Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Lotusfötter gav kvinnor status

I närmare tusen år fick flickor från tre års ålder fötterna lindade för att uppnå Kinas främsta statussymbol: den knappt tio centimeter långa lotusfoten. Kvinnorna kunde inte längre gå normalt, men männen älskade de deformerade fötterna, som därför var kvinnornas bästa möjlighet att hitta en make.

AKG-Images/Ritzau Scanpix

Höga skrik ekar längs gatan i den kinesiska staden Xiamen. Ljudet tränger in i huset hos den brittiske missionären John MacGowan, som chockad stirrar på sin fru, Jane. En grannkvinna binder sin dotters fötter, säger hon.

I snart tjugo år, sedan 1863, har John missionerat i Kina, men traditionen med att binda fötter har han inte vant sig vid. När skriken blir högre, får fru MacGowan nog.

”Jag kan inte bara sitta stilla och lyssna på det stackars barnet”, säger hon och stormar ut på gatan.

Utanför leker barn tafatt, och kvinnor står och småpratar. Ingen bryr sig om skriken. När fru MacGowan kliver in i huset är grannkvinnan i färd med att linda sin dotters ena fot. Bandaget håller tårna inklämda under fotsulan. Varje nytt hårt varv av bandage får flickan att skrika. Fru MacGowan bönfaller grannkvinnan att sluta, men får ett vasst svar.

”Som engelsk kvinna förstår ni inte den börda som lagts på oss kvinnor i Kina. Utan bundna fötter kommer min dotter att bli utskrattad, föraktad och behandlad som en slav”, snäser kvinnan.

Mamman frågar sin dotter om hon ska sluta, men barnet skakar på huvudet med tårar i ögonen.

Förtvivlad lämnar fru MacGowan huset, men händelsen får det brittiska paret att inleda en kampanj mot den smärtsamma traditionen.

Vid det laget har Kinas mödrar i niohundra år misshandlat sina döttrars fötter för att höja flickorna status och öka chansen att de hittar en bra make.

”Utan bundna fötter blir min dotter utskrattad, föraktad och behandlad som en slav.”
Kinesisk mor, cirka 1883

Sexig dans skapade nytt mode

Ursprunget till kinesernas tradition med bundna fötter går förlorat i legender. Enligt en av dem blev kejsar Li Yu, härskare över Kinas södra Tangrike från 961 till 976 efter Kristus, alldeles till sig, när hans favoritkonkubin, Yao Niang, dansade på inbundna fötter.

”Smala, vackra Yao-Niang var en bra dansare. Härskaren hade fått Yao-Niang att linda sina fötter i siden och göra dem smala och små, buktande uppåt som nymånen”, skrev krönikeskrivaren Zhou Mi på 1200-talet.

Tack vare sidenbandagets stöd kunde Yao-Niang röra sig som en balettdansare på tårna, vilket gjorde dansen graciös och upphetsande.

Ivriga att uppnå kejsarens gunst kopierade hovets konkubiner och kvinnliga dansare Yao-Niang. De lindade fötterna hårt, eftersom det smala utseendet ansågs vackert och feminint.

De hårt bundna och deformerade fötterna gjorde att kvinnorna inte kunde röra sig naturligt, utan var tvungna att ta små, trippande steg.

Kinesiska män betraktade småtrippande kvinnor som följsamma och attraktiva, vilket fick adelsdamer över hela Kina att kasta sig över trenden att linda fötterna.

I österländsk tradition är lotusblomman en symbol för renhet och dygdighet, och lindade fötter blev därför kända som lotusfötter, även kallade liljefötter.

I jakten på den attraktiva lotusfoten behöll adelsdamerna fötterna lindade dygnet runt. Varje dag drogs bandaget åt lite till, och till slut kunde Kinas överklasskvinnor inte gå utan hjälp, utan fick hålla en ledsagare i armen eller bäras. På så sätt kunde de även visa att de var så fina och rika att de inte behövde gå själva.

”Om adelns kvinnor vill ut får de sitta i bärstolar. De behöver därför inte sina fötter”, står det till exempel i ”Historien om Liao”, ett uppslagsverk från 1344 om Liaoriket.

Riket låg i östra Kina och existerade från 916 till 1125.

Benen växte aldrig ihop igen

Förkrympta fötter blev statusmarkör

Under 1100-talet blev inbundna fötter hos en kvinna en utbredd statussymbol i Kinas överklass.

Genom att ha fruar och konkubiner med inbundna fötter kunde en adelsman signalera att han var moderiktig och rik nog för att se till att hans linkande kvinnor kunde passas upp av tjänstefolk dygnet runt.

Kvinnor med lotusfötter var dessutom mindre otuktiga, ansåg en guvernör i Kinas Songrike, Zhu Xi (1130–1200).

När kvinnors fötter var bundna kunde de inte springa runt och till exempel ta sig en älskare. Bundna fötter var dessutom ett ”sätt att sprida kinesisk kultur och att uppnå åtskillnad mellan män och kvinnor”, fastslog guvernören.

Zhu Xi gav order om att alla kvinnor i hans prefektur Chang i östra Kina skulle linda fötterