Hatschepsut tog makten i Egypten i en kupp

Egypten var försvagat av krig

När Hatschepsut kom till världen omkring år 1500 före Kristus såg det ut som om hon inte skulle bli mer än kanske en fotnot i historie­böckerna.

Hennes far Thutmosis I hade hoppats att hans första hustru, Ahmose, skulle föda honom en son så att tronföljden var ordnad.

Tiderna var oroliga i Egypten och faraons makt var långt ifrån vad den varit.

Bara 50 år tidigare hade egyptierna lyckats driva ut hyksosfolket, som styrt landet i ett sekel.

Den nya egyptiska kungasläkten – den artonde dynastin – behövde en stark man och sta­bilitet för att riket åter skulle bli en stormakt.

Ingenting tyder på att Thutmosis I såg en möjlig tronföljare i sin dotter.

Detta trots att kvinnor tidigare hade fyllt rollen som farao under korta övergångsperioder.

I stället angav Hatschepsuts namn vilket öde som ämnats för henne. Namnet betyder ”den främsta adelsdamen”, och den viktigaste av alla landets adelsdamer var faraons första hustru.

Hatschepsut skulle med andra ord giftas bort med näste kung.

När Hatschepsut var omkring tretton år gammal dog hennes far och hans kropp hade knappt hunnit skickas till mumifiering förrän hennes halvbror kröntes som Thutmosis II.

I enlighet med traditionen tog han sin syster till första hustru och Hatschepsut tog därmed ett stort steg närmare makten.

Både Hatschepsut och hennes mor Ahmose – som inte var mor till Thutmosis II – viss­te att kvinnors genväg till makten gick via en svag farao.

Thutmosis II var både för ung och sjuk för att regera själv.

Snart stod det klart för alla att Egypten inte regerades av en man, utan av en ovanlig trio.

I ett tempel byggt till Thutmosis II:s ära visar en relief hur hög status Ahmose och Hatschepsut åtnjöt.

På reliefen avbildas de i samma storlek som faraon – stick i stäv med egyptiernas tradition att avbilda faraon större än andra.

Hatschepsut spelade ödmjuk

Efter cirka tretton år dog Thutmosis II och återigen saknade Egypten en vuxen manlig tronarvinge.

Thutmosis II och Hatschepsut hade förvisso hunnit få ett barn tillsammans, men det var en dotter, så en av den bortgångne kungens söner med en haremsdam utsågs till farao under namnet Thutmosis III.

Pojken var bara två år gammal, vilket innebar att en medregent behövde utses.

Under mer än ett årtionde i maktens centrum hade Hatschepsut knutit kontakter med rikets mäktigaste män och med hennes rena faraoniska blod som övertygande argument utsågs hon till förmyndare och medregent.

I början spelade Hatschepsut rollen som den perfekta medregenten, som höll en låg profil trots att hon fattade alla viktiga beslut.

På officiella målningar stod hon ödmjukt bakom faraon och när hon beställde en gravkammare till sig själv valde hon en öde bergsklyfta långt ifrån faraonernas gravkammare i Konungarnas dal.

År efter år befäste hon sin makt, för det var hon som utsåg präster till de stora templen, militärens generaler och alla ledande ämbetsmän.

Dessa män i maktens innersta krets kom därför att stå i tacksamhetsskuld till Hatschepsut.

Statskuppen förlöpte smidigt

Efter sju år som medregent åt Thutmosis III måste Hatschepsut ha känt att tiden var mogen att agera.

Nu ville hon bli farao. Hur statskuppen gick till vet inte arkeologerna, bara att Hatschepsut krönte sig själv, medan barnkungen var för ung för att göra seriöst motstånd.

Hon var emellertid för klok för att ­undanröja sin rival – det hade kunnat utlösa ett folkligt uppror bland de traditionsbundna egyptierna.

I stället såg hon till att Egypten fick två kungar, men att Hatschepsut ensam fattade besluten.

Senare forskning tyder på att Egyptens starka kvinna inte betraktade Thutmosis III som en hotfull rival, utan snarare såg honom som en chans att ge sin blodlinje faraotiteln.

Hatschepsut hoppades sannolikt att hennes dotter Neferure skulle få barn med Thutmosis III, så att hennes barnbarn kunde bli farao.

Med taktiskt snille såg Hatschepsut till att hennes kupp accepterades av befolkningen.

Gradvis gick det upp för dem att de nu hade två faraoner.

Hon bibehöll exempelvis den tideräkning som folket var vana vid. Egyptierna använde inte årtal på samma sätt som moderna samhällen gör, i stället fick året den sittande faraons namn. Hatschepsut lät året även fortsättningsvis heta ”det sjunde året under Thutmosis III”.

