Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Nya smarta vapen gjorde Kina till en supermakt

Kinesernas militära guldålder varade i 1 600 år. Militärakademier, dödliga uppfinningar och krigslister gjorde dem nästan oövervinneliga på slagfältet.

Bridgeman

Marken var regnvåt när Mingkejsaren Yongles enorma armé med över en halv miljon man marscherade ut ur Peking våren 1414.

Hjulen på de 30 000 tungt lastade vagnarna med vapen och spannmål hade svårt att komma fram genom den leriga jorden. Extra svårt var det för de kärror som bar på kanoner på upp emot hundra kilo.

Även om de många tunga vapnen gjorde det besvärligt för dragdjuren skulle den nykonstruerade krigsmaterielen utan tvekan gynna kineserna när de stod inför mongolhärskaren Mahmud och hans fruktade ryttare.

Kejsar Yongle och hans stora armé var på väg mot Yttre Mongoliet för andra gången på fyra år.

Kejsaren hade år 1410 inlett en jakt på de mongoler som vägrade att underkasta sig hans rike och som trotsade hans överhöghet genom att plundra i norra Kina eller genom att ta hans skatteindrivare som gisslan.

Hösten 1414 var kejsaren nu på jakt efter en av de mest fruktade krigsherrarna, oiratmongolen Mahmud, som hade gjort uppror mot Mingimperiet.

Eldlansar, armborst och bomber fästa vid framrusande oxar ingick i Mingarméns stora vapenarsenal och användes till exempel under belägringar.

© Osprey

Yongle fick kontakt med fienden

Gobiöknen passerades under försommaren och i slutet av juni 1414 fick kejsaren till slut det besked han väntat på.

Hans spanare kom galopperande och berättade att fienden var nära. De befann sig i närheten av floden Tuul, ett par hundra kilometer söder om Bajkalsjön.

Yongle, som var 54 år gammal, stannade av säkerhetsskäl en bit från själva slagfältet.

Riket kunde inte riskera att mista sitt överhuvud, även om kejsaren faktiskt hade stor krigserfarenhet och stridit mot mongolerna på 1380- och 1390-talet.

Då var han dock något yngre och lättare, så nu stannade han kvar med en mindre styrka medan resten av armén ställde upp i formationer och tågade mot fienden.

I täten gick infanteriet, som hade spjut- och hillebardkrigarna i främsta ledet. Deras långa sköldar var målade med hemska ansikten för att skrämma motståndarna.

Sköldens storlek gjorde också att de kunde skydda soldaterna närmast bakom sig mot fiendens pilar.

Fotsoldater som var utrustade med pilbågar, armborst eller små handkanoner kunde nämligen inte själva bära sköldar, eftersom deras vapen behövde hanteras med båda händerna.

Bakom infanteriet drogs det tunga artilleriet fram. Det bestod av kanoner och olika slags raketer, som kunde skjutas iväg med krutladdningar.

På flankerna red kavalleriet, som omfattade både lansbeväpnade riddare och lätta bågskyttar.

Riddarna var ordentligt skyddade med hjälmar av järn och brynjor av hopnitade järnplåtar, medan bågskyttarna hade endast ett lätt harnesk och undvek närstrid.

De beridna bågskyttarnas uppgift var att galoppera mot fienden i full fart, avfyra sina pilar och snabbt rida bort från fronten igen. Fanbärarnas röda och gula fanor stack upp överallt bland soldaterna.

Flaggorna användes tillsammans med trummor och gonggonger för att dirigera styrkorna. När generalerna upptäckte mongolerna i fjärran tecknade man genast åt styrkorna att göra halt.

Flera hundra meter längre fram stod Mahmuds armé med 30 000 man, nästan alla till häst. Snart skulle blodet flyta.

Soldater utbildades på akademier

Yongle hade kommit till makten 1402. Kejsaren, vars namn betyder ”evig lycka”, var en av Kinas mest handlingskraftiga härskare genom tiderna.

Han gjorde allt för att Kina skulle framstå som ett starkt och respekterat rike. Redskapet för det var framför allt en stark armé, den mäktigaste i kejsardömets historia.

Fundamentet för Yongles supermilitär hade lagts av hans far, Mingdynastins förste kejsare Hongwu.

År 1384 stod han bakom en omfattande omorganisation av armén när han införde det så kallade wei-so-systemet.

