Klimatförändringar gjorde Egypten till en supermakt

Området Tell el-Samara, som grävdes ut av en grupp egyptiska och franska arkeologer 2018, är bland de äldsta i sitt slag. Genom att analysera djurben och växtdelar från bosättningen kunde arkeologerna ganska exakt datera tidpunkten för bebyggelsen till 5000 f.Kr.

Den har alltså uppstått mer än 1 500 år innan Egypten omkring 3100 f.Kr. enades under en enda farao – och 2 500 år innan de stora pyramiderna byggdes vid Giza. Fyndet bekräftar arkeologernas aningar om att den egyptiska civilisationen började spira långt innan faraonernas regeringstid och att civilisationens ursprung finns att hitta längs Nilens stränder.

Jorden gömmer urgammal blodsten

Fyndet vid Tell el-Samara är det senaste i en rad upptäckter som under senare år hjälpt arkeologer att förstå Egyptens tidiga historia. Ur jorden har man bland annat grävt fram redskap och pilspetsar av sten, ben och hematit – även kallat blodsten – tillverkade för 42 000 år sedan.

Arkeologer har också hittat rester av enkla, flyttbara hyddor som vittnar om att befolkningen i det nuvarande Egypten under årtusenden levde som nomader, jägare och samlare i det bördiga Nilområdet. För 42 000 år sedan var det egyptiska klimatet inte lika torrt som i dag. Stora områden täcktes av låga träd, och de första människorna levde som jägare i den savanntäckta öknen.

Men omkring 6000 f.Kr. började stora förändringar ske. Nomaderna började bli bofasta, och även om rester av måltider i form av djurben pekar på att kosten fortfarande främst bestod av vilt och fisk, så började bosättarna utveckla metoder för att odla spannmål.

Omkring 5500 f.Kr. hade små stammar som bosatt sig i Nildalen utvecklats till flera samhällen som levde av att bruka jorden. Detta vet vi eftersom man har hittat rester av spannmål och fint uthuggna flintskäror med skaft gjorda av grenar från tamariskbuskar. Inom en relativt kort tid, sett med arkeologiska glasögon, uppstod hundratals små samhällen med bofasta invånare längs Nilen.

Klimatförändringar gav liv

Vi vet att egyptierna utvecklade sina jordbruksmetoder under årtusendena innan de första bosättningarna. Men med stor sannolikhet hade jordbruk inte alls varit möjligt i Nildeltat om inte stora klimatförändringar inträffat i området i slutet av den senaste istiden.

Det frodiga floddeltat, som var förutsättningen för jordbruk och byar, hade inte uppstått utan dessa klimatförändringar. Enligt klimatforskare är förändringarna den avgörande förklaringen till varför en av jordens tidigaste civilisationer uppstod just här i nordöstra Afrika.

När den senaste istiden nådde sin höjdpunkt för 18 000 år sedan låg Medelhavets nivå i förhållande till marken runt omkring cirka 125 meter lägre än i dag. Den låga havsnivån innebar att Nilens vattenmassor rann brant ned mot havet. Det framforsande vattnet lämnade därför bara efter sig silt – finkorniga partiklar från bergarter och mineraler som floden för med sig – vid flodens mynning, som vid denna tid låg 50 kilometer längre norrut jämfört med dagens kustlinje.

Avlagringarna var sparsamma och den befintliga jorden var näringsfattig och svår att odla. Först när vattnet på grund av smältande ismassor nådde en nivå som låg bara 16 meter under den nuvarande började silt och lera att avlagras i hela deltat med förgreningar, och fruktbar jord blev tillgänglig längs hela Nilen.

Den amerikanska geoarkeologen och paleobiologen Daniel Stanley från Smithsonian Institution har undersökt geologiska borrprover. Proverna visar ett tvärsnitt av underliggande jordlager och avslöjar att avlagringen av silt nära Nilens mynning inleddes mellan 6500 och 5500 f.Kr., precis vid den tid då jägarna/samlarna började bosätta sig i området. Stanleys slutsats är att invånarna kunde överge sin nomadtillvaro, bosätta sig och börja odla jorden tack vare den bördiga jorden.

