Egyptens Napoleon förlorade inte ett enda slag

Till Thutmosis förfäran har även vasallstaten Megiddo, som i hundra år varit den viktigaste knutpunkten längs Egyptens handelsvägar till Mesopotamien, förrått honom och anslutit sig till Egyptens fiender för att bli fri.

Thutmosis vägrar dock se passivt på när hans arv hotas. Den unge faraon är övertygad om att anfall är bästa försvar.

Ilmarsch skulle rädda riket

Redan från barnsben fick Thutmosis den bästa utbildning Egypten hade att erbjuda en kronprins, men det var när han som 15-åring påbörjade sin militära utbildning som han fann sitt kall.

Han blev en skicklig stridsvagnsförare och bemästrade många olika vapen, och han blev snart även bra på att leda marscher. Viktigast av allt var emellertid det faktum att han visade sig vara strategiskt begåvad.

Eftersom Thutmosis visade fallenhet för det militära och var mindre intresserad av administration, gav Hatschepsut ho­­nom i uppgift att leda landets arméer. De fredliga tiderna gav dock inte den oprövade tonåringen mycket erfarenhet.

Först när Hatschepsut dog och Egyptens fiender knackade på dörren fick Thutmosis tillfälle att visa sitt värde på slagfältet. Spioner i Megiddo meddelade att koalitionen av fiendearméer skulle samlas utanför förrädarstadens höga stenmurar.

Det var särskilt oroande för egyptierna, för därifrån kunde fiendearméerna korsa bergmassivet Karmel och inta Gaza, varefter de enkelt skulle kunna marschera rakt in i hjärtat av Egypten.

Den unge faraon behövde nu tänka ut en djärv motattack. På kort tid måste han förbereda sin första stora militära kampanj och krossa fiendens arméer innan de hann tränga in i landet.

Han ägnade två månader åt att samla sina styrkor i staden Tjaru i östra Nildeltat. En imponerande, 12 000 man stark armé och 1 000 dödliga stridsvagnar gjordes klara att bege sig norrut.

Thutmosis soldater skickades ut på en ilmarsch. Ovanligt för den här ti­den var att farao valde att ta med sig en krigsskrivare för att dokumentera fälttåget och se till att alla händelser längs vägen nedtecknades.

Därför vet historikerna att armén tillryggalade 33 mil från Tjaru, genom Gaza till staden Yehem på bara 19 dagar.

Farao visste bättre än generalerna

Med sin ilmarsch försökte Thutmosis nå fram till Megiddo innan hans fiender samlades där, men vid Yehem fick farao nya underrättelser från sina spioner.

Rasande informerade han sina generaler: ”Den motbjudande, fördömde kungen av Kadesh har kommit till Megiddo. Likt hundar vid sina hälar har han samlat alla områden som tidigare varit lojala mot Egypten samt styrkor från Mitanni!”

Thutmosis hade ännu mer bråttom än han föreställt sig, och dessutom behövde han fortfarande övervinna det värsta hind­ret på vägen, bergmassivet Karmel, för att komma till förrädarstaden.

De bästa vägarna gick antingen norr eller söder om berget, där de var breda och framkomliga. Den snabbaste vägen var emellertid via ett smalt pass genom berget.

Thutmosis var fast besluten att ta den närmaste vägen, men det tyckte inte hans generaler var någon bra idé.

De opponerade sig därför och sa: ”Hur blir det att fortsätta på den här vägen, som bara blir smalare och smalare? Vi har rapporter om att ett allt större antal fiender befinner sig på en bergsrygg på andra sidan. Ska vår förtrupp inleda striden medan ­eftertruppen fortfarande befinner sig i Aruna och inte kan strida?”

Generalerna var övertygade om att det vore säkrare att gå runt berget, så att armén kunde behålla sin stridsformation.

Farao var emellertid orubblig. Han åkal­lade Egyptens största gud när han förmanade sina generaler: ”Låt inte våra fiender – Ras vederstygglighet – tänka: ’Har farao valt den säkra vägen? Han har börjat frukta oss!’ Det är ju det de kommer att säga!”

