Farao figur

Farao var gudarnas ställföreträdare

De egyptiska faraonerna var under rikets storhetstid i det närmaste gudomliga härskare. På senare år har forskare kartlagt faraokulten, som bjöd på lösskägg, inavel och oblygt skryt.

De egyptiska faraonerna var under rikets storhetstid i det närmaste gudomliga härskare. På senare år har forskare kartlagt faraokulten, som bjöd på lösskägg, inavel och oblygt skryt.

Shutterstock

Ramses II sparade inte på krutet när han lät utsmycka sitt praktfulla tempel i Karnak. Faraon lät resa en väldig pelarhall smyckad med våldsamma krigsscener, och templets tjocka murar täcktes av en lång, skrytsam hyllningsberättelse till faraon själv. Relieferna framställer Ramses i den ena riskfyllda och hjältemodiga scenen efter den andra, alla avsedda att imponera på betraktarna.

I långa inskriptioner prisade Ramses sin egen insats i det nyligen avslutade kriget mot ärkefienden, det anatoliska krigarfolket hettiterna, som hade intagit den strategiskt viktiga staden Kadesh i Syrien.

För betraktaren rådde det ingen tvekan: Ramses hade besegrat hettiterna i det närmaste på egen hand genom att utan minsta fruktan kasta sig rakt in i fiendens led.

Ensam i sin stridsvagn, endast med solguden Amun-Res hjälp, rammade han ett stort antal hettitiska stridsvagnar som välte på sidan. Kaos uppstod och den besegrade fienden flydde hals över huvud åt alla håll. Kadesh var befriat.

”Och de gav honom miljoner av fester, för evigt på Res tron, och alla egna och alla andra länder låg utsträckta i ödmjukhet inför hans fötter.” Inskription om Ramses II i Karnaktemplet.

Efter triumfen i Syrien inledde Ramses sitt segertåg hem, hyllad av Egyptens gudar.

”Välkommen vår älskade son, kungen av Övre och Nedre Egypten!” yttrade de enligt inskriptionerna i Karnaktemplet och fortsatte sedan med att lovprisa kungens storartade seger:

”Och de gav honom miljoner av fester, för evigt på Res tron, och alla egna och alla andra länder låg utsträckta i ödmjukhet inför hans fötter.”

Berättelsen om Ramses II:s bedrifter under slaget vid Kadesh år 1274 före Kristus präglar inte bara templet i Karnak utan även flera andra av hans storslagna byggnadsverk

Faraon var mäkta stolt över sin seger och ville att alla som besökte monumenten skulle känna till varenda detalj kring hans hjältemodiga insats. Faraon fick sin vilja igenom. Tack vare segern vid Kadesh och det överdådiga minnesmärket i Karnak är Ramses II ihågkommen som en av Egyptens mäktigaste och mest upphöjda faraoner.

Ramses II angriper hettiterna

Under slaget vid Kadesh år 1274 f.Kr. besegrade Ramses II hettiternas 50 000 man stora armé.

© Henry’s Auktionshaus AG

Väggen var propaganda

Det är bara en sak som förstör historien: Berättelsen har inte mycket med sanningen att göra. I själva verket klarade Ramses sig med nöd och näppe genom slaget vid Kadesh, som snarast slutade oavgjort.

Så snart de krigande parterna insåg att avgörandet skulle utebli upprättade man ett fredsfördrag – som visade sig inte vara vatten värt. Medan Ramses skyndade hem för att skryta med sina bedrifter och säkra sitt eftermäle, stormade hettiterna återigen Kadesh.

Ramses II var långt ifrån den ende faraon som skrev om händelseförlopp till egen fördel och gav sig själv mytologisk status. Gåtorna som omgärdar de mäktiga härskarna är också många.

Hur lyckades faraonerna behålla makten under 3 000 år i en nästintill obruten kedja av härskare? Varför bar de egyptiska kungarna titeln farao? Hur kom det sig att de bar getskägg? Och kunde farao även vara kvinna och bära klänning?

