Mumien efter farao Ramses II (ca 1279–1213 f.Kr.) hittades år 1883 i en grav nära den egyptiska staden Luxor. I dag finns mumien på Egyptiska museet i Kairo. 

© National Geographic/Getty Images

Så gör du en mumie

Forntidens egypter trodde att själen bara kunde leva vidare i dödsriket om den återförenades med sin ursprungliga kropp. Och därför måste alltså själen kunna hitta och känna igen kroppen. Om den inte kunde det, var själen dömd till evig hemlöshet. Därför utvecklade egypterna under fem årtusenden en unik balsameringsteknik som bevarade den döda kroppen i all evighet. Balsamerarens arbete tog 70 dagar.

8 juni 2018 av Mikkel Larsen

Dag 1: Balsameraren kommer

Steg ett var att tvätta liket och be för en trygg resa till dödsriket.

När familjen hade tagit farväl av den döde fördes liket till balsamerarens verkstad. Den låg oftast utanför staden på Nilens västra strand, som förknippades med döden och livet på andra sidan eftersom solen gick ned (dog) i väster, och ”återuppstod” i öster.

Den döde fördes först till ett tält som kallades ”Renandets plats”. Liket lades på ett bord och tvättades noga med vatten. 

Reningen hade även en viktig religiös funktion, då egypterna betraktade hela balsameringsprocessen som en ritual som skulle ge den döde bästa möjliga övergång till andra sidan. Hela processen ledsagades därför av böner.

Dag 2–5: Förruttnelsen stoppas

Efter att ha tvättat liket avlägsnade balsamerarna hjärnan och de inre organen för att kroppen inte skulle börja ruttna.

Den tvättade kroppen flyttades nu till ett annat tält som kallades ”Skönhetens hus”. Här placerades den döde på ett lätt lutande bord. Gruppen av balsamerare började med huvudet, där de först förde en lång krok eller ett bronsrör upp genom vänstra näsborren och gjorde ett hål genom kraniet in till hjärnan.

Genom hålet drog balsamerarna ut hjärnan. Egypterna tyckte inte att hjärnan var viktig, så den kastades bort med detsamma. För att förhindra att eventuella hjärnrester började ruttna hällde balsamerarna sedan in en varm kådablandning i det tomma kraniet.

Därefter skar balsamerarna ett tio centimeter långt snitt på den vänstra sidan av buken, varigenom de drog ut de inre organen. Balsamerarna visste att ju tidigare de tog bort inälvorna, desto bättre bevarades kroppen.

Balsamerarna lät oftast hjärtat sitta kvar. Det betraktades som hemvist för intelligensen, känslorna och samvetet. Det skulle vägas vid ingången till döds­riket så att dödsrikets härskare, Osiris, kunde se om den döde hade levt ett dygdigt liv.

Genom ett snitt i vänster sida av kroppen avlägsnade balsamerarna den dödes inre organ.

© Kingfisher Publications

Dag 5–45: Kroppen torkas

Tredje steget var att torka liket med hjälp av natron. När balsamerarna hade tagit ut organen tvättade de den döde med en blandning av vatten, dadelvin och väldoftande örter. 

Därefter fyllde de ut tomrummet i magen och bröstkorgen med små linnepåsar. Påsarna innehöll natron som är en naturlig saltblandning bestående av natriumkarbonat, bikarbonat, natriumsulfat och klorid.

Blandningen fanns i stora mängder i en saltvattensjö nordväst om Kairo. Egypterna betraktade det svagt rosa natronet som en gudomlig gåva på grund av dess starkt uttorkande effekt. 

Natronet drog ut vätskan ur kroppsvävnaderna så att bakterier och enzymer i resten av kroppen slogs ut och förruttnelseprocessen avstannade.

När hålrummet i buken och bröstkorgen fyllts med påsar, täckte balsamerarna hela kroppen med ett tjockt lager natron – ibland gick det åt mer än 250 kilo. Sedan fick liket ligga under natrontäcket och torka i fyrtio dagar.

Dag 45–55: Människa igen

Efter torkningen kapslades liket in i ett skyddande lager av harts.

Efter 40 dagars uttorkning med natron var den dödes hud mörk och intorkad, lemmarna var stela som pinnar och kroppen hade bara kvar en fjärdedel av sin ursprungliga vikt. Nu skulle de egyptiska balsamerarna få liket att se ut som en människa igen.

Först tvättade man den döde med alko­hol för att döda de sista bakterierna. Sedan togs påsarna med natron bort ur bukhålan och bröstkorgen, och hålrummet fylldes i stället med linne, sågspån och ibland med vanlig lera från Nilen. 

På så vis behöll kroppen en någorlunda naturlig form. Såret i sidan täcktes med ett tygstycke, ett lager vax eller en tunn guldplatta, om den avlidne var av kunglig börd.