Generalerna gick motvilligt med på faraos plan. Vad de inte visste var att Thutmosis hade fått nys om en alternativ väg över berget, en vars existens fiendens styrkor inte kände till.

Hemlig rutt över berget

Den 18 maj ledde Thutmosis sin armé över berget från Yehem. Vägen genom passet skulle föra dem förbi byn Aruna och ut på slätten söder om Megiddo, där Thutmosis fiender hade samlat hälften av sina styrkor. Den andra hälften bevakade vägen norr om berget.

Thutmosis tänkte emellertid inte ta den vanliga vägen över berget. Vid Aruna tecknade farao åt soldaterna att stanna och invigde generalerna i sin hemliga plan.

De egyptiska spejarna hade hittat en smal stig samt tagit kontakt med personer från trakten, som var villiga att visa armén genom den okända passagen.

Stigen var så smal att egyptierna skulle bli tvungna att ta isär sina stridsvagnar och bära delarna. Thutmosis räknade dock med att det skulle ta så lång tid för fiendens arméer att upptäcka den oväntade manövern att egyptierna skulle ha tid på sig att montera ihop stridsvagnarna och inta anfallsformation innan fienden kunde gå till attack.

Helt i enlighet med Thutmosis plan tog sig den egyptiska armén över berget på endast en dag – och inga fiendestyrkor väntade på dem.

Farao gav order om att man omedelbart skulle bygga upp ett befäst läger. När hela armén var samlad i lägret talade han till sina soldater: ”Gör er redo! Slipa era vapen! I morgon strider vi mot de dömda.”

Ärkefienderna krossas

På morgonen den 20 maj steg Thutmosis upp i sin stridsvagn, full av förväntan in­för det förestående slaget. Hans bråds­ka visade sig bära frukt: Styrkorna från Kadesh och Mitanni hade upptäckt egyp­tierna och intagit stridsformation, men alla koalitionens styrkor hade ännu inte hunnit fram till Megiddo.

Med 12 000 egyptier mot fiendens knappa 10 000 man hade Thutmosis ett övertag. Huvuddelen av motståndarnas armé utgjordes av stridsvagnar, men koalitionens tunga infanteri hade ännu inte anlänt, vilket skulle visa sig bli ödesdigert för Egyptens fiender.

Stridsvagnar är ­effektiva på flankerna, varifrån de kan beskjuta lätt infanteri och bågskyttar till fots. För att stridsvagnarna ska kunna köra säkert kan dock hästarna inte trava i mer än 10–13 kilometer i timmen, ­annars riskerar vagnarna att välta när de svänger. Därför är det viktigt att deras mål hålls i schack av exempelvis tungt infanteri, så att fienden inte kan skicka ut fotsoldater och döda vagnarnas hästar med kastspjut.

Just den här dagen skulle de effektiva stridsvagnarna visa sig vara det största hindret för Egyptens fiender, eftersom slagfältet omgavs av backar.

Koalitionsstyrkans enorma antal stridsvagnar gjorde att de tvingades bilda en lång front som sträckte sig över den platta slätten ända ut till backarna, där stridsvagnarna körde långsammare och mer osäkert. Frontens mitt leddes av kungen av Kadesh och prinsen av Megiddo.

Thutmosis färdades allra längst fram i mitten av den stora egyptiska armén tillsammans med resten av arméns stridsvagnar. Den kuperade terrängen lät farao täcka med infanteri och bågskyttar, som hade betydligt enklare att röra sig i det kuperade landskapet.

Nu beordrade Thutmosis hela sin armé att anfalla. Tusentals stridsvagnar körde mot varandra. På faraos order ryckte det egyptiska infanteriet på flankerna fram.

Sakta men säkert gjorde de slagfältet smalare, så att koalitionens styrkor fördes in mot mitten. Det dröjde inte länge förrän egyptierna kunde sluta de båda flankerna runt fiendens stridsvagnar, som kämpade för att kunna röra sig fritt.