Historien ger oss svaren, och faraos utveckling från vanlig kung till gudom skedde gradvis under flera tusen år.

Farao Narmer

Narmer enade Egypten och kallas ofta för den förste faraon.

© Osama Shukir Muhammed Amin

Faraonernas historia är lika gammal som landet självt.

Egypten, som tidigare hade bestått av flera mindre kungadömen, enades omkring år 3150 före Kristus av Narmer, en stark ledare och krigsherre som med militär makt enade Övre (södra) och Nedre (norra) Egypten. Narmer var enligt historieböckerna Egyptens första officiella farao.

Men tekniskt sett var Narmer ingen farao. De första härskarna över det enade Egypten var nämligen bara kungar.

I gamla inskriptioner har arkeologerna funnit ordet ”pero”, den egyptiska versionen av grekiskans farao. Pero eller per-a-o skrivs med hieroglyfer genom en sammansättning av tecknen för ”hus” och ”kolonn”, vilket i detta sammanhang har innebörden av ”stort” eller ”högt”.

Karta över Egypten år 3100 f.Kr.

Omkring år 3100 f.Kr. enades Nedre Egypten (grönt) och Övre Egypten (rött). De största städerna var då: 1. Iunu, 2. Memfis, 3. Abydos, 4. Thebe och 5. Nekhen.

© Shutterstock

Beteckningen ”Det stora huset” syftade från början på kungens palats. Först från den tolfte dynastin år 1985–1802 före Kristus blev beteckningen synonym med härskaren och hans familj – till exempel i hövlighetsfraser som ”Det stora huset, må det leva, vinna framgång och god hälsa”.

Under Nya riket (cirka 1570–1069 f.Kr.) användes ”farao” för första gången som personlig titel på härskaren själv. Innan dess tilltalades monarkerna med ”Ers Majestät” av hovfolk och utländska hedersgäster.

Andra länders härskare tilltalade kungen som en jämlike och benämnde honom därför ”broder”. Båda tilltalen fortsatte att användas vid hovet, men från och med Nya riket skulle Egyptens härskare för alltid komma att vara synonym med den grandiosa titeln farao.

Omkring 170 olika faraoner regerade det gamla Egypten under rikets 3 000 år långa historia. Många är i stort sett okända för historikerna, men de största och mäktigaste satte djupa spår.

Tegning af pyramide
© Shutterstock

Djoser byggde den första pyramiden

Djoser (cirka 2686–2648 f.Kr.) var den förste som lät uppföra en pyramid som grav. Den 62 meter höga trappstegspyramiden blev inspiration för alla senare gravar. Djoser revolutionerade samtidigt egyptisk arkitektur genom att byta ut lertegel mot sten.

Kvindetegn
© Shutterstock

Kvinnlig farao stärkte handeln

Hatschepsut (1479–1458 f.Kr.) installerades som medfarao tills hennes styvson, den treårige Thutmosis III, var gammal nog att regera, men den kvinnliga faraon lyckades ta över och behålla makten. Hatschepsut ökade handeln med utlandet och fick Egypten att blomstra.

Skakbrik
© Shutterstock

Egyptens Napoleon förlorade inga slag

Thutmosis III (1479–1425 f.Kr.) var en så skicklig fältherre att han inte förlorade ett enda slag. Under honom blev det egyptiska riket större än någonsin. I söder nådde faraons styrkor ända ner till det guldrika Nubien, och i nordost lyckades Thutmosis lägga under sig områden i södra Syrien.

Megafon
© Shutterstock

Ramses II var propagandans mästare

Ramses II (1290–1224 f.Kr.) slog år 1274 f.Kr. ärkefienderna hettiterna i slaget vid Kadesh i Syrien. Slaget fick ingen större taktisk betydelse, men utnyttjades flitigt i propagandan av den unge faraon. Ramses var även en driftig byggherre, som lät uppföra ett antal imponerande byggnadsverk.

