Egyptiska präster vigde sitt liv åt gudarna

I rummet står ett skåp av sten. Med skälvande händer öppnar översteprästen trädörrarna varefter han kastar sig på magen och kysser golvet för att visa respekt.

Ljusen lyser på en staty av guld men prästen ser inte en staty; framför sig har han självaste Amun-Re. Och guden är nöjd, annars skulle han ju inte vara i sin boning.

Översteprästen ställer ner mat och dryck framför statyn. Först när han är säker på att gudens ande fått i sig tillräckligt tar han bort faten.

Därefter tar översteprästen försiktigt av Amun-Re smyckena och tar bort de linnestycken guden är klädd i. Han tvättar statyn med vatten, torkar den och klär den i nya, rena kläder.

Med höger lillfingerspets baddar han gudens ansikte med doftande olja från en alabasterflaska. Ur ett skrin tar översteprästen fram små kedjor med ädelstenar som han hänger om gudens hals medan de använda smyckena läggs tillbaka i asken.

När guden är korrekt påklädd placerar översteprästen symboliska klumpar av renande bikarbonat och doftande kåda framför kistan. Till sist skvätter han heligt vatten på gudens boning, släcker ljusen och borstar golvet medan han bugande går baklänges. När dörrarna till kammaren stängs förseglas de.

Över tempelgården skiner solen. Översteprästen och hans följe är lättade. Solguden strålar nöjt ner över Egyptens folk, och då vet de att morgonritualen har genomförts korrekt.

Så föreställer sig egyptologerna att morgonritualen gick till. Det baserar de på bokrullar samt inskriptioner och bilder från templen.

Son till Amun-Re

I antikens Egypten vågade folket inte räkna med att solen skulle gå upp av sig själv. Varje gryning inväntades med oro och spänning.

Soluppgången och allt annat i livet var beroende av att gudarna var nöjda. Om gudarna var förnärmade kunde de stoppa solens gång och skapa kaos – och inte bara i Egypten, utan i hela universum.

Som son till gudarnas gud, Amun-Re, var faraon både en regent utsedd av gudarna och landets överstepräst. Utöver att styra Egypten och säkra tronföljden skulle faraon alltid se till att hålla sig på god fot med gudarna.

Därför ledde han de religiösa ceremonierna, festivalerna och stora offentliga processionerna med gudarnas statyer.

Men med 2000 gudar och tempel utspridda över hela Egypten kunde faraon inte, trots sin gudomliga härkomst, utföra uppgiften själv.

De gudomliga statyerna skulle till exempel serveras mat och tvättas tre gånger om dagen. För att hinna med allt hade faraon andra överstepräster som utförde cere­monierna för honom.

I Amon-Ras tempel i Karnak utanför Thebe hade översteprästen, också kallad ”Amun-Res förste profet”, tre hjälp­präster med titlarna andre, tredje och fjärde profet. Endast dessa fyra personer fick öppna solgudens rum.

Templen vimlade av människor

Översteprästerna skötte dock inte allt själva. I de största tempelstäderna fick de hjälp av ett stort antal underordnade präster samt astrologer, hantverkare, skrivare och tusentals slavar.

Även om Egyptens prästerskap hyllades för sin viktiga insats med att hålla gudarna på gott humör stod de alltid under faraon, och de visste sin plats.

När översteprästen i Karnak öppnade rummet in till Amun-Re, mässade han alltid: ”Det är farao som sänt mig för att se guden.”

Samma ritual utfördes i alla rikets olika tempel, oavsett vilken gud som bodde där.

Även i den fattigaste by gick den lokale prästen upp före gryningen för att väcka guden med skönsång, fin mat och vackra kläder.

Som faraos ställföreträdare var det prästens uppgift att se till att alla ritualer utfördes korrekt.

Inget lämnades åt slumpen och allt dikterades av de gamla skrifterna, allt från ingredienserna i de heliga doftoljorna till vilken tonart gudarnas hymner skulle framföras i.

När prästen citerade de heliga skrifterna var det alltid med en papyrus i handen. På det sättet riskerade han inte att glömma något ord.

