I början av 1600-talet skrev den engelske filosofen och vetenskapsmannen Francis Bacon att samhället höll på att förändras i grunden.
Orsaken var tre stora uppfinningar: krutet, kompassen och boktryckarkonsten. På Bacons tid var dessa tre företeelser relativt nya i Västeuropa.
I Kina, där de uppfanns, hade de emellertid funnits länge.
Faktum är att den kinesiska civilisationen med sin mångtusenåriga tradition av bildning och tekniskt kunnande hade gett upphov till så många teknologiska och kulturella framsteg att listan i princip kan göras oändlig.
Utöver de fyra ”klassiska” uppfinningarna – papperet, krutet, kompassen och boktryckarkonsten – kan även skottkärran, gjutjärn och tändstickor nämnas.
Vidden av de framsteg som gjorts i Kina blev känd i västvärlden först efter andra världskriget, då forskaren Joseph Needham började publicera en lång rad böcker om Kinas vetenskapliga historia.
Needham har visserligen fått kritik för att ha tillskrivit Kina äran för lite väl många upptäckter, men i grunden är hans skildring korrekt.
Sir Francis Bacon (1561–1626) var en engelsk filosof, jurist och politiker.
Europa halkade efter Kina
Kinas tekniska försprång var länge gigantiskt. I dag anser forskare till exempel att Kina i mitten av 1700-talet fortfarande var världens ekonomiska centrum.
När europeiska köpmän på den tiden kom till Kina för att handla insåg de snart att inga varor de hade att erbjuda gick upp mot de kinesiska.
I stället fick de betala dyrt med silver och guld.
Sedan hände något. I väst ägde den industriella revolutionen rum, medan Kina stagnerade. Varför det blev så är en fråga som många forskare har försökt besvara.
Tidigare hävdades ofta att Kinas skriftspråk var otympligt och därför bromsade den intellektuella utvecklingen. I dag är det inte många som tror på den teorin.
Andra talade om att den traditionella kinesiska filosofin var för bakåtsträvande och konservativ jämfört med västerlandets kristna kultur.
Sådana förklaringar motsägs av dagens utveckling.
Billig arbetskraft var problemet
I dag pekar forskarna i stället på att utvecklingen bromsades av de ekonomiska strukturerna i det väldiga kinesiska imperiet.
Inte minst fanns där ett så stort utbud av billig arbetskraft att det inte fanns samma behov som i Europa av att effektivisera ekonomin.
När Kina nu återigen har blivit en ekonomisk stormakt vill landet gärna påminna världen om sin stolta historia.
Den buddhistiska skriften Vajracchedika från år 868 anses vara den äldsta bevarade tryckta boken.
1. BOKTRYCK: Tryckkonsten är betydligt äldre än Gutenberg
I Europa har tysken Johann Gutenberg blivit känd som boktryckarkonstens uppfinnare.
Boktryckarkonsten uppstod emellertid i Kina långt dessförinnan. Många håller det för troligt att inspiration därifrån nådde Gutenberg.
Uppfinningen är gammal och ingen enskild upphovsman är känd. Redan på 600-talet efter Kristus trycktes buddhistiska texter i Kina.
Historikerna vet också att det på 900-talet fanns en stor marknad för tryckta böcker av alla slag, från religiösa skrifter till tekniska handböcker.
Den äldsta bevarade tryckta boken är kinesisk, den buddhistiska texten Vajracchedika från år 868.
De flesta kinesiska tryckare använde träblockstekniken, där varje enskild boksida skars ut ur en träplatta.
En sådan platta kunde bara användas för att trycka en hel sida, så varje ändring krävde en helt ny trycksida.
Skickliga tryckare arbetade emellertid så snabbt att de kunde konkurrera med modernare metoder ända in på 1800-talet.
Kineser använde raketer med krut som artilleri omkring år 1200.
2. KRUT: Jakten på evigt liv ledde till dödliga vapen
Det finns många berättelser om krutets ursprung.
Den som av många numera anses vara sann går ut på att så kallat svartkrut upptäcktes av alkemister i Kina på 800-talet efter Kristus.
Alkemisterna ska ha försökt skapa ett elixir för evigt liv när de fann att en blandning av salpeter, träkol och svavel bildar ett explosivt ämne.
Krutet användes tidigt i underhållningssyfte och vid religiösa riter, inte minst i form av fyrverkerier. Möjligheterna att använda ämnet i andra sammanhang blev dock snart uppenbara.
Framåt 1200-talet hade man i Kina utvecklat enkla kanoner och ett slags gevär gjorda av bamburör.