Video: Se Nilens bördighet på nära håll

Teorin är rimlig eftersom vi vet att den långsamt stigande havsnivån efter istiden också gav upphov till floddeltan i Mesopotamien och längs Yangtzefloden – platser där betydelsefulla civilisationer växte fram vid samma tid. Även flera andra förändringar inträffade under den här tiden.

När klimatet blev varmare för 5 000–6 000 år sedan lämnade människorna öknen, som nu blev alltför varm och ofruktbar. I stället drogs de till områden med bättre tillgång till vatten, som exempelvis Nildalen och Mesopotamien. Invandringen bidrog till att sätta fart på utvecklingen som ledde fram till uppkomsten av det egyptiska riket.

Svaret söks på Etiopiens högland

Det finns ytterligare ett väderfenomen som har haft stor betydelse i sammanhanget. I juni varje år uppkommer den kraftiga monsunvinden där hav och land möts i det tropiska klimatet kring ekvatorn. Här blåser mon-sunen från havet mot det etiopiska höglandet öster om Nilen och vidare in över fastlandet.

Skillnaden i temperatur och lufttryck mellan luften från havet och luften över land orsakar extrema skyfall. I områden med monsun kan det falla mellan 6 000 och 12 000 millimeter regn per år.

Längs Etiopiens kust pressar sig vinden – som dryper av fukt från Indiska oceanen – in mot bergen, som på sina ställen är hela 4 550 meter höga. Vid mötet med bergens och kullarnas kallare luft skickar monsunen ned kaskader av regn över de omgivande slätterna och Tanasjön, en enorm sjö i landets nordvästra del. Från sjön flyter vattnet ut i Blå Nilen och vidare norrut till Egypten. Här träffar floden på ett annat vattendrag kallat Vita Nilen.

Under antiken fortsatte de båda floderna – innan den stora dammen vid Assuan norr om -Nassersjön tämjde den väldiga naturkraften – som en enda allt större flod. Till slut svämmade vattenmassorna över och dränkte omgivningarna innan de forsade ut i Medelhavet 6 800 kilometer från flodens källa.

De enorma vattenmassorna lade stora områden under vatten i månader. När vattnet sedan drog sig tillbaka lämnade det efter sig ett jordlager rikt på mineraler och näringsämnen, där egyptierna kunde odla säd och grönsaker.

Egyptierna lärde sig snabbt att utnyttja det naturligt cykliska översvämningsmönstret intill perfektion. Eftersom Nilen svämmade över med stor regelbundenhet vid samma tid varje år, kunde egyptierna utveckla sitt jordbruk kring detta. Vattennivån i floden skulle stiga i augusti och september och dra sig tillbaka i oktober, då grödorna kunde sås. Plantorna växte i den näringsrika jorden och mognade fram till mars, då skörden kunde påbörjas under goda år. Andra år kunde man få vänta till april eller maj.

För att utnyttja Nilen ännu mer utvecklade egyptierna system för konstbevattning. Med hjälp av enkel teknik och kanaler leddes stora mängder vatten bort från översvämmade områden mot torrare mark. På det sättet kunde bönderna odla större områden och man kunde få dricksvatten längre bort från Nilen.

Konstbevattningen fick bosättningarna och riket att växa ännu mer. Den tidigaste skildringen av konstbevattning finns på en relief på en stenklubba från 3100 f. Kr. Här håller den dåvarande egyptiske faraon, kung Skorpion, i en hacka och gräver ett dike i ett bevattningssystem.

