Dödsstraff för gravplundring
Dessvärre vet vi inte hur fallet med stölderna slutade, men från ett liknande fall av tempelstölder är det känt att den anklagade ”fördes till flodstranden” av vesirens skrivare.
Att bli förd till flodstranden innebar i regel förhör – kanske under tortyr – och påföljande straff. Mindre förseelser straffades med prygel eller straffarbete, medan gravplundring bestraffades med döden.
Man skulle kunna tro att hantverkarna i Konungarnas dal med sina detaljerade kunskaper om gravarna skulle vara självskrivna som gravplundrare, men det hörde snarare till undantagen. De stora och systematiska plundringarna ägde rum i slutet av Nya riket, främst av kriminella från den östra stranden.
Lönen utbetalades i säd
Hantverkarna fick i allmänhet bra betalt för sitt arbete. Lönen utgjordes främst av spannmål och betalades ut en gång i månaden. Säden användes vid tillverkning av bröd och öl, men även som betalningsmedel.
En vanlig hantverkare fick ungefär fem säckar säd i månaden, medan de som var högre i hierarkin fick mer. En säck rymde ungefär 75 kg. Den säd som inte användes i hushållet kunde byborna använda som betalning för varor och tjänster. På så sätt köpte de sig bland annat hjälp att göra sina egna gravar.
Eftersom byn låg i ett avsides och väldigt ofruktsamt område var man tvungen att hämta det mesta utifrån. Dagligen släpade vattenbärare omkring 100 liter vatten till varje hushåll. Vattenbärarna stod mycket lågt i samhället och bodde inte ens i byn. Dessutom levererades fisk, grönsaker, mjölk, olja, fett, bränsle, keramikföremål och kläder till byborna.
Vid speciella tillfällen och på högtidsdagar fick invånarna kött, vin och kakor på statens bekostnad.
Hantverkare i strejk
Byborna hade även möjlighet att lämna smutstvätt till ”tvätterier” vid floden, för det var mycket lättare att bära kläderna dit än att bära tvättvatten upp till byn.
Om det var någonting som kunde reta upp en hantverkare så var det en utebliven lön. En av de mest kända texterna från byn är den så kallade ”strejkpapyrusen”. Skriften berättar om de uppehåll i arbetet som ägde rum under Ramses III:s tid (1194–1163 f.Kr.).
Vid den här tiden plågades Egypten av ekonomiska och politiska problem och staten hade svårt att betala ut löner.
Skrivaren Neferhotep från byn underrättade tidigt vesiren om de problem som blev allt värre. Och för att göra budskapet riktigt tydligt överdrev Neferhotep kraftigt. I sitt brev till vesiren påstod han att manskapet var döende och att ingen gjorde något för att garantera deras löneutbetalningar.
Trots den mycket dramatiska klagovisan verkar det inte som om den ledde till några reaktioner och några månader senare hade arbetarnas tålamod tagit slut.
Hantverkarna började demonstrera. De tågade till dödstemplen vid Nilens västra strand. Här satte de sig ned och vägrade flytta på sig innan de fick sina sädransoner. Dödstemplen fungerade även som spannmålsförråd och var därför en utmärkt plats för en sittstrejk.
Två dagar efter konfliktens början kom den lokale polismästaren Mentmose till templen. Han lovade att hjälpa hantverkarna, bland annat genom att försöka komma till tals med områdets borgmästare.
Nästa dag talade Mentmose inför hantverkarna och lovade att gå med dem i en protestmarsch till farao Sethos I:s tempel. Ytterligare några dagar senare tycks strejken ha givit resultat. Sädransonerna delades ut och de ilskna hantverkarna lugnade sig för stunden.
Men lugnet på den egyptiska arbetsmarknaden varade inte länge, snart demonstrerade hantverkarna igen. Den här gången var det inte på grund av uteblivna sädransoner utan för att situationen i Egypten rent generellt var på väg att bli ohållbar.
Det var brist på spannmål i landet och hantverkarna förstod att det bara var en tidsfråga innan de åter skulle bli utan ersättning. Strejkerna fortsatte därför även under de följande faraonerna.
Banditerna härjar
Tiden efter Ramses III präglades av många oroligheter och upprepade gånger attackerades byn, bland annat av de libyska nomaderna. De svaga kungar som regerade efter Ramses III klarade inte längre att hålla samman det egyptiska riket.
På grund av sitt isolerade läge väster om Nilen, långt från de bebodda områdena, var byn inte längre en säker plats att bo på. Rövarligor härjade och många hantverkare valde att flytta därifrån med sina familjer. En del av dem bosatte sig i Medinet Habu, Ramses III:s stora dödstempel några kilometer från byn.
Templet hade tjocka yttermurar och var därför ett säkert ställe att vara på. Utflyttningen ägde troligtvis rum i början av Ramses XI:s regeringstid (1100–1070 f.Kr.). Han var den siste farao som lät bygga upp en grav i Konungarnas dal, och hans död innebar slutet på det Nya riket.
Redan före undergången hade så gott som alla kungliga gravar i dalen plundrats och för att skydda de döda kungarnas mumier samlade man ihop dem och begravde dem på nytt för att gömma och skona dem från ytterligare plundringar. Prästerna och de hantverkare som fanns kvar lyckades gömma nästan 40 mumier av kungar, överstepräster och deras familjer så väl att de inte återfanns förrän på 1880-talet.
Under perioden mellan 1922 och 1951 fann den franske arkeologen Bernard Bruyère tusentals krukskärvor och kalkstensflisor som beskriver bybornas vardag. Än i dag väntar stora delar av materialet på en närmare granskning.