Trappsteget i öknen visade vägen till Tutankhamuns grav

Under fem vintrar grävde Carters grupp systematiskt, utan att göra några häpnadsväckande upptäckter. Besviken meddelade Lord Carnarvon till slut att han inte hade råd att fortsätta projektet längre. Pengarna var slut.

Carter lyckades dock övertala honom att de skulle fortsätta en säsong till. Vintern 1922–23 skulle alltså bli den sista, och Carter insåg att han måste utnyttja tiden maximalt.

Trappsteg avslöjade graven

Den 4 november 1922, efter bara tre dagars arbete, upptäckte en av Carters egyptiska arbetare av en slump ett trappsteg dolt under sanden. Steget visade sig vara uthugget ur kalkstensgrunden och tycktes tillhöra en trappa som ledde djupare ner i marken.

Snart sjöd området av febril aktivitet. Trappsteg efter trappsteg frilades och dagen därpå nådde de fram till gravens ingång. Sigillen som prydde öppningen visade att den måste ha uppförts åt en mycket betydelsefull person, men de visste ännu inte att de hittat Tutankhamuns grav.

Carter telegraferade genast Lord Carnarvon i England, fyllde igen den utgrävda trappan för att förhindra att någon bröt sig in i smyg – och tvingades sedan vänta i tre evighetslånga veckor innan hans finansiär anlände för att bevittna den högtidliga öppningen. När Lord Carnarvon var på plats rensades schaktmassorna åter bort.

Tutankhamuns sigill

Nu upptäcktes några nya sigill, som visade att detta faktiskt var farao Tutankhamuns gravkammare. Spänningen steg. En lagning i väggen avslöjade att gravplundrare varit framme, men ett sigill som prydde lagningen vittnade om att graven sedan måste ha legat orörd sedan antiken.

Innanför ingången låg en tio meter lång gång, fylld med grus och bråte som måste avlägsnas. Längst in fann man en ny förseglad dörr, som ledde in till graven.

Öppnade gravkammaren

Carter och Lord Carnarvon öppnade dörren till gravkammaren den 26 november, inför en liten grupp åskådare. Det var ett historiskt ögonblick. Fyra dagar senare publicerade tidningen The Times den första artikeln om Tutankhamuns grav och upptäckten blev genast en världsnyhet.

Howard Carter hade kommit till Egypten redan som sjuttonåring, 1891. Men inte som arkeolog, utan som talangfull tecknare. Uppdraget hade varit att avbilda föremål och inskriptioner under utgrävningar av gravar och andra platser. Det arkeologiska hantverket lärde han sig på plats, och han visade sig ha stor talang.

Howard Carter steg i graderna

Trots att han saknade formell utbildning blev Carter snart en framstående arkeolog och ledde flera utgrävningar i Egypten. 1904 utsågs han till generalinspektör för Nedre Egypten.

Året därpå var hans karriär nära att ta slut. En grupp berusade franska turister i pyramidområdet Saqqara började gräla med några brittiska vakter om biljettpriserna. Snart var slagsmålet i full gång och Carter – i egenskap av chef – kallades till platsen för att reda ut situationen.

Han tog parti för sina anställda, och vägrade be fransmännen om ursäkt. Det resulterade i en diplomatisk dispyt – och Carter såg ingen annan utväg än att säga upp sig.

Det var ett hårt slag för en man vars karriär dittills gått spikrakt uppåt. Under de kommande åren hankade han sig fram i Egypten som turistguide, konstnär och antikvitetshandlare.

Lord Carnarvon blev räddningen

Mötet med Lord Carnarvon blev hans räddning. Denne excentriske och mycket förmögne adelsman hade utvecklat ett stort intresse för Egyptens historia och behövde en skicklig
arkeolog som kunde hjälpa honom. 1914 lyckades de få tillstånd att inleda utgrävningar i Konungarnas dal. På grund av första världskrigets utbrott kom de dock inte i gång förrän tre år senare.

