Berömd arkeolog stal från Tutankhamuns grav

I 100 år har Howard Carter hyllats som arkeologen som hittade Tutankhamuns grav och givmilt överlämnade skatten till Egypten. Ny forskning visar dock att han i själva verket förberedde århundradets kupp.

I 100 år har Howard Carter hyllats som arkeologen som hittade Tutankhamuns grav och givmilt överlämnade skatten till Egypten. Ny forskning visar dock att han i själva verket förberedde århundradets kupp.

DEA PICTURE LIBRARY/Getty Images

Den späda lågan omges av ett kolsvart mörker. Försiktigt för Howard Carter in stearinljuset genom öppningen i dörren, in i den forntida graven. Britten håller spänt andan medan hans ögon sakta vänjer sig vid mörkret.

Snart ser han en silhuett av föremål i rummet. Märkliga former framträder, statyer av människor, djur och gudar. Allt glimmar av guld.

”Ser ni någonting?” frågar hans sponsor lord Carnarvon otåligt.

”Ja, makalösa ting”, lyder svaret.

Med dessa ord skrev Howard Carter den 26 november 1922 in sig i världshistorien. Sedan dess har den brittiske arkeologen hyllats som hedersmannen som hittade den första orörda kungagraven från egyptisk forntid för att därefter storsint överlämna skatterna åt egyptierna.

Redan som 17-åring deltog Howard Carter i sin första utgrävning i Egypten. Drygt 30 år senare blev den självlärde arkeologen världsberömd efter att ha hittat Tutankhamuns grav.

© Library of Congress

På senare år har emellertid vissa forskare ifrågasatt den hjältegloria som i 100 år strålat kring brittens huvud.

De tyska egyptologerna Rolf Krauss och Christian Loeben har nämligen avslöjat att Carter först försökte få tillstånd att ta med sig Tutankhamuns skatter hem till England och att han när det misslyckades blev en simpel gravplundrare.

Carter letade efter Tutankhamuns grav

Redan år 1907 anlitades arkeologen Howard Carter av den stenrike brittiske adelsmannen lord Carnarvon. I Egypten skulle han leta efter skatter från faraonernas tid. Sju år senare började Carter gräva i Konungarnas dal, drygt 60 mil söder om Kairo.

Hans främsta intresse var att hitta farao Tutankhamuns grav, som efter årtionden av utgrävningar ännu inte hade lokaliserats. Första världskriget satte tillfälligt stopp för arbetet, men år 1917 återupptog han sin finkamning av dalen.

Fem år senare såg det illa ut för Carter. Lord Carnarvons tålamod och pengar höll på att ta slut och arkeologen fick veta att den pågående utgrävningssäsongen skulle bli den sista som sponsrades av adelsmannen.

Fyra britter i trappan ner till Tutankhamuns grav. Från vänster: lady Evelyn, lord Carnarvon, Howard Carter och hans assistent Arthur Callender.

© KGPA Ltd/Imageselect

Carter var därför pressad när han i november omsider gjorde sitt efterlängtade genombrott. För att köpa sig tid beslutade britten att hemlighålla fyndet av kungagraven. I sin bok berättar Carter emellertid en annan historia.

Enligt boken The tomb of Tut-Ankh-Amen lämnade han strax efter upptäckten platsen tillsammans med sina tre ledsagare, lord Carnarvon, adelsmannens 21-åriga dotter Evelyn och sin assistent Arthur Callender.

Enligt Egyptens hårda regler för utländska arkeologer måste de nämligen genast rapportera upptäckten av en grav till de egyptiska myndigheterna innan fyndet utforskades ytterligare.

”Vi satte igen öppningen och låste trägallret som satt framför den första dörren, lät våra infödda medhjälpare hålla vakt, klev upp på åsnorna och red hemåt genom dalen – tysta och i en märklig sinnesstämning. Jag tror inte att någon av oss sov mycket den natten”, skrev Carter i sin bok.

Det sista påståendet betvivlar ingen i dag, men sömnlösheten berodde inte, som Carter antyder, på de höga förväntningarna på Egyptens hittills enda orörda kungagrav.

Till utgrävningarna i Konungarnas dal behövdes ett stort antal arbetare, som bar undan sten och sand.

