Slavinnan tog makten över Egypten

Baibars krigslist vid Al Mansurah

Den franska framryckningen skedde i strid med Ludvig IX:s order. Han väntade på förstärkningar inför den avgörande offensiven, men hans bror kunde inte motstå frestelsen att fortsätta efter den inledande segern.

Inte heller vid Al Mansurah mötte fransmännen något större motstånd, men snart visade det sig att deras seger var en illusion. Bahri-mamlukernas ledare Baibars hade lockat dem i en fälla. Det fanns en rad hemliga vägar in i staden och på natten tog sig mamlukiska soldater in och överföll de överraskade franska korsfararna. De pressades ner mot Nilens strand där de mejades ner ”som moget korn”. Flodens vatten färgades rött av deras blod.

Mamlukernas fortsatta anfall tvingade resten av fransmännen på flykt och den franske kungen blev tillfångatagen. I det här läget visste inte Baibars att sultanen As-Salih Ayyub var död och han gjorde därför inga försök att kröna sin militära seger med ett maktövertagande.

Sonen Turan-Shah krävde tronen

Den makabra sanningen om den ”lite krasslige sultanen” hade dock sipprat ut och nått en annan utmanare: sultanens son Turan-Shah. Han samlade en här hemma i Syrien och tågade mot Egypten med kravet att få ärva sin fars tron. På vägen gjorde hans soldater processen kort med resterna av korsfararhären.

Vid detta tillfälle ska den franske kungen Ludvig IX ha sagt att hans största önskan var att få ”Turan-Shahs hjärta, helst medan det fortfarande slår”.

Turan-Shah lyckades etablera sin egen regim i Kairo, men hans dagar skulle snart visa sig vara räknade. Med hjälp av sina allierade bahri-mamluker planerade Shajar al-Durr att slå tillbaka.

Bahri-mamlukerna kallades så eftersom de hade sin bas vid Nilen (bahri betyder flod). Tidigare hade de inte hört till sultanens inre krets men ändå ingått i dennes maktbas.

Baibars palatskupp

Nu såg bahri-mamlukerna sin position hotad av den nye härskaren Turan-Shah, som med sitt vassa spjut av Damaskusstål huggit sönder en hel rad ljusstakar samtidigt som han utlovat att han skulle göra på samma vis med bahri-mamlukerna. Av sin styvmor hade han krävt att få tillbaka de juveler som hans far gett henne. Varken Shajar al-Durr eller Baibars tänkte tåla sådana skymfer.

Palatskuppen kom den 2 maj år 1250 och den blev en långdragen och blodig affär. Trots att Turan-Shah fick ett djupt svärdshugg i axeln lyckades han fly från palatset och förskansa sig i ett fort vid Nilen.

När byggnaden antänts försökte han hoppa i floden för att komma undan, men Baibars själv hann ifatt honom och högg ihjäl sultanen. Till slut skars hans hjärta ut och gavs, som ett bisarrt exempel på humor, till stridernas andre förlorare, den fängslade franske kungen Ludvig IX.

Bahri-mamlukerna erkände al-Durr

Bahri-mamlukernas ledare hade med viss tvekan slutit sin allians med Shajar al-Durr. De var inte vana vid att kvinnor krävde makt vid Ayyub-dynastins hov. Men det fanns ingen ättling till As-Salih Ayyub som kunde ta över så därför bestämde de sig för att hylla Shajar al-Durr som sultana och umm Khalil (mor till Khalil, den son hon fött till den döde sultanen).

För mamlukledarna var denne Khalil (som hade dött som spädbarn) deras verklige härskare, så nu accepterade de att modern och änkan styrde istället för sin man och sin son.

Ultimatum från kalifen i Bagdad

Tre månader efter Turan-Shahs död drogs Shajar al-Durr in i regionens storpolitiska spel. Formellt sett hade hennes make varit underordnad kalifen i Bagdad. Han gav nu Egyptens ledare ett ultimatum: Antingen gör ni er av med kvinnan som gripit makten eller så sänder kalifen sin här för att störta henne.

Shajar al-Durr lyckades dock få en kompromiss accepterad. Genom att hon gifte sig med sin döde makes munskänk, mamluken Aibak al-Turkmani, kunde hon stanna vid hovet. Enligt vissa källor var hon verkligen förälskad i Aibak.

