Fem och en halv säckar säd! Det krävde en grupp ursinniga hantverkare som år 1170 f.Kr. gick till faraos högste ämbetsman, vesiren, för att kräva ut sin rätt.
Säden var den avtalade lönen för arbetet med att anlägga Ramses III:s grav i Konungarnas dal. Men arbetarna hade inte fått lön på tre veckor, och nu fick det vara nog.
De meddelade att de inte tänkte arbeta förrän de fått sina säckar.
Situationen var problematisk för vesiren; förseningar i arbetet kunde medföra att den underjordiska grav som skulle huggas ut i klippan inte blev klar i tid för att ta emot farao när han dog.
Då skulle Ramses resa till dödsriket vara i fara – och därmed även hans liv på andra sidan. Vesiren lovade att snarast komma med en lösning.
Sanningens tjänare
Strejken i Konungarnas dal för 3 100 år sedan är den första arbetsmarknadskonflikt forskarna känner till.
Den finns skildrad i papyrustexter som samtida skrivare nedtecknat om livet på den enorma byggarbetsplatsen i Egyptens öken.
Byn där arbetarna bodde med sina familjer hette Set Maat och fick senare namnet Dayr al-Madinah. Den låg vid Nilens västra strand, inte långt från den forntida staden Thebe och på lagom gångavstånd från Konungarnas dal.
Set Maat betyder ungefär ”sanningens plats” och här bodde hantverkare, som kallades ”sanningens tjänare”, med sina familjer.
På sin fritid ritade hantverkarna teckningar som raljerade med systemet. De skämtade om ombytta roller där katten var musens betjänt.
Det lilla samhället bestod av drygt sjuttio hus som låg intill varandra på ett område som motsvarar ungefär sex nutida villatomter. De var murade av sten, klinade med lera och vitmålade.
De hade tre rum och kök, en sval källare och en trappa upp till taket, där familjen sov under årets hetaste månader.
Läget var inte det bästa; bergen runt omkring stängde ute den svalkande brisen norrifrån och bildade en stekhet gryta kring byn.
För att skärma av det gassande solskenet hade invånarna spänt ut segel över huvudgatan. Trots hettan var livet i byn eftertraktat. Hantverksyrket hade hög status och lönen var bra.
De statsanställda arbetarna tillhörde rikets medelklass: de hade egna hus och tjänade tre gånger mer än en jordbruksarbetare.
Kopparslagare gav fridag
Faraos högste ämbetsman, vesiren, delade in arbetarna i en höger- och en vänstersida. De arbetade antingen i skift eller på var sin del av ett byggprojekt.
Varje arbetslag leddes av en förman och hade en egen skrivare som noggrant skrev ned allting på papyrus – från besök utifrån till lediga dagar.
I normala fall jobbade en arbetare åtta dagar i sträck. Han övernattade ofta på arbetsplatsen, och reste hem till familjen på sina två lediga dagar mellan arbetspassen.
Men om han hade oturen att bli sjuk eller kanske biten av en skorpion kunde han stanna hemma utan att få avdrag på lönen. Arbetarna fick även ledigt för bröllop och begravningar.
Enligt skrivarnas dokument kunde även bråk med hustrun, ölbryggning eller baksmälla användas som ursäkt för att inte komma till jobbet.
Arbetarna använde oftast sina fridagar åt att arbeta på familjens egna gravplatser intill byn. Ibland tjänade de extra på att arbeta privat åt sina överordnade, som kanske behövde hjälp med sina gravmonument.
För att trygga återväxten inom yrket lät hantverkarna sina söner gå i lära, men inte ens efter en lärlingsperiod på flera år kunde man vara säker på att få anställning som ”sanningens tjänare”.
När det någon gång fanns en tjänst ledig var konkurrensen stenhård, och arbetssökande tvingades ofta resa iväg för att söka arbete på annan ort – om de inte hade någon släkting som kunde muta förmannen att anställa dem, förstås.
Månadslönen räckte till en familj på tio personer och gav dessutom ett överskott som kunde bytas mot tjänster eller varor till hushållet.
En del hantverkare ägde sina egna, dyrbara verktyg av brons samt nötboskap och åsnor, vilket visar att de var förhållandevis välbärgade.
Gratis slavar var en löneförmån
Men under farao Ramses III:s tid på tronen – omkring år 1186 till 1155 f.Kr. – blev det plötsligt tomt i lönekassan. Hantverkarnas tillvaro som välnärd medelklass var hotad.
En papyrusrulle av skrivaren Amennakhte vittnar om bristen på leveranser till Set Maat, men anger ingen tydlig anledning.
Historikerna pekar på att de statliga sädesförråden ekade tomma eftersom farao startat alltför många byggprojekt och samtidigt spenderade stora summor på krig mot grannländerna.
En annan förklaring kan vara att korrupta tjänstemän bar hem lite för många säckar säd till sina egna familjer.
På papyrusrullar berättas till exempel om en tjänsteman under Ramses III som fuskade med vikterna när han vägde upp emmervete och korn till lönerna.
I stället för 40 av måttet hin, som motsvarar ungefär en halv liter, hällde tjänstemannen upp 38 hin i säckarna och lät de sista två rinna in i sitt eget förråd. Utan att veta om det fick arbetarna fem procent lägre lön.
Oavsett orsaken spred sig ilskan snart bland de hungriga arbetarna, och en vinterdag år 1158 f.Kr. hade de fått nog.
Stenhuggare, murare och målare slängde ifrån sig sina verktyg och samlades för en gemensam protest.
Tillsammans tågade de mot templet för den framlidne farao Thutmosis III, och klagade högljutt hos de vakter som bevakade faraos pampiga palats och alla rikedomarna där innanför.
”Vi svälter!” ropade de och trängde sig längre in i templet dit de egentligen inte fick gå – men ingenting var för heligt när magen var tom.
Demonstrationen gav inte något resultat i första skedet. Redan nästa dag samlades därför de ilskna arbetarna igen.
Den här gången tågade de till templet för den regerande farao, Ramses III. En av skrivarna, Pentaweret, kom skyndande ut med mat till hantverkarna, men de lät sig inte blidkas så lätt.
När kvällsmörkret sänkte sig över ökensanden stod de fortfarande kvar och protesterade mot sin härskare.
”Vi har kommit hit för att vi är hungriga och törstiga. Vi har varken fått kläder eller mat. Skicka besked till farao, vår gode herre, till vesiren och andra överordnade om att vi behöver mat!” löd budskapet från demonstranterna som bar facklor under sina nattliga protester.
Inne bakom tempelmurarna beslöt ämbetsmännen att de var tvungna att gå till borgmästaren i Thebe för att få ut livsmedel ur faraos kornkammare.
Därefter dröjde det inte länge förrän arbetarna till sin stora glädje fick ut en spannmålsranson som varade den första vintermånaden. Men det var bara en tillfällig lösning.
När maten tog slut stod de ännu en gång utanför templet, och på det viset fortsatte strejkerna under hela vintern med sittprotester, fackeltåg och hot om att plundra spannmålsförråden.
Till slut ansåg sig vesiren själv vara tvungen att resa norrut och hämta spannmål. Men när han återvände tvingades han erkänna för arbetarna att statens spannmålsförråd gapade tomma.
”Det är inte för att vara elak som jag inte ger er någonting, men det finns ingenting kvar i lagren”, sade vesiren.
Hotade demonstranter med åtal
Månaderna gick i Set Maat, och på sommaren när byn blev en glödhet gryta gick familjerna fortfarande hungriga. Hantverkarna klev upp på barrikaderna igen.
Skrivaren Amennakhte försökte tillmötesgå demonstranterna och lovade dem två säckar emmervete var.
Men varför nöja sig med två, när de blivit lovade fem och en halv säckar säd i månaden? Förmannen Khonsu uppmanade sina män att fortsätta mot maktens tinnar: vesiren skulle få klara besked.
Trots att han sympatiserade med hantverkarna drog skrivaren Amennahkte åt bromsen.
”Jag har precis gett er en ranson. Om ni fortsätter ska jag se till att ni hamnar inför domstol”, hotade han.
Trots hotet trängde sig hantverkarna ännu en gång förbi templets vakter elva dagar senare. Den här gången nådde deras slagord ända till Thebes borgmästarens öron.
Han måste ha insett att ingenting annat än mat kunde stoppa protesterna, och skaffade därför fram 50 säckar emmervete.
Demonstranterna lugnade ned sig – ett tag.
Hantverkarna plundrade gravar
Även om arbetarna i Konungarnas dal blev mätta just den sommardagen, orsakade strejkerna fortsatta motsättningar mellan faraoner och arbetare under flera decennier därefter.
Spannmålsskörden slog fel gång på gång, svälten bredde ut sig och det var ont om arbete. Ramses III:s efterträdare, Ramses IV, utökade visserligen arbetsstyrkan till 120 hantverkare, men knappt ett årtionde senare tvingades Ramses VI göra drastiska nedskärningar.
Hälften av arbetarna degraderades till slavar eller kördes iväg från byn tillsammans med sina familjer.
Sedan 1500 f.Kr. hade sanningens välbetalda tjänare slitit med mausoleerna i Konungarnas dal, men det ljuva arbetarlivet skulle snart vara över.
De desperata byborna plundrade de gravkammare som deras föregångare skapat i klipporna och målat med vackra färger.
Vissa av Set Maats invånare tvingades fly undan grannlandets libyska nomadstammar som också ville roffa åt sig av faraonernas gravskatter.
Byn förföll, och inte förrän 3 000 år senare hittade några arkeologer ett antal begravda papyrusrullar bland ruinerna. Rullarna skulle visa sig berätta historien om världens första strejk.