© Harry Burton (1879-1940)

Militära metoder hjälpte Carter

När Howard Carter inledde sitt till synes utsiktslösa sökande efter platsen för Tutankhamuns sista vila hade Konungarnas dal redan letats igenom noga; man hade hittat hela 61 gravar. Arkeologen hade emellertid en plan.

Under 1 100 år lades egyptiernas faraoner (kungar) till vila i pyramider, men de utsattes allihop för gravplundrare. I stället inledde egyptierna från omkring år 1540 före Kristus en ny tradition när kungarna började begravas under marken i Konungarnas dal i södra Egypten.

Även dit hittade emellertid gravplundrarna. Alla de 61 gravarna som hittats när Carter inledde sökandet efter Tutankhamun hade plundrats på sina rikedomar.

Carter, som trodde att minst en orörd kungagrav låg dold under ökensanden, gick emellertid systematiskt till väga. Först ritade han en karta över alla tidigare fynd och sedan delade han in dalen i kvadratiska fält, precis som den brittiska armén gjort inför artilleribeskjutningar under första världskriget.

Carter lät emellertid inte granater falla ner över fälten, utan sände ut grupper av arbetare till fälten närmast barnkungens far Akhenatons grav. I november 1922 stötte de på det översta trappsteget i en dittills okänd byggnad. Med andlös spänning följde Carter utgrävningarna under dagarna därefter.

Krauss och Loeben har hittat bevis för att Carter och hans följe inte alls gick och lade sig den natten, utan stannade kvar nere i graven. Där slog Carter upp ett större hål i dörren, varefter britterna olovligen tog sig in i gravkammaren.

I skenet av ficklampor gick de igenom förkammaren och längre in i graven. I samtliga rum fanns praktfulla föremål och konstverk av guld, alabaster och elfenben.

Först därefter meddelade Carter en inspektör från de egyptiska myndigheterna, som kom dit vid middagstid dagen därpå. Då hade Carter kamouflerat sällskapets intrång genom att få det att se ut som om forntida gravplundrare varit framme.

Britten gjorde ett stort nummer av att berätta om gravplundrarna när inspektören anlände, och han upprepade ivrigt historien den 30 november, då självaste generaldirektören på departementet för forntidsminnen kom för att göra en noggrannare kontroll.

En eller flera plundringar hade skett en kort tid efter Tutankhamuns död år 1323 före Kristus, hävdade Carter.

Framför allt faraos guld väckte uppseende världen över. Smyckena, skrinen och gravgåvorna var så vackra att många hade svårt att tro att de verkligen hade tillverkats för över 3 300 år sedan.

© Robert Productions Robert Harding/Imageselect & Shutterstock

Ikonisk mask imponerade

Tutankhamuns mumie bar en vacker guldmask med ögon av lapis lazuli. Pannan pryddes av gripen och kobran, symbolerna för Övre Egypten respektive Nedre Egypten.

© DEA/A. JEMOLO/Getty Images & Shutterstock

Farao skulle sitta ståndsmässigt

Hela sex troner hittades i graven. Den finaste är den här, gjord av trä belagt med guld, silver och färgat glas. Ryggstödet pryds av Tutankhamun och hans drottning.

© Richard Mortel/Flickr

Gudar skyddade tarmarna och hjärtat

Tutankhamuns inälvor låg i en alabasterkista omgiven av ett nästan meterhögt guldbelagt skrin. Skrinet pryds av gudinnorna Isis, Neftys, Neit och Selket.

© Shutterstock

Schakal i naturlig storlek

Ingången till skattkammaren bevakades av schakalguden Anubis. Statyn i svartmålat trä är belagd med bladguld, så att gudens öron, ögon och halsband strålar.

© Mohamed El-Shahed/AFP/Ritzau Scanpix & Shutterstock

Kungen körde stridsvagn

I graven fanns även sex stridsvagnar. De användes i krig samt vid jakt och religiösa processioner. Slitage på hjulen visar att farao hade använt en av vagnarna.

Som bevis för sitt påstående förklarade Carter att han hade tagit sig igenom ett antal dörrar som vid mer än ett tillfälle förseglats av vakterna i Konungarnas dal.

Generaldirektören, den franske arkeologen Pierre Lacau, kunde med egna ögon konstatera att graven var en enda röra av statyer, möbler och stridsvagnar som stod i till synes slumpmässig ordning. Därför godtog han Carters förklaring.

