Den 12 juli år 1839 går 30 brittiska sjömän i land i närheten av en liten kinesisk by.
Efter att ha suttit och supit en hel kväll försöker de få tag på mer risvin, men byborna vägrar att sälja alkohol till sjömännen.
När britterna nekas sprit löper de amok. De förstör ett tempel och attackerar befolkningen. En kines blir ihjälslagen under oroligheterna.
Lin Zexu, kejsarens representant i staden Guangzhou, kräver att mördaren utlämnas, så att han kan få ett lämpligt straff i kinesisk domstol.
Men den brittiske administratören i Kina, Charles Elliot, vägrar att lämna ut sina landsmän till en säker död.
I stället upprättar han i all hast en domstol på ett av de brittiska handelsskeppen och får fem av sjömännen dömda till böter.
Han meddelar de kinesiska myndigheterna att det är omöjligt att hitta mördaren. Lin är rasande.
”Om Elliot verkligen står fast vid att han fortfarande inte vet vem som utförde mordet efter att ha utrett saken i flera dagar, kan jag bara dra slutsatsen att en trädocka skulle ha gjort ett bättre jobb. Det är absurt att han kallar sig ämbetsman”, slår kejsarens man fast. Han beordrar att samtliga brittiska handelsmän i Kina ska få sona brottet i mördarens ställe.
Den 15 augusti 1839 avbryts alla varuleveranser till de brittiska skeppen i Guangzhous hamn, och alla kineser som arbetar för britterna kallas hem.
Krisen mellan kineserna och britterna är total – opiumkriget har inletts.
Kina/1839: I flera hundra år har Kina varit isolerat från omvärlden. Nu strömmar europeiska handelsmän in i det stora riket för att köpa te som kan säljas för en förmögenhet i Europa. Kejsaren är inte särskilt intresserad av de primitiva varorna från Europa och håller all handel under sträng kontroll.
Opium användes som medicin
Kineserna hade länge känt till opium. Den berusande drogen dyker upp i kinesisk litteratur redan på 600-talet, där den tillsammans med andra örter omnämns och förskrivs som medicin.
Opiumvallmon var en läkeväxt bland många andra, men det förändrades drastiskt på 1620-talet, då tobak introducerades i det stora kejsarriket.
Nu började kineserna röka opium, och det förstärkte medlets verkan tiofalt.
Den nya trenden slog igenom i synnerhet bland överklassen, där opiumrökning betraktades som ett tecken på förfining och status.
Opium sågs som en extravagant vana och var tillsammans med bordellbesök och underhållning ett obligatoriskt inslag i elitens livsstil.
Och eftersom kejsarens ämbetsmän som ett led i kampen mot korruption hela tiden förflyttades, spreds opiumet under 1700-talet långsamt över hela det stora riket.
Överklassen förde med sig sin nya vana när den reste runt.
Utvecklingen spelade britterna i händerna. Sedan den engelske kungen Karl II i mitten av 1600-talet hade mottagit två små säckar med torkade väldoftande teblad från Kina hade först hovet, och sedan hela det brittiska folket, förälskat sig i den varma drycken.
Te blev britternas favoritdryck och mot slutet av 1700-talet importerade Storbritannien varje år cirka 15000 ton te från Kina.
Kungen lade på en importskatt på hundra procent på te, och därför var handeln en bra affär även för kungahuset.
Världens största krigsflotta och ett expanderande imperium kostade mycket pengar, och den höga teskatten täckte drygt tio procent av imperiets utgifter.
Det var därför angeläget för Storbritannien att utöka tehandeln i öster. Kineserna var dock inte lika intresserade av handelsutbyte.
Landet var självförsörjande och ville inte ha britternas linne, järn eller tenn. Dessutom godtog kineserna bara spanska silverdollar, dåtidens internationella valuta, som betalningsmedel.
Mellan 1710 och 1759 betalade Storbritannien 26 miljoner pund i silver till Kina, men fick bara igen 9 miljoner för sina egna varor.
Det gav ett stort minus i betalningsbalansen mellan de båda länderna och britternas silverkassa började sina.
Brittiska handelsmän letade desperat efter en vara som kineserna var lika beroende av som engelsmännen var av te. Lösningen hette opium.
Förbud mot opium verkningslöst
Smugglingen av opium skedde till en början i liten skala.
East India Company, som hade monopol på brittisk handel i Asien, fick i slutet av 1700-talet kontroll över de opiumproducerande regionerna i Indien, och företagets anställda fick lov att smuggla små mängder opium på kompaniets skepp.
Man upptäckte snabbt att opiumhandeln var en lukrativ verksamhet.
I samarbete med privata brittiska köpmän och korrumperade kinesiska ämbetsmän började East India Company att organisera smugglingen.
Utåt framstod kompaniet som ett rent handelsbolag, men bakom kulisserna sålde man opium på auktion och etablerade ett nätverk av mellanhänder som seglade bolagets opium till Kina.
År 1800 förbjöd den kinesiske kejsaren importen av opium, men förbudet fick ingen effekt.
Smugglingen var redan en alltför viktig intäkt för East India Company och därmed för de brittiska finanserna.
Bolaget hade etablerat en marknad för opium och bestämde själva, via sitt handelsmonopol, priset på drogen i Kina.
Men smugglingen tog inte fart på allvar förrän år 1834, när den brittiska regeringen upphävde monopolet.
I och med detta låg vägen öppen för privata köpmän, och snart östes opium in över Kina.
Över hela Kina öppnade välbesökta opiumhålor. Kineserna, män som kvinnor och gamla som unga, fastnade i missbruket och på många håll rasade hela det lokala samhället ihop.
Smugglingen steg tusenfalt
Kineserna hade i flera hundra år isolerat sig från omvärlden.
De såg sig själva som ett högutvecklat folk som inte hade något behov av kontakt med andra nationer.
Utlänningar kunde därför inte få tillgång till det stora riket, och all handel med främmande länder stod under strikt kontroll.
Endast hamnen i Guangzhou i södra Kina var öppen för affärer, och här kunde utländska köpmän handla via mellanhänder anställda av kejsaren – de så kallade Hong-köpmännen, som skulle säkra att de utländska handelsmännen följde kinesiska lagar.
Kejsarens kontroll kunde dock inte förhindra att opiumsmugglingen till Guangzhou steg tusenfalt på 1830-talet.
Omkring 26000 ton opium smugglades in år 1839, och trots att kejsaren hade förbjudit handeln skedde den nu helt öppet.
Alla var inblandade i de lukrativa affärerna, till och med kejsarens män.
Hamnen vimlade av smugglare. Den engelske missionären George Smith, som anlände till Kina med ett brittiskt handelsskepp, skrev i sin dagbok:
”Varje köpman i Kanton har omkring femtio små båtar, skonertar och större skepp i vattnet hela tiden. Stanken av opium når oss med vinden och lägger sig som ett täcke över oss.
Överallt klänger sig småbåtar med infödda smugglare fast på de större skeppen längs med kajen. Alla båtar fraktar opium.”
I takt med att smugglingen ökade exploderade missbruket bland kineserna.
Den hårda konkurrensen mellan smugglarna pressade priserna på opium i botten, och missbruket spred sig till alla samhällsklasser.
”Problemet med opiumgiftet är att när folket röker det spiller de sina krafter och förstör sina affärer, och när soldater röker det blir de trötta och bryter den militära disciplinen”, skrev ämbetsmannen Feng Zhanxun.
Rökningen bland kejsarens soldater var ett stort problem. En soldat som regelbundet rökte opium tappade lusten och förmågan att strida.
År 1830 var enligt inrikesminister Xi 70 procent av de kinesiska soldaterna beroende av opium.
Trots att kejsaren hade en armé med många hundra tusen män, var den inte längre stridsduglig.
Cirka 70 procent av de kinesiska soldaterna var påverkade av opium och deras vapen var primitiva – de disciplinerade brittiska trupperna kunde snabbt slå ner kineserna.
Lin konfiskerade opium
Kejsar Daoguang insåg att missbruket och handeln med opium måste få ett slut om inte hela hans rike skulle försvinna i opiumdimman.
Han sände en av sina mest förtrogna, Lin Zexu, till Guangzhou för att rensa upp.
Lin var ytterst respekterad och beundrad bland sina landsmän – respekterad för sin höga moral och beundrad för sin intelligens.
Den 10 mars 1839 kom Lin till Guangzhou och ryktet om hans ankomst hade redan fått flera smugglare att fly från staden.
Efter bara en vecka samlade Lin stadens Hong-köpmän och överöste dem med anklagelser om att de samarbetade med britterna.
Han befallde dem att konfiskera britternas bräddfulla lager av opium i Guangzhou.
Dessutom skulle köpmännen meddela de ”främmande djävlarna” att det endast var på nåder som Kina lät dem köpa te.
De skulle därför visa ödmjukhet och lämna över varenda gram opium till myndigheterna – inom kort skulle nya stränga lagar leda till dödsstraff för opiumsmugglare.
De britter som befann sig i staden sattes i husarrest. De fick inte lämna sina egendomar eller kommunicera med världen utanför förrän de överlämnade sitt opium.
Men britterna led ingen nöd.