Under religiösa ceremonier framträdde hon bredvid sin unge medregent och på reliefer lät hon sig porträtteras som hans jämlike i storlek, men iförd klänning och faraokrona.

På ytan såg det ut som om ingenting hade förändrats, men i själva verket var Hatschepsut alltmer dominant.

Thutmosis III hade inga utsikter att överta makten när han blev myndig.

Reliefer avslöjar att Hatschepsut år efter år
avbildades med alltmer maskulina drag.

Hennes axlar blev bredare, bröstkorgen plattare och till sist fick hon ett skägg på hakan – ännu en välkänd symbol för kungamakten.

Texten under relieferna omtalar dock farao Hatschepsut som ”hon” – bluffen var alltså avsedd för gemene man, som i regel inte kunde läsa.

Hatschepsut befäste makten med sten

Egyptens nya farao behövde visa sin styrka och ingenting imponerade på undersåtarna mer än praktfulla byggnader.

Överallt i riket restes därför nya tempel och monument.

Hatschepsut gav arkitekter order om att bygga det största dödstempel egyptierna hade sett sedan pyramidbyggarnas tid.

Dessutom befallde hon att en helt ny grav skulle huggas ut åt henne själv i Konungarnas dal.

Hatschepsut nöjde sig emellertid inte med det. Genom sändebud återupprättade hon en rad handelsrutter som hade avbrutits under hyksosregimen. Inte enbart det sägenomspunna Punt knöts till hennes rike, snart kunde välbeställda egyptier även njuta av vin och oliver från Grekland och smycka sig med blå lapis lazuli från Afghanistan.

Med tiden accepterades Hatschepsut som farao av folket.

Gudarna såg uppenbarligen välvilligt på den nya faraon, ansåg egyptierna, för under hennes regeringstid plågades landet varken av hungersnöd eller förödande översvämningar.

Under tiden sysselsattes Thutmosis III med aktiviteter värdiga en blivande farao.

Han lärdes upp i krigskonst och deltog i plundringståg till Mitanni (i dagens Syrien) och Nubien (norra Sudan).

När Thutmosis blev en stor tonåring arrangerade Hatschepsut till och med en festival till båda deras ära.

Vanligtvis arrangerades den så kallade Sedfestivalen när en farao hade regerat i trettio år. Hatschepsut och barnkungen hade delat makten i femton år och nu skulle de två gånger femton åren firas.

Festivalen skulle visa att de båda var starka härskare.

Den
43-åriga Hatschepsut och 17-årige Thutmosis deltog i rituella lopp, där de bar vaser,
fåglar och andra symboliska föremål, medan undersåtarna hyllade dem.

Hatschepsut hyllades under lång tid

Hatschepsut regerade i 22 år och dog vid 50 års ålder – troligtvis av en livsstilssjukdom, orsakad av årtionden av liv i lyx.

Hennes mumie visar tecken på att den kvinnliga faraon var synnerligen överviktig under sina sista regeringsår.

Ny forskning visar att Thutmosis III de första åren efter Hatschepsuts död hyllade sin föregångare.

Till skillnad från vad arkeologerna tidigare trodde tog den unge faraon inte omedelbart itu med att utplåna minnena av sin faster.

I stället fullföljde han bygget av det så kallade Röda kapellet i Karnak, som Hat­schepsut hade påbörjat.

Han fick även en son med Hatschepsuts dotter Neferure, som han hade tagit som en av sina hust­rur, men sonen, Amenemhat, dog före sin far.

Först många år senare ändrade Thutmosis III inställning. Röda kapellet revs och Hatschepsuts namn avlägsnades från alla byggnader.

Arkeologerna vet inte varför faraon bytte fot på det sättet, men experter tror att det hänger ihop med regenternas ständiga problem: tronarvingen.

Thutmosis III:s ende lämplige manlige arvinge var en prins, som han hade fått med en haremsdam utan faraoniskt blod i ådrorna.

I kampen om tronen skulle den unge prinsen komma att ha svaga kort på handen när Thutmosis III var död, eftersom varken pojkens mor eller mormor var kungliga.

Thutmosis III måste göra något för att eliminera hoten mot sin tronarvinge. Han beslöt sig för att skriva om historien.

Om han lyckades göra den kvinnliga arvslinjen irrelevant kunde ingen ifrågasätta hans sons anspråk på tronen.

Den till åren komne faraon var med andra ord tvungen att utplåna minnet av Hatschep­sut, så att det såg ut som om makten hade övergått från Thutmosis I till Thutmosis II och vidare till Thutmosis III, som sedan kunde överlämna Egypten till sonen, Amenhotep II.

Under sin hårdhänta historieförvanskning vågade dock inte Thutmosis III förstöra Hatschepsuts dödstempel eller obeliskerna, som han ansåg var heliga.

Alla hänvisningar till att Hatschepsut hade varit farao mejslades dock bort.