Varför var graven orörd?
På eftermiddagen den 26 november 1922 befann sig Howard Carter i en situation som varje arkeolog skulle kunna offra sin högra arm för att få uppleva.
Han hade just knackat hål i det igenmurade ingångspartiet till en dittills okänd gravkammare i Konungarnas dal – de forntida egyptiska kungarnas gravområde.
Försiktigt stack han in ett stearinljus genom öppningen. ”Vad ser du?” hördes det ivrigt från lord Carnarvon, den förmögne britt som bekostade utgrävningen. ”Jag ser underbara ting”, stammade Carter fram.
Vid det laget hade den brittiske arkeologen grävt i dalen under många år, helt övertygad om att det fortfarande fanns oupptäckta kungagravar – även om många hävdade motsatsen.
Fyndet var därför en personlig triumf för Carter.
Undersökningarna av graven visade att den tillhörde en i stort sett okänd kung, Tutankhamun, som blivit farao år 1333 f.Kr., bara 10 år gammal.
Skatterna i graven överglänste allt annat arkeologerna tidigare skådat. Och lika överraskande var det att alla dyrbarheter hade fått ligga orörda i mer än 3 200 år.
Redan under forntiden hade plundrare tömt alla de andra cirka 60 – och betydligt större – gravarna i Konungarnas dal.
Anledningen till att Tutankhamuns grav inte hade mött samma öde var att hans efterträdare hade raderat barnakungens namn både från tempelinskriptioner och ur officiella annaler.
Även plundrarna glömde Tut
Forskarnas teori är att den brutala rensningen berodde på att föregångaren, farao Akhenaton, några år före Tutankhamuns tronövertagande hade infört solskivan Aton som riksgud på bekostnad av de traditionella gudarna.
Trots att Tutankhamun återinförde de gamla gudarna straffades han för Akhenatons synder.
Och det blev Howard Carters stora lycka: med tiden glömde nämligen även gravplundrarna bort att kungen över huvud taget existerat och låg begravd någonstans i dalen.
Men Tutankhamuns grav var inte helt oskadd. Under utgrävningen fann Carter spår efter inbrott som begåtts när graven var några år gammal.
Plundrarna hade gjort hål i de igenmurade ingångarna och enligt Carter stulit omkring 60 procent av gravens smycken. Dalens vakter förseglade senare ingångarna och täckte nedgången med jord.
Vissa antyder att Carter själv var den siste plundraren. Föremål från graven har dykt upp överallt i världen, trots att Carter ska ha överlåtit skatten till egyptierna.
Den 17 februari 1923 tog sig Howard Carter genom den igenmurade ingången till själva gravkammaren där Tutankhamuns stensarkofag stod.
Sarkofagen stod i fyra förgyllda trälådor.
Den yttersta lådan var fem meter lång och fyllde i stort sett hela kammaren.
Hur dog kungen?
Jaktolycka, sjukdom eller mord? Teorierna kring Tutankhamuns död har varit många. Howard Carter som hittade mumien var den förste som undersökte det drygt 3 200 år gamla liket.
Den brittiske arkeologen var emellertid mest intresserad av de skatter som kungen fått med sig i graven.
Mumien satt fast i ett tjockt lager av harts och olja som balsamerare hade hällt över liket, och för att få ut kungens kvarlevor ur kistan skar arkeologen av både armar, ben och huvud. Faraon delades i totalt 13 delar.
Under de följande decennierna undersöktes mumien bara två gånger och båda gångerna utan några avgörande resultat.
Men för några år sedan beslöt Egyptens dåvarande chefsarkeolog Zahi Hawass att gåtan kring kungens liv och död skulle lösas en gång för alla.
Man använde sig av den senaste tekniken: datortomografi och DNA-analyser. Resultatet av alla undersökningar publicerades år 2012 och avslutade nästan 100 års spekulationer.
Tutankhamun mördades inte
En av huvudmisstankarna var att Tutankhamun blev mördad. År 1968 visade röntgenbilder av kungens skalle att han dött av ett slag mot bakhuvudet.
Därför ansåg flera forskare att han antingen mördats eller att skadan uppstått vid ett vådligt fall från kungens stridsvagn.
Den sistnämnda teorin styrktes av att mumien även hade ett brott på vänster lårben. Genom datortomografi kunde Hawass forskarlag emellertid konstatera att skadorna i bakhuvudet hade uppstått under balsameringen.
Forskarlaget hade däremot en annan åsikt kring brottet på vänster lårben.
Allt tydde på att skadan hade uppstått medan kungen ännu levde, och eftersom vävnaden kring brottet inte börjat läka måste benbrottet skett bara några dagar innan han dog.
Undersökningen visade även att Tutankhamuns vänstra knä var ur led. De båda benskadorna blåste nytt liv i den gamla teorin att kungen fallit ur sin stridsvagn och dött.
Forskarna var dock skeptiska; en sådan olycka borde ha gett skador över hela kroppen.
