Faraos hantverkare hade ett avtal: Fast arbete i de dödas dal

Åtta timmars arbetsdag

Det arbetslag som arbetade med faraonernas gravar bestod av 40–60 man. De var indelade i två grupper som arbetade på var sin sida av graven. I spetsen för varje grupp stod en förman som kallades kaptenen.

Tillsammans med skrivaren utgjorde de två förmännen byggets högsta ledning. De rapporterade direkt till ­faraos högra hand, vesiren, som regelbundet besökte dalen för att inspektera bygget.

Överst i hantverkarnas hierarki stod tecknarna som formgav gravens utsmyckning – religiösa scener och texter som skulle hjälpa den avlidne faraon in i dödsriket.

Direkt under dem stod bildhuggarna som förvandlade teck­ningarna till reliefer samt målarna­ som sedan färglade relief­erna. De män som högg ut själva graven ur klippan, forslade bort det material som blev över och putsade väggarna stod lägst i rang.

Många lediga dagar

Under veckan, som i det gamla Egypten bestod av tio dagar, bodde hantverkarna i ett läger intill Konungarnas dal. På så vis hade de inte långt att gå när de skulle till arbetet. Hantverkarna arbetade nio dagar och var lediga den tionde. Fridagen tillbringade de hemma i byn tillsammans med familjen.

Födelsedagar, religiösa högtider och andra bemärkelsedagar gav extra fridagar, och det finns ingen anledning att tro att manskapet var speciellt överansträngt. Arbetsdagarna var sällan längre än åtta timmar och skrivarnas uppgifter kring hantverkarnas närvaro visar att det var sällan som alla var på jobbet samtidigt.

Frånvaron hade många orsaker; sjukdomar kunde göra dem arbetsoförmögna under kortare eller längre tid. En av hantverkarna hade ett slags medicinsk tilläggsutbildning och kunde vårda patienterna. Men sjukdom var långt ifrån den enda ursäkten för att stanna hemma. En av de vanligaste orsakerna var öl.

Ölbryggandet var mer än bara för nöjes skull – öl var också en viktig näringskälla. Den trögflytande brygden, gjord på korn och honung, medförde dessvärre även fylleri, som gjorde hantverkarna oförmögna att arbeta.

Bland de andra frånvaro­orsakerna fanns reparation av hantverkarnas egna bostäder, och ett dokument visar att en hantverkare stannade hemma i flera dagar när hans hustru födde barn.

Fridagarna tillbringades inte alltid med familjen. Byggandet av hantverkarnas egna gravar tog också en del fritid. Till vardags var hantverkarna upptagna med att hjälpa farao till ett evigt liv i dödsriket, och på fritiden ville de gärna själva försäkra sig om detsamma

Faraos hantverkare bodde i radhus

Familjerna i byn Deir el-Medina erbjöds tre rum och kök med takterass. De flesta av veckans tio dagar tillbringade hantverkarna i ett läger vid Konungarnas dal medan familjerna stannade hemma i byn. Hantverkarna lärde upp sina söner – arbetet med kungagravarna gick ofta i arv.

Brottslingar inför rätta

När det ibland drog ihop sig till juridisk strid fick allting annat vila i byn. Invånarna gick nämligen man ur huse när det var dags för en uppgörelse i byns rättsinstans, som kallades för ”Kebnet”.

Kenbet var sammansatt av några av byns mest respekterade män samt ämbetsmän från andra orter, till exempel vesirens skrivare eller polismästaren. Många tvister handlade om utebliven betalning för varor eller tjänster, och om en tvist hamnade i rätten kunde den pågå i åratal.

Om rättstvisten handlade om äganderätten till en grav eller ett hus var det vanligt att man lade fram saken för oraklet, en staty av den gudomlige farao Amenhotep I. Oraklet kunde – med hjälp från en präst – ”svara” ja eller nej på frågor.

Om byns invånare stal från varandra kunde Kebnet antingen medla eller döma, men en simpel stöld kunde snabbt utveckla sig till en allvarligare fråga och då överlämnades ärendet till staten.

Kebnet hade till exempel ingen befogenhet att hantera stölder ur templen. Sådana mål betraktades med stort allvar och fick oftast vänta tills vesiren kom på besök till byn.

I de funna dokumenten har egyptologerna bland annat kunnat läsa om ett knepigt fall med en kvinna som stod anklagad för att ha stulit från sin granne. Vid första anblicken tycktes det vara en sak för Kebnet, men en husrannsakan visade senare att kvinnan även hade stulit föremål ur templet.

Dödsstraff för gravplundring

Dessvärre vet vi inte hur fallet med stölderna slutade, men från ett liknande fall av tempelstölder är det känt att den anklagade ”fördes till flodstranden” av vesirens skrivare.

Att bli förd till flodstranden innebar i regel förhör – kanske under tortyr – och påföljande straff. Mindre förseelser straffades med prygel eller straffarbete, medan gravplundring bestraffades med döden.

