Kanske berodde olyckan på en plötslig sväng av en kusk som tappat orienteringen på Alexandrias gator.
Ingen kunde senare återge omständigheterna kring olyckan, men en sak var säker: Katten som han hade kört på var död.
Nu krävde den rasande folkmassan att den skyldige skulle straffas. Att mannen var ett sändebud från det mäktiga Rom struntade egyptierna i.
Uppfyllda av harm samlades människor utanför det hus som romaren gömde sig i.
Ämbetsmän från faraos hov kom rusande för att stoppa oroligheterna, men inget hjälpte.
Den hämndlystna folkmassan trängde in i huset och släpade ut mannen på gatan. Skrikande och sprattlande mötte han samma öde som det han precis vållat katten.
Denna scen, som har beskrivits av den grekiske historikern Diodorus Siculus, utspelade sig i den egyptiska huvudstaden år 59 före Kristus.
Olyckan inträffade vid värsta tänkbara tidpunkt för den egyptiske faraon Ptolemaios XII. Egypten var inte längre en självständig stormakt, utan landet var tvunget att rätta sig efter Rom, som på den här tiden var i färd med att erövra positionen som Medelhavets dominerande kraft.
Egyptiernas faraoner regerade på nåder och det var endast genom tjugo år av smicker och mutor som Ptolemaios lyckats bli erkänd som härskare av Roms makthavare.
Faraon hade stolt tagit emot diplomaten, men mordet var en katastrof, som allvarligt försämrade relationen till Rom.
Den ilska som gripit pöbeln vid åsynen av den döda katten var dock inte oväntad. Egyptierna älskade sina katter och djurets helighet var huggen i sten i monument runtom i Egypten.
Landets lagar var mycket tydliga: Den som dödade en katt skulle plikta med sitt eget liv.
Ett så förfärligt brott kunde egyptierna inte förlåta, inte ens när gärningsmannen representerade världens ledande stormakt.
Egypten saknade råttfångare
Den nära relationen mellan egyptierna och deras katter hade på Ptolemaios XII:s tid en tusen år lång historia bakom sig.
Arkeologer har funnit rester av en katt som begravits tillsammans med en man i Mostagedda i centrala Egypten.
Forskarna har konstaterat att begravningen ägde rum omkring år 4000 före Kristus och att katten med stor sannolikhet var mannens sällskapsdjur.
Det goda förhållandet mellan människa och katt var logiskt. Vid den tiden höll egyptierna på att övergå från ett liv som nomader till att bosätta sig längs Nilen för att odla.
Framför allt spannmål var livsviktigt för att livnära befolkningen. Grödorna kom att utgöra grunden till landets välstånd och rykte som Medelhavsregionens kornbod.
De egyptiska bönderna förvarade spannmål i lagerbyggnader och silor, men de stora koncentrationerna av livsmedel var sårbara.
Möss och råttor tog sig in, åt av maten och förorenade den med sin avföring.
Människorna stod maktlösa inför skadedjuren, som tog sig in genom minsta springa. Då upptäckte egyptierna en djurart som var förvånansvärt skicklig på att jaga och döda dessa skadedjur.
De smidiga katterna fångade både möss och råttor och kunde på så vis skydda spannmålslagren.
Bönderna visade sin tacksamhet genom att lägga ut mat som brödbitar och fiskhuvuden, så att katterna alltid hade tillräckligt att äta och därför stannade kvar i området.
Förhållandet mellan människa och katt utvecklades. Från omkring år 2000 före Kristus har arkeologerna funnit en markant ökning av antalet avbildningar av katter.
Det har fått dem att dra slutsatsen att katten vid den tiden fick sin upphöjda, gudomliga status bland egyptierna.
Egyptierna ansåg att kattguden Bastet hjälpte kvinnorna med graviditet och skönhet. Även farao blev glad om han såg en katt i sina drömmar.
Riket hyllade sina husdjur
I naturen är katter vana vid att anpassa sig, så djuren vande sig snart vid att bo i hus. Där uppskattades även deras förmåga att döda farliga kobror och hornhuggormar.
Som tack fick katterna tak över huvudet, så att deras ungar var skyddade mot bland annat rovfåglar och schakaler.
Egyptierna höll förutom katter även hundar och små apor, men den graciösa, lekfulla katten var favoriten.
Egyptens huskatter härstammade från två olika arter av vilda katter: djungelkatten, som lever i sanka områden med tät vegetation, och den afrikanska vildkatten, som strövar i öknen.