Riket överlevde i årtusenden

Egyptens kungar och faraoner härskade över ett enat rike i mer än 3 000 år, en anmärkningsvärd stabilitet i en tid då riken kom och gick inom loppet av några få hundra år. Inte ens det mäktiga romarriket lyckades överleva i mer än drygt 1 000 år.

Det gamla Egypten är alltså en av historiens mest långlivade och framgångsrika civilisationer, och i centrum stod en fanatisk tro på rikets härskare: farao.

Forskarna anser att egyptiernas blinda lojalitet bland annat grundas i föreställningen om farao som länk till gudarna och upprätthållare av den kosmiska ordningen, maat. Att tvivla på farao vore ödesdigert.

Därför var det ett genidrag då farao Nebre, som även kallas Raneb, (2890–2870 f.Kr.) knöt solguden Re till sitt namn och därmed upprättade ett förbund med gudarna.

Efter Nebre var Egyptens olika faraoner övertygade om att deras makt och framgång som farao var beroende av gudarnas gunst. Och välvilja från högre makter var avgörande i det forntida Egypten.

Endast genom att hålla sig väl med gudarna kunde egyptierna skydda sig mot alla de faror som var ständigt närvarande: den skoningslösa ökensolen, fiender som lurade i grannrikena och uteblivna regn som kunde göra att Nilens årliga översvämning uteblev. Följden av en sådan torka blev missväxt, svält och umbäranden.

Målning av solguden Re

Solguden Re var en av de viktigaste i den egyptiska mytologin. Han avbildades med ett falkhuvud, som har solen över sig.

© The Yorck Project

Egyptiern i gemen kunde offra till gudarna i templet och hemma, men på faraos axlar vilade ett tungt ansvar. Han var den ende i landet som kunde kommunicera direkt med gudarna.

Till sin hjälp i de dagliga rituella plikterna hade farao lyckligtvis en här av välvilliga präster, men ansvaret för att ritualerna utfördes och att allt gick rätt till vilade på farao.

Utan en farao på tronen kunde gudarna varken ta emot mat, dryck eller rökelse som bars fram till deras ära. Men att offra till gudarna var inte tillräckligt.

För att vara säkra på att solen gick upp i öster och ner i väster varje dag, att regnen föll och att förfädernas själar fann sig väl tillrätta i livet efter detta måste egyptierna upprätthålla maat – ett slags karma.

”Maat är gott och dess värde beständigt. Den har inte ändrats sedan skapelsens dag. Den som bryter mot den, däremot, straffas.” Farao Djedkare Isesis vesir Ptahotep, cirka 2400 f.Kr.

Forskarna känner till fenomenet maat och dess funktion från inskrifter och papyrustexter. En av dessa är den så kallade Anis papyrus, ett manuskript författat av skrivaren Ani från staden Thebe omkring 1250 före Kristus.

Av manuskriptet framgår att den som önskar upprätthålla maat varken får ljuga, stjäla, brusa upp eller utöva våld.

”Maat är gott och dess värde beständigt. Den har inte ändrats sedan skapelsens dag. Den som bryter mot den, däremot, straffas”, lyder ett stycke som tillskrivs Ptahhotep, som var vesir (försteminister) under farao Djedkare Isesis.

Att åsidosätta maat ledde obönhörligen till maats kaosartade motsats isfet, vilket var det tillstånd som egyptierna fruktade allra mest.

Strävan efter maat var så avgörande att den ibland orsakade krig. Ibland utmanades Egypten av fienden, andra gånger startade egyptierna själva krigen i sin jakt på rikedomar som andra riken och härskare förfogade över och som var nödvändiga för att upprätthålla maat, till exempel guld och rökelse som kunde offras åt gudarna i templen.

Ramses, som antog tillnamnet ”Den segrande tjuren, upprätthållare av maat”, kunde därför lugnt skryta med sina bedrifter i slaget vid Kadesh. Våld var förvisso förbjudet, men en faraos strävan efter maat övertrumfade allt.

Egyptisk målning av gudar

Varje farao hade sina egna favoritgudar. På målningar avbildas härskaren i regel som jämbördig med gudarna.