Han var visserligen gift sedan förut, men sådana detaljer hade aldrig stått i vägen för sultanan Shajar. Eftersom Aibak inte hade någon egen maktbas räknade hon med att fortsätta styra landet efter eget huvud.

Aibak al-Turkmani ledde kriget i Syrien

Bahri-mamlukerna krävde dock en tredje hand på rodret – den sex år gamle Musa, sonson till en tidigare sultan från Ayyub-dynastin. På det viset hoppades mamlukerna kunna undvika en väpnad konflikt med andra ledare inom Ayyub-dynastin, som hade sin maktbas i Syrien.

Dessa hade dock svårt att acceptera att mamlukerna, som på papperet var slavar, hade manövrerat sig till makten i Egypten. Kriget som följde utspelade sig främst i Syrien och mamlukerna stärkte sin kontroll över Kairo.

I Egypten följde sju år av fred. Shajar al-Durr fortsatte att som sultana härska i sin mans namn, medan Aibak al-Turkmani var upptagen med att leda striderna i Syrien.

Men den formella positionen som landets sultan fick till slut Aibak att begå ett stort misstag. Han gifte sig med en annan kvinna och startade sin egen palatskupp, där han utmanövrerade de mamlukiska ledarna som stödde sultansonen Musa och utropade sedan sig själv till Egyptens ende härskare.

al-Durr fick maken mördad

Det visade sig snart att han underskattat fru. Den 29 april 1257 mördades han av slavar som var lojala med Shajar al-Durr. Enligt vissa källor dödades han i badet, enligt andra i sin säng. I båda fallen fick han halsen avskuren.

Nu hade Shajar al-Durr låtit döda två manliga utmanare, sin styvson och sin andre man. Under sju år hade hon i praktiken styrt landet med bahri-mamlukernas stöd. Men det andra mordet visade sig vara ett för mycket.

Flera mamlukiska ledare såg nu chansen att göra sig av med kvinnan som genom tillfälligheternas spel lyckats placera sig på Egyptens tron. Dessa ledare beordrade nu att Shajar al-Durr skulle arresteras för mord på sin andre make.

Kvinnor från haremet mördade al-Durr

Hon barrikaderade sig i slottets röda torn och började krossa sina juveler med en kvarnsten. ”Om inte jag ska få bära dem som Egyptens stolta härskarinna så ska ingen annan kvinna få glittra i rampljuset med de ädla stenarna”, verkade hon tänka.

Shajar höll stånd i flera dagar och förstörde under tiden det mesta av sin förmögenhet. Till slut tvingade hungern henne att öppna dörren till tornet. Kort därefter var hon död.

Enligt den egyptiske historikern Muhammad Ibn Iyas var det kvinnor från hennes mördade makes harem som drog ut henne från tornet och slog ihjäl henne med sina träskor.

Tronen togs nu över av Shajars egen general Baibars och därmed var patriarkatet återupprättat i Egypten. Han kom att gå till historien som en mäktig härskare och ledde muslimska härar till stora segrar mot både korsfarare och mongoler.

När han till slut dog av matförgiftning lämnade han efter sig ett Mellanöstern som inte skulle härjas av främmande invasioner på flera hundra år.

Islams Jeanne d’Arc

Baibars har fått mer plats i historieböckerna än Shajar al-Durr, men det är hon som sticker ut i raden av manliga -sultaner. Därför har hon också jämförts med Jeanne d’Arc, den unga franska kvinnan som ledde strider mot engelska ockupanter på 1400-talet.

Arkeologiska fynd har visat att hon var en kapabel härskare. Hon ledde landets administration och väpnade styrkor och som Egyptens sultana lät hon också slå mynt med sitt eget namn ingraverat.

Under fredagsbönerna nämndes hennes namn, en heder som bara bevisades landets verkliga härskare. Det var också hon som ledde förhandlingarna med det franska hovet och pressade fram en rejäl lösesumma för frigivningen av den franske kungen Ludvig IX.

Kort därefter gravsattes hennes kvarlevor i det mausoleum hon själv låtit uppföra i Kairo efter förste makens död. Den nästan 800 år gamla byggnaden kan fortfarande ses i den egyptiska huvudstaden.