Tempelbiblioteken var fulla av bokrullar som förklarade alla ritualer in i minsta detalj. Om prästerna gjorde något fel, oavsett hur litet, kunde helvetet bryta lös.

Om gudarna var missnöjda kunde de förstöra det så kallade kosmos som bestod av jorden, gudarnas värld samt de dödas underjordiska värld.

Krig och död kom från gudarna

Om till exempel gudinnan Hathor var missnöjd blev kvinnorna infertila. Om hantverkarnas gud Ptah inte prisades ordentligt rasade byggnader ihop.

Och värst av allt: Fick inte Nilens gud Hapi tillräckligt med offergåvor skulle floden inte svämma över och förse Egyptens marker med det näringsrika slammet från Etiopiens högland. Utan dyn växte inte kornet och det skulle leda till hungersnöd.

Även om prästerna gjorde allt för att behaga gudarna lurade alltid faran. Alla egyptier visste att temperamentsfulla gudar som Set och Sekhmet bara väntade på att få ställa till med problem.

Kaos­guden Set höll till i civilisationens utkanter, bland annat i öknen där han straffade resande med törst och död.

Och när Sekh­met var på dåligt humör skickade hon sina demoner till människans värld där de spred sjukdomar, olycka och i värsta fall epidemier, svält och krig.

Egyptierna kunde bara skydda sig på ett sätt, nämligen genom att be massor av böner, uttala besvärjelser, och lämna dyrbara offergåvor. Ingen förutom farao och hans präster fick dock gå längre in i templet än till den första gården. Inga vanliga människor kunde be framför guden.

Om man till exempel brutit ett ben fick man istället lämna sina offer­gåvor vid templet eller uppsöka en präst.

Om en bonde eller en slav ville att benet skulle läka kunde en präst rista in en besvärjelse i en bit bränd lera. Lerbiten bars som en amulett kring halsen. Väl­beställda köpmän, generaler och adelsmän bar dock amuletter i guld eller av ädel­stenar.

Om besvärjelsen hade den rätta, helande effekten återkallade Sekhmet sina demoner varefter benet läkte och blev så gott som nytt.

Statyerna åt som kungar

Egyptens präster och prästinnor visste vilket ansvar som vilade på deras axlar. Allt i templen fanns för att behaga gudarna, och det var ett ständigt pågående arbete.

Gudarnas statyer skulle till exempel tvättas och serveras mat tre gånger dagligen. Förberedelserna inför frukost började redan ett par timmar före gryningen.

I Karnak, antikens största tempelkomplex, var gudarnas buffé minst sagt riklig. Väggdekorationer i tempelruiner visar än idag hur farao Horemheb (som regerade cirka 1319–1291 f.Kr.) erbjuder Amon-Ra ett berg av mat.

Frukt staplades på fat och dekorerades med blommor. Från tempelslakterierna fick gudarna färskt kött varje dag.

Först skulle en präst dock godkänna offerdjuret. Hade det sår eller haltade av­visade han det och slaktaren skulle omgående hitta ett nytt.

Dessutom kom nybakat bröd från templets egna bagerier där konditorerna också gjorde stora, mycket söta kakor. I bryggeriet hällde bryggmästaren vin och öl i krukor för att gudarna skulle släcka törsten.

När måltiden avslutats och gudarna var mätta fördelades de gudomliga resterna mellan templets präster och andra anställda.

Vissa präster var dock så hängivna att de avstod från alla överdådiga rätter och istället nöjde de sig med en kost bestående av vatten och bröd.

Till och med salt och vitlök skulle undvikas berättar den grekiske historikern Plutarchos (cirka 45–120 e.Kr.).

Renhet var avgörande

När guden tog sig ett jordiskt hem i statyn var han eller hon känslig för smuts från människans värld. För att skydda den skulle prästerna vara rena över hela kroppen.

”De badar i kallt vatten två gånger om dagen och två gånger om natten”, skrev den grekiske historikern Herodotos (cirka 480–420 f.Kr.) som besökte flera egyptiska tempel under sina många resor.