Nilen gav trygghet

Monsunens regelbundenhet innebar att invånarna i Nildalen – till skillnad från i grannländerna som var beroende av mer oberäkneliga floder som Eufrat och Tigris – sällan upplevde hungersnöd eller andra problem orsakade av torka eller kraftiga översvämningar. Men om regnet uteblev ett år ändrades förutsättningarna.

Forskare har räknat ut att en minskning av vattennivån på bara två meter innebar att en tredjedel av Nildalen blev utan bevattning. För att ta reda på hur egyptierna hanterade år med begränsad nederbörd har forskarna undersökt den tidiga bebyggelsen. I flera av byarna – till exempel i Tell el-Samara och vid Fayoumsjön i norra Egypten – har arkeologerna grävt fram magasin eller silor i jorden.

De flesta magasinen vid Fayoum är omkring en meter i diameter och mellan 30 centimeter och en meter djupa – tillräckligt stora för att rymma en avsevärd mängd mat och tillräckligt djupa för att ge ett effektivt skydd mot sol och värme. Forskarna har också hittat bastanta korgar flätade av halm, som har kunnat användas för lagring av spannmål och andra grödor.

Inskriptioner och de mäktiga byggnadsverken från faraonernas tid, inte minst pyramiderna, vittnar om att det egyptiska riket snabbt blev mycket välutvecklat såväl politiskt som tekniskt.

Tiden innan den första faraon, som kallas fördynastisk tid, har forskarna på allvar fått kännedom om först under senare års utgrävningar och med hjälp av ny avancerad teknik, som används för att till exempel datera och analysera organiskt material. Forskarna kan nu kartlägga bosättningarnas utveckling ända från jordbrukssamhällets uppkomst runt 5000 f.Kr och fram till den första faraon.

Utgrävningar vid Fayoum och Merimde väster om Nildeltat visar att de första husen var enkla och byggda med flätverk. Senare började egyptierna blanda lera från Nilen med flätverket, och därmed fick de fram ett tåligt, murbruksliknande material som de använde som kraftigt fundament för den nedersta delen av husets väggar.

Klungorna av hus växte gradvis till hela städer, och det är just de första städerna som forskarna nu undersöker.

300 000 krukor på lager

Bland de städer som intresserar forskarna finns Nekhen – på grekiska Hierakonpolis – i södra Egypten. Staden var huvudstad i det första enade egyptiska riket, som etablerades 3100 f.Kr. och blev mer känt för västvärlden när fransmannen -Dominique Vivant Denon kom till området med Napoleons styrkor 1798.

Han tecknade av ruin-erna och skrev ned sina observationer, och dessa berättelser gav upphov till ett stort intresse för antikens Egypten. Denons teckningar trycktes i böcker och användes som motiv på middagstallrikarna i Napoleons matservis. På det hela taget gav Napoleons expedition upphov till ett nästan maniskt intresse för allt som hade med antikens Egypten att göra.

Knappt hundra år senare hade arkeologi blivit riktigt på modet, och skaror av vetenskapsmän reste till Egypten – bland annat till -Nekhen – för att gräva efter fler spår från den egyptiska civilisationen.

Utgrävningarna i Nekhen pågår fortfarande, och med moderna metoder kan forskarna i dag se hur omfattande staden faktiskt var redan för över 5 000 år sedan. Under den senaste serien av utgrävningar fann amerikanska arkeologer till exempel resterna av en krukmakarbostad. Huset har bevarats på grund av en olyckshändelse, tror arkeologerna. De tror att en kastvind har skickat lågor från verkstadens brännugn mot huset, som brann ned till grunden.

Turligt nog för arkeologerna härdade elden jorden och murverket som utgjorde husets nedersta del, och elden förvandlade stolpar och mattor till träkol och aska som man nu har kunnat studera på nära håll.

Utgrävningarna har resulterat i fynd av rester av ett stort antal krukor – forskare uppskattar att det har funnits cirka 300 000, varav en del har utgjort krukmakarens visningsexemplar. De flesta är krukor eller kokkärl tillverkade av den lera som krukmakaren kunde hitta nära verkstaden. Vissa av krukorna bär ett märke i form av en halvmåne, tydligt tecknad med ett finger i den våta leran.