Gravarna var en bra affär

Lögnen om forntida inbrott skulle dock inte bara skyla över britternas olagliga intrång i graven. Den var en viktig del av en omfattande kupp som skulle göra dem rika.

Åtta år tidigare hade Carter och Carnarvon fått ett skriftligt tillstånd av myndigheterna att utforska Konungarnas dal. Det gamla dokumentet specificerade att alla föremål som hittades i en ”orörd” grav skulle lämnas över till Egyptiska museet i Kairo.

Om graven däremot inte var intakt skulle ”alla föremål av avgörande betydelse” gå till museet, medan Carnarvon fick behålla ”en andel (av fynden, red.) som i tillräcklig grad kompenserade för besväret”, stod det.

I sju år ägnade Carter all sin tid åt att tömma, registrera och bevara fynden i Tutankhamuns grav. Många av dem gav förbluffande inblickar i den unge faraons vardag.

© Shutterstock

Kungen skulle vara välklädd

Kungen fick inte gå utan rena underkläder i livet efter detta. I graven hittades hela 145 trekantiga ländkläden av linne – samt tolv tunikor, fjorton par handskar och strumpor.

© Philippe Bourseiller/Getty Images & Shutterstock

Trälåda innehöll foster

I skattkammaren hittade Carter två mumifierade foster som låg i små sarkofager i en enkel trälåda. Dna-analyser har senare fastslagit att de var Tutankhamuns döttrar.

© Timothy A. Clary/AFP/Ritzau Scanpix & Shutterstock

Naturtrogen torso var användbar

Carter hittade även en staty utan armar och ben. I dag tror forskare att torson i målat trä är en docka som skulle användas av skräddare för att sy kläder åt farao i dödsriket.

© Olaf Tausch & Shutterstock

Vapen från yttre rymden

På Tutankhamuns tid smidde man i Egypten normalt vapen av brons, så ett järnfynd var iögonfallande. En kung från Mellanöstern gav farao den här dolken av järn, som troligen kommer från en meteorit.

© Print Collector/Getty Images & Shutterstock

Farao älskade att spela brädspel

Liksom flera andra egyptiska kungagravar innehöll även Tutankhamuns brädspelet senet, som gick ut på att få sina pjäser i mål före motståndaren.

© Imageselect & Shutterstock

Käppens handtag var i lyxklass

Mycket tyder på att den unge farao hade en funktionsnedsättning, för trots att Tutankhamun dog i 18–19-årsåldern fick han 130 käppar med sig in i evigheten. Vissa av dem var ganska slitna.

Det var inte något ovanligt avtal. I början av 1900-talet finansierades många arkeologiska utgrävningar fortfarande genom att delar av fynden såldes.

Lögnen om de forntida gravplundrarna skulle alltså säkra Carnarvon och Carter betydande inkomster.

Carter och Carnarvon såg också genast möjligheten att göra en god affär och kontaktade Metropolitan Museum of Art i New York. Om museet hjälpte till med det omfattande arbetet med att registrera, transportera och bevara de många fynden från Tutankhamuns grav skulle det stå först i tur när föremålen skulle fördelas, lovade britterna.

Under ett möte i slutet av år 1922 sa lord Carnarvon till museiintendent Albert Lythgoe: ”Jag tänker ge er en del av de föremål jag får. Naturligtvis kommer jag att överlämna en del åt British Museum, men jag har för avsikt att sörja för Metropolitan.”

Lythgoe var lycklig.

”Ni kan säkert föreställa er att jag mötte honom mer än halvvägs med de försäkringar jag gav honom med hänsyn till museets tacksamhet för allt han gjorde, både i den föreliggande saken och den stora insats han gjort på senare år”, skrev Lythgoe till en kollega.

Museiintendent Lythgoe syftade på en affär han tidigare gjort med lord Carnarvon och Carter. Britterna hade levererat stöldgods som för över 3 000 år sedan tillhörde kung Thutmosis fruar.

De båda männen sålde dem vidare för den nätta summan 53 397 pund, cirka 70 miljoner svenska kronor omräknat i dagens penningvärde. Som Carnarvons agent fick Carter en så hög lön att det täckte hans personliga utgifter under de följande 13 åren, däribland löner till två–tre tjänstefolk.