Thutmosis taktik tycktes fungera. Egyptiernas stridsvagnar utmanade stridsvagnarna från Kadesh och Megiddo. Pilarna flög medan egyptiernas infanteri ryckte ner från sluttningarna för att omringa koalitionens armé.

I ett försök att ta sig ur egyptiernas kniptång beordrade kungen av Kadesh sina styrkor att retirera mot Megiddo. Ordern kom dock sent, så soldaterna hann bara nätt och jämnt ut ur egyptiernas inneslutning.

Plötsligt kollapsade koalitionens centrum. Det är möjligt att ­kungen av Kadesh och prinsen av Megiddo drev på sina egna stridsvagnar alltför mycket.

Enligt källorna var det de som först drog sig tillbaka. Därefter spreds paniken bland koalitionens soldater, som lade benen på ryggen och flydde hals över huvud mot Megiddo. Efter sig lämnade de stridsvagnar, vapen och övrig utrustning.

Farao försökte kommendera sina styrkor att följa efter fienden och inta Megiddo, men de egyptiska soldaterna blev giriga. I stället för att rusa efter de beseg­rade motståndarna kastade soldaterna sig över de kvarlämnade värdesakerna på slagfältet och i fiendens tomma läger.

Farao blev rasande. Arméns bristande disciplin kostade honom en fullständig seger, för nu hann fienden tillbaka till Megiddo. Av rädsla för ett nytt angrepp hade

Megiddos invånare stängt stadsportarna, men medan egyptierna var upptagna med att plundra band byborna ihop långa tygstycken och kastade dem över murarna, så att de flyende soldaterna kun­de klättra upp. Tusentals soldater var nu förskansade bakom stadsportarna.

Megiddos befolkning svälter

Förlusterna beräknades och nedtecknades av faraos skrivare. Slaget hade varit så kort att egyptierna bara hunnit döda 83 av fiendens soldater och tillfånga­tagit 340 innan segern var ett faktum.

Kungen av Kadesh och prinsen av Megiddo hade tagit skydd bakom stadens höga stenmurar och Thutmosis hade inga belägringsmaskiner. Tursamt nog för egyptierna hade emellertid fälten kring Megiddo ännu inte skördats, så stadens förrådskammare var halvtomma.

Thutmosis belägrade staden och lät hungern göra arbetet. Det dröjde bara några månader innan byborna och soldaterna hade ätit upp stadens förråd.

Där­efter var det inte annat för prinsen av Megiddo att göra än att be om nåd och återigen svära farao trohet. Thutmosis var storsint nog att förlåta honom, men segern blev bitterljuv, för under nat­ten hade kungen av Kadesh flytt.

Thutmosis hade dock vunnit sin första stora seger och visat vad han gick för på slagfältet. Han återvände med ett stort krigs­byte i form av 924 stridsvagnar, 200 bronsrustningar, 502 bågar, 1 929 kor, 2 000 getter och 20 500 får.

Thutmosis gick från seger till seger

Eftersom Thutmosis dokumenterade sina fälttåg är slaget vid Megiddo det förs­ta i världshistorien där historikerna i dag har en relativt tillförlitlig bild av mängden utrustning, krigsbytet och förlustsiffrorna.

Det var normalt faraos uppgift att leda den egyptiska armén, och de flesta faraoner genomförde tre eller fyra fälttåg under sin regeringstid. Krigar­faraon Thutmosis var emellertid långt ifrån färdig.

Han genomförde hela 17 militära kampanjer, som alla resulterade i stora segrar. Thutmosis blev en mästerstrateg som varje år tog på sig rustningen för att erövra mer land åt Egypten.

Trots ett liv i fält dog Thutmosis en naturlig död år 1425 före Kristus vid 56 års ålder. Efter att fyra år dessförinnan ha avslutat sin militära karriär ägnade han sina sista år åt att förbereda sin son Amenhotep II inför dennes tid på tronen.

Amenhotep ärvde ett Egypten som aldrig någonsin varit större. På tre årtionden gav Thutmosis Nilens rike en styrka som banade väg för 400 års storhetstid, ända fram till Ramses II:s dagar.