Egyptens frigjorda kvinnor chockade alla

De fattiga kvinnorna slet på jobbet

I Egypten hade könen i stort sett lika rättigheter och eftersom även lönen var lika stor, skaffade många kvinnor ett jobb för att bidra till familjeförsörjningen.

När den forngrekiske historiken Herodotos besökte Egypten på 400-talet f.Kr. satte han nästan vinet i vrångstrupen i ren bestörtning: 

”Här vänder folk människans seder och traditioner upp och ned. Kvinnorna går på markna­den, medan männen sitter hemma och väver.”

För Herodotos var detta rena vansinnet. Grekiska kvinnor hade på hans tid inga rättigheter alls, och ansågs inte ens vara självständiga individer. De var ständigt underkastade husets herre och fick lämna hemmets särskilda kvinnorum endast med mannens tillåtelse.

Helt andra förhållanden rådde i Egypten, där kvinnor i flera tusen år hade haft i stort sett samma rättigheter som männen. 

Orsaken till den utbredda jäm­ställd­heten var egyptiernas tro på att universum i tidernas begynnelse hade fötts ur förhållandena mellan olika manliga och kvinnliga gudomar. 

Universum var därför lika delar manligt och kvinnligt, och för att bevara den universella jämvikten var det enligt egyptierna avgörande att det rådde balans mellan gudar och människor – och mellan de båda könen. 

Högsta tillsyn över denna särskilda balans hade gudinnan Maat, som också personifierade rättvisa och sanning.

De religiösa övertygelserna gick igen i rikets lagar, så även där säkrades en hög grad av jämställdhet. Män och kvinnor fick samma straff för samma brott. 

Egendom ärvdes genom kvinnans släkt, och kvinnor kunde själva förvalta sin mark, sina djur och sin bostad.

Ett kontrakt från det gamla Egypten talar exempelvis om hur kvinnan Sebtidis skänker en jordlott till sin dotter, medan den äldre kvinnan Naunakhte i en annan bevarad text beklagar sig över att inget av hennes barn tar hand om henne: 

”Endast de av dem som har hjälpt mig, kommer jag skänka min egendom.”

I synnerhet bland fattiga var det ofta avgörande att kvinnorna – utöver att sköta hushållet – också tog arbete utanför hemmet för att bidra till familjens ekonomi. Fattiga kvinnor kom därför ut i samhället i högre grad än de förmögna.  

• Arbetsmarknaden var full av kvinnor
  Många fattiga kvinnor, som oftast inte kunde läsa, arbetade med jordbruk hela livet. Men de hade även andra möjligheter. Vissa blev professionella gråterskor, som på beställning jämrade sig utanför huset där de döda balsamerades. Textiltillverkning, bakning och ölbryggning var andra populära yrken. En kvinna kunde till och med bli chef över exempelvis en grupp vävare.
  
  Dekorationer i gravar i Sakkara visar också hur kvinnor handlar med bröd, öl och fisk. På en av väggmålningarna skäller en kvinna på en man, medan hon navigerar ett skepp in i hamnen. Enligt hieroglyferna fräser hon: ”Du får inte skymma sikten medan jag lägger till!”
  
  
• Kvinnan kunde kasta ut mannen
  Äktenskap behövde inte betyda att en egyptisk kvinnas självständighet försvann. Hon kunde behålla sin egendom och till och med låna ut pengar: En text beskriver t.ex. hur en ekonomiskt sinnad kvinna lånade ut tre silverklimpar till sin man, till en imponerande årlig ränta av 30 procent.
  
  Om mannen visade sig vara oduglig kunde kvinnan begära skilsmässa – och gifta sig igen, ibland mot kompensation. I ett äktenskapskontrakt från år 340 f.Kr. skriver en kvinna frankt till sin man: ”Om jag inte vill ha dig som äkta make, för att jag inte tycker om dig längre och vill ha någon annan, ska jag ge dig 22 gram silver och ge avkall på en tredjedel av vår gemensamma egendom.”  
  