Nationalism krossade drömmen

Möjligheten att göra en liknande affär med föremålen från Tutankhamuns grav var dock försvinnande liten, blev Carter snart varse. Tiderna hade förändrats sedan lord Carnarvon år 1914 fick tillstånd att gräva i Konungarnas dal.

På den tiden var Egypten ett brittiskt protektorat, men åtta år senare tvingades Storbritannien ge egyptierna sin frihet. De starkt nationalistiska stämningar som rådde år 1922 gjorde det otänkbart att skicka forntida egyptiska föremål utomlands, oavsett om Tutankhamuns grav var intakt eller inte.

Konungarnas dal ligger i en karg öken elva kilometer från den forntida staden Luxor i södra Egypten.

© Vyacheslav Argenberg/www.vascoplanet.com

Under månaderna efter fyndet betedde sig Carter som om han ägde graven. Han gav till exempel den brittiska dagstidningen Times ensamrätt på nyheter om Tutankhamun, medan de egyptiska tidningarna vackert fick vänta på sin tur.

Han lät också förstå att det var han som bestämde vem som fick besöka graven och när det kunde ske. Hans arrogans gjorde generaldirektör Lacau till Carters bittra fiende.

När lord Carnarvon plötsligt dog den 5 april 1923 hängde därför Carters tillstånd att utforska graven på en skör tråd. Enbart för att Lacaus ställföreträdare deltog i omförhandlingen av tillståndet kunde Carnarvons änka ta över det, varefter Carter fick lov att fortsätta med sitt arbete. Snart uppstod emellertid nya svårigheter.

I januari 1924 blev den starkt nationalistiske Sad Zaghlul Egyptens nye premiärminister, och i hans regering tilldelades en viss Morcos Bey Hanna posten som minister med ansvar för arkeologiska utgrävningar. Det var illa för Carter.

Bara några år tidigare hade nämligen det brittiska styret i Egypten försökt få frihetskämpen Bey Hanna hängd, så egyptiern kände en stark avsky för alla britter.

Morcos Bey Hanna avskydde britter i allmänhet och Howard Carter i synnerhet, bland annat för att Carter hade anlitat samma advokat som bara några år tidigare försökt få Bey Hanna dömd till döden för förräderi.

© Al Lataif Al Musawara, Cairo, 17 February 1928

En kort tid senare grävde den nye ministern även fram ett gammalt utgrävningstillstånd. Det var utställt på Carter år 1918 och Bey Hanna klargjorde att ordalydelsen ”en intakt grav” inte innebar att graven behövde vara orörd.

När Lacau månaden efter förbjöd Carter att bestämma gästlistan till öppningen av kungens sarkofag fick arkeologen ett raseriutbrott. Han lämnade Tutankhamuns grav och svor att aldrig visa sig igen – men senare ångrade han sig och kom tillbaka.

Låda med rödvin avslöjade Carter

Under tiden gick det rykten bland egyptierna om att Carter stal föremål från graven. Det fanns dock inga bevis för att så var fallet – inte förrän arkeologen togs på bar gärning.

Pierre Lacau och hans grupp inspekterade dagligen graven utan att hitta något misstänkt. Carter tycktes samvetsgrant förse alla föremål med en signatur och ett serienummer. Den 30 mars 1924 gjorde emellertid Lacau ett omskakande fynd.

Tutankhamuns grav var liten, så gåvorna stod tätt packade. En del av oredan kan dock ha berott på en långfingrad Carter.

© Heritage Images/Getty Images

Graven var en enda röra

Gravgåvor i oordnade högar påstods vara den syn som mötte Howard Carter när han tittade in i Tutankhamuns grav år 1922. Den förklaringen är det emellertid inte många forskare som köper.

Kistor, statyer, möbler och krukor med oljor för skönhetsvård, allihop låg huller om buller när Howard Carter i november 1922 för första gången tittade in i Tutankhamuns grav. Enligt Carter var förklaringen till röran forntida gravplundrares härjningar. Det är det emellertid många nutida forskare som har svårt att tro på.

Vissa av dem tror att Carter själv ställde till med oredan i graven när han letade efter värdefulla föremål. Andra tror i stället att förklaringen till röran är ett hastverk, eftersom Tutankhamun dog plötsligt omkring år 1323 före Kristus, långt innan arbetet med att uppföra den unge faraons grav var klart.