De enkla tecknen inristade i lera känner man till från flera fynd. Forskarna menar att tecknen kan ha varit krukmakarens varumärke och att de var en föregångare till skriftspråket, hieroglyfer, som uppstod under fjärde årtusendet f.Kr. Arkeologerna har kunnat datera huset till cirka 3600 f.Kr. med kol 14-metoden, och troligtvis har en professionell och lukrativ kruktillverkning ägt rum i staden långt tidigare än vi hittills trott.

Stort bryggeri gjorde öl

I staden fanns också vad arkeologerna kallar världens första industriella bryggeri. Öl spelade en viktig roll i det egyptiska riket, där drycken användes dagligen för att släcka törsten. Ölet utgjorde dessutom en del av lönen för bland annat arbetarna vid de stora pyramidbyggena, och öl ingick även i viktiga religiösa ritualer. I bryggeriet, som liksom krukmakarens verksamhet har daterats till omkring år 3600 f.Kr., fanns flera stora bryggkärl.

Kärlen innehöll fortfarande en klar, brunaktig substans, som arkeologerna undersökt. Kemiska analyser visar att den brunaktiga massan är rester av öl gjort av mältat och krossat emmervete med lite korn, sötat med frukten från jujube, en taggig, åretruntgrön buske med gröngula blommor och ätbara frukter.

Det forntida bryggeriet vittnar om en avancerad civilisation, och det har överraskat forskarna även på andra sätt. Ölresterna har nämligen förändrat synen på egyptiernas bryggmetoder. Dittills hade man trott att de fick ölet att jäsa genom att tillsätta lättgräddat bröd i en massa av grovmalet korn uppblött i vatten.

Denna teori byggde på bildskildringar från forntidens Egypten och berättelser från nutida egyptier om hur de brygger den lokala, alkoholhaltiga dryck som kalls ”bouza”. Fynden i Nekhen visar dock att brödet inte alls var nödvändigt för att brygga öl. I stället bryggde egyptierna genom att använda en process som påminner om våra dagars bryggmetoder. I stora kar mältades kornet och kokades. Värmen frigjorde sockerarter som satte igång jäsningsprocessen. Efter jäsningen silades vätskan.

Arkeologer uppskattar att det räckte med en total bryggprocess på två dagar för att bryggmästaren skulle kunna sälja den färdiga rödbruna, grumliga vätskan som troligtvis inte alls smakade som det öl vi är vana vid i dag. Det vet vi eftersom egyptierna inte kände till humle. Arkeologerna tror att vätskan i stället snarare smakade som vin, och att alkoholhalten var mycket låg.

Under årtusenden har öl varit ett viktigt alternativ till vatten, som ofta var förorenat och kunde orsaka sjukdomar. Detta gällde även egyptierna, som med största sannolikhet bedrev en omfattande brygg-industri redan innan Egypten blev till Egypten. Fyndet i Övre Egyptens huvudstad Nekhen visar att bryggerierna kunde producera stora mängder öl.

Varje anläggning rymde mellan sex och 16 kar med en volym på runt 75 liter, så även de minsta anläggningarna kunde göra omkring 450 liter öl varannan dag. Den mängden kunde hålla uppemot 200 människor friska och nöjda.

Spannmål förenade riket

Samtidigt som bryggarna i Nekhen bryggde litervis med öl, hade städer och byar längs Nildalen vuxit ihop till en sammanhängande kedja av bebyggelse.

Snart skulle Egypten bli ett enda rike. Exakt hur detta gick till har forskarna inte något klart svar på. De flesta anser dock att kontakten mellan de enskilda byarna och deras invånare ökade när det fraktades spannmål från plats till plats. Behovet uppstod bland annat när lokala magasin inte räckte till för att stilla hungern.

