De fattiga kvinnorna slet på jobbet
I Egypten hade könen i stort sett lika rättigheter och eftersom även lönen var lika stor, skaffade många kvinnor ett jobb för att bidra till familjeförsörjningen.
När den forngrekiske historiken Herodotos besökte Egypten på 400-talet f.Kr. satte han nästan vinet i vrångstrupen i ren bestörtning: ”Här vänder folk människans seder och traditioner upp och ned. Kvinnorna går på marknaden, medan männen sitter hemma och väver.”
Kvinnan kunde begära skilsmässa om mannen visade sig vara oduglig – och hon kunde gifta om sig.
För Herodotos var detta rena vansinnet. Grekiska kvinnor hade på hans tid inga rättigheter alls, och ansågs inte ens vara självständiga individer. De var ständigt underkastade husets herre och fick lämna hemmets särskilda kvinnorum endast med mannens tillåtelse.
Helt andra förhållanden rådde i Egypten, där kvinnor i flera tusen år hade haft i stort sett samma rättigheter som männen. Orsaken till den utbredda jämställdheten var egyptiernas tro på att universum i tidernas begynnelse hade fötts ur förhållandena mellan olika manliga och kvinnliga gudomar.
Universum var därför lika delar manligt och kvinnligt, och för att bevara den universella jämvikten var det enligt egyptierna avgörande att det rådde balans mellan gudar och människor – och mellan de båda könen.
Läs också: Olympens tolv grekiska gudar styrde Grekland
Gudinnan Maat stod för balans i universum – även mellan män och kvinnor.
Högsta tillsyn över denna särskilda balans hade gudinnan Maat, som också personifierade rättvisa och sanning.
De religiösa övertygelserna gick igen i rikets lagar, så även där säkrades en hög grad av jämställdhet. Män och kvinnor fick samma straff för samma brott.
Så såg de fattiga kvinnorna ut:
Fattiga kvinnor hade inte råd med dyra dräkter och smycken, men som alla andra satte de en ära i att se presentabla ut när de vistades bland andra.
Denna träfigur av en tjänsteflicka lades i en förmögen egyptiers grav.
Hår
I stort sett alla kvinnor klippte håret kort på grund av värmen. I stället bar de peruker, som i de fattigas fall ofta bestod av fiber från dadelpalmer.
Smink
Som ögonskugga använde kvinnor det gröna mineralet malakit, blandat med olja. Krossad blyglans, så kallad kohl, blev en eyeliner.
Kläder
Fattiga kvinnor bar en kalasiri – en enkel, vit linneklänning med axelband. Ofta med ena eller båda brösten blottade p.g.a. hettan.
Läppar
Om de hade råd, använde kvinnorna röd ockra och fett för att framhäva sina läppar.
Skor
Fattiga gick vanligtvis barfota.
Egendom ärvdes genom kvinnans släkt, och kvinnor kunde själva förvalta sin mark, sina djur och sin bostad. Ett kontrakt från det gamla Egypten talar exempelvis om hur kvinnan Sebtidis skänker en jordlott till sin dotter, medan den äldre kvinnan Naunakhte i en annan bevarad text beklagar sig över att inget av hennes barn tar hand om henne: ”Endast de av dem som har hjälpt mig, kommer jag skänka min egendom.”
I synnerhet bland fattiga var det ofta avgörande att kvinnorna – utöver att sköta hushållet – också tog arbete utanför hemmet för att bidra till familjens ekonomi. Fattiga kvinnor kom därför ut i samhället i högre grad än de förmögna.
Kvinnor anställdes bland annat för att mala malt till ölbryggning.
Arbetsmarknaden var full av kvinnor
Många fattiga kvinnor, som oftast inte kunde läsa, arbetade med jordbruk hela livet. Men de hade även andra möjligheter. Vissa blev professionella gråterskor, som på beställning jämrade sig utanför huset där de döda balsamerades.
Textiltillverkning, bakning och ölbryggning var andra populära yrken. En kvinna kunde till och med bli chef över exempelvis en grupp vävare.
Dekorationer i gravar i Sakkara visar också hur kvinnor handlar med bröd, öl och fisk. På en av väggmålningarna skäller en kvinna på en man, medan hon navigerar ett skepp in i hamnen. Enligt hieroglyferna fräser hon: ”Du får inte skymma sikten medan jag lägger till!”
Dans kunde ge bröd på bordet
Egyptiska kvinnor dansade så snart de fick möjlighet. Vid allt från religiösa ceremonier, begravningståg och festivaler, till bröllop och middagar var en danstrupp – även kallad en khener – ett oumbärligt inslag.
Till och med förlossningar hjälptes på traven av akrobatiska dansare som sjöng: ”Åh, se födelsens hemligheter! Åh, krysta!”
Det var främst kvinnor från de lägre samhällsskikten som blev professionella danserskor vid exempelvis banketter. Kvinnor från de mer välbeställda klasserna ville inte visa upp sig på det sättet.
Danserskorna sjöng och spelade på lyra, tamburin eller flöjt under uppvisningen. Dansen kunde också vara av mer erotisk karaktär.