Därför fick barnkungen läggas till vila i en annan, alldeles för liten grav, vilket omöjliggjorde en ordnad förvaring av alla gravgåvorna. I stället behövde många av de omkring 5 000 föremålen stuvas samman, lyder deras teori.

Just den här dagen undersökte Lacau en närliggande grav, där Carter för säkerhets skull förvarade de registrerade fynden under förhållanden som liknade platsen för Tutankhamuns sista vila.

Där öppnade generaldirektören en låda med texten ”rödvin”. När han stack ner handen i lådan gav han ifrån sig en förvånad flämtning. Mellan högar av vadd och gasväv låg en forntida skulptur.

Eftersom Lacau var en erfaren egyptolog visste han att den omärkta skulpturen kom från Tutankhamuns grav, och den hade inte skrivits upp i något protokoll.

Lacaus egyptiska kollegor blev rasande och ville informera premiärministern om skandalen. Till Carters stora lycka hade emellertid Lacau nyligen råkat i onåd hos Morcos Bey Hanna. Därför betraktade fransmannen Carter som en allierad, som kunde hjälpa honom att behålla sitt jobb. Därför tystades saken ner och Carter kunde andas ut.

Attentat förändrade allt

En kort tid senare reste Carter till USA på en föredragsturné. Vid ankomsten till New York den 21 april 1924 fick han en hjältes mottagande. Han höll föredrag för fulla hus i flera storstäder och blev till och med mottagen av president Calvin Coolidge.

Ahmed Ziwar Pasha (1845–1926) var en nära vän till Howard Carter. Efter britternas intervention blev han Egyptens nye premiärminister.

© Public domain

På vägen hem insåg emellertid Carter att han trots berömmelsen aldrig skulle tillåtas behålla fynden från Tutankhamuns grav. I ett brev till Morcos Bey Hanna skrev Carter motvilligt att han och lady Carnarvon gav upp sina anspråk på föremålen.

Spelet var emellertid inte över. Ännu en gång log lyckan mot arkeologen.

Den 19 november 1924 sköts generalmajor Lee Stack ihjäl på öppen gata i Kairo. På grund av attentatet mot den brittiske officern invaderade Storbritannien återigen Egypten.

Sad Zaghluls regering avsattes och ersattes av ett probrittiskt styre under Ahmad Ziwar Pasha, en gammal vän till Howard Carter.

Omkring en månad senare ingick Carter och Ziwar ett avtal som innebar att alla skatter från Tutankhamuns grav skulle stanna kvar i Egypten, men att lord Carnarvons arvingar som kompensation skulle få ett belopp på motsvarande 27,8 miljoner svenska kronor, omräknat i dagens penningvärde.

Stöldgods dök upp överallt

Snart var ryktena om stölderna bortglömda, varefter Carter återigen iklädde sig rollen som historiens främsta gentlemannaarkeolog.

Carters grav bär samma inskription som han fann i Tutankhamuns: ”Må din ka (själ, red.) leva. Må du som älskar Thebe tillbringa miljontals år med ansiktet vänt mot nordanvinden medan dina ögon beskådar lycka.”

© Irid Escent/Flickr

Carter dog ensam och bortglömd

Upptäckten av Tutankhamuns grav gjorde Howard Carter till en av världens mest hyllade män. När intresset för faraon minskade glömdes emellertid världens mest berömda arkeolog bort.

Fram till år 1929 bodde och arbetade Howard Carter i Egypten, där han outtröttligt registrerade de tusentals fynden från Tutankhamuns grav. Avslutningen på arbetet innebar dock slutet för Howard Carters karriär som arkeolog. Därefter drog han sig tillbaka till sin lyxlägenhet i London.

Han besökte ofta sitt hus i Luxor och fortsatte sälja egyptiska antikviteter till amerikanska museer och rikemän, men efter hand som åren gick och intresset för Tutankhamun minskade glömde folk bort Carter, som blev en ensam man.

Ogift och barnlös som han var blev hans enda sällskap systerdottern Phyllis Walker, som först var Carters sekreterare och sedan även hans sjuksköterska. När Carter den 2 mars 1939 dog av cancer vid 64 års ålder var systerdottern en av endast nio personer som kom till hans begravning.

I det lilla följet ingick även lady Evelyn, som år 1922 deltog i Carters illegala nattliga utforskning av graven.

När stöldgods från graven senare började dyka upp hanterades saken med största diskretion.