Vildkatten skilde sig från djungelkatten på så vis att den var kortare och mindre muskulös och hade längre svans och färgstarkare päls.
Vildkatten var också mindre aggressiv och därför bättre lämpad som huskatt. Egyptierna avlade medvetet fram artens särdrag.
Genom hundratals år av avel förändrades katten, så att den blev lättare och smidigare och mer tolerant mot människor.
Rika familjer tävlade om att ha de finaste katterna, som de själva avlade och gav den bästa maten. De överöste katterna med läckerheter och dekorerade dem med guld och ädelstenar, bland annat i form av örringar.
Miut, egyptiernas ord för honkatt, började också bli ett populärt flicknamn. Från gravmålningar vet egyptologerna att vissa ägare till och med tränade sina katter för att jaga tillsammans med dem.
Under jakten hjälpte katterna sina ägare med att hämta det fällda bytet, till exempel fåglar nedlagda med pil eller kastpinnar.
Egyptierna firade kattguden
Så småningom började människor av alla samhällsskikt förknippa katterna med gudarna. Egyptierna ansåg att allt på jorden hade anknytning till det gudomliga och katten betraktades som den jordiska symbolen för den betydelsefulla solguden Re.
I en papyrustext, som räknar upp solgudens sjuttiofem namn, uppträder Re både som Miuty, en särskild kattgud som håller ett öga på Res fiender, och som Miu Oa, Den stora hankatten.
På en av de tre sarkofager som omslöt den unge farao Tutankhamuns mumie i Konungarnas dal fanns det dessutom en bild av solguden Re försedd med katthuvud.
Ingen gud stod emellertid katten närmare än Bastet, en av Res döttrar.
Bastet, som avbildas som antingen katt eller kvinna med katthuvud, var dessutom fruktsamhetens, musiken och dansens gud.
”Det dricks mer vin än under hela det övriga året.” Den grekiske historikern Herodotos om festivalen till kattguden Bastets ära, cirka 440 före Kristus
Katter betraktades som inkarnationer av Bastet, så att angripa en katt var liktydigt med att angripa en gud.
Gudinnan Bastet var hemmahörande i staden Bubastis i norra Egypten. Där uppstod en särskild kult som tillbad kattguden. Bubastis och kattkulten njöt stora framgångar sedan farao Sheshonk I på niohundra-talet före Kristus gjort staden till sin huvudstad.
Kulten utvecklades till en av Egyptens största. I staden fanns ett vackert tempel uppfört i röd granit, rest till Bastets ära.
Mitt i templets trädbevuxna gård tronade en staty av gudomen. Åsynen av templet och statyn gjorde ett stort intryck på den grekiske historieskrivaren Herodotos: ”Templet är inte så stort som det man ser i andra städer, men inget behagar ögat mer”, skrev greken i sitt verk Historia omkring år 440 före Kristus.
Herodotos bevittnade även den stora, årliga religiösa festen som staden höll till Bastets ära.
Till musik kom invånarna seglande på Nilen. Under själva festen firades kattguden med dans samt offer av mjölk, parfym, guld och ädelstenar.
Bastets roll som gudinna för kvinnor och fruktsamhet hade stor inverkan på begivenheterna. Kvinnorna kände sig friare än vanligt och enligt Herodotos ”dansade de medan de visade vad de hade under särkarna”.
Festen var en av de största i det gamla Egypten. Herodotos berättar att ”det dricks mer vin än under hela det övriga året”.
Historikern uppskattade att så många som sjuhundratusen män och kvinnor deltog, ett imponerande antal med tanke på att Egypten då hade fyra miljoner invånare.
Särskilda egyptiska gravplatser var så fyllda med mumifierade katter att arkeologerna sålde tonvis med kattmumier som gödning.
Sällskapsdjur åt med farao
Katterna stod nära inte bara vanliga egyptier, utan även farao.
Djuren stod under härskarens beskydd och det berättas att vissa faraoner var så förtjusta i sina katter att de lät djuren sitta med och äta vid bordet, gärna från egna tallrikar.
Farao stod som garant för katternas säkerhet och dömde alla som utan giltiga skäl dödade en katt till döden.
Lagen gällde även om katten dog genom en olyckshändelse, vilket innebar att egyptier fick bråttom att sätta sig i säkerhet eller fly så långt bort de kunde om de fick syn på en död katt på vägen.