© Shutterstock

Farao bestämde sitt utseende

Många av de statyer som Ramses II reste över sig själv visar honom som lång och stilig med harmoniska ansiktsdrag.

Arkeologernas undersökningar av Ramses mumie visar att porträtten inte är helt gripna ur luften. Den självgode faraon hade av allt att döma ett vackert och kraftfullt ansikte med höga kindben och fylliga läppar.

Men Ramses är ett undantag. Faraonernas faktiska utseende motsvarade i regel inte de konstnärliga framställningarna.

Tutankhamuns mask med dess gudalika gyllene pojkansikte har gett upphov till många föreställningar om kungen som dog år 1323 före Kristus, endast 18 år gammal.

En legend berättar att kungen förolyckades när han körde sin stridsvagn. Den romantiska bilden av Tutankhamun fick ny näring när egyptologerna senare konstaterade att kungen brutit benet kort före sin död.

Tutankamuns grav med arkeolog

Tutankhamuns grav upptäcktes 1922 och är än i dag världens bäst bevarade faraograv.

© Harry Burton

Vidare undersökningar avfärdade dock snabbt myten och avslöjade att legendens hjältemodiga Tutankhamun inte var annat än just en myt.

Med hjälp av dna-analyser konstaterade forskarna att han led av den mest elakartade formen av malaria. Men den hemska sjukdomen utgjorde inte faraons värsta lidande.

Genom att skanna den döde kungens mumie kunde forskare vid Imperial College London studera hela Tutankhamuns kropp.

Skanningarna avslöjade en vanställd kropp som var frukten av många generationer av inavel. Tutankhamuns tänder var skeva och utstående och hans höfter var breda som en kvinnas.

Den långtgående inaveln hade även gjort Tutankhamuns fot så sned att den var obrukbar. Att hålla balansen på en stridsvagn var inte att tänka på – tvärtom linkade kungen runt med en käpp.

I dag vet vi att Tutankhamuns föräldrar var syskon och forskarna tror att en hormonbrist till följd av föräldrarnas inavel orsakade faraons tidiga död.

Längd avslöjade incest

Forskarna hade misstänkt incest och inavel långt före undersökningen av Tutankhamuns mumie. Genom inskriptioner vet arkeologerna att äktenskap mellan bror och syster eller mellan far och dotter var vanliga.

Egyptiska myndigheter förbjöd under lång tid dna-tester av kungliga mumier, så påståendet har länge varit svårt att bevisa.

Forskare i Zürich i Schweiz har dock hittat en metod där de utan ingrepp kan studera ärftliga faktorer hos ett stort antal mumier.

De har helt enkelt mätt längden på 259 mumier från i stort sett alla perioder i Egyptens historia och därefter jämfört faraonernas genomsnittliga längd med genomsnittslängden hos vanliga egyptier under samma tid.

Längden är nämligen starkt beroende av arv och en likartad längd inom en och samma grupp, till exempel kungligheter, är därför ett starkt tecken på att det förekommit inavel.

Resultatet från Schweiz bekräftar forskarnas teori: Längden varierar mycket mindre hos de kungliga än hos den breda befolkningen.

Genomsnittslängden hos den manliga befolkningen är mellan 161 centimeter i Nya riket (1550–1070 f.Kr.) och 169,6 centimeter under åren 2925–2575 före Kristus. För kvinnor varierade längden mellan 155,6 centimeter under åren 712–332 före Kristus och 159,5 centimeter under tidig dynastisk period.

Farao Ramses mumies ansikte

Undersökningar av Ramses II:s mumifierade kropp har visat att han med sina 173 centimeter var den längste av faraonerna och att han var rödhårig.

© G. Elliot Smith

Faraonernas genomsnittliga kroppslängd avvek dock sällan från normen. Manliga medlemmar av kungaätterna låg i regel nära faraonernas genomsnittslängd av 165 centimeter, medan genomsnittet för kvinnliga familjemedlemmar låg på 156,7 centimeter.