Troligen upprättade invånarna kring Nilen tidigt gemensamma, centrala spannmålsmagasin, och vi vet att templen användes som ett slags distributionscentrum. Härifrån skickades överskott av spannmål ut till platser där man led brist på mat. Transporten skedde oftast på Nilen, som – bortsett från upptrampade stigar – var egyptiernas enda transportväg som lämpade sig för större transporter. Trafiken på Nilen, inte minst med spannmål, bidrog troligen till att förena befolkningen, menar egyptologen Fekri Hassan vid University College London.

Oavsett vad utvecklingen beror på, visar fynd att Egypten under 3000-talet f.Kr. blev mer och mer enhetligt. Tidigt i historien hade kulturen skilt sig åt mellan den norra och södra delen av landet. Norrut levde folk i högre grad som i grannländerna. Många bodde till exempel i hus nedgrävda i jorden på samma sätt som folk på den tiden levde i Palestina.

Import från Syrien vittnar dessutom om en livlig handel med Medelhavs-kulturer. I södra Egypten var invånarna mer isolerade från omvärlden och utvecklade den kultur som senare skulle bli känd som typiskt egyptisk.

Under omkring 1 000 år växte de små jordbruksgrupperna till två starka civilisationer i Övre respektive Nedre Egypten. Söderut började egyptierna handla med Nubien, och det norra riket inledde handel med andra riken runt Medelhavet.

Arkeologerna vet ganska lite om de tilldragelser som ledde till enandet av Egypten och utnämningen av den första gemensamma kungen, farao.

Tack vare fynd har man dock lyckats rekonstruera en del av processen. Skillnader i gravgåvor tyder på att det med tiden uppstod en elit bland folken i den södra delen av landet. Föremål som små statyer, målad keramik, dekorativa stenvaser av hög kvalitet, paletter av sten för kosmetiska produkter och smycken i guld, lapis och elfenben stod högt i kurs hos samhällets ledande familjer i naqadakulturen, som arkeologer kallar den kultur som uppstod omkring 3800 f.Kr. i området vid Hierakonpolis.

En förmögen man i staden begravdes till och med tillsammans med vad forskarna tror har varit en privat djurpark. Två elefanter, två krokodiler och en leopard finns bland de djur som följde den avlidne ned i graven.

I staden har arkeologer dessutom grävt ut den hittills äldsta gravkammaren med väggmålningar. Dessa föreställer ett begravningsfölje och olika symboliska scener, bland annat en man som slår ihjäl en fiende – ett motiv som skulle komma att bli ett tema i framställningar av framtidens faraoner.

Mycket pekar också på att den första faraon, Narmer, kom från just Nekhen. Sammanslagningen av de två delarna av Egypten inträffade omkring 3100 f.Kr. enligt Manetho, en egyptisk präst som under det tredje århundradet f.Kr. gjorde en lista över egyptiska härskardynastier. Legenden berättar att sammanslagningen genomfördes av den listige krigaren Narmer, som lade under sig hela landet och utropade sig själv till rikets religiösa och världsliga överhuvud.

Narmer är känd från den så kallade Narmerpaletten, en större variant av de stenpaletter som tidiga egyptier använde för att blanda färgpulver till kosmetika, och som arkeologer menar har använts vid tempeloffer.

Paletten föreställer Narmer, som på ena sidan bär den vita krona som traditionellt förknippas med södra delen av Egypten, och på den andra sidan den röda krona som förknippas med norra delen. Arkeologer och egyptologer har tolkat de två bilderna som att Narmer, som kom från Nekhen i södra delen av Egypten, lade under sig norra Egypten och därefter enade de två rikena till ett.

Enandet gav omedelbar framgång

Narmerpaletten hittades av den brittiske egyptologen James E. Quibell under utgrävningar i Nekhen 1897–1898 och är tillverkad runt den tid då Narmer levde. I staden Abydos upptäckte den tyske egyptologen Günter Dreyer 1993 dessutom ett årsmärke som visar samma motiv som Narmerpaletten.

