Innan människan lärde sig utnyttja naturgas för uppvärmning utgjorde det fossila bränslet ett stort mysterium för flera av forntidens kulturer. Historiska källor nämner bland annat ”evig eld” och ”brinnande källor”, som troligen var naturgas som sipprade upp ur marken och antändes av till exempel blixtnedslag.
Antikens perser och greker kunde inte förklara hur en eld till synes kunde brinna för evigt och betraktade den osläckbara naturgaselden som gudomlig. Därför byggde de tempel runt eller i närheten av de mystiska lågorna för att hedra gudarna.
Kineserna borrade efter gas
På andra sidan jorden hade kineserna en mer praktisk inställning till den underjordiska gasen, som de upptäckte omkring år 1000–500 före Kristus under sina försök att gräva ut salt.
Inledningsvis konstruerade kineserna ett slags lampa genom att fånga naturgas i lädersäckar och sätta eld på den gas som sipprade ut genom ett litet hål i säcken. Enligt kinesiska källor kunde en säck med gas leverera ljus en hel dag.
Omkring år 200 före Kristus började driftiga kineser borra systematiskt efter fickor med naturgas och utveckla rörsystem av bambu, som transporterade gasen över stora avstånd. Gasen kunde användas för att tända stora eldar, varpå det gick att utvinna salt ur havsvatten.
Många kockar föredrar att laga mat på en gasspis, eftersom det då är lättare att kontrollera värmen.
Naturgas användes för belysning
Vår tids kommersiella användning av naturgas inleddes så smått under första hälften av 1800-talet, då naturgas i USA utvanns och användes för att lysa upp hus och gator.
Efter uppfinningen av gasbrännaren användes naturgas i allt större utsträckning även för uppvärmning, matlagning och produktion av elektricitet under 1900-talets första hälft.
Det var dock först under 1900-talets andra hälft som naturgas på allvar började utnyttjas som energikälla i stora delar av världen.