I Karnak genomfördes badet i templets stora, heliga sjö med stora stentrappor som ledde ner till vattnet. Om ett tempel inte var tillräckligt rikt för att ha någon egen sjö fick prästerna nöja sig med ett tvättfat. Men enligt Herodotus räckte det inte med ett bad:

”Prästerna omskär sig för renhetens skull då de föredrar renhet framför komfort. De rakar sig överallt på sina kroppar, minst varannan dag för att undvika löss och allt annat som är lika obehagligt.”

I vissa tempel tolkades reglerna så strängt att prästerna också rakade av sig ögonbryn och ögonfransar.

När prästerna inte tog hand om gudarnas statyer fylldes tiden med att öva in de sånger och danser som framfördes för att behaga gudarna. Präster av bägge könen lade flera timmar om dagen på att öva de invecklade texterna och stegen till perfektion.

Sex var strängt förbjudet i templet

Sexuellt umgänge mellan präster och prästinnor var strängt förbjudet, något som förundrade Herodotos.

”Män och kvinnor är inte annorlunda än djur som, oavsett om de är bestar eller fåglar, parar sig i tempel och på heliga platser. Hade denna gud problem med det skulle han knappast tillåta att det skedde”, resonerade han.

Men även om prästerna levde i sträng askes bröt de gärna mot andra regler, till exempel genom att ta emot mutor.

När prästerna i Memfistemplet släppte lös den heliga tjuren Apis för att spå i dess steg fick befolkningen komma in och se djuret med egna ögon mot betalning.

Enligt reglerna var det egentligen strängt förbjudet för vanliga människor att beträda ett tempel.

Präster arbetade deltid

När farao Horemheb intog tronen cirka år 1319 f.Kr. hade den egyptiska gudavärlden och myterna den byggde på redan funnits i nästan 1500 år. Under den tiden hade antalet präster i Egypten vuxit till över 100000 stycken.

De flesta prästerna levde dock inte hela sina liv bakom tempelmurarna. De flesta var lekmän, det vill säga fria medborgare som under kortare eller längre tid tjänstgjorde i landets tempel.

När prästen eller prästinnan inte offrade eller sjöng och dansade till gudens ära arbetade han eller hon i gudens tjänst.

I Karnak gällde det uppgifter som att sköta kornkammaren eller att övervaka de byar, marker och odlingar templet ägde.

Andra ansvarade för templets många anställda, bland andra skrivare, krukmakare och jägare.

En lekpräst som inte var i tjänst fick äta och dricka obehindrat, och även roa sig i sängen. Utanför templets heliga murar var äktenskap nämligen tillåtet.

Men när det var dags för prästtjänstgöring skulle huden rakas helt slät och prästen skulle avstå från sex i minst ett dygn innan den heliga gärningen återupptogs.

Egyptierna firade sina gudar

Utöver den sporadiska tjänstgöringen i templen kunde prästerna och befolkningen träffas under de årliga festivalerna. Varje gud hade en egen festival och Amun-Res var i september.

På en stor, rituell båt bar prästerna ut gudastatyn ur templet i Karnak. Amun-Re låg dock dold i sitt skåp eftersom gemene man inte var värdig att skåda gudens ansikte.

Under festivalen fick folk tillfälle att fråga guden om råd, till exempel om en stöldanklagan var berättigad. Kände prästerna att båten var för tung att bära föll de på knä och den föll framåt. Svaret var då ja. Trycktes båten tillbaka var svaret nej.

Arbetet skedde inte bara i templet

Den egyptiska begravningsritualen genomfördes utanför tempelmurarna. ­Prästernas primära roll var att uttala besvärjelser som skulle föra den avlidna säkert till den andra sidan. Samtidigt såg han till att balsameringen skedde enligt alla konstens regler.

Präster gjorde också sjukbesök. När dia­gnosen hade ställts slog prästen i sina bokrullar. Ofta innebar kuren att prästen mässade en trollformel, gjorde ett avkok av speciella örter eller uppmanade den sjukas familj att offra ett djur.

I vissa tempel kunde människorna dessutom lämna en fin offergåva, till exempel ett får, och be om att få en dröm tydd.

Om en gås slaktats i drömmen var det ett gott tecken. Det betydde att ens fiender snart skulle tillintetgöras. Såg man en dvärg i drömmen var det däremot illa: Dvärgen symboliserade att livslängden skulle halveras.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk ifrågasatte dessa förutsägelser. Alla, från den outbildade slaven till faraon, var övertygade om att Egyptens gudar bestämde allt.