Professionella danserskor bar få eller inga kläder alls när de arbetade.
På gravmålningar med bankettscener avbildas danserskor ofta nästan helt nakna, med bara en rem runt midjan. På remmen satt ihåliga pärlor med små stenar inuti.
När kvinnorna rörde på höfterna, rasslade stenarna förföriskt. Forskarna förmodar att en del av danserskorna kunde köpas för sexuella tjänster.
Inga familjer dödade småflickor
Såväl greker som romare satte ofta ut sina nyfödda döttrar, som ansågs vara en börda, till de vilda djuren. Pojkar kunde däremot ge familjen rikedom och prestige.
I Egypten var detta otänkbart. Där kunde flickor både arbeta och tjäna pengar åt en familj. Ett gammalt egyptiskt råd löd därför: ”Du ska behandla dina barn lika. Du vet aldrig vem av dem som kommer att behandla dig väl.”
Borgerskapet läste sig till framgång
Till skillnad från de fattiga, kunde borgerskapets kvinnor ha turen att få lära sig läsa och skriva. På så sätt kunde de komma upp sig i samhället.
Kvinnor från förmögna familjer kunde göra karriär genom att utbilda sig. De mest prestigefulla positionerna krävde nämligen att en person kunde läsa och skriva rikets invecklade skriftsystem.
Utbildade kvinnor kunde göra karriär i bland annat templen och inom statsadministrationen.
Borgerskapet betalade därför gärna för att i synnerhet sönerna skulle kunna gå i skola eller få undervisning i hemmet. Även flickor kunde ha sådan tur att familjen var beredd att offra det nödvändiga för att lära dem skrivkonsten. Och sedan var karriärmöjligheterna många.
Enligt forskarna kunde kvinnor inneha minst 25 ledarämbeten inom statsapparaten. De utnämndes dock bara till chefer inom typiska kvinnoområden, så som ”Tillsynsföreståndare för klädesförrådet” eller ”Chef för perukverkstaden”.
Den mäktigaste kvinnan i statsadministrationen någonsin var Lady Nebet, som omkring år 2300 f.Kr. utnämndes till vesir – faraos högra hand och rikets dagliga ledare. Det hade sannolikt också att göra med att hon var faraos svärmor.
Så såg borgerskapets kvinnor ut:
Förmögna kvinnor lade högsta vikt vid sitt utseende. De ville för allt i världen inte se ut som de hårt arbetande fattiga.
Peruk
Förmögna kvinnor bar peruker flätade av 120 000 människohårstrån.
Ansikte
Det var hög status att ha ljus hy, ett bevis för att man inte arbetade utomhus.
Antik deo
Vid fester bar kvinnorna parfymerade stycken av fett på huvudet. När fettet smälte i värmen, rann det ner i peruken och dolde all lukt av svett.
Kroppsbehåring
Egyptierna ansåg att hår på kroppen var ohygieniskt. Man tog bort det med olja och vassa flintastenar.
Smycken
Borgerskapets kvinnor bar guld- och silverband kring underarmar och vrister.
Kläder
Liksom de fattiga bar även borgerskapets kvinnor en lång klänning av linne. Deras dräkter hade dock färg, mönster och fastsydda pärlor.
Kvinnor drack sig bortom vett och sans
Ett fräckt egyptiskt råd sade att: ”Gårdagens fylla ska inte döda denna dags törst.” Passande ord om de kvinnor från de finare klasserna, som arrangerade storslagna festmiddagar på löpande band för sina vänner. Under festerna serverades mat och vin i överdåd, medan gästerna underhölls av dansare och musiker.
Alkohol var verkligen inte bara för män. Det verkar ha varit accepterat även för kvinnor att släppa alla hämningar. En väggmålning i det så kallade Paheri-gravkomplexet från 1400-talet f.Kr. visar till exempel en kvinna som ropar till en tjänsteflicka: ”Ge mig 18 koppar vin. Jag vill dricka mig full. Min hals är torr som halm!”
I likhet med männen lades förmögna kvinnor till vila i mumiekistor. Denna kista tillhörde tempelsångerskan Meresamun.
I döden var mannen den viktigaste
Fattiga egyptier begravdes i ökensanden utan kista eller rikedomar. Förmögna kvinnor balsamerades och lades i dyra gravanläggningar – dock alltid tillsammans med sina män. Om de var ogifta lades de i en familjegrav, som vanligtvis hade byggts av kvinnans far.
Endast drottningar kunde förvänta sig en helt egen gravanläggning. Å andra sidan fick kvinnorna smycken, speglar och sminkburkar med sig i graven så att de kunde se vackra ut även i livet efter detta.
Templen var fulla av kvinnor
De kvinnor som var så förmögna att de inte behövde arbeta, gjorde ofta karriär som prästinnor i något av de otaliga templen. Här skulle det offras till gudabilderna, de skulle kläs, parfymeras och vakas över om natten.
Kvinnorna var särskilt aktiva i de tempel som byggts till kvinnliga gudomars ära. De viktigaste var kärleksgudinnan Hathor samt Isis som bland annat dyrkades för sina helande krafter. De förnäma tempelkvinnorna åtnjöt en särskild status i Egypten.