I stället för att militären var en enda stor enhet delades den upp i distrikt, wei-so, där brigader bestående av totalt 5 600 soldater stationerades i olika delar av kejsardömet, de flesta vid norra gränsen, där de mongoliska ärkefienderna härjade.

Soldaterna utbildades i sitt distriktsområde och när riket skulle ut i krig kallade ett krigsministerium in wei-so från hela landet till en stor armé.

Ministeriet utsåg även de generaler som skulle leda slaget. Systemet var smart, eftersom det såg till att generaler inte konstant förfogade över en stor armé utan i stället fråntogs befälet så snart kriget var över.

Det minskade risken för att generalerna blev så mäktiga att de kunde använda sina styrkor mot kejsaren.

En viktig del av wei-so-systemet var att omkring 75 procent av styrkorna även fungerade som lantbrukare.

Med en rekordstor armé på mellan en och en och en halv miljon soldater fördelade över hela riket var det alldeles för dyrt att skicka ut förnödenheter till distrikten.

Därför skulle soldaterna i fredstid själva förse sig med mat. Varje man tilldelades ett stycke jord där han kunde odla spannmål och grönsaker.

På så vis garanterades riket en stark och välnärd armé utan att folket påtvingades bördan av att behöva försörja den.

Faktum är att lantbruket i wei-so-systemet fungerade så bra att officerare och andra yrkessoldater kunde avlönas med överskottet från spannmålsproduktionen.

När Yongle kom till makten ville han stärka armén ytterligare genom att träna soldaterna till att bli skickligare i strid.

I Peking upprättade den krigsglade kejsaren därför tre militärakademier, som de kinesiska soldaterna roterade mellan.

I en av akademierna specialiserade soldaterna sig på att strida till fots. Där hördes alltid ljudet av svärd som slog mot varandra eller från armborstspilar som borrade sig in i träskivor.

Närstrid med hillebarder lärdes ut i infanteriakademin. Fotfolket fick även lära sig att följa order och byta taktik beroende på vilka trumrytmer och gonggongslag de hörde.

På kavalleriakademin blandades ljudet av stridsrop och klingande svärd med gnägganden och doften av hästspillning. På akademin förfinades kinesernas förmåga att styra sina hästar i strid.

Dels skulle hästarna vänja sig vid att inte gripas av panik i närstrid, dels skulle ryttarna tränas i att pricka mål på marken med sina lansar eller pilbågar samtidigt som de höll sig kvar i sadeln.

Slutligen fanns akademin för hantering av eldvapen, där träningen kunde höras inom flera mils omkrets.

Den ena smällen efter den andra hördes när rekryterna tände eld på krutet och sköt iväg raketer eller bomber från de många typerna av avfyrningsmekanismer.

Utvecklingen av eldvapen hade gått fort i Kina efter år 1000. Det var viktigt för soldaternas säkerhet att de klarade av att hantera de nyutvecklade och livsfarliga vapnen, som gjorde Mingmilitären till en fruktad motståndare.

Nytt vapen avfyrade skur av pilar

Armborst med flera projektiler uppfanns på 1000- eller 1100-talet. Skytten kunde avfyra upp till tolv pilar inom loppet av femton sekunder.

Fångar blev soldater

Yongle och de övriga Mingkejsarna hade dock inte bara sig själva att tacka för sin välorganiserade krigsmaskin.

De späda stegen mot en effektivisering av armén hade tagits drygt 1 500 år tidigare av Handynastin mellan åren 202 före Kristus och 220 efter Kristus.

Hankejsarna var de första kinesiska härskarna som upprättade en permanent armé av välutbildade soldater. Det bidrog till att de framför allt under första halvan av dynastins 400-åriga existens upplevde en stor expansionsperiod.

Framför allt kejsar Wudi, som härskade i 54 år från 141 till 87 före Kristus, åstadkom stora resultat med sin armé och utvidgade imperiets gränser markant.

I söder sträckte riket sig ända ner i dagens Vietnam, i nordost nådde arméerna koreanska halvön och i väster avancerade de till nuvarande Kirgizistan via Sidenvägen.

I norr låg Handynastin konstant i fejd med en sammanslutning av turkiska och mongoliska nomader, som hotade det kinesiska jordbruket.