Kung Amenhotep I (1526–1506 f.Kr.) uppvisade enligt forskarna tydliga tecken på inavel. Han var 165 centimeter lång – exakt på genomsnittet.

Forskarna tror att den utbredda inaveln beror på att faraonernas förfäder under generationer hade ingått äktenskap mellan syskon, och därför är det inte förvånande att inaveln visade sig särskilt tydligt hos faraonerna Amenhotep och Tutankhamun.

Båda regerade nämligen under den artonde dynastin, den tidsperiod då faraonerna var som allra mäktigast.

I sina försök att stärka positionen som gudomlig ledare blev det ännu viktigare att hålla det kungliga blodet så rent som möjligt.

Renheten säkrades enklast genom äktenskap mellan nära släktingar. Syskongifte var särskilt populärt. På detta sätt imiterade kungligheterna nämligen gudarna Isis och Osiris, syskonparet som enligt myten är faraonernas himmelska föräldrar.

Rent blod gick i arv

Historikerna vet att Tutankhamun förde traditionen med inavel vidare, eftersom han gifte sig med sin halvsyster Ankhesenamun. En undersökning av två barnkroppar som hittats i Tutankhamuns gravkammare visar att han och Ankhesenamun fick två flickor tillsammans. Båda barnen var dödfödda.

Sedvänjan att gifta sig inom familjen fortsatte i den ptolemeiska dynastin, Egyptens grekiska härskare som tog makten sedan Alexander den store erövrat landet år 332 före Kristus.

Föräldrarna till drottning Kleopatra – Egyptens sista farao som dog år 30 före Kristus – var förmodligen syskon, medan drottningen i tur och ordning gifte sig med två av sina bröder.

Eftersom egyptierna ansåg det viktigt att bevara det kungliga blodets renhet, gick titeln och positionen som farao oftast i arv från far till son, och ämbetets vikt visade sig i hur tronarvingen uppfostrades. Redan i späd ålder undervisades sonen i hur han bäst skulle sköta sina officiella och inofficiella plikter som härskare.

  1. Slagan skulle göra Egyptens jord fruktbar.
  2. Herdestaven var en symbol för att farao härskade över sin flock.
© Shutterstock

Då och då blev det oordning i tronföljden. Kungligheterna fick inte alltid gossebarn och det hände att fadern dog medan barnet ännu var litet, och andra familjemedlemmar fick ta över.

Så var fallet när Hatschepsut, en av Egyptens mest anmärkningsvärda faraoner, tog över tronen. Hatschepsut föddes omkring 1508 före Kristus som dotter till farao Thutmosis I och drottning Ahmose.

Som traditionen bjöd ingick flickan i unga år äktenskap med sin halvbror. Hatschepsuts make var sjuklig, förmodligen led han av spetälska, och dog kort efter bröllopet.

Enligt planen skulle sonen Thutmosis III, vars mor var en av faraos andra hustrur, ta över faraovärdigheten. Barnet var dock bara tre år gammalt och Hatschepsut utsågs därför till medregent.

När Thutmosis III närmade sig vuxen ålder vägrade Hatschepsut emellertid att träda tillbaka. Tvärtom lade hon bort de kvinnliga titlar som hon fått i egenskap av sin ställning som kungadotter. I stället antog hon titeln farao.

Skrivarna var högt respekterade i Egypten, eftersom de hade ansvar för administration och ekonomi.

© Musée du Louvre

Maktpyramiden hade nio steg

Alla invånare i Egypten visste sin plats. Farao var samhällets självklara härskare, och under honom stod landets religiösa, ekonomiska och vetenskapliga expertis. Längst ner stod slavarna och bönderna, som hade mycket små utsikter att nå en högre ställning.

Under Gamla riket, omkring år 2 500 före Kristus, var Egypten organiserat i ett antal samhällsklasser som kom att utgöra rikets fundament i nästan 3 000 år.