Man hade även konstruerat krutfyllda bomber som slungades iväg med katapulter samt raketer som sköts iväg över långa avstånd.
Att krut användes i stor omfattning visades inte minst år 1280, då ett stort krutförråd i staden Weiyang fattade eld, vilket orsakade en enorm explosion.
Hundratals personer dödades och delar av den förstörda byggnaden hittades flera kilometer från platsen.
I samband med mongolernas erövringar på 1200- och 1300-talet spreds krutet västerut till Europa.
På senare år har indiska skribenter lanserat teorin att krutet i själva verket upptäcktes i Indien långt innan det skedde i Kina.
Man pekar på antika hinduiska texter som beskriver olika typer av eldsprutande vapen.
Några konkreta bevis för dessa teorier har dock inte kunnat presenteras.
Uppfinningen av krutet ledde till fyrverkeri, som kineser använde bland annat för att fira nyår.
Kompassen uppfanns under Handynastin.
3. KOMPASS: Nål visade vägen för arméer och upptäcktsresande
Vid 1200-talets slut började italienska sjöfarare använda ett föremål som väckte stor förundran: kompassen.
Navigationsinstrumentet gjorde det möjligt att med större säkerhet segla över Medelhavet.
Tidigare hade sjömännen varit beroende av klart väder för att navigera med hjälp av solen och stjärnorna.
En man vid namn Flavio Gioia från Amalfi pekades ut som kompassens uppfinnare.
I Kina hade emellertid kompassen varit känd länge. I källor från före Kristi födelse står det att samlare av jade använde en så kallad söderpekare för att inte gå vilse.
Föremålet bestod av en skedformad ”nål” av magnetit som placerades på en platta av brons, där den kunde röra sig fritt.
Dessa enkla kompasser förbättrades med tiden. På 700-talet efter Kristus magnetiserade man järnnålar genom att gnida dem mot magnetit och lät dem flyta i vatten eller hänga i en sidentråd.
Att kompasser vid det laget användes flitigt i Kina bekräftas av en bok i militärstrategi, som råder befälhavare som ska förflytta sig i mörker att orientera sig med hjälp av en ”söderpekare”.
Forskarna tror att kompassen på 1200-talet fördes från Kina till Europa via den muslimska världen.
Européerna fortsatte utvecklingen av kompassen och konstruerade mer tillförlitliga typer.
De bestod av en ask med en nål kopplad till en kompassros, som delade in världen i sexton väderstreck eller trehundrasextio grader.
Dessa torrkompasser blev en viktig förutsättning för västerländska sjöfarares upptäcktsfärder.
På 1700-talet var te en viktig kinesisk exportvara i handeln med Europa.
4. TE: Varmt vatten med smak slog i Europa
En kinesisk legend säger att den gudomligförklarade kejsaren Shennong kring år 2700 före Kristus ska ha slagit sig ner för att dricka en kopp hett vatten.
Då lossnade några blad från ett träd och föll ner i koppen. Vätskans färg förändrades och Shennong drack.
Han fann att det smakade gott och dessutom fick honom att känna sig som pånyttfödd.
Berättelsen är knappast sann, men forskare har spårat den ursprungliga teplantan, Camellia sinensis, till ett område som i dag ligger i norra Burma och de södra kinesiska provinserna Yunnan och Sichuan.
Kineser har druckit te i tusentals år. Dess ursprungliga användning var troligen som medicin.
Teet fick stor kulturell betydelse och ansågs vara en dryck som gör människor lugna, avslappnade och kloka.
År 59 före Kristus skrev kinesen Wang Bao den första kända boken om te med instruktioner om hur man brygger te av högsta kvalitet.
Teets segertåg över världen inleddes på 600-talet efter Kristus, då drycken fördes till Japan av buddhistmunkar.
I Europa introducerades te i stor skala först på 1700-talet, då handeln med Kina tog fart.
Störst genomslag fick tedrickandet i England.
Efter en framgångsrik kampanj av East India Company gick drycken från att vara i princip okänd i slutet av 1600-talet till att knappt hundra år senare vara Brittiska öarnas favoritdryck.
Britterna importerade inte bara tebladen, utan även det kinesiska konceptet att servera den varma drycken i tesalonger.
Allt från enkla skålar till eleganta vaser och skulpturer tillverkades i kinesiskt porslin.
5. PORSLIN: Ingen ville dricka ur glaskärl
Historikerna vet inte exakt när kineserna började tillverka föremål av porslin.
