I de flesta antika kulturer användes månkalendrar som följde månens faser och därför hade cirka 354 dagar per år. Egyptierna var först med att införa ett 365 dagar långt år.
Den egyptiska kalendern baserades delvis på den årliga översvämning som fick Nilen att rinna över sina bräddar. Denna händelse, som hade stor betydelse för jordbruket, sammanföll med att himlens ljusaste stjärna Sirius visade sig i öster.
Genom att kartlägga Sirius och andra himlakroppars position kunde egyptiska tempelpräster skapa en kalender och därmed på ”magiskt” vis förutsäga Nilens översvämning.
Egyptiernas kalender kunde förutsäga Nilens årliga översvämning, som hade stor betydelse för jordbruket i Egypten.
Egyptiernas årstider
Den egyptiska kalendern hade tre årstider:
1. Översvämning, då Nilen svämmade över (sept–jan)
2. Framkomst, då grödorna växte (jan–maj)
3. Skörd, då grödorna bärgades (maj–sept)
Det egyptiska året delades in i tolv månader med 30 dagar vardera. När dessa 360 dagar hade gått lade egyptierna till fem extra dagar för att få kalendern att stämma med de cirka 365 dagar som det tar för jorden att kretsa runt solen.
Årets sista fem dagar, som ansågs vara olycksbringande, fylldes med religiösa ritualer som var till för att skydda egyptierna. Det 365 dagar långa året togs över av romarna och spreds sedan till övriga Europa.