Med ett orubbligt lugn har Ramses II i tre år-tusenden blickat ut över Nilen, Egyptens bördiga centrum. Statyn står i Abu Simbel.

© Scanpix/Corbis
Civilisationer - Egyptier

Den självcentrerade farao Ramses II skröt sig till storhet

Farao Ramses II styrde Egypten i nästan 67 år men han tröttnade aldrig på att fira sina egna bedrifter. Ingen annan farao fick så många barn eller var så överlägsen till sättet som Ramses. Kungen har satt sin prägel på Egypten genom mängder av inskriptioner, tempel, obelisker och kolossala statyer – främst av sig själv.

På försommaren 1274 f.Kr. ledde farao Ramses II en stor här in i södra Syrien för att erövra den strategiskt viktiga staden Kadesh från ärkefienden hettiterna.

Inte långt från staden hamnade de egyptiska trupperna i ett bakhåll, och hettiterna stod plötsligt mitt i Ramses läger. Kungen tvekade inte utan tog saken­ i egna händer. Han spände på sig sitt bröstharnesk, hoppade upp på sin stridsvagn och körde rakt in i den enorma massan med fiender som om han vore krigsguden Montu själv.

På så sätt vände­ Ramses på egen hand ett hotande nederlag till en lysande militär seger över den hettitiska stormakten.

Eller­ som han själv så skrytsamt berättar på de inskriptioner och reliefer som än i dag täcker väggarna­ i de tempel han lät bygga under sin 67-åriga regeringstid: ”Jag var helt ensam, inga andra var med mig, mitt stora infanteri hade lämnat mig, inte en enda ur mitt kavalleri såg efter mig.”

Den självsäkre Ramses berättar vidare att han med guden Amons hjälp på egen hand torpederade inte mindre än 2500 stridsvagnar, medan fiendens soldater inte ens satte sig till motvärn. ”De hoppade i floden med huvudet först, likt krokodiler som dyker. Jag kunde döda hur många jag ville.”

Enligt andra källor slutade slaget snarare oavgjort. Ramses gjorde en rad taktiska blundrar, men anledningen till att hans armé inte utplånades totalt var att fienden började plundra egypternas läger och därför inte märkte att förstärkningar var på väg i sista stund.

Ramses den store, som han också­ kalla­des, tycks i alla avseenden ha varit en aktningsvärd man. Att döma av hans mumie, som man fann på 1800-talet, var han med sina 170 cm betydligt längre än genomsnittsmannen på hans tid, och hans hår var illrött.

På äldre­ dar bättrade han på färgen med röd henna. Den mumifierade Ramses hade även en mycket karakteristisk näsa och höga kindben – något som också kan ses på de många bevarade statyerna där han alltid har ett kungligt leende på sina fylliga läppar.

Vid Thebe uppförde Ramses ett stort gravtempel åt sig själv, Ramesseum, med bland annat statyer och lagerbyggnader.

© Scanpix/Corbis

Farao ansågs vara solgudens son

Ramses, som föddes cirka 1304 f.Kr., utsågs redan som mycket liten till faderns efterträdare, trots att hans mor Tuya inte var någon av fadern Seti I:s mest prominenta hustrur.

Tio år gammal utsågs Ramses till chef för armén, och han följde sin far på många av dennes talrika fälttåg till Nubien, Palestina och Syrien.

I en inskription på templet i Abydos berättar Ramses själv att hans far en dag lyfte upp sin lille son inför undersåtarna med följande ord: ”Krön honom till kung, så att jag kan se hans bedrifter medan jag ännu lever!” Utifrån detta­ har historikerna länge antagit att Seti och Ramses regerade tillsammans under ett antal år.

Men det avvisar dock de flesta i dag. Farao ansågs vara solguden Ras son. Han var gudarnas länk till människorna och garant för att deras vilja åtlyddes i livet på jorden.

Därför kunde det bara finnas en farao åt gången. Vid faderns död cirka­ 1279 f.Kr. kröntes Ramses som den tredje farao i den 19:e dynastin efter sin farfar Ramses I och Seti. Den 24-årige farao påbörjade genast en rad av de stora­ byggprojekt som kom att prägla­ hans långa tid som regent.

I den nord­östra delen av Nildeltat, där hans far tidi­gare haft sitt sommarresidens, började han uppföra en ny huvudstad, Pi-Ramses (Ramses hus). Den kallades även ”den turkosa staden” eftersom denna färg domi­nerade stadens många palats, tempel och administrationsbyggnader.

Det nya politiska och ekonomiska centret skulle imponera med sin skönhet och prakt, men hade även en strategisk placering i norra­ Egypten nära grannländerna Pale­stina och Syrien.

Seger över piraterna blåstes upp

Hans första militära uppgift var att försvara landet mot angrepp utifrån. Redan under sitt andra regeringsår tvingades Ramses ut i strid mot de så kallade shardanu, en grupp pirater från norr som slagit sig ned på öar i Nildeltat.

Därifrån hade de under flera år härjat längs Egyptens medelhavskust. Det var kanske inte den mest ärofulla seger man kunde tänka sig för Egyptens armé och dess kung, men Ramses fann de rätta orden:

”Shardanuerna tappade modet. De hade aldrig tidigare mött någon som orkat­ strida mot dem i evigheter. När de modigt kom fram, efter att ha seglat i sina krigsskepp från mitten av havet, var det ingen som kunnat stå emot dem.

Men han (farao) har besegrat dem med sin tappra styrka och fört dem till Egypten.” Detta stod skrivet på en minnessten, utgrävd i staden Tanis.

Att Ramses inte var långsint och att han även i segerns stund var både klartänkt och framsynt, bevisade han när han efter striden inlemmade många av de besegrade piraterna i sin armé som legosoldater.

Men trots det blev det berömda slaget vid Kadesh tre år senare för mycket för den unge fältherren.

Stora delar av Palestina och Syrien hade länge dominerats av Egypten, men faraonerna hade haft svårt att kon­trollera vasallstaterna. Ramses II:s far och föregångare, Seti I, hade genomfört flera lyckade fälttåg in i syriska och pale­stin­ska områden, men inte förmått skapa någon varaktig fred.

Upprorsstämningen pyrde, särskilt i de delar av Palestina och Syrien som gränsade till hettiterriket, den andra stormakten vid den här tiden.

Nu gick Ramses in för att hitta en permanent lösning på hotet mot landets gränser, som förstås gärna även skulle innefatta­ möjligheten att utvidga det egyptiska territoriet så att han kunde skryta om det också.

Nubien i söder var redan en del av riket, det fattiga Libyen i väster rymde inga större rikedomar, och länderna i öster var därför hans enda möjlighet att utvidga riket och skaffa sig mer ära.

Men slaget utvecklade sig inte alls som han hade hoppats. Hans största triumf var att han höll stånd mot fienden. Efter ett par dagars strider insåg härförarna på båda sidor att det var meningslöst att kämpa vidare. Ramses och den hettitiske kungen slöt fred, och farao satte snabbt kurs hemåt.

Reträtten ledde till att hettiterna genast återerövrade det eftertraktade området kring Kadesh. Trots det vände­ Ramses hem i triumf och beskrev slaget­ som den största segern under sin tid som regent.

Det var nämligen livsviktigt att komma hem från Syrien som segrare så att han kunde framstå som den rätte att skydda sitt folk och få en bra inledning på sin tid som farao.

Visst hade en farao gudomlig status, men på många punkter var de egyptiska härskarna mycket mänsk­liga i sina ambitioner att överträffa tidigare faraoner och demonstrera sin storhet inför undersåtarna.

Nefertari var Ramses II:s favorithustru och troligen hans politiska medhjälpare.

© Shutterstock

Byggstenar fraktades på Nilen

Av alla Egyptens faraoner var Ramses den som lyckades bäst med att göra sig odödlig, inte minst eftersom han använde en så stor del av landets överskott till att skapa imponerande byggnadsverk.

Under sin 67 år långa period på tronen uppförde han en lång rad monumentala­ tempel och byggnader ända ute i de mest avlägsna ökenområdena i det stora riket. Byggprojekten finansierades med guld från faraonernas rika guldgruvor i Nubien.

De flesta templen är byggda av sand- eller kalksten från stenbrott i öknen. De höga obeliskerna i tempelkomplexen är dock uthuggna i ljusröd granit som hämtats i Assuan flera hundra kilometer söder om Luxor och Karnak.