”När egyptierna är på fälttåg i ett annat land köper de tillbaka katter mot lösen.” Historikern Diodorus Siculus, cirka 35 före Kristus
Skyddet av katter gick så långt att om en persons hus brann var ägaren mer angelägen om att rädda katten än om att släcka elden, berättar Herodotos.
Om katten ändå dog mumifierades den och begravdes tillsammans med möss och andra godsaker som den kunde få glädje av i nästa liv.
Djurets ägare sörjde som om de hade förlorat en familjemedlem. Det hände att de rakade av sig ögonbrynen som ett uttryck för sin djupa sorg.
Smugglare stal de heliga djuren
Kattmanin i Egypten genomsyrade hela samhället och fick även utrikespolitiska konsekvenser.
Katternas status som heliga djur gjorde att egyptierna ville ha dem för sig själva, så all export var strängt förbjuden. Feniciska köpmän kom emellertid på att de kunde gömma katter i lasten på sina fartyg och på så vis smuggla dem över Medelhavet.
Katter hade varit kända i århundraden i östra Medelhavsregionen och Turkiet, men egyptiska katter ansågs vara särskilt vackra och milda.
Snart uppstod en ring av kattsmugglare som levererade till de lukrativa marknaderna, bland annat i Italien och på öarna i Medelhavet.
Farao fick bilda en grupp av betrodda personer som fick i uppgift att nysta upp smugglarringen, stoppa trafiken och hämta katter som redan hunnit exporteras till andra länder.
Hur många katter man lyckades skaffa tillbaka vet historikerna inte.
Regeringsdokument från år 450 före Kristus visar dock att det i minst ett fall blev nödvändigt att kalla in armén för att skaffa tillbaka bortrövade djur.
”När egyptierna är på fälttåg i ett annat land köper de tillbaka katter mot lösen. Det sker även om soldaterna saknar pengar”, berättar historikern Diodorus Siculus.
Kattmanin blev Egyptens öde
Kärleken till katter kom att bli kostsam för Egypten när perserkungen Kambyses II år 525 före Kristus bestämde sig för att utöka sitt imperium och inta landet.
Vägen in i landet gick över Pelusium i Nildeltats östra utkant. Det var en viktig strategisk punkt som egyptierna var beredda att försvara till döden.
Kambyses kände emellertid till egyptiernas svaghet för katter och utnyttjade den skickligt, berättar den makedoniske historikern Polyaenus.
Inför slaget fångade perserna tusental katter och när striderna började kastade de djuren framför sig.
Åsynen av katter som flög till höger och vänster satte skräck i egyptierna, eftersom de var rädda att de heliga djuren skulle skadas.
Vissa nutida historiker tror att perserna till och med hade sytt fast levande katter på sina sköldar för att på så vis avskräcka egyptierna från att angripa dem. Oavsett vilket fungerade persernas kattstrategi över förväntan.
”Egyptierna avbröt genast sina operationer av rädsla för att skada de djur som de värdesätter så högt”, berättar makedoniern Polyaenus om slaget.
När perserna angrep kastade de katter mot egyptierna. Övergreppet på de heliga djuren lamslog egyptierna.
Nederlaget innebar att Egypten invaderades av perserna, som härskade över riket i tvåhundra år. Det sägs att den persiske kungen efter segern triumferade genom att skrattande kasta katter i huvudet på de slagna egyptierna.
Under slaget stupade femtiotusen egyptiska soldater, medan perserna förlorade endast sjutusen. Det sägs att kranier fortfarande låg synliga på slagfältet över hundra år senare.
Efter persernas erövring invaderades den tidigare stormakten av andra riken, men inga överdrifter eller motgångar, inte ens lynchningen av den romerske diplomaten under Ptolemaios XII, dämpade egyptiernas kärlek till katter.
Först niohundra år efter det förödande nederlaget till perserna dog egyptiernas kattkult ut.
Vid det laget lydde Egypten under det kristna Rom, där tillbedjan av djur betraktades som hednisk avgudadyrkan. År 392 efter Kristus förbjöd kejsar Theodosius I genom ett dekret all fortsatt tillbedjan av gudinnan Bastet.
Katterna försvann emellertid aldrig från egyptiernas hem. Många katter lever vilt på storstädernas gator, där de fortfarande bekämpar råttor.
Även under islam är de högt respekterade, eftersom profeten Muhammeds favoritdjur lär ha varit en katt. Efter sextusen år vid Nilen är katten fortfarande egyptiernas bästa vän.