Kineserna i området organiserade snabbt deras matförsörjning, och trots att husarresten varade i 47 dagar saknade de instängda britterna inte något annat än sitt tjänstefolk.
De ägnade tiden åt att spela cricket och roa sig.
De brittiska auktoriteterna i Kina var trots allt oroliga för sina landsmäns säkerhet.
De hade inget försvar mot de många tusen kinesiska soldaterna och den kinesiska flottan.
Därför lät en brittisk befälhavare långt om länge utfärda en ny order till köpmännen i husarrest.
De kunde tryggt överlämna sitt opium – den brittiska drottningen skulle ersätta deras förluster.
Köpmännen var mer än nöjda. Om det var drottningen eller kineserna som betalade för deras varor var dem likgiltigt, och en kort tid senare överlämnades 20283 kistor opium till Lin.
Det motsvarade cirka 1300 ton. Men Lin ville också att köpmännen skulle skriva under på att de aldrig mer skulle föra in opium i Kina.
Om de trots denna försäkran ertappades med opium skulle de halshuggas direkt.
Nu kom det ögonblick som den brittiska regeringen hade väntat på.
Lins behandling av de brittiska handelsmännen hade givit Storbritannien en ursäkt att segla sin skräckinjagande flotta till Kina för att tvinga igenom frihandeln:
Brittiska medborgare hotades av kineserna – som dessutom hade konfiskerat brittisk egendom.
Kineserna bjöd inget motstånd
Lin hade underskattat sin fiende. Britterna var inte det underlägsna och primitiva folk som han hade trott.
Kejsarens krigsfartyg kunde inte ens matcha de brittiska handelsskeppen. Britternas kanoner sköt kinesernas båtar i sank.
Storbritanniens flotta, som bestod av omkring hundra skepp, kom snart till Kina med cirka 5000 soldater.
På sin väg till Guangzhou, och sedan till Nanjing, belägrade soldaterna den ena byn efter den andra.
De intog även de försvarsfort som kineserna byggt längs floderna.
Städer och fort föll snabbt. Murarna omkring dem var mer lämpade till utsmyckning än till försvar.
Inte heller kejsarens soldater hade något att sätta emot.
Opiumet hade raserat disciplinen i leden, och soldaternas skjutvapen var både tunga och besvärliga.
De krävde två man och ett stativ och vid varje skott stöttes männen omkull av rekylen.
Bakom stadsmurarna mötte de brittiska soldaterna inget motstånd.
I stället gjorde de det ena makabra fyndet efter det andra.
De kinesiska soldaternas tradition förespråkade att man inte fick låta sig tas tillfånga, och de hade därför förgiftat sina familjer för att sedan själva begå självmord.
Runt omkring i byarna låg lik av kvinnor och barn med svarta, uppsvällda ansikten och män med knivar i händerna och uppskurna halsar.
Britterna rörde sig snabbt norrut mot staden Nanjing. På vägen härjade, våldtog och plundrade de lokalbefolkningen.
Från Nanjing var det inte långt till huvudstaden Beijing där kejsaren befann sig.
Britterna hoppades att synen av den framstormande brittiska armén skulle skrämma kejsaren till förhandlingsbordet.
En junidag år 1842 intogs Shanghai utan att ett enda skott avlossades, och invånarna skänkte 300000 amerikanska dollar till fienden i ett försök att hindra britterna från att löpa amok i sitt plundringsrus – men förgäves.
De brittiska befälhavarna kunde inte styra sina män som stal allt av värde.
År 1841 rasade kriget mellan Kina och Storbritannien, och den brittiska flottan började bombardera hamnstaden Guangzhou.
Britterna var samvetslösa
I augusti 1842 hade det mäktiga kinesiska riket tvingats ned på knä.
Kejsarens utsända mötte brittiska ämbetsmän i Nanjing för att förhandla fram ett fredsavtal.
”Om ni bara slutar röka opium så sjunker efterfrågan och vårt opium kommer att försvinna”, var britternas lösning på kinesernas bön om att upphöra med smugglingen.
Om de brittiska köpmännen i stället stoppade handeln med opium skulle bara fransmän och amerikaner ta över, menade britterna.
Kejsarens män skrev under Nanjingfördraget utan att läsa igenom det. De hade inget val.
I fördraget lovade britterna att utrymma de belägrade städerna om kineserna betalade 21 miljoner dollar i ersättning för det opium som Lin hade konfiskerat.
Beloppet motsvarade hälften av kejsarens årliga skatteintäkter.
Därutöver utropades Hongkong till brittisk koloni, och städerna Guangzhou, Xiamen, Fuzhou och Shanghai skulle samtliga hysa ett brittiskt konsulat och vara öppna för brittisk handel.
Efter kriget följde våldsamma spänningar mellan britter och kineser.