Årsmärken användes under det egyptiska rikets första år för att identifiera behållare med varor. Förutom en beskrivning av varan innehöll årsmärket också namnet på den sittande faraon samt en tilldragelse som var utmärkande för året. Årsmärket bekräftar vad även Narmerpaletten berättar – nämligen att riket samlades under en gemensam farao omkring 3100 f.Kr.

Även om vissa forskare tror att föreningen mellan de två rikena gick fredligt till, så är historien på Nar-mer-palet-ten en annan. På paletten avbildas flera döda fiender och krigsfångar, som den nye faraons soldater har dödat eller underkuvat.

Men även om det krävdes ett blodigt krig för att förena Egypten, var det mödan värt för kungen från söder. Visserligen var hans område välorganiserat och rikt och bedrev omfattande handel med både Nu-bien i söder, oaserna i den västliga öknen och kulturer i östra Medelhavet och Österlandet. Men en viktig sak fattades: tillgången till Medelhavet.

En expansion in i norra Egypten skulle ge de allt mäktigare härskarna direkt kontroll över den lönsamma handeln med andra regioner vid östra Medelhavet. Särskilt viktigt var det emellertid att man kunde ta kontrollen över Nilen och den livliga trafiken av varor och människor på floden. Kontrollen av exotiska råvaror, lyxvaror söderifrån och fint hantverk gav nämligen tillfälle till beskattning – en nödvändig inkomstkälla för härskarna i den södra delen av landet.

Huvudstaden flyttades norrut

När sammanslagningen hade genomförts flyttade Narmer huvudstaden norrut. Nu blev staden -Thinis huvudstad. Thinis är fortfarande något av ett mysterium, då arkeologerna ännu inte har hittat några spår efter staden. Ändå har den med stor sannolikhet existerat, eftersom den beskrivs av relativt tillförlitliga källor som den klassiska historikern Manetho, som kallar Thinis ”centrum för den thinitiska konfederationen”.

Thinis blev centrum för de egyptiska faraonernas regering, och den förste farao som arkeologerna har hittat fysiska spår efter är Hor-Den. Hans grav hittades nära Abydos, och han var den förste att kalla sig ”Kung av Övre och Nedre Egypten”. Hor-Dens regering blev början på de egyptiska dynastier som skulle härska i årtusenden. Passande nog kunde hans namn tolkas som ”han som kommer med vattnet”. Nilen hade nu blivit fundamentet under det nya storriket.

Ännu senare flyttades huvudstaden till -Memfis, och Egyptens storhetstid började på allvar. Perioden kallas Gamla riket i egyptisk historia och sträcker sig över fem århundraden med start omkring 2700 f.Kr. Under denna period tar det Egypten vi känner igen från historieböckerna form.

Mumifiering utvecklades till perfektion, hieroglyfer vidareutvecklades och egyptiernas gudavärld fick en avgörande roll i samhället. Men det mest utmärkande för Gamla riket är att pyramidernas tidsålder började. Periodens allt mäktigare och rikare faraoner tävlade om att bygga gravmonument som var större och mer majestätiska än föregångarens.

Pyramidbyggena krävde enorm rikedom, arbetskraft och organisationsförmåga och är ett tydligt bevis på att Egypten hade gått från att vara ett enkelt nomadsamhälle befolkat av små stammar längs Nilen till att vara en av världens första och mäktigaste civilisationer. Viktiga faktorer i utvecklingen var kraftiga klimatförändringar, mänsklig list och kunskap om att lagra mat. Med dessa tre faktorer i bagaget inleds en ny epok. Enad under farao blommar en stor och rik civilisation upp, med storslagna byggnadsverk, gravmonument och palats längs Nilen och i öknen.

Det egyptiska riket har uppstått.