I början av 1600-talet skrev den engelske filosofen och vetenskapsmannen Francis Bacon att samhället höll på att förändras i grunden.
Orsaken var tre stora uppfinningar: krutet, kompassen och boktryckarkonsten. På Bacons tid var dessa tre företeelser relativt nya i Västeuropa.
I Kina, där de uppfanns, hade de emellertid funnits länge.
Faktum är att den kinesiska civilisationen med sin mångtusenåriga tradition av bildning och tekniskt kunnande hade gett upphov till så många teknologiska och kulturella framsteg att listan i princip kan göras oändlig.
Utöver de fyra ”klassiska” uppfinningarna – papperet, krutet, kompassen och boktryckarkonsten – kan även skottkärran, gjutjärn och tändstickor nämnas.
Vidden av de framsteg som gjorts i Kina blev känd i västvärlden först efter andra världskriget, då forskaren Joseph Needham började publicera en lång rad böcker om Kinas vetenskapliga historia.
Needham har visserligen fått kritik för att ha tillskrivit Kina äran för lite väl många upptäckter, men i grunden är hans skildring korrekt.
Europa halkade efter Kina
Kinas tekniska försprång var länge gigantiskt. I dag anser forskare till exempel att Kina i mitten av 1700-talet fortfarande var världens ekonomiska centrum.
När europeiska köpmän på den tiden kom till Kina för att handla insåg de snart att inga varor de hade att erbjuda gick upp mot de kinesiska.
I stället fick de betala dyrt med silver och guld.
Sedan hände något. I väst ägde den industriella revolutionen rum, medan Kina stagnerade. Varför det blev så är en fråga som många forskare har försökt besvara.
Tidigare hävdades ofta att Kinas skriftspråk var otympligt och därför bromsade den intellektuella utvecklingen. I dag är det inte många som tror på den teorin.
Andra talade om att den traditionella kinesiska filosofin var för bakåtsträvande och konservativ jämfört med västerlandets kristna kultur.
Sådana förklaringar motsägs av dagens utveckling.
Billig arbetskraft var problemet
I dag pekar forskarna i stället på att utvecklingen bromsades av de ekonomiska strukturerna i det väldiga kinesiska imperiet.
Inte minst fanns där ett så stort utbud av billig arbetskraft att det inte fanns samma behov som i Europa av att effektivisera ekonomin.
När Kina nu återigen har blivit en ekonomisk stormakt vill landet gärna påminna världen om sin stolta historia.
2. KRUT: Jakten på evigt liv ledde till dödliga vapen
Det finns många berättelser om krutets ursprung.
Den som av många numera anses vara sann går ut på att så kallat svartkrut upptäcktes av alkemister i Kina på 800-talet efter Kristus.
Alkemisterna ska ha försökt skapa ett elixir för evigt liv när de fann att en blandning av salpeter, träkol och svavel bildar ett explosivt ämne.
Krutet användes tidigt i underhållningssyfte och vid religiösa riter, inte minst i form av fyrverkerier. Möjligheterna att använda ämnet i andra sammanhang blev dock snart uppenbara.
Framåt 1200-talet hade man i Kina utvecklat enkla kanoner och ett slags gevär gjorda av bamburör.
Man hade även konstruerat krutfyllda bomber som slungades iväg med katapulter samt raketer som sköts iväg över långa avstånd.
Att krut användes i stor omfattning visades inte minst år 1280, då ett stort krutförråd i staden Weiyang fattade eld, vilket orsakade en enorm explosion.
Hundratals personer dödades och delar av den förstörda byggnaden hittades flera kilometer från platsen.
I samband med mongolernas erövringar på 1200- och 1300-talet spreds krutet västerut till Europa.
På senare år har indiska skribenter lanserat teorin att krutet i själva verket upptäcktes i Indien långt innan det skedde i Kina.
Man pekar på antika hinduiska texter som beskriver olika typer av eldsprutande vapen.
Några konkreta bevis för dessa teorier har dock inte kunnat presenteras.
4. TE: Varmt vatten med smak slog i Europa
En kinesisk legend säger att den gudomligförklarade kejsaren Shennong kring år 2700 före Kristus ska ha slagit sig ner för att dricka en kopp hett vatten.
Då lossnade några blad från ett träd och föll ner i koppen. Vätskans färg förändrades och Shennong drack.
Han fann att det smakade gott och dessutom fick honom att känna sig som pånyttfödd.
Berättelsen är knappast sann, men forskare har spårat den ursprungliga teplantan, Camellia sinensis, till ett område som i dag ligger i norra Burma och de södra kinesiska provinserna Yunnan och Sichuan.
Kineser har druckit te i tusentals år. Dess ursprungliga användning var troligen som medicin.
Teet fick stor kulturell betydelse och ansågs vara en dryck som gör människor lugna, avslappnade och kloka.
År 59 före Kristus skrev kinesen Wang Bao den första kända boken om te med instruktioner om hur man brygger te av högsta kvalitet.
Teets segertåg över världen inleddes på 600-talet efter Kristus, då drycken fördes till Japan av buddhistmunkar.
I Europa introducerades te i stor skala först på 1700-talet, då handeln med Kina tog fart.
Störst genomslag fick tedrickandet i England.
Efter en framgångsrik kampanj av East India Company gick drycken från att vara i princip okänd i slutet av 1600-talet till att knappt hundra år senare vara Brittiska öarnas favoritdryck.
6. SIDEN: Larv var en dyrbar hemlighet
Sidenets ursprung i Kina har mångtusenåriga rötter. En populär historia berättar om hur kejsarinnan Xi Ling-Shi en dag drack te i sin trädgård.
Då föll en kokong med en silkesfjärilslarv ner från ett mullbärsträd, rakt ner i drycken.
När kokongen löstes upp kunde kejsarinnan se en tunn, underbart vacker tråd som gick att dra ut så långt att den snart sträckte sig över hela trädgården.
Enligt legenden utvecklade Xi Ling-Shi efter denna upplevelse metoder för att föda upp larverna i fångenskap samt tekniker för att väva sidentyg.
Berättelsen är troligen inte sann, men historikerna vet att siden var en statussymbol i det gamla Kina. Spår av silkesproteiner i gravar tyder på att tyget kan ha framställts redan för åttatusenfemhundra år sedan.
Arkeologer har även funnit rester av en liksvepning i siden som kan härledas till år 3630 före Kristus.
Historikerna tror att det till en början var endast kejsaren och medlemmar av den högsta adeln som tilläts bära materialet, men så småningom spreds bruket i större kretsar.
Sidentillverkningen var närmast en kinesisk statshemlighet. Export av silkesfjärilens ägg var belagt med dödsstraff.
En populär historia gör gällande att två missionärer till Kina på 550-talet ska ha använt en ihålig vandringsstav för att smuggla ut både ägg av silkesfjäril och frön från mullbärsträdet ur Kina och fört dem till kejsaren Justinianus I i Konstantinopel.
Vid det laget hade sidentillverkningens hemligheter redan spridit sig till Korea och Indien.