Det gällde bland annat föremål som hittades i Carters hem efter hans död år 1939. Phyllis Walker, Carters systerdotter och arvinge, såg till att en fajansvas med kungens kartusch samt amuletter och andra föremål i hemlighet återfördes till Egypten.

På senare tid har fler skelett hittats i garderoben. År 2010 lämnade Metropolitan Museum of Art i New York frivilligt tillbaka 19 fynd från Tutankhamuns grav till Egypten.

”Föremålen skulle aldrig ha lämnat Egypten och tillhör därmed den egyptiska staten”, sa museidirektör Thomas P. Campbell till CNN.

Mycket återstår emellertid fortfarande att återlämna till Egypten. På museer runtom i världen finns klenoder som Carter avlägsnade från Tutankhamuns grav i strid med avtalet, har de tyska forskarna Christian Loeben och Rolf Krauss dokumenterat.

Under ett besök på Louvren i Paris hittade Christian Loeben personligen en ushebti, en gravstatyett. Avslöjande nog stod Tutankhamuns kunganamn på statyetten av vit fajans.

På ett museum i den tyska delstaten Sachsen finns åtskilliga blå fajanspärlor, som museet köpt på en auktion.

”Carter gömde dem i fickan medan kamrarna var på väg att tömmas och gav dem senare till sin sekreterare”, berättade en museiintendent, som ville vara anonym.

Även på museer i Brooklyn och Cleveland i USA finns skatter från Tutankhamuns grav. Liksom de övriga föremålen är deras väg till museerna en gåta.

”Ingen tycker om att tala om dessa oangenäma saker”, säger Loeben.

Carter lurade kanske även sin lord

Vissa forskare går ett steg längre i sina anklagelser. Existensen av de många föremålen med tvivelaktigt ursprung tyder på att Carter inte bara stal systematiskt under sin nattliga räd tillsammans med Carnarvon och vid registreringen av fynden.

De tyska forskarna tror att han faktiskt var ensam inne i graven innan han tillsammans med Carnarvon och de två övriga ledsagarna officiellt upptäckte de ”makalösa” föremålen.

Två naturtrogna Tutankhamunstatyer vaktade ingången till gravkammaren där faraons mumie låg.

© Harry Burton: Tutankhamun Tomb Photographs

Hur som helst är Carters förklaringar av plundringarna inte trovärdiga, menar Loeben. Carter påstod bland annat att sigillen hade brutits på några krukor med vin, men ingen har någonsin hittat rester av brutna sigill.

Carters påstående om att forntida gravplundrare skulle ha brutit loss gyllene figurer från stridsvagnarna kallar Loeben till och med absurt.

”Någon sådan ornamentering fanns över huvud taget inte på stridsvagnarna”, förklarar han.

”Inbrottet var en bluff”, konstaterar kollegan Krauss. Källor från 1920-talet ger stöd åt de båda forskarnas påstående.

I ett utkast till en artikel som aldrig trycktes i dagstidningen Times medgav lord Carnarvon att han under natten efter upptäckten var inne i graven tillsammans med Carter, Evelyn och Callender.

Britten Alfred Lucas (1867–1945) ansvarade för konserveringen av fynden från Tutankhamuns grav. Först efter Carters död vågade han kritisera sin nära samarbetsparter.

© Public domain

Särskilt komprometterande är en artikel skriven av arkeologen och kemisten Alfred Lucas, som hjälpte Carter att bevara fynden från Tutankhamuns grav. Efter Carters död skrev Lucas om sitt nära samarbete med den brittiske legenden i Annales du service, en årsbok om egyptiska forntidsfynd: ”En kort tid efter det att jag inledde mitt samarbete med herr Carter riktade han min uppmärksamhet mot stängningen och förseglingen (av hålet, red.). När jag sa att det inte såg ut som något som gjorts i äldre tider, medgav han att han själv låg bakom den.”

Paradoxalt nog bistod Carter själv med ett synligt bevis för stölderna. Bland de många fotografierna som dokumenterar utgrävningen finns en bild av ett fotavtryck.

Enligt Carter hade ”den siste inkräktaren”, det vill säga en av de forntida gravplundrarna, gjort fotavtrycket. Avtrycket ser emellertid inte ut som ett sandalspår, utan snarare som något som en modern sko skulle lämna efter sig.

”Det var kanske Carters eget fotavtryck”, föreslår Krauss.