Dog av malaria och inavel
När forskarna undersökte kungens fötter fann de emellertid en möjlig förklaring till benskadorna. Datortomografi visade att benen i den vänstra foten var mycket sköra.
Det hade, enligt forskarna, troligen orsakats av den så kallade Köhlers sjukdom som drabbar båtbenet i foten. Sjukdomen är ärftlig och var kanske ett resultat av inavel.
Personer som lider av Köhlers sjukdom har lätt för att falla, vilket skulle kunna förklara kungens benbrott.
Oavsett vilket, kunde benbrottet i sig inte ha orsakat kungens död. Inte förrän forskarna undersökte Tutankhamuns benmärg kom de fram till den mest troliga dödsorsaken.
Här hittade de nämligen DNA från malariaparasiter, och närmare undersökningar visade att kungen var infekterad med en av de mest dödliga varianterna av malaria – Malaria tropica.
Oavsett var Tutankhamun tillbringade sina sista timmar kan de knappast ha varit angenäma.
Kungen har troligen drabbats av både frossa och hög feber medan en kombination av malaria, ett försvagat immunförsvar och ett komplicerat benbrott långsamt tömde historiens mest berömde farao på hans sista krafter.
År 2005 undersökte Hawass och hans forskare Tutankhamun med datortomografi. Några år senare fick de även fram DNA.
Vem var han son till?
Egyptens chefsarkeolog Zahi Hawass lyste av stolthet när han vid en presskonferens år 2010 kunde meddela att hans internationella forskarlag nu visste vem som var Tutankhamuns far.
Under tre år hade experterna bokstavligt talat grävt sig djupt in i benmärgen på Tutankhamun och tio andra kungliga mumier i sin jakt på användbart DNA.
Några av mumierna hade forskarna redan identifierat med säkerhet. Det gällde t.ex. farao Amenhotep III som regerade i Egypten 20 år innan Tutankhamun intog tronen.
Om de andra mumierna visste forskarna bara att de var från tiden kring barnakungens regenttid. En av de mest gåtfulla var en mumie som hittades i grav KV55 i Konungarnas dal.
Namnet på mumiens kista var bortskuret, som om någon försökt dölja identiteten.
När forskarna jämförde DNA från mumien med arvsmassa från Amenhotep III fick de ett häpnadsväckande resultat: den döde var med 99 procents säkerhet son till Amenhotep III.
Resultatet gjorde att man kunde sätta både namn och ansikte på den namnlösa mumien.
Mannen i grav KV55 kunde bara vara Akhenaton – den farao som några år före Tutankhamuns regenttid hade orsakat stor oreda i Egypten genom att slänga ut de traditionella gudarna och göra solguden Aton till landets ende gud.
Och när forskarna jämförde KV55-mumiens DNA med Tutankhamuns föll de sista pusselbitarna på plats: De var far och son.
Fortsatta undersökningar bjöd på ännu en överraskning. Tutankhamuns mor var inte Akhenatons första hustru, den berömda Nefertiti.
När man testade de tio mumierna från Tutankhamuns tid visade det sig att mumien av en anonym kvinna från Konungarnas dal matchade Tutankhamuns DNA till punkt och pricka.
Ytterligare analyser visade dessutom att det även stämde överens med DNA från Akhenatons föräldrar – Tutankhamuns föräldrar var alltså bror och syster.
För forskarna var det ett genombrott att få reda på vilka barnakungens föräldrar var. Nu förstod de plötsligt varför de tidigare inte fått veta någonting om kungen.
gyptiernas iver att radera allting som hade med Akhenaton att göra medförde att även hans son Tutankhamun suddades ut ur historien och blev undangömd och bortglömd i Konungarnas dal.
Kartläggningen av Tutankhamuns släktrelationer kan förklara varför han led av sviktande hälsa och dog ung.
Som son till farao Akhenaton och dennes syster var risken för ärftliga sjukdomar och genetiska defekter stor.
Troligen är hans sjukdom, som angrep skelettet i fötterna, en följd av den kungliga inaveln.
Kungen återuppstod från de döda
Utifrån datortomografiundersökningar lyckades forskarna år 2005 rekonstruera Tutankhamuns utseende.
Undersökningarna visade att kungen varit cirka 170 cm lång och hade vägt drygt 60 kg.
Han var klent byggd men det finns ingenting som tyder på att han var undernärd när han dog.
Utifrån skanningar av kraniet kunde forskarna även rekonstruera pojkkungens ansiktsdrag i lera och silikon.
Rekonstruktionen visade en vacker ung man med runda kinder och
fylliga läppar.
Kungen hade ett mycket långt bakhuvud.
Statyetter av Tutankhamuns systrar har likadana långa bakhuvuden och flera forskare har därför hävdat att det beror på att barnens huvuden pressades till den formen när de var små.
Undersökningar av Tutan-khamun visar dock att skallformen troligen är medfödd. Samtidigt kom forskarna fram till att kungen led av gomspalt, vilket troligtvis berodde på inavel i familjen.