  
• Dans kunde ge bröd på bordet
  Egyptiska kvinnor dansade så snart de fick möjlighet. Vid allt från religiösa ceremonier, begravningståg och festivaler, till bröllop och middagar var en danstrupp – även kallad en khener – ett oumbärligt inslag. Till och med förlossningar hjälptes på traven av akrobatiska dansare som sjöng: ”Åh, se födelsens hemligheter! Åh, krysta!”
  
  Det var främst kvinnor från de lägre samhällsskikten som blev professionella danserskor vid exempelvis banketter. Kvinnor från de mer välbeställda klasserna ville inte visa upp sig på det sättet. Danserskorna sjöng och spelade på lyra, tamburin eller flöjt under uppvisningen. Dansen kunde också vara av mer erotisk karaktär.
  
  På gravmålningar med bankett­scener avbildas danserskor ofta nästan helt nakna, med bara en rem runt midjan. På remmen satt ihåliga pärlor med små stenar inuti. När kvinnorna rörde på höfterna, rasslade stenarna förföriskt. Forskarna förmodar att en del av danserskorna kunde köpas för sexuella tjänster.

Borgerskapets kvinnor läste sig till framgång

Till skillnad från de fattiga, kunde borgerskapets kvinnor ha turen att få lära sig läsa och skriva. På så sätt kunde de komma upp sig i samhället.

Kvinnor från förmögna familjer kunde göra karriär genom att utbilda sig. De mest prestigefulla positionerna krävde nämligen att en person kunde läsa och skriva rikets invecklade skriftsystem.

Borgerskapet betalade därför gärna för att i synnerhet sönerna skulle kunna gå i skola eller få undervisning i hemmet. Även flickor kunde ha sådan tur att familjen var beredd att offra det nödvändiga för att lära dem skrivkonsten. Och sedan var karriärmöjligheterna många.

Enligt forskarna kunde kvinnor inneha minst 25 ledarämbeten inom statsapparaten. De utnämndes dock bara till chefer inom typiska kvinnoområden, så som ”Tillsynsföreståndare för klädes­förrådet” eller ”Chef för perukverkstaden”. 

Den mäktigaste kvinnan i stats­administrationen någonsin var Lady Nebet, som omkring år 2300 f.Kr. utnämndes till vesir – faraos högra hand och rikets dagliga ledare. 

Det hade sannolikt också att göra med att hon var faraos svärmor. 

• I döden var mannen den viktigaste
  Fattiga egyptier begravdes i ökensanden utan kista eller rikedomar. Förmögna kvinnor balsamerades och lades i dyra gravanläggningar – dock alltid tillsammans med sina män. Om de var ogifta lades de i en familjegrav, som vanligtvis hade byggts av kvinnans far. Endast drottningar kunde förvänta sig en helt egen gravanläggning.
  
  Å andra sidan fick kvinnorna smycken, speglar och sminkburkar med sig i graven så att de kunde se vackra ut även i livet efter detta.
  
  
• Kvinnor drack sig bortom vett och sans 
  Ett fräckt egyptiskt råd sade att: ”Gårdagens fylla ska inte döda denna dags törst.” Passande ord om de kvinnor från de finare klasserna, som arrangerade storslagna festmiddagar på löpande band för sina vänner. Under festerna serverades mat och vin i överdåd, medan gästerna underhölls av dansare och musiker.
  
  Alkohol var verkligen inte bara för män. Det verkar ha varit accepterat även för kvinnor att släppa alla hämningar. En väggmålning i det så kallade Paheri-gravkomplexet från 1400-talet f.Kr. visar till exempel en kvinna som ropar till en tjänsteflicka: ”Ge mig 18 koppar vin, jag tänker dricka mig full, min hals är torr som halm!” 
  
  
• Templen var fulla av kvinnor 
  De kvinnor som var så förmögna att de inte behövde arbeta, gjorde ofta karriär som prästinnor i något av de otaliga templen. Här skulle det offras till gudabilderna, de skulle kläs, parfymeras och vakas över om natten.
  