Wudi lyckades dock driva iväg dem till andra sidan Gobiöknen samtidigt som en utvidgning av kinesiska muren bidrog till att hålla nomaderna i schack.

Rekryteringen till den permanenta armén under den tidiga Handynastin skedde huvudsakligen genom införandet av värnplikt.

Män som fyllt tjugotre – senare sänktes åldern till tjugo år – kallades till ett års utbildning på landets militärkolonier följt av ett år som värnpliktig soldat i stora städer som Chang’an och Luoyang eller i provinserna.

I träningslägren knöts männen till antingen infanteriet, kavalleriet eller flottan. Skickliga sjömän var viktiga, eftersom många slag utkämpades längs Kinas stora nätverk av floder, där det var lätt att transportera fram utvilade soldater.

Örlogsfartygen kunde också transportera katapulter och andra tunga vapen till fronten.

I krig var det ofta de värnpliktiga som intog den farliga positionen i de främre leden som fotfolk, medan kavalleristerna var frivilliga från adliga familjer.

Att kunna hantera en häst under ett slag var förknippat med prestige och Handynastins ryttare bar i regel kjortlar som tecken på sitt höga anseende och sin aristokratiska bakgrund.

Om rika kineser ville slippa ifrån värnplikten kunde de betala en särskild skatt, så att en frivillig tog deras plats mot betalning.

Förutom av de värnpliktiga och de frivilliga bestod armén av en del fångar. Även om vissa av dem på sikt kunde sättas in i fält användes de av säkerhetsskäl mest som arbetsstyrkor.

För att kunna skilja fångarna från resten av soldaterna blev de kronrakade och tvingades bära en röd dräkt och en halskrage av järn som ett slags symboliskt alternativ till halshuggning.

Dessa fångar kunde vara kriminella, men faktiskt också krigsfångar. Handynastin var, liksom senare dynastier, mycket inspirerad av strategen Sun Zis verk Krigskonsten, en kinesisk lärobok i strategi och taktik.

I den kunde Hanofficerarna läsa att ”fångar bör behandlas väl, för på så sätt använder man den erövrade fienden för att öka sin egen styrka”.

Genom att agera på det viset lyckades militären under Hantiden införliva tusentals fångar som gratis komplement till yrkesarmén, som aldrig under dynastins 400-åriga historia bestod av färre än 700 000 avlönade soldater.

Krigarna hade bågar av bambu med långa, tunna spetsar, som gjorde bågen stabil och lätt att spänna.

Pilspetsen var av brons eller järn. Giftpilar användes flitigt, så att kineserna kunde slå ut fienderna, även om dessa bara sårats av en pil. Bågskyttarna använde ofta giftet från växten stormhatt.

Osprey

Hansoldaten stred med svärd, hillebard eller spjut. Spjutet användes mest som stickvapen, men kunde också kastas mot fienden.

Infanteristen skyddade sig med en träsköld eller en sköld av flätad pil. Pilskölden var mycket lätt och kunde parera väldigt hårda slag.

Osprey

Raketbatteriet var försett med ett skynke som kunde rullas ner när kärran flyttades. Skynket skyddade även besättningen mot raketpilarna, som ofta var doppade i gift.

Mingarméns raketbatterier kunde innehålla upp till 320 raketpilar. Dessa satt ihop med luntor och kunde avfyras samtidigt. Raketerna kunde flyga cirka en halv kilometer.

Osprey

Sun Zi uppmanade till bluffar

Läroboken Krigskonsten av Sun Zi skrevs redan cirka år 250 före Kristus efter härföraren Zis död.

Trots bokens ålder spelade den en viktig roll som en handledning i krigföring, inte bara under Hanperioden, utan även under de efterföljande kejsardynastierna.

Texten är en av de äldsta bevarade avhandlingarna om krigföring och fungerade som handbok för alla högre befattningshavare.

Enligt Krigskonsten skulle en fältherre äga ”allvar, medgörlighet, mod och stränghet”, och noggrann kännedom om motståndarens styrkor och svagheter var vägen till framgång.

Även förmågan att agera snabbt i fält var emellertid avgörande: ”Låt dina planer vara dolda i djupt mörker, men slå till som en blixt (…) Om kriget drar ut på tiden kommer dina mäns vapen att bli slöa och moralen försvagas”, löd de visa orden från Sun Zi, som rådde generalerna att alltid vara numerärt överlägsna när de angrep.