Som adlig kunde man anta olika roller i över- och medelklassen, men som slav och bonde var det avsevärt mycket svårare att bryta det sociala arvet. Ett litet antal bönder lyckades dock spara ihop tillräckligt med pengar för att skicka sina söner till landsortsskolor.

Om pojkarna lärde sig läsa och skriva kunde de bli skrivare, få arbete inom staten och långsamt börja jobba sig uppåt i hierarkin.

Iförde sig getskägg

Avbildningar av Hatschepsut visar en farao klädd i manskläder och försedd med lösskägg. Vissa historiker anser att den kvinnliga regenten klädde sig som man för att inte väcka anstöt. Andra tror att Hatschepsut endast bar manskläder i början, innan folket vande sig vid en kvinnlig farao.

Förmodligen stämmer inget av antagandena. Hatschepsut kunde inte lura någon med sitt lösskägg. Alla visste nämligen att manliga faraoner hade lika lite hår i ansiktet som Hatschepsut, eftersom alla faraoner var slätrakade.

Skägget på de kungliga hakorna på bilder och statyer är av flätat gethår med invävda guldtrådar och symboliserar faraos status som gudom, en värdighet som även Hatschepsut åtnjöt. Förmodligen bar hon endast skägget vid religiösa ceremonier, precis som Egyptens övriga faraoner.

Eftersom religionen genomsyrade allt var även Hatschepsut tvungen att befästa sin maktställning med gudarnas godkännande. Den unga kvinnan blev snabbt expert på personligt varumärkesbyggande.

Vi vet att Hatschepsut helt oblygt lanserade sig själv som dotter till självaste solguden, den väldige Amun. En legend som blev populär på Hatschepsuts tid berättar hur fortplantningen mellan Amun och Hatschepsuts mor gick till.

”Min dotters namn skall vara Hatschepsut. Hon skall utöva kungamakt över hela Egypten.” Guden Amun enligt en relief i Hatschepsuts gravtempel.

”Amun antog gestalten av den ädle farao Thutmosis och fann drottningen sovande i sitt rum. Då den ljuvliga doften som strömmade från honom avslöjade hans närvaro, vaknade hon. Han gav henne sitt hjärta och visade sig för henne i all sin gudomliga prakt. Då han närmade sig drottningen grät hon av glädje. Hon såg hans styrka och skönhet, och han gav henne sin kärlek”, lyder legenden.

Uppenbarligen var guden så fäst vid sin nya dotter att han tog sig tid att prisa henne på inskriptioner runtom i riket.

”Min dotters namn skall vara Hatschepsut. Hon skall utöva kungamakt över hela Egypten”, uttalar guden Amun på en relief i Hatschepsuts gravtempel.

Allteftersom makten säkrades blev Hatschepsut tryggare i sin roll. På senare avbildningar döljer hon inte längre att hon är kvinna.

Där framställs hon klädd i lång, snäv klänning. Endast den sjalliknande huvudbonaden – nemes – som ingår i faraos vardagsdräkt avslöjar Hatschepsuts ställning som landets enväldiga härskarinna. Den officiella propagandan tonade heller inte längre ner hennes kön.

”Att betrakta henne var skönare än något annat. Hennes nåd och skepnad var gudomliga”, lät hon skriva om sig själv.

Farao Thutmosis

Thutmosis III var Egyptens störste krigarfarao.

© Musée du Louvre

Det vet historikerna med säkerhet:

  • Farao var Egyptens mäktigaste person.
  • Faraoner härskade över Egypten i mer än 3 000 år.
  • Härskaren betraktades som gudomlig och avgörande för rikets öde.
  • Farao var avgörande för att folket skulle kunna kommunicera med gudarna.
  • Endast farao kunde upprätthålla den kosmiska ordningen, maat.
  • Faraos roll var mäktigast under den 18:e dynastin, en tid präglad av välstånd och framgång. Nedgången inleddes på 1100-talet f.Kr.

Gudinnorna drog ut i krig

I dag vet forskarna att det inte var så märkvärdigt som man kan tro att Egypten fick en kvinnlig farao.

Egyptiernas världsbild var beroende av både manliga och kvinnliga element som kompletterade varandra och hölls i balans av Maat, gudinnan för den ordning som farao var ansvarig för att upprätthålla.

Flera gudinnor var mycket mäktiga i de egyptiska gudarnas universum. Exempelvis var Hathor krigets gudinna, och uttrycket ”farao rasade som Hathor” sades uppskattande om en härskare som gjort ett kraftfullt anfall mot fienden på slagfältet.

Även utanför gudavärlden och faraos tempel spelade kvinnorna en viktig roll. Trots att de allra flesta egyptiska kvinnor skötte hem och barn som husmödrar, var det inte ovanligt att kvinnor arbetade som administratörer, bokhållare, läkare eller domare.

I Konungarnas dal i dagens Luxor finns omkring 20 egyptiska faraoners gravkamrar.

© Shutterstock

Ett fåtal kvinnor tjänstgjorde till och med som vesir (försteminister) eller vicekung. Kvinnor var så framträdande i samhället att den grekiske historikern Herodotos som besökte Egypten omkring 450 före Kristus, suckande konstaterade att egyptierna ”har vänt upp och ner på det som för mänskligheten plägar vara allmänt skick och bruk”.

Hatschepsut var långt ifrån den enda kvinnliga faraon och heller inte den första. Historikerna menar att det bland Hatschepsuts föregångare fanns minst två kvinnor som varit betydelsefulla faraoner: Khentkaus (cirka 2550–2510 f.Kr.) och Sobekneferu (cirka 1830–1785 f.Kr.).

Vid utgrävningarna av Khentkaus gravkammare 1933 hittade arkeologerna en avbildning av Khentkaus där hon iförd lösskägg och kvinnodräkt sitter på en tron med en spira i handen och den kungliga uraeus, faraos krona med en stegrad stiliserad kobra, på huvudet.

En inskription avslöjar faraos titel. ”Kungen av Övre och Nedre Egypten. Moder av Övre och Nedre Egypten”, förkunnar hieroglyferna i gravkammaren.

Senare års utforskningar av Khentkaus gravkammare har dessutom avslöjat ett gravkomplex så stort att endast landets härskare skulle ha råd att uppföra det. Gravtemplet är så stort att vissa arkeologer benämner det som Gizas fjärde pyramid.

Även Sobekneferu uppförde flera byggnadsverk, till exempel ett stort tempelkomplex och en pyramid till sin far. Vissa forskare tror att hon även byggde en pyramid åt sig själv nära Dahshur. Varken pyramiden eller graven har dock återfunnits.

Systematiska arkeologiska utgrävningar i Egypten inleddes först på 1880-talet.

© Library of Congress

De kvinnliga faraonerna har många gånger fallit i glömska under historiens gång. Även Hatschepsut var under lång tid försvunnen och bortglömd.

När hon dog år 1458 före Kristus blev styvsonen Thutmosis III farao och några år senare strök han – kanske som betalning för gammal ost – sin styvmors namn från alla officiella monument och förstörde många statyer av den kvinnliga faraon.

Först år 2007 fann arkeologer Hatschepsuts mumie i Konungarnas dal. Av en tillfällighet hade arkeologerna en tand som de hade hittat i en låda med faraons kartusch – ett speciellt tecken där faraos namn står skrivet i hieroglyfer i ett ovalt, inramat fält.

Med hjälp av tanden kunde arkeologerna genom röntgen- och dna-analyser snabbt identifiera kroppen som Hatschepsuts.

Undersökningen visade att hon var runt 50 år när hon dog, att hon höll på att bli skallig och att hon led av diabetes, gikt och skelettcancer. Förmodligen orsakade cancern den kvinnliga faraons död, och forskarna tror att de nu vet varför Hatschepsut insjuknade.

En liten flaska på egyptiska museet i Bonn bär en inskription som berättar att den har tillhört Hatschepsut. Forskarna trodde länge att den innehållit parfym, men en skanning visar att substansen i botten på flaskan är för tjock och klibbig för att vara parfym.