En del kvinnor arbetade i templen, som hade egna djurfarmar.
Den urholkades dock i Nya riket (år 1570–1070 f.Kr.), då tusentals kvinnor från alla samhällsklasser plötsligt fick tillgång till yrket.
Elitens kvinnor måste slåss för makten
Flera kvinnor lyckades bli faraoner i Egypten, men utmanades å andra sidan om och om igen av sina manliga rivaler.
Av de cirka 500 faraoner som satt på tronen under det gamla Egyptens 3 000 år långa historia var bara sex kvinnor: Nitocris, Sobekneferu, Ahmose-Nefertari, Hatschepsut, Nefertiti och Kleopatra.
Gemensamt för dem alla var att de innehade landets högsta position under tider då politiskt kaos rådde i Egypten, eller då det var svårt att hitta en manlig tronarvinge.
De kvinnliga härskarnas uppgifter skilde sig inte från de manliga faraonernas: De skulle upprätthålla Maat, rikets jämviktstillstånd, och hade det övergripande ansvaret för bland annat skörden, förvaltningen och militären. Inte heller den bildmässiga framställningen av dem avvek väsentligt från männens.
Om en farao dog tidigt, utan vuxna manliga arvingar, kunde hans änka med lite tur överta makten.
Åtskilliga statyer och inskriptioner visar de kvinnliga härskarna i manskläder och med skägg, eftersom de konservativa egyptiernas farao-ideal alltid förblev maskulint.
Samtidigt måste kvinnorna kämpa för att behålla tronen. Mycket tyder på att två av de mest kända kvinnliga faraonerna, Hatschepsut och Nefertiti, ständigt måste akta sig för manliga rivaler, medan Kleopatra till och med utkämpade ett inbördeskrig.
Så såg elitens kvinnor ut:
Kvinnliga faraoner lät sig vanligtvis avbildas i samma utstyrsel och klädsel som de manliga. Om de bar manskläder även till vardags är oklart.
Ormen
Högst upp på huvudbonaden satt en kobrafigur. Den symboliserade faraos gudomliga auktoritet.
Huvudbonad
Den så kallade nemes, huvudbonaden, täckte peruken. Den var vit med röda eller blå ränder.
Lösskägg
Under religiösa ceremonier bar även de kvinnliga faraonerna skägg, som tecken på sin härskarstatus.
Bröstsmycken
På bröstet bar farao en krage av guldplattor och kedjor, samt ädelstenar. Smyckena anknöt till faraos ansvarsområden.
Herdestav och slaga
Symboliserade faraos roll som folkets bestraffare eller beskyddare – allt efter behov.
Kvinnlig farao gav Egypten guldålder
Hatschepsut var den mest beslutsamma och äventyrslystna av alla Egyptens kvinnliga faraoner. Under hennes 22 år långa regeringstid blomstrade rikets handel och kultur som aldrig förr.
På hennes initiativ skickades en flotta av handelsfartyg ända ned till rökelselandet Punt (troligen dagens Somalia) där egyptierna handlade med elfenben, guld och myrra.
Den handlingskraftige farao drog sig inte heller för att använda sin armé, och utkämpade bl.a. ett kort krig mot nubierna i söder. Dessutom var hon en av Egyptens mest entusiastiska härskare när det gällde att bygga, och lät uppföra hundratals tempel och andra komplex över hela landet. Hon kallas av många för ”historiens första stora kvinna”.
Ramses III fick halsen avskuren av en av sina maktlystna hustrur.
Vägen till toppen var dränkt i blod
Kunde faraos hustru inte själv bli härskare efter sin makes död, kunde hon åtminstone arbeta för att hennes son blev det. Teya, som var en av farao Ramses III:s hustrur, gick ett steg längre. För att säkra tronen för sin egen sons del ordnade hon en sammansvärjning vid hovet.
En sen kväll övermannades den 65-årige Ramses i sitt palats och fick halsen avskuren. Kuppen gick dock inte som Teya hade hoppats. Enligt bevarade rättsliga dokument greps de sammansvurna strax därpå och dömdes till döden av en domstol. Teyas son blev därför aldrig farao.
Kleopatra förlorade maktkampen
År 332 f.Kr. erövrade Alexander den store Egypten och landets grekiska period började. I Grekland hade kvinnor aldrig haft nämnvärda rättigheter, men under inflytande av sina egyptiska medsystrar började de grekiska kvinnor som bosatte sig i landet att få mer jämlikhet.
Drottning Kleopatra satt på Egyptens tron i 21 oroliga år. Hon blev landets sista kvinnliga härskare.
När den grekisk-makedonska Kleopatra besteg tronen år 51 f.Kr. var landet dock i farozonen för att övertas av Rom. Hon ingick därför först en allians med härföraren Caesar och sedan med Markus Antonius.
Det visade sig vara förgäves. Egypten erövrades av romarna och Kleopatra tvingades begå självmord. Hon blev den sista härskaren över det gamla, kvinnovänliga Egypten.