Var armén i minoritet kunde emellertid list vara den skicklige generalens vapen: ”All krigföring bygger på bedrägeri. Därför: när vi kan angripa måste vi låtsas som om vi inte kan förflytta oss. (…) När vi är nära måste vi låta fienden tro att vi är långt borta. (…) Angrip när han är oförberedd. Dyk upp när han inte väntar det (…) Ställ till med oordning och krossa honom.”

Just överraskningsmomentet utnyttjade Hangeneralen Ban Chao och fyrtio av hans män när de år 89 smög sig in på en många gånger större hord av nomadkrigare vid gränsen till nordvästra Kina.

I den kalla natten smög Ban Chaos soldater tyst in i nomadernas läger och satte eld på större delen av fiendens tält, där nomadkrigarna låg och sov.

När lågorna blossade upp rusade de förvirrade nomaderna ut ur sina skydd och möttes i nattmörkret av pilar från Ban Chaos skickliga bågskyttar.

Många nomader stupade eller sårades. Samtidigt trängde ett öronbedövande oväsen genom tältlägrets inferno.

Kineserna hade gett en handfull soldater order att slå på stora trummor. Bullret fick nomaderna att tro att de var omringade av en stor och aggressiv kinesisk styrka.

Av rädsla för att bli slaktade hoppade de överlevande upp på första bästa häst och flydde i full galopp.

Morgonen därpå red Ban Chao och hans styrkor till den lokale hövdingen med lägerkommendantens avhuggna huvud.

Härskaren kapitulerade genast och underkastade sig de tillsynes oövervinneliga kineserna.

Ban Chao hade gett prov på mod och osedvanlig slughet och list. Han hade visat sig som krigskonstens mästare.

Ny teknik ökade slagkraften

Handynastins framgångar på slagfältet berodde också på att armén hade tillgång till vapen som var överlägsna motståndarens.

Svärd och hillebarder, fotfolkets populäraste vapen, hade blivit ännu dödligare och hållbarare tack vare förbättringar inom smideskonsten.

Under Handynastin ersatte järn det mjukare bronset och med tiden byttes läderrustningar ut mot harnesk försedda med ett stort antal järnlameller, så att soldaternas säkerhet förbättrades avsevärt.

Pilbågar hade i århundraden varit det optimala skjutvapnet för att fälla fiender på avstånd, men ett par hundra år innan Hanimperiet uppstod hade armborstet dykt upp.

Vapnet kunde avfyra små, korta pilar med större kraft än en soldat klarade av med en vanlig pilbåge. Därför åsamkade det nya vapnet fienden betydligt större skador.

”Styrkorna med armborst rider fram och skjuter iväg sina pilar i samma riktning. Detta är något som hunnernas läderharnesk och träsköldar inte kan stå emot”, står det i en kinesisk text om vapnet från 169 före Kristus.

Det dödliga skjutvapnet hade visat sitt värde i strider mot hunnerriket i väster.

Armborstet sattes i massproduktion. Enligt historikern Sima Qian, som levde under Handynastin, hade riket år 157 före Kristus hundratusentals armborst.

Kineserna visste att de hade med en unik vapenteknologisk uppfinning att göra och kejsaren gjorde allt han kunde för att förhindra att hans fiender fick nys om tekniken.

Han införde bland annat ett exportförbud för armborst och kommenderade ut extra gränssoldater för att hindra människor från att föra ut det effektiva vapnet ur landet.

Det lyckades emellertid inte. Omkring år 100 före Kristus hade armborstet spritts till Korea och Centralasien.

Kastmaskiner var ett annat effektivt vapen som blev vanligt under Handynastin. Dessa tre–fyra meter höga träkonstruktioner kunde laddas med stenar på mellan sex och åtta kilo.

Projektilerna kunde slungas iväg och slå ner 100–150 meter bort. Kastmaskinerna användes med fördel framför allt vid belägringar, då de kunde krossa fiendens barrikader.

Det var även effektivt att använda brinnande projektiler, som kunde antända bränder i motståndarnas läger.

kejsar yongle

Förbjudna staden uppfördes under kejsar Yongle.

© A. Favier/akg-images/Scanpix

Den store krigarkejsaren

Mingdynastins tredje kejsare, Yongle, har kallats ”kejsaren på hästrygg”, eftersom han var en härskare som ofta själv red ut i krig.