Tutankhamun dog ung

Att de letade efter just Tutankhamuns grav var ingen slump. Sedan utgrävningarna i dalen inleddes hade fler än 40 kungliga gravar upptäckts, men alla var plundrade. Chansen att Tutankhamuns sista viloplats skulle vara orörd var alltså liten. Men inte obefintlig.

Tutankhamun levde på 1300-talet f Kr och tillhörde den artonde dynastin. Men till skillnad från flera andra av periodens regenter – som Thutmosis III, Akhenaton samt drottningarna Hatschepsut och Nefertiti – var Tutankhamun i princip bortglömd.

Han hade ärvt makten i Egypten redan i tioårsåldern. Riket styrdes av rådgivare, och vid omkring 19 års ålder avled Tutankhamun hastigt, av okänd anledning. I historieskrivningen har han därför ofta framställts som en obetydlig härskare.

På senare år har dock flera experter vänt sig mot denna bild. Tutankhamun och hans rådgivare härskade i Egypten under en mycket turbulent tid.

Tutankhamuns far Akhenaton hade infört en ny religion, med solguden Aton i centrum. Han hade också uppfört en ny huvudstad, Akhetaton. Denna nyordning var ett stort hot mot rikets mäktiga präster.

Thebe åter huvudstad

Under Tutankhamuns regeringstid återgick man till de gamla gudarna och flyttade tillbaka huvudstaden till Thebe. Denna balansgång mellan politiska och religiösa intressen var en stor utmaning, men tycks ha genomförts relativt fredligt.

Tutankhamuns regeringstid var alltså inte alls oviktig, även om det är okänt hur stor del kungen hade i dessa betydelsefulla beslut.

Tutankhamuns namn föll sedan i glömska ganska snart efter hans
död. Bland annat försökte en av efterträdarna, Horemheb, utplåna hans minne genom att förstöra monument och inskriptioner tillägnade Tutankhamun. Detta var en av orsakerna till att Tutankhamuns grav kunde ligga orörd i mer än 3 000 år.

Carter blev världsberömd

Upptäckten av graven förändrade Howard Carters liv. Hela världen fascinerades av de ovärderliga skatterna och både Tutankhamuns och Carters namn blev världsberömda. Följden blev emellertid också att den outtröttlige arkeologen plötsligt kom att betraktas som en framgångsrik skattletare snarare än en systematisk akademiker.

Det var inte alls vad Carter själv hade tänkt sig. Eftersom han saknade en formell utbildning från ett anrikt universitet hade han kämpat i hela sitt vuxna liv för att få erkännande i den akademiska världen. Nu riskerade han att stämplas som en simpel lycksökare.

Carter såg till att Tutankhamuns gravöppning blev något annat än en hafsig plundring av värdeföremål. Föremålen fotograferades och dokumenterades noggrant, ett tidsödande arbete som tog flera år. Bara förrummet innehöll 700 olika föremål och alla katalogiserades och beskrevs i detalj.

Graven plundrad två gånger

Undersökningarna visade att graven faktiskt hade hemsökts av plundrare vid minst två tillfällen, men troligen hade inbrotten skett bara några månader efter att kammaren togs i bruk. Uppenbarligen hade tjuvarna inte heller fått med sig gravens mest värdefulla föremål.

Arbetet med att dokumentera hela graven tog tio år. 1932 återvände Howard Carter till Storbritannien. Han gav visserligen ut en populär bok i tre band om Tutankhamuns grav, men tjänade i övrigt inga stora pengar på sin upptäckt.

I stället drog han sig tillbaka från rampljuset och avled i mars 1939 efter en längre tids sjukdom, 65 år gammal.

Något erkännande som en stor vetenskapsman fick han aldrig, men den sensationella upptäcktens genomslag blev i alla fall enormt. Stora delar av världen drabbades av "Egyptenfeber", och den bortglömda faraon Tutanhkamun fick status som en populärkulturell ikon och superkändis.