Kärlet innehåller i stället en kräm med ett högt innehåll av muskotnötolja och palmolja samt rester av tjära av samma typ som även finns i cigaretter.

Flera medlemmar i Hatschepsuts familj led av en viss typ av eksem, och forskarna tror att faraon har behandlat sin hud med krämen, men att tjärans cancerframkallande ämnen till slut kom att bli hennes död.

Nefertiti var Tutankhamuns mor och styrde Egypten tillsammans med sin man, Akhenaton. Paret härskade under Egyptens allra mäktigaste period och genomförde en religiös revolution då de beslutade att tillbe endast en gud: solguden Aton.

© Shutterstock

Det saknar historikerna svar på:

Vilka är de okända faraonerna?

Egypten har regerats av sammanlagt omkring 170 faraoner, men alla är inte särskilt väl dokumenterade.

En del faraoner vet vi väldigt lite om, till exempel enbart namnet eller regeringstiden. Andra faraoners identitet är tveksam, och deras placering i raden av härskare troligen felaktig.

Bland annat anser en del forskare att faraonerna Seth-Peribsen och Sekhemib-Perenmaat från den andra dynastin är en och samma person.

I andra fall är förvirringen ännu större. Det gäller bland annat den mystiske Smenkhkare, som enligt somliga regerade gemensamt med Akhenaton, Tutankhamuns far.

Andra forskare hävdar att Smenkhkare var identisk med Tutankhamun. Ytterligare andra tror att Smenkhkare var Nefertiti, Akhenatons hustru och alltså en kvinna.

Halvgudens kassa sinade

Under Hatschepsut blomstrade Egypten. Samma positiva uppsving ägde rum under Ramses II. Arkeologer och historiker vet nu att faraons seger över hettiterna var högst tveksam. Utgrävningar av templet i Karnak visar dessutom att Ramses inte bara skröt utan också var något av en bedragare.

Arkeologiska undersökningar visar nämligen att Ramses fick sin byggmästare att ändra krigsscenerna i det tempel som Ramses far Seti hade påbörjat, så att det såg ut som om Ramses själv deltog i begivenheter han aldrig hade varit i närheten av.

Propagandan fungerade och Ramses var förmodligen historiens mäktigaste och mest populära farao. Han lyckades även – genom att bygga tempel och ge prästerskapet pengar – placera sig själv i centrum för kultdyrkan i hela landet.

Omkring 100 år senare började faraos stjärna dala och härskarnas makt inskränktes. Under Ramses III drabbades Egypten av en katastrof då de så kallade sjöfolken invaderade landet.

Egyptierna segrade till slut men förlusterna var stora, både i människoliv och pengar räknat. Egyptens statskassa sinade. Ramses kunde inte betala sina arbetare, som tvingades avstå från sina dagliga ransoner.

De dåliga förhållandena och avslöjanden om korruption fick arbetarna på byggplatsen i Deir al-Medina, ett komplex av kungagravar, att gå ut i strejk.

Många egyptier började tvivla på faraos lämplighet som maats beskyddare, och år 1186 före Kristus skedde det oundvikliga – Nya riket föll. En turbulent tid följde, och år 525 före Kristus besegrades egyptierna av perserna.

Faraos prestige och anseende minskade, en tendens som förstärktes av Alexander den stores erövring år 331 före Kristus. Trots att härskarna behöll titeln var faraoämbetet kraftigt försvagat.

År 30 före Kristus var det slut. Kleopatra VII, Egyptens sista farao, besegrades av romarna och härskarrollen övertogs av den romerske kejsaren. Faraotiteln – en gång beteckningen för världens mäktigaste ämbete – förvisades till historieböckerna.

©

Historiens största gåtor

Denna artikel är tagen från bokserien ”Historiens största gåtor”. Varje band går på djupet med mysterier om allt från tempelriddarna till nazisternas ockulta värld.

Läs mer på: www.varldenshistoria.se/gåtor