I sin ungdom var han en skicklig officer, och han utnyttjade sitt militära kunnande när han i ett uppror 1402 störtade sin egen brorson från tronen och tog makten.

De personer vid hovet som inte tyckte om Yongles maktövertagande rensades ut tillsammans med sina familjer.

För att stärka riket förde kejsaren fälttåg mot mongolerna och vietnameserna. Han lät bygga en gigantisk flotta, så att Kina kunde sprida sin makt till länderna runt Indiska oceanen.

Yongle var också mannen bakom uppförandet av Förbjudna staden i Peking. Trots sitt i vissa fall brutala styre lyckades han bygga upp ett rike som vid hans död 1424 stod starkare än någonsin förr under Mingdynastin.

Mingarmén använde krut

Även om Handynastin slungade brinnande projektiler mot fienden var Mingdynastins eldvapen 1 500 år senare av en helt annan kaliber.

Krutet uppfanns på 800-talet, och snart förfogade den kinesiske kejsaren över vapen som lansar med krutladdningar som kunde skicka eldtungor mot motståndarna och pilar laddade med krut, som kunde utlösa en miniexplosion när de träffade sina mål.

I början av Mingdynastin 1368 hade krut blivit ett mer eller mindre oumbärligt element vid utvecklingen av moderna vapen.

När kejsarens armé drog ut i strid var artilleriet utrustat med eldvapen som omfattade både raketer och en hel arsenal av uppfinningsrika bomber av olika slag.

Med krutets hjälp kunde pilar och spjut skjutas iväg med så stor kraft att de kunde nå fiendens styrkor på över en halv kilometers avstånd.

Ofta monterades hundratals raketpilar på en och samma avfyrningsramp, så att de i samband med avfyrningen spreds slumpmässigt i luften.

Pilarnas oförutsägbara bana var en stor fördel, eftersom det i motståndarleden skapade oro att ingen visste var de fruktade raketpilarna skulle slå ner.

Under Mingperioden utrustades delar av fotfolket med raketkorgar, som fungerade som ett slags dåtida raketgevär.

Den bärbara korgen kunde avfyra omkring tjugo raketpilar åt gången och därmed fälla flera motståndare med ett enda skott.

Infanteriet utrustades också med mindre handgranater, som kunde kastas mot fienden. Avsevärt större bomber surrades fast på oxar, som Mingdynastins soldater sedan drev på så att de skenade in i fiendens läger eller formationer.

Längden på luntan anpassades omsorgsfullt, så att den skulle brinna klart precis när de stackars djuren nådde fram till målet, varpå de kraftiga sprängladdningarna exploderade och spred död och förödelse omkring sig.

De allra flesta av kinesernas bomber slungades dock iväg med hjälp av katapulter eller kanoner.

En av de mest uppfinningsrika var utan tvekan exkrementbomben, som var fylld med arsenik och stora mängder mänsklig avföring.

Innan bomben sköts iväg tändes en lunta, så att krutladdningen exploderade först när bomben befann sig i luften ovanför fiendens soldater.

Kaskader av avföring och gift regnade då ner över de olyckliga männen.

Användningen av kemisk krigföring utvecklades konstant. Krigshandboken Huo Lung Ching från 1412 nämner en ”bisvärmsbomb”, som åstadkom en brännande eld som kunde ”klibba fast vid fiendens soldater och fortsätta att brinna”.

I manualen konstateras dock med besvikelse att ”bomben kan släckas med vatten”, vilket troligen inte tog särskilt lång tid för fienden att räkna ut.

Därför nämner Huo Lung Ching den potenta ”gift-dimma-magi-rök-skaparen” i något mer entusiastiska ordalag.

”Bländande krut, flygande krut, giftkrut och sprutande krut fylldes i en granat” som var så kraftfull och effektiv att den kunde avgöra ett helt slag: ”Fiendens soldater får ansikten och ögon brända och röken angriper deras näsor, munnar och ögon. Om vapnet används i rätt ögonblick kan ingen försvarare stå emot ett sådant angrepp.”

På slagfältet leddes Hansoldater ofta av officerare som följde striderna från snabba, rörliga stridsvagnar.

© Travel China Guide

3 fakta om Kinas armé

  • Ett års militär utbildning samt ett års värnplikt krävdes av alla män under Hanperioden.