Farao gjorde uppror mot gudarna

Hela riket försattes i chock när Amenhotep IV (cirka 1350–1334 f.Kr.) förnekade alla Egyptens 2000 gudar och skapade en ny religion med endast en gud: Aton, solens skiva. I den nya Atonkulten fick bara farao och hans hustru tillbe guden.

Faraos beslut att avskaffa gudavärlden kan tyckas vara en galen mans verk men flera egyptologer menar att det var ett led i en maktkamp.

Redan under Amenhoteps far, Amenhotep III (cirka 1387–1350 f.Kr.) hade Egyptens religiösa centrum Thebe blivit så självständigt att stadens Amon-Ra-präster ansåg att de inte längre behövde lyda farao.

De ville bland annat själva utnämna översteprästerna i Karnaktemplet, en uppgift som tidigare alltid hade varit faraons privilegium.

Med sin nya religion ville Amenhotep IV förmodligen stärka sin egen makt genom att försvaga prästerna och ta ifrån dem deras allt större inflytande.

Till deras förtret beordrade farao att ett nytt religiöst centrum skulle uppföras, cirka 40 mil norrut, varefter alla de gamla templen i landet skulle stängas.

De gudastatyer som prästerna inte hann gömma krossades och förstördes av faraos soldater. Amenhotep IV markerade sedan tydligt att det nu var nya tider genom att byta namn till Akhenaton som betyder ”den som behagar Aton”.

Men Akhenaton underskattade sina motståndare: Visst var farao gudarnas son, men Amun-Res präster var smarta. De inväntade Akhenatons död och började försöka påverka hans son och tronarvinge.

Av fruktan för gudarnas straff övergav sonen Tutankhaton därför den nya kulten bara några få år efter sin fars död. Han återinsatte samtidigt alla de gamla gudarna och bytte själv namn till Tutankhamun som betyder ”Amons levande bild”.

Den senare faraon Horemheb (1319–1291 f.Kr.) fullföljde arbetet med att förstöra avbildningarna av Akhenaton och hans heliga stad kallad Akhetaton (Guden Atons horisont), belägen nära den moderna staden el-Amarna.

Efter 20 år i skymundan hade den mäktige Amun-Re och hans präster äntligen segrat över den kätterska Atonkulten. Nu var kosmos återigen i balans.

Överallt i Egypten, från landets enorma tempel till de minsta hyddorna steg bönerna till Egyptens olika gudar.

Riket förtvinade långsamt

Kampen mot den så kallade kättarkungen hade gett Thebes mäktiga präster mersmak och under de följande århundradena utmanade de flera gånger faraons position.

Exempelvis tvingade översteprästen Herihor faraon Ramses XI att dela med sig av makten omkring år 1080 f.Kr.

Egypten blev allt mer instabilt genom den ständiga maktkampen mellan farao och prästerna och det mäktiga riket gick sakta men säkert mot upplösning.

År 663 f.Kr. marscherade assyriska arméer in och plundrade Thebe. År 332 f.Kr. hade Egypten fått en ny, främmande härskare: Alexander den store från Makedonien.

Efter erövringen installerade den makedonske krigarkungen en ståthållare i Egypten, general Ptolemaios, som cirka år 305 f.Kr. grundade en egen dyn­asti – den ptolemaiska.

Under ptolemaierna fick de egyptiska prästerna och gudarna sköta sitt; de kunde till och med behålla alla intäkter från sina besittningar utan att betala skatt.

”Ingen ska med makt ta något

som är förärat gudarna”, löd en ptolemaisk befallning från år 118 f.Kr.

Då romarna erövrade riket år 30 f.Kr. blev det början till slutet för såväl faraoner, gudar som prästerskap.

Under följande århundrade spred sig en religion med stor fart från Rom och ut till hela världen omkring Medelhavet: kristendomen.

År 384 e.Kr. beordrade den kristne kejsaren Theodosius (347–395 e.Kr.) att templen skulle stängas och ”heden­domen förbjöds”. Efter 3000 år hade Egyptens gudar drivits ut ur kosmos.