I Egypten var de flesta byggnationer helgade åt gudarna, men Ramses missade sällan en chans att hylla sig själv och sina bedrifter med pompa och ståt. De stora byggnadsverken placerades nära Nilen, så att det tunga byggmateria­let kunde transporteras med båt nästan ända fram.

Före och efter båttransporten utfördes allt arbete manuellt. Kranar som drevs med muskelkraft och lyftmekanismer flyttade de flera ton tunga stenblocken, och ett system av ramper hjälpte arbetarna att få blocken på plats.

Arbetskraften utgjordes inte av slavar, som man tidigare har antagit, utan av högt utbildade yrkesmän – arkitekter, lantmätare, konstnärer, hantverkare och arbetare.

Några var fast anställda medan­ andra rekryterades mer eller mindre frivlligt från byarna i trakten, för att utföra­ särskilda arbetsuppgifter. Alla var skyldiga att ställa upp när landets politiska och religiösa överhuvud krävde det.

De stora byggprojekten krävde tusentals arbetare som inkvarterades i särskilda hantverkarstäder vid arbetsplatsen.

I städerna växte det fram bagerier, slakterier och bryggerier, tempel, läkarmottagningar och begravningsplatser. Här bodde generationer av arbetare medan­ byggprojekten färdigställdes.

Exempel på den här sortens hantverksstäder har man funnit i anslutning till de stora pyra­miderna i Giza och i Deir el-Medina nära gravtemplet med det latinska namnet Ramesseum, där gravarna i Konungarnas och Drottningarnas dal anlades.

Ramses II har satt sin prägel även på dessa dalar. Hans egen grav i Konungarnas dal är inte särskilt väl bevarad, men hans hustru Nefertaris vackert utsmyckade grav i Drottningarnas dal är en av de mest imponerande lämningarna från det antika Egypten över huvud taget.

Religion stärkte Ramses makt

Ramses utnyttjade Egyptens traditionellt nära förbindelse mellan religion och statsmakt för att befästa sin egen makt.

Genom byggprojekt och donationer knöt han sig själv till templen för Egyptens tre stora gudar: Amon i Thebe, Re (solguden) i Heliopolis och Ptah i Memfis. Han begränsade översteprästernas roll i ritualerna så att han själv kunde­ bli gudarnas högste tillbedjare.

Samtidigt gav han sin familjs skyddsgud Set en högre status i statsreligionen. Och sist men inte minst gav han sig själv gudomlig status och gjorde sig till centralfigur för kultdyrkan i hela riket.

Han lät resa kolossala statyer av sig själv över hela landet och de bidrog till att sprida tanken om faraos gudomlighet och obegränsade makt.

Statyerna bär vissa likheter med Ramses mumie och ger ett intryck av att han var en både stilig och karaktärsfast man. Statyerna var emellertid inte nödvändigtvis exakta porträtt, utan kraftigt idea­liserade.

Till exempel avbildades den fåfänge Ramses på sin ålders höst alltid som en vacker yngling. Ramses drog sig inte heller för att sätta sitt eget namn på skulpturer som föreställde tidigare faraoner.

Det hade många av hans föregångare också gjort, och det ansågs helt acceptabelt att återanvända statyer som för­lorat sin betydelse eftersom ingen längre­ mindes den ursprunglige farao.

Men Ramses regerade så länge och stod bakom­ så många byggprojekt att han hann radera namnen på ganska många av sina föregångare. En hel del av dem är därför i dag fullständigt okända.

Tur och skicklighet gav välstånd

Ramses tid på tronen sammanföll med en rad goda år då Nilen svämmade högt över sina bräddar och lämnade efter sig tjocka lager av bördigt slam på åkrarna.

Skördarna blev därför ovanligt stora. Sådana gynnsamma faktorer tog Ramses väl vara på. Tack vare honom gjordes ekonomiska framsteg i samhället och han blev mäkta populär bland folket.

Men det handlade inte bara om tur. Efter att han lärt sig läxan efter slaget vid Kadesh lyckades han faktiskt skapa fred längs landets gränser. Striden mot de mäktiga hettiterna böljade några år fram och tillbaka, och Ramses genomförde flera fälttåg i Palestina och Syrien.

Så småningom insåg dock båda parter att ingen av dem skulle vinna. Då hettiternas kung dessutom befann sig under stark press inom landet, inledde egypter och hettiter fredsförhandlingar.

Under Ramses tjugoförsta regeringsår, cirka år 1258 f.Kr., undertecknade de två stormakterna ett omfattande fredsavtal.

Med tiden blev freden permanent. Avtalet innebar bland annat att Ramses gav upp Egyptens anspråk på sina tidigare syriska besittningar. I gengäld skaffade han sitt land en fast gräns i nordöst – och en oerhört lång period med säkerhet och fruktbar stabilitet i området.

Ramses II:s mumie visar att han var lång för sin samtid, cirka 170 centimeter, rödhårig och på äldre dagar hennafärgad. Han hade en framträdande näsa och höga kindben som på porträtten.

© Heritage Image Partnership

Gifte sig med fyra av sina döttrar

För att besegla avtalet gav hettiternas kung sin äldsta dotter till Ramses. Den asiatiska prinsessan var dock bara en av Ramses många hustrur. Två av dem var viktigare än alla de andra.

Den ena var Ramses favorithustru, Nefertari. Han förärade henne det ena templet i sitt stora tempelkomplex i Abu Simbel, och hon avbildas ofta tillsammans med kungen.

Den andra hustrun var Isetnofret, som blev förstahustru efter Nefertaris död och som var mor till Ramses efterträdare och trettonde son, prins Merenptah.

Farao gifte sig även med fyra av sina döttrar, vilket var vanligt vid den här tiden. Att ha många fruar­ var helt normalt för en farao. Inte bara för att han kunde välja vem han önskade­ bland sina undersåtar, utan även för att många kungliga äktenskap ingicks av poli­tiska skäl.

Ingen annan egyptisk kung var dock så produktiv i sina äktenskap som Ramses, som fick mer än hundra ”lagliga” barn. I dag känner man inte till namnen på dem alla, men vi vet att en stor del av dem fick titlar och viktiga ämbeten inom administrationen och i templen.

En av de mest kända är sonen Khaemwaset I, som Ramses fick med Isetnofret.

Han har kallats den förste egyptolo­gen, ­eftersom han som överstepräst vid Ptah-templet i Memfis studerade de gamla texterna och restaurerade många av de slitna monumenten så att kunskaperna om landets historia skulle bevaras.

Farao överlevde sina arvingar

Trots det stora antalet barn överlevde den seglivade farao de flesta av dem, däribland många av tronarvingarna.

Ramses var nämligen över nittio år gammal när han dog i Pi-Ramses år 1213 f.Kr, efter nästan 67 år på tronen. Han lämnade inte bara efter sig ett stort rike, som varit välmående och utvecklats under den långa stabila period då han regerade, utan även en lång rad arkitektoniska och kontnärliga pärlor.

Själv balsamerades och begravdes han i Konungarnas dal under väldig pompa och ståt. Här fann man hans mumie år 1881, liksom mumien efter hans far Setis.

Redan under antiken spred sig ryktet om Ramses den store utanför Egyptens gränser. Men det rike som Ramses lämnade efter sig var samtidigt nära att gå under.

Alla hans enorma byggprojekt hade tärt på reserverna och riket var inte så ekonomiskt stabilt som det verkade när hans efterträdare tog över.

Hans son Merenptah var redan en gammal man, omkring 60 år när han tog plats på tronen. Han lyckades hålla samman Egypten i många år.

Med tiden blev trycket mot det stora riket emellertid för stort, både från landets egna stridande släkter och från mäktiga fiender, och efter Merenptahs död kunde man bara konstatera att sammanbrottet var ett faktum.

En stor arvstvist splittrade den nittonde dynastin – den kungafamilj som Ramses II varit en del av. Bara 33 år efter Ramses den stores död satt en ny kunga­ätt på den egyptiska tronen.

Läs också:

Egyptier

Topp-10: Här är Egyptens mäktigaste faraoner

7 minuter
Egyptier

Egyptens storhetstid

1 minut
Egyptier

Därför förlorade Kleopatra Egypten – och livet

4 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!