Man skulle kunna tro att hantverkarna i Konungarnas dal med sina detaljerade kunskaper om gravarna skulle vara självskrivna som gravplundrare, men det hörde snarare till undantagen. De stora och systematiska plundringarna ägde rum i slutet av Nya riket, främst av kriminella från den östra stranden.

Lönen utbetalades i säd

Hantverkarna fick i allmänhet bra betalt för sitt arbete. Lönen utgjordes främst av spannmål och betalades ut en gång i månaden. Säden användes vid tillverkning av bröd och öl, men även som betalningsmedel.

En vanlig hantverkare fick ungefär fem säckar säd i månaden, medan de som var högre i hierarkin fick mer. En säck rymde ungefär 75 kg. Den säd som inte användes i hushållet kunde byborna använda som betalning för varor och tjänster. På så sätt köpte de sig bland annat hjälp att göra sina egna gravar.

Eftersom byn låg i ett avsides och väldigt ofruktsamt område var man tvungen att hämta det mesta utifrån. Dagligen släpade vattenbärare omkring 100 liter vatten till varje hushåll. Vatten­bärarna stod mycket lågt i samhället och bodde inte ens i byn. Dessutom levererades fisk, grönsaker, mjölk, olja, fett, bränsle, keramikföremål och kläder till byborna.

Vid speciella tillfällen och på högtidsdagar fick invånarna kött, vin och kakor på statens bekostnad.

Hantverkare i strejk

Byborna hade även möjlighet att lämna smutstvätt till ”tvätterier” vid floden, för det var mycket lättare att bära kläderna dit än att bära tvättvatten upp till byn.

Om det var någonting som kunde reta upp en hantverkare så var det en utebliven lön. En av de mest kända texterna från byn är den så kallade ”strejkpapyrusen”. Skriften berättar om de uppehåll i arbetet som ägde rum under Ramses III:s tid (1194–1163 f.Kr.).

Vid den här tiden plågades Egypten av ekonomiska och politiska problem och staten hade svårt att betala ut löner.

Skrivaren Neferhotep från byn underrättade tidigt vesiren om de problem som blev allt värre. Och för att göra budskapet riktigt tydligt överdrev Neferhotep kraftigt. I sitt brev till vesiren påstod han att manskapet var döende och att ingen gjorde något för att garantera deras löneutbetalningar.

Trots den mycket dramatiska klagovisan verkar det inte som om den ledde till några reaktioner och några månader senare hade arbetarnas tålamod tagit slut.

Hantverkarna började demonstrera. De tågade till dödstemplen vid Nilens västra strand. Här satte de sig ned och vägrade flytta på sig innan de fick sina sädransoner. Dödstemplen fungerade även som spannmålsförråd och var därför en utmärkt plats för en sittstrejk.

Två dagar efter konfliktens början kom den lokale polismästaren Mentmose till templen. Han lovade att hjälpa­ hantverkarna, bland annat genom att försöka komma till tals med områdets borgmästare.

Nästa dag talade Mentmose inför hantverkarna och lovade att gå med dem i en protestmarsch till farao Sethos I:s tempel. Ytterligare några dagar senare tycks strejken ha givit resultat. Sädransonerna delades ut och de ilskna hantverkarna lugnade sig för stunden.

Men lugnet på den egyptiska arbetsmarknaden varade inte länge, snart demonstrerade hantverkarna igen. Den här gången var det inte på grund av uteblivna säd­ransoner utan för att situationen i Egypten rent generellt var på väg att bli ohållbar.

Det var brist på spannmål i landet och hantverkarna förstod att det bara var en tidsfråga innan de åter skulle bli utan ersättning. Strejkerna fortsatte därför även under de följande faraonerna.

Banditerna härjar

Tiden efter Ramses III präglades av många oroligheter och upprepade gånger attackerades byn, bland annat av de libyska nomaderna. De svaga kungar som regerade efter Ramses III klarade inte längre att hålla samman det egyptiska riket.

På grund av sitt isolerade läge väster om Nilen, långt från de bebodda områdena, var byn inte längre en säker plats att bo på. Rövar­ligor härjade och många hantverkare valde att flytta därifrån med sina familjer. En del av dem bosatte sig i Medinet Habu, Ramses III:s stora dödstempel några kilometer från byn.

Templet hade tjocka yttermurar och var därför ett säkert ställe att vara på. Utflyttningen ägde troligtvis rum i början av Ramses XI:s regeringstid (1100–1070 f.Kr.). Han var den siste farao som lät bygga upp en grav i Konungarnas dal, och hans död innebar slutet på det Nya riket.

Redan före undergången hade så gott som alla kungliga gravar i dalen plundrats och för att skydda de döda kungarnas mumier samlade man ihop dem och begravde dem på nytt för att gömma och skona dem från ytterligare plundringar. Prästerna och de hantverkare som fanns kvar lyckades gömma nästan 40 mumier av kungar, överste­präster och deras familjer så väl att de inte återfanns ­förrän på 1880-talet.

Under perioden mellan 1922 och 1951 fann den franske arkeologen Bernard Bruyère tusentals krukskärvor och kalkstensflisor som beskriver bybornas vardag. Än i dag väntar stora delar av materialet på en närmare granskning.