Ölet flödade i det forna Egypten

Öl var hårdvaluta

Om Nilen var källan till Egyptens rikedom, så var ölet den livgivande substans som höll igång den tidens mest beundrade civilisation.

Den ofta tjockflytande drycken avnjöts dagligen och i litervis av män såväl som kvinnor och barn.

Både rik och fattig fö­ redrog att släcka törsten med öl, för vatten var livsfarligt att dricka – Nilen var full av skräp, för floden fungerade som invånarnas soptunna och kloak.

Ölbryggningens jäsningsprocess dödade emellertid bakterierna – och även om egyptierna aldrig hade hört talas om de skadliga mikroorganismerna sade generationer av erfarenhet dem att om familjen drack öl blev de inte sjuka så ofta.

Egyptierna gick så långt som att kalla öl för en kraftfull medicin, som stärkte kroppen. Som en läkare uttryckte det för mer än 5000 år sedan: ”Öl håller själen (ka, red.) i en bra balans med levern och blodet. Öl gör kroppen frisk och pigg – blodet likaså”.

Inemot 100 egyptiska läkemedel innehöll öl, och bevarade källor från omkring år 1500 före Kristus visar att cirka var sjunde patient fick medicin med öl i.

Egyptierna var ett av världens första folkslag som bryggde öl. Arkeologiska fynd tyder på att människorna vid Nilens stränder redan för 7000 år sedan ägnade sig åt ölbryggning, och att drycken kom att spela en avgörande roll, när faraos rike växte sig stort och mäktigt.

Till exempel hade knappast pyramiderna byggts utan öl. De hårt arbetande hantverkare som uppförde faraos gigantiska gravmonument betalades nämligen i natura – bland annat med rikliga mängder med öl.

Tre gånger om dagen serverades hantverkarna en i förväg avtalad ranson skummande öl. Många andra arbetare i Egypten avlönades på samma sätt, och minimilönen var två ransoner öl om dagen.

Mynt och sedlar existerade inte, så på marknadsplatserna i Thebe, Memfis och andra egyptiska städer betalade invånarna för mat, tyg och redskap med hembrygd öl.

Nu var öl emellertid inte enbart ett betalningsmedel och en simpel törstsläckare; brygden användes även för att framhäva särskilda märkesdagar och begivenheter – och för att dricka sig full.

Inför bröllop framställde egyptierna så­ lunda en särskild ”brud-ale”, som intogs i rikliga mängder under festligheterna. När bruden senare skulle föda familjens första barn drack hon så kallad jämmeröl för att lugna nerverna och lindra de svåra förlossningssmärtorna.

Även under den sista resan till evigheten medförde den avlidne stora mängder öl, för i dödsriket skulle han eller hon så­ klart inte behöva törsta.

Egyptierna betraktade öl som den allra viktigaste ingrediensen i ett meningsfullt och lyckligt liv. Eller som ett gammalt talesätt konstaterade: ”Sluta aldrig att dricka öl. Ät gott, ha sex, och fira de goda tiderna”.

Ockra gav en blodröd färg

Hos husmodern i Thebe har den grötiga massan nu stått och jäst i två dagar, och kvinnan i den enkla bostaden i stadens hjärta gör sig klar att krydda ölet.

Hon placerar en flätad korg av vass ovanpå en ny lerkruka och häller för siktigt grötmassan genom korgen för att filtrera bort grova rester av spannmål och brödets hårda skorpa.

Den filtrerade vätskan rinner ned i en uppvärmd lerkruka, och sedan stoppar hon ned dadlar och ockra i vätskan för att ge ölet mer smak och inte minst den eftertraktade blodrö­ da färgen. De följande fem dagarna ska gröten suga till sig smak och färg.

Ölet gav jämställdhet

Att brygga öl var de egyptiska kvinnornas viktigaste uppgift, och ölbryggningen bidrog till att göra dem mer jämställda, eftersom de kunde sälja ölet och få råd att köpa varor precis som männen.

Kvinnorna nöjde sig inte med att brygga ett slags öl. Papyrusrullar och inskriptioner på väggar vittnar om att urvalet av öl var rikt och varierat.

Även om drycken bryggdes framför allt på bröd bakat på vete- och kornmjöl, fanns det öl i en uppsjö av smakvarianter. En del sorter kryddades med dadlar, andra med druvsaft, örter, russin eller selleri.

De egyptiska husmödrarna gjorde ljust öl, mörkt öl, ”öl till evigheten”, ”öl som aldrig blir surt”, och det populära Bouza, som kryddades med mynta, citronblad eller peppar.

Bouza var tjockflytande som soppa, medan andra typer var lättflytande som en modern pilsner. Ett specialöl gick under namnet ”Näktergalens moder”, eftersom den enligt inskriptioner fick ”fyllon att sjunga”.

Metoden för att brygga öl förblev nästan oförändrad i 7 000 år, men begäret efter dryckerna blev med tiden så stort att husmödrarna inte kunde möta efterfrågan.

I takt med ölets växande popularitet flyttade en stor del av produktionen ut från de privata hemmens kök och över till regelrätta bryggerier, som uppfördes överallt i Egypten.

På bryggerierna arbetade både män och kvinnor, och stora kvantiteter öl exporterades till bland annat Mellanöstern. Ett av de största bryggerier som arkeologerna har hittat ligger i staden Hierakonpolis, som var södra Egyptens huvudstad omkring år 3000 före Kristus.

Där har arkeologer funnit ett antal stora lerkrukor, som kunde rymma 65 liter vardera. Forskarna bedömer att en bart detta bryggeri producerade 2 500 liter öl om dagen.

I staden Abydos har man hittat två motsvarande bryggerier – med en kapacitet av 2 500 respektive 1700 liter per dag. Efterfrågan var stor i det gamla Egypten, där alla ville ha öl.

Även om farao och andra från överklassen gärna drack vin föredrog många egyptiska kungar öl. Kanske hängde deras val samman med ett gammalt egyptiskt talesätt, som löd ”en lycklig man har munnen full av öl”.

Ibland tog dock suget efter öl överhand, så att berusade människor fyllde gatorna. Den grekiske filosofen Aristoteles påpekade på 300-talet före Kristus:

”De (egyptierna, red.) som dricker öl, faller på rygg och ligger med ansiktet vänt mot himlen”. Lyckligtvis hade egyptierna minst en kur mot baksmälla.

Forskare vid Oxfords universitet översatte år 2015 en 4000 år gammal papyrusrulle, som försäkrade att en krans av lagerblad runt huvudet skulle bota även den värsta huvudvärk.

Gudinnan Hathor firades med fylla

Hemma hos kvinnan i Thebe har ölet jäst färdigt i den stora krukan. Hon luktar på det och är nöjd med hur det doftar.

Därför ställer hon fram två koppar på bordet och förbereder sig för att servera färskbryggt öl till sina barn.

Först måste dock ölgröten filtreras en sista gång – genom ett stycke linnetyg. Det är en långsam process, och det tar krukans innehåll en hel natt att sippra genom tyget. En kopp till vart och ett av barnen hinner hon dock ordna.

Familjens yngsta medlemmar suger glatt i sig ölet genom sugrör tillverkade av skalade, ihåliga grenar, innan de springer ut för att fortsätta leka.

På golvet i köket står en behållare med korn, som väntar på att malas och förvandlas till nya flatbröd. Vanligtvis skulle kvinnan nu ha bett sin köksslav att mala kornet till mjöl, så att hon kan sätta igång och brygga en ny omgång öl.

I dag är emellertid ingen vanlig dag. I dag ska det festas med besked. Kvinnan sträcker sig efter en förseglad kruka med färdigbryggt, rött öl och ger sig ut i staden.

Gatorna i Thebe sjuder av liv, för det är den tjugonde dagen i årets första månad, Thot, och som seden föreskriver släpper de upprymda invånarna loss under den religiösa festival som kallas ”Hathors berusning”.

En del familjer stannar hemma och dricker sig redlösa. Andra beger sig till templet Mut, som har byggts åt Hathor – gudinnan för glädje, mödraskap, musik och kärlek.

Med ölkrukan i ett fast grepp under armen ansluter kvinnan sig till den strida ström av människor som slingrar sig fram genom gatorna på väg mot stadens stora tempel.

Öl lurade dödsgudinnan

Gudinnan Hathor är central för förståelsen av egyptiernas relation till öl. Hon var dotter till solguden Re, som enligt legenden blev så missnöjd med det egyptiska folket att han bad henne förvandla sig till en lejoninna vid namn Sakhmet.

Lejoninnan skulle döda alla människor som hon stötte på i stä­ derna längs Nilens stränder. Lejonhonan spred död och förödelse bland egyptierna, tills Re till slut bad henne sluta.

Sakhmets blodtörst hade emellertid blivit för stor, och hon vägrade att lyda. Då fick Re en idé. Tillsammans med Egyptens andra gudar förvandlade han Nilen till en flod av blodrött öl.

Glupskt slickade Sakhmet i sig det falska blodet och blev så berusad att hon glömde allt om att döda. Strax därefter förvandlade den rasande lejonhonan sig till den kärleksfulla Hathor, och mänskligheten var räddad.

Festivalen ”Hathors berusning” var alltså inte enbart en ursäkt för att dricka sig berusad. Ölet, som färgades rött genom att ockra tillsattes under bryggningen, intogs i stora mängder för att garantera att den blodtörstiga Sakhmet aldrig skulle komma tillbaka igen.

Genom att dansa, äta och dricka trodde egyptierna att de skulle kunna rädda mänskligheten från att utplånas. Under festivalen gällde därför en enda regel: Alla skulle dricka tills de stupade.

En väggmålning från en egyptisk grav visar hur en kvinna kräks under en fest, då hon har druckit rejält. ”Hathors berusning” var en av årets absoluta höjdpunkter och samlade tusentals festklädda och sällskapligt beskänkta människor.

Författaren Herodotos skrev år 440 före Kristus att inemot 700 000 egyptier deltog i festen kring templet Mut. Han underströk samtidigt att festligheterna för gudinnan Hathor pågick överallt i landet.

Den religiösa ölfestivalen inleddes med hög musik och kvinnor med blommor i håret, som serverade obegränsat med öl.

Det egyptiska ölet var starkt och kunde nå en alkoholprocent av 6,0, så i takt med att promillen steg släppte alla hämningar, och många festivaldeltagare hade sex med varandra helt öppet, antyder religiösa hymner från det gamla Egypten.

Med alkohol och sex hyllade festdeltagarna gudinnan Hathor.

Avgifter gjorde Kleopatra impopulär

Det infernaliska ljudet av trummor väcker den sovande husmodern från Thebe. Hennes huvud dunkar, och munnen smakar fortfarande öl.

Det har blivit morgon, och minnet av nattens festligheter är allt annat än tydligt. Hon ställer sig upp på ostadiga ben och vacklar hem för att baka bröd, som hon kan smula ned i en ny kruka med vatten.

Öl och berusning präglade Egypten i flera årtusenden, men när den sista regenten, Kleopatra VII, kom till makten år 51 före Kristus, innebar det början till slutet för festligheterna.

Kleopatra införde skatter på öl, så att de fattigaste egyptierna inte längre hade råd att berusa sig.

Många historiker anser att det beslutet mer än hennes främmande härkomst och de katastrofala nederlagen i kriget mot romarriket bidrog till att göra henne impopulär.