Klart är dock att keramik av den typ vi i dag kallar porslin – som innehåller leran kaolin, som ger materialet dess särskilda täthet, skönhet och tålighet – var helt utvecklad för åtminstone tvåtusen år sedan.
Den arabiske köpmannen Suleiman al-Tajir, som besökte Tangdynastin år 851, beskrev dess porslin: ”I Kina har de en mycket fin lera med vilken de tillverkar vaser som är genomskinliga som glas. Vatten syns genom dem.”
Vid det laget hade porslin blivit det ämne med vilket man i Kina med självklarhet tillverkade alla möjliga föremål, allt från enkla koppar och skålar till vackra vaser och statyetter.
Porslinet konkurrerade helt enkelt ut glaset, som man också kände till i Kina, men som ansågs vara kvalitetsmässigt underlägset.
När västvärlden från 1600-talet och framåt kom i närmare kontakt med Kina blev alla sorters föremål av porslin högsta mode.
Därför försökte man runtom i Europa komma fram till hur man tillverkar äkta porslin.
Först år 1709 lyckades tyskarna Johann Friedrich Böttger och Ehrenfried Walther von Tschirnhaus avslöja hemligheten.
Sidenkläder har i årtusenden varit en statussymbol i Kina.
6. SIDEN: Larv var en dyrbar hemlighet
Sidenets ursprung i Kina har mångtusenåriga rötter. En populär historia berättar om hur kejsarinnan Xi Ling-Shi en dag drack te i sin trädgård.
Då föll en kokong med en silkesfjärilslarv ner från ett mullbärsträd, rakt ner i drycken.
När kokongen löstes upp kunde kejsarinnan se en tunn, underbart vacker tråd som gick att dra ut så långt att den snart sträckte sig över hela trädgården.
Enligt legenden utvecklade Xi Ling-Shi efter denna upplevelse metoder för att föda upp larverna i fångenskap samt tekniker för att väva sidentyg.
Berättelsen är troligen inte sann, men historikerna vet att siden var en statussymbol i det gamla Kina. Spår av silkesproteiner i gravar tyder på att tyget kan ha framställts redan för åttatusenfemhundra år sedan.
Arkeologer har även funnit rester av en liksvepning i siden som kan härledas till år 3630 före Kristus.
Historikerna tror att det till en början var endast kejsaren och medlemmar av den högsta adeln som tilläts bära materialet, men så småningom spreds bruket i större kretsar.
Sidentillverkningen var närmast en kinesisk statshemlighet. Export av silkesfjärilens ägg var belagt med dödsstraff.
En populär historia gör gällande att två missionärer till Kina på 550-talet ska ha använt en ihålig vandringsstav för att smuggla ut både ägg av silkesfjäril och frön från mullbärsträdet ur Kina och fört dem till kejsaren Justinianus I i Konstantinopel.
Vid det laget hade sidentillverkningens hemligheter redan spridit sig till Korea och Indien.
Kineserna har känt till sidenvävningens hemligheter i tusentals år.
Drygt hundra år före Kristi födelse tillverkade kineserna skrivpapper.
7. PAPPER: Fiskenät, hampa och bark blandades
Med stor nervositet presenterade eunucken Cai Lun år 105 efter Kristus sin uppfinning för den kinesiske kejsaren: ett helt nytt sätt att tillverka papper.
Han blötlade bark från mullbärsträdet, blandat med rester av hampa, tyg och fiskenät.
När blandningen torkade bildades ett tunt, vackert och tåligt papper.
För sin stora insats belönades Cai Lun med en fin titel och ett omnämnande i de kinesiska historieböckerna.
Möjligen är historien om Cai Lun överdriven. Arkeologer har nämligen kunnat visa att man redan på 200-talet före Kristus använde papper av nog så hög kvalitet.
Klart är dock att man i Kina i början av den västerländska tideräkningen använde papper i stor omfattning.
Papperet användes för att skriva på, men också som omslag till presenter samt till näsdukar och servetter.
En arabisk resenär i Kina fick uppleva hur man använde papper vid toalettbesök.
Han klagade över kinesernas brist på renlighet, då de inte tvättade sig med vatten efter att ha varit på toaletten, ”utan bara torkar sig med papper”.
Legenden säger att två kinesiska krigsfångar på 700-talet fördes till Samarkand, där de lärde ut konsten att framställa papper av hög kvalitet.
Därifrån spred sig kunskapen vidare västerut för att så småningom nå Europa.
Omkring år 1000 började kineserna också trycka papperssedlar, och även denna teknik spreds till Europa.
Faktum är att Sverige år 1661 blev det första västerländska landet att införa papperspengar.