Därefter smorde balsamerarna in liket i väldoftande salvor och oljor tillverkade av kassiakanel och myrra. Forskarna har länge trott att även detta gjordes för att liket skulle bevaras bättre, men det har visat sig att det snarare var en del av begravningsritualen. Oljan hade dock den goda bieffekten att den bevarade elasticiteten i den dödes hud.

Sedan täcktes den döde helt med en varm hartsblandning som oftast hade ingredienser som myrra, kamferolja och kåda från enbusken. 

Med tiden hade dock balsamerarna förbrukat allt harts och började i stället använda naturlig asfalt från Döda havet. När blandningen av antingen harts eller asfalt stelnat, sveptes liket in i en kappa som skyddade mot fukt och mögel.

Under senare tid började de egyptiska balsamerarna lägga tillbaka de inre organen, som tidigare placerats i kanopkärlen, i den dödes kropp. Det hindrade dock inte att mycket konservativa egypter även i fortsättningen ställde in de tomma kanopkärlen i graven hos den döde.

Balsamerarna var tvungna att ta ut den dödes ögon, eftersom de inte kunde balsameras. I stället satte de ofta ögon av sten under ögonlocken.

© Bridgeman

Dag 55–70: Mumien tar form

Efter omkring 65 dagar var det dags att linda in den avlidne i linne. Den avlidne placerades på ett speciellt bord där läkarna kunde gå obehindrat runtom hela kroppen. Stora mängder linneremsor förbereddes och storterades efter storlek. 

Bara de rikaste­ använde lindor av nytt tyg. För det mesta använde man uttjänat linne och avlagda kläder som revs i lagom stora bitar. Det gick åt en hel del. Remsorna runt en enda mumie kunde nå en sammanlagd längd på 4 800 meter.

Först lade balsamerarna mumien på ett par långa tygstycken som löpte längs hela kroppen. Sedan fortsatte de med huvudet – den näst viktigaste kroppsdelen efter hjärtat. Ansiktet var det som själen skulle känna igen sin kropp på. Därefter lindade de in armarna, sedan benen och till sist själva bålen.

Balsamerarna använde de grövsta remsorna till de innersta lagren. Ju längre ut, desto tunnare blev lagren. För varje nytt lager remsor smorde balsamerarna på ett nytt skikt hartsblandning för att hålla ihop remsorna.

Mellan lagren placerades dessutom amuletter som skulle beskydda den döde under resan till dödsriket. Mumien lindades in i totalt 20 lager. 

Det sista lagret var ren prydnad för att förevisa mumien i bästa skick. Slutligen lades­ en mumiemask över ansiktet. Den kunde­ vara gjord av målad gips eller metall.

Den döde lindades in i upp till fem kilometer linneremsor. Efter varje lager penslades mumien med en hartsblandning.

© Kingfisher Publications

Dag 70: Resan till dödsriket

Mumien lades i en kista och överlämnades till familjen.

Samtidigt som den avlidne balsame­rades, tillverkade hantverkare en kista till begravningen. Kungliga och folk ur de högre samhällsskikten fick ofta flera kistor som skulle ligga inuti varandra. Ursprungligen var kistorna gjorda av tyg eller papyrus täckt med gips.

Senare gjorde man även kistor av trä. Kistan fördes i procession till ­graven, där en präst utförde den så kallade ”mun-öppnings-ritualen”, då han berörde den dödes ögon, mun, öron och näsa. 

Detta ”återuppväckte” den döde ­inför det nya livet. Kistan för­des in i graven och ­placerades i en stensarkofag. Med sig i graven fick den avlidne alla de saker som använts under balsameringsprocessen.

Egyptierna trodde att allt som hade vidrört liket inne­höll delar av personen. ­Slutligen stängdes och förseglades ingången till graven.

Mumier blev läkemedel

Från 1100-talet och ända in på 1600-talet blev många egyptiska mumier pulvriserade och såldes till Europa som medicin mot allt från migrän till magsår. Krossad mumie användes också till att framställa färgen ”egyptisk brun”. 

När Napoleon i slutet av 1700-talet erövrade Egypten, avslutade han fälttåget med att ta med sig två mumiehuvuden hem i resväskan, ett till sig själv och ett till hustrun José-phine.

I 1800-talets England blev egyptiska djurmumier en vanlig beståndsdel i gödning. Ett enda ton av gödningen innehöll 18000 pulvriserade kattmumier.

Många egyptiska mumier slutade sina dagar på apotek runt om i Europa, men din läsning behöver inte sluta här.

Vi kan just nu fresta med en artikel om Afrikas soltorkade lik eller vår digitala prenumeration på mer än 16 olika tidskrifter.

Psst ... Första månaden är gratis!

Läs mer

Emily Teeter: Before the Pyramids, Oriental Institute Museum Publications 33, 2011 Gaëlle Bréand: The Corpus of Pre-Firing Potmarks from Adaïma, British Museum Studies in Ancient Egypt and Sudan 13, 2009

Kanske är du intresserad av...