det gällde koloniseringen.

De grekiska utvandrarna bosatte sig dock främst i södra Italien och på Sicilien. På Sicilien ledde det till ständiga konflikter mellan de grekiska och feniciska kolonisatörerna, och det slutade med att grekerna cirka år 580 f.Kr. försökte fördriva fenicierna från ön.

De feniciska kolonierna hade svårt att stå emot de aggressiva grekerna.

Kolonierna var byggda för handel – inte för krig. Och de feniciska kolonierna kunde inte längre hoppas på hjälp hemifrån. I hemlandet hade den nybabyloniske kungen Nebukadnessar II nämligen gått in i Fenicien med en enorm armé och hotade de feniciska städerna.

Men då lade sig plötsligt en ny spelare i kampen om Sicilien – den feniciska kolonin Karthago.

Karthago blir stormakt

Liksom många andra feniciska städer hade Karthago grundats från den feniciska staden Tyros på 800-talet f.Kr. Kolonin låg i nuvarande Tunisien och fick namnet ”Qart Hadasht” (Karthago) som betydde ”den nya staden”.

Staden hade under de följande århundradena vuxit snabbt och blivit både inflytelserik och välmående.

Till skillnad från de andra feniciska kolonierna hade Karthago aldrig förlitat sig på hjälp från moderstäderna hemma i Fenicien, utan metodiskt byggt upp egna styrkor av legosoldater.

Staden var därför tillräckligt stark för att ta över de feniciska moderstädernas roll i västra Medelhavet.

Under århundradena som följde böljade kampen om det strategiskt viktiga Sicilien därför fram och tillbaka mellan greker och kartager – utan något avgörande.

Även om Karthago på flera punkter var mer krigiskt än städerna i Fenicien forstatte staden samtidigt att utvidga handelsimperiet.

Medan man fortsatte att strida mot grekerna utökade staden sin kontroll över handeln i västra Medelhavet. Den nya stormakten hade dock större ambitioner än så.

Fenicierna öppnade Afrika

Omkring år 500 f.Kr. lämnade två stora expeditioner Karthago för att hitta nya källor till rikedom. Den ena leddes av stadens kung Hanno som förde sina skepp ned längs Afrikas västkust i jakt på guld.

Fenicisk expedition runt Afrika och kung Hannos resa till Gabon

Den afrikanska kontinenten utforskades av fenicierna både på land och till sjöss.

© VÄRLDENS HISTORIA

De kom troligen inte mycket längre än till ekvatorn utanför nuvarande Gabon. Men de fick en händelserik resa, vilket märks i den beskrivning som Hanno lät hugga in i en minnestavla vid hemkomsten.

I texten berättar Hanno bland annat hur expeditionen landade på en ö med en liten sjö, där det gick omkring några märkliga vilda män.

”De hade håriga kroppar, och tolkarna kallade dem 'gorillor'. Vi förföljde dem men lyckades inte fånga någon av männen. Alla kom undan genom att klättra upp för branta sluttningar och försvara sig med stenar. Men vi fångade tre kvinnor som bet och klöste våra väktare och vägrade att följa med oss. Därför dödade vi dem och flådde dem och tog med skinnen hem till Karthago.”

Teckning av gorilla
© Alamy

Kung Hannos resa till Gabon

Omkring år 500 f.Kr. seglade kartagern Hanno ned längs Västafrika. Där såg han ett djur som han kallade gorilla.

Staty av den grekiske historikern Herodotos
© Wikimedia Commons

Farao Nekos feniciska expedition

Enligt Herodotos seglade fenicierna cirka år 600 f.Kr. runt hela Afrika – mer än 2 000 år före Vasco da Gama.

Dagens forskare vet inte om det faktiskt var gorillor eller om kartagerna kanske slaktade pygmékvinnor. Men när zoologerna skulle inordna de största afrikanska primaterna i sitt system gav de dem helt enkelt det namn som Hanno skrivit ned i sin dramatiska berättelse.

Ungefär samtidigt beskriver den kartagiske kaptenen Himilkon sin resa till vad forskarna i dag anser bör ha varit de brittiska öarna.

Han berättar om sjöodjur och andra hemskheter på resan – troligen för att avskräcka grekiska rivaler från att själva resa dit. Syftet med resan var nämligen att etablera en rutt som kunde ge Karthago tillgång till tenn.

Slutseglat för feniciska köpmän

Karthago dominerade havet fram till år 241 f.Kr., då staden led sitt första nederlag mot Medelhavets nya stormakt, Rom, i det första puniska kriget. Förlusten ledde till att Karthago tvingades avstå Sicilien och Sardinien.

”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.” Cato den äldre, romersk senator

År 218 f.Kr. drabbade stormakterna samman igen och Karthago miste kontrollen över Spanien.

Men staden hade fortfarande så stort inflytande att den romerske senatorn Cato den äldre efter ett besök i Karthago 60 år senare blev övertygad om att staden ännu utgjorde ett hot mot Rom. Därefter avslutade han alltid sina tal i den romerska senaten med orden: ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.”

År 146 f.Kr. fick Cato till sist sin vilja igenom, när en stor romersk armé jämnade Karthago med marken och därmed satte punkt för berättelsen om de gåtfulla­ fenicierna – havets härskare.