  Kvinnorna var särskilt aktiva i de tempel som byggts till kvinnliga gudomars ära. De viktigaste var kärleks­gudinnan Hathor samt Isis som bland annat dyrkades för sina helande krafter. De förnäma tempelkvinnorna ­åtnjöt en särskild status i Egypten. Den urholkades dock i Nya riket (år 1570–1070 f.Kr.), då tusentals kvinnor från alla samhällsklasser plötsligt fick tillgång till yrket.

Elitens kvinnor måste slåss för makten

Flera kvinnor lyckades bli faraoner i Egypten, men utmanades å andra sidan om och om igen av sina manliga rivaler.

Av de cirka 500 faraoner som satt på tronen under det gamla Egyptens 3 000 år långa historia var bara sex kvinnor: Nitocris, Sobekneferu, Ahmose-Nefertari, Hatschepsut, Nefertiti och Kleopatra. 

Gemensamt för dem alla var att de innehade landets högsta position under tider då politiskt kaos rådde i Egypten, eller då det var svårt att hitta en manlig tronarvinge.

De kvinnliga härskarnas uppgifter skilde sig inte från de manliga faraonernas: De skulle upprätthålla Maat, rikets jämviktstillstånd, och hade det övergripande ansvaret för bland annat skörden, förvaltningen och militären. Inte heller den bildmässiga framställningen av dem avvek väsentligt från männens. 

Åtskilliga statyer och inskriptioner visar de kvinnliga härskarna i manskläder och med skägg, eftersom de konservativa egyptiernas farao-ideal alltid förblev maskulint.

Samtidigt måste kvinnorna kämpa för att behålla tronen. Mycket tyder på att två av de mest kända kvinnliga faraonerna, Hatschepsut och Nefertiti, ständigt måste akta sig för manliga rivaler, medan Kleopatra till och med utkämpade ett inbördeskrig.

• Vägen till toppen var dränkt i blod
  Kunde faraos hustru inte själv bli härskare efter sin makes död, kunde hon åtminstone arbeta för att hennes son blev det. Teya, som var en av farao Ramses III:s hustrur, gick ett steg längre. För att säkra tronen för sin egen sons del ordnade hon en sammansvärjning vid hovet.
  
  En sen kväll övermannades den 65-årige Ramses i sitt palats och fick halsen avskuren. Kuppen gick dock inte som Teya hade hoppats. Enligt bevarade rättsliga doku­ment greps de sammansvurna strax därpå och dömdes till döden av en dom­stol. Teyas son blev därför aldrig farao.
  
  
• Kvinnlig farao gav Egypten guldålder
  Hatschepsut var den mest beslutsamma och äventyrslystna av alla Egyptens kvinnliga faraoner. Under hennes 22 år långa regeringstid blomstrade rikets handel och kultur som aldrig förr. På hennes initiativ skickades en flotta av handelsfartyg ända ned till rökelselandet Punt (troligen dagens Somalia) där egyptierna hand­lade med elfenben, guld och myrra.
  
  Den handlingskraftige farao drog sig inte heller för att använda sin armé, och utkämpade bl.a. ett kort krig mot nubierna i söder. Dessutom var hon en av Egyptens mest entusiastiska härskare när det gällde att bygga, och lät uppföra hundratals tempel och andra komplex över hela landet. Hon kallas av många för ”historiens första stora kvinna”.
  
  
• Kleopatra förlorade maktkampen
  År 332 f.Kr. erövrade Alexander den store Egypten och landets grekiska period började. I Grekland hade kvinnor aldrig haft nämnvärda rättigheter, men under inflytande av sina egyptiska medsystrar började de grekiska kvinnor som bosatte sig i landet att få mer jämlikhet.
  
  När den grekisk-­makedonska Kleopatra besteg tronen år 51 f.Kr. var landet dock i farozonen för att övertas av Rom. Hon ingick därför först en allians med härföraren Caesar och sedan med Markus Antonius. Det visade sig vara förgäves. Egypten erövrades av romarna och Kleopatra tvingades begå självmord. Hon blev den sista härskaren över det gamla, kvinnovänliga Egypten.