Båda parter utnyttjade varje tillfälle att förolämpa varandra, medan opiumhandeln bredde ut sig allt mer.
Nu försiggick handeln inte bara i Guangzhou, utan i alla de nyöppnade hamnarna.
Efter det första opiumkriget tvingades kineserna 1842 att skriva under Nanjingfördraget, som öppnade Kinas hamnar och gav brittiska handelsmän tillstånd att handla med opium.
Ännu ett krig gav bättre handel
Kinesernas missbruk antog efter det bittra nederlaget proportioner som ingen dittills skådat.
Opiumhålorna låg vägg i vägg i varje stad och över 70 procent av alla män och 30 procent av kvinnorna var beroende av drogen.
De som var satta att kontrollera opiumhandeln rökte själva opium, och Lins idé om särskilda statliga avvänjningshem föll platt. Det fanns helt enkelt för många narkomaner.
”Bönderna är inte längre bönder, konstnärer är inte konstnärer. Ingen håller de gamla hantverken vid liv.
Ingen spinner en enda silkestråd, och ingen planterar så mycket som ett riskorn för att hjälpa sig själv och andra.
Därför blir de rika fattiga och de fattiga blir till tiggare”, skrev filosofen Gong Zizhen. Han överdrev inte.
Alla samhällsklasser plågades av missbruket, till och med den kejserliga familjen.
Kina var i djup kris, och de utländska köpmännen tömde landet på värdeföremål.
Befolkningen svalt och sålde allt de ägde – till och med sina hustrur, mödrar och barn – för att skaffa pengar till opium.
Men de brittiska köpmännen vägrade fortfarande att ta sin del av ansvaret för missbruket.
”Bruket av opium är inte en förbannelse, utan en tröst och hjälp för de hårt arbetande kineserna”, skrev firman Jardine, Matheson & Co., som låg bakom den största delen av opiumimporten i ett pressmeddelande år 1858.
Nanjingfördraget hade gett brittiska skepp gynnsamma handelsförhållanden, och därför hissade andra nationers fartyg Union Jack och attackerade brittiska kaptener.
Kineserna slog dock hårt ner på bedragarna, och år 1856 anhöll de hela besättningen på ett kinesiskt skepp med en 21 år gammal irländsk kapten.
Kaptenen krävde att hans manskap släpptes, och bland brittiska köpmän hette det att kineserna hade gripit brittiska sjömän illegalt.
Det blev startskottet för ännu ett krig, som slutade först när kejsarens sommarpalats utanför Beijing brändes ner år 1860.
Kineserna tvingades än en gång att skriva under ett förödmjukande fredsfördrag som öppnade ytterligare elva hamnar för utländska handelsskepp och tillät kristen mission i kejsarriket.
Kineserna förlorar igen
Kejsaren skonade Lins huvud, trots förlusten till Storbritannien och det förödmjukande fördraget.
Han hade flytt från Guangzhou med sin familj när den brittiska flottan omringade staden.
Som straff hade kejsaren tvingat honom att dra sig tillbaka till en öde trakt i norra Kina.
Sextiosju år gammal kallades Lin tillbaka från sin pensionering och skam.
Kejsaren behövde honom igen. Men innan Lin kunde ta upp kampen med britterna dog han av ålderdom.
I dag hyllas han i Kina som inbiten motståndare till opium.
I Storbritannien är Lins eftermäle inte lika hedrande.
Kinesen är odödliggjord som vaxdocka på Madame Tussauds i London, och på minnesplattan vid dockan står att han konfiskerade brittisk egendom till ett värde av 2,5 miljoner pund.
Inte ett ord om opium.
Mao skickade kineserna på avvänjning
Kinesernas beroende av opium upphörde i princip först när kommunisterna med Mao Zedong i spetsen tog makten år 1949.
Avvänjningsreglerna för kineserna var enkel: Alla som sålde opium avrättades direkt.
De ”tursamma” säljare som skonades skickades i stället till arbetsläger – i praktiken en dödsdom, fast den verkställdes långsamt.
Vid Maos maktövertagande var omkring 70 miljoner kineser, av en befolkning på 550 miljoner, starkt beroende av opium.
På order av Mao blev missbrukarna inlagda på särskilda opiumsjukhus där de tvingades till avvänjning.
Den som inte lät sig avgiftas frivilligt blev skjuten till döds.
Samtidigt med avvänjningen drev den nya regimen igenom en mängd sociala reformer och avdelade marken i de områden som levde av opiumodling till andra grödor.
År 1960 deklarerade Mao att Kina till slut var fritt från opium.
Det tog bara två år för Mao att med avrättningar och tvångsförflyttningar få bukt med opiummissbruket.