  • Den stående armén under ­Hankejsarna utgjordes av minst 700 000 man.

  • Världens äldsta bevarade kanon, från 1290, ­hittades i nordöstra Kina. ­Bronskanonen väger 3,5 kilo.

Fienden besköts med raketer

På slagfältet vid floden Tuul i Yttre Mongoliet, där Mingkejsarens armé i juni 1414 stod mot 30 000 mongoliska soldater, spelade eldvapnen också en huvudroll i slagets inledande fas.

Officeren Liu Sheng, som förde befäl över det kinesiska artilleriet, gav signal åt sina specialutbildade artillerister, som stod i säkerhet bakom resten av armén.

Luntorna till kanonkulorna tändes. Strax därpå hördes smällarna när de ett kilo tunga bomberna sköts iväg över slätten och slog ner bland mongolerna, drygt en halv kilometer bort.

De vassa järnfragmenten från kanonkulorna trängde in i kropparna på de kringstående krigarna och skar upp de panikslagna hästarna, som antingen stupade direkt eller stegrade sig i smärta.

Sedan blev det de kinesiska raketsoldaternas tur att demonstrera sitt vapenkunnande. Deras hjulförsedda skottkärror rullades fram till ett lämpligt avstånd från fienden, varpå man tände de luntor som antände hela batteriet av raketburna pilar.

Tusentals pilar for över himlen och förvandlade för ett kort ögonblick dag till natt innan de föll över mongolerna, som panikslagna tog skydd bakom sina små ryttarsköldar.

I det täta regnet av pilar var det många som stupade eller sårades, trots att mongolerna ofta var väl skyddade och såg till att även hästarna var väl täckta med läder- eller järnlameller under större slag.

Mongolerna svarade med pilar från sina skickliga beridna bågskyttar. Efter det att projektilvapnen decimerat styrkorna på båda sidor löd stridsropen över slagfältet.

Plötsligt sattes fotsoldaterna och kavalleriet i rörelse. Båda sidor vällde fram över stäppen och brakade samman i blodig närstrid.

Det gick dock snart upp för Mahmud att kineserna var alldeles för många, så innan kejsar Yongles armé lyckades ringa in de mongoliska styrkorna flydde nomadhövdingen och hans överlevande krigare.

De skyndade sig att korsa floden Tuul och försvann i full galopp. Kvar på slagfältet låg tusentals döda och sårade från båda sidor.

De överlevande kineserna kunde börja samla ihop all materiel och bege sig hem till huvudstaden tillsammans med kejsar Yongle, som den 15 augusti lät sig hyllas som den store segraren i Nanjing.

Ännu en gång hade den mäktige kejsaren och hans armé visat mongolerna att kineserna och deras moderna militära teknik var en fiende att frukta.

Segern gav sju års fred

Även om Yongle inte lyckades döda Mahmud på slagfältet var nederlaget ändå så pass stort att den upproriske mongolen underkastade sig kejsaren.

Yongles skatteindrivare, som Mahmud tidigare tagit tillfånga, släpptes och mongolhärskaren skickade tribut i form av tusentals hästar till kejsaren.

Samtidigt kunde Mingdynastin efter slaget njuta av sju år av lugn och ro längs gränsen till mongolerna i norr.

År 1421 fick Yongle emellertid dra på sig rustningen igen. Totalt ledde kejsaren fem fälttåg mot mongolerna mellan åren 1410 och 1424.

På vägen hem från det femte fälttåget 1424 blev Yongle sjuk och dog, varefter den väldiga Mingarmén gradvis förföll.

Efterföljande kejsares nedskärningar gjorde att garnisonerna snart miste hälften av sina män och disciplinen bland lantbrukssoldaterna försämrades. I stället för att leverera livsmedel till armén började de sälja grödorna på marknaden.

Kejsarrikets armé var fortfarande relativt slagkraftig, men befälhavarna skrotade den aggressiva strategin till förmån för ett mer defensivt förhållningssätt. Arméns guldålder var över.

Läs också:

kina guldsigill zhang xianzhong
Det gamla Kina

Enastående fynd i Kina

2 minuter
Det gamla Kina

Galen kejsare brände Kinas böcker

12 minuter
Det gamla Kina

Vad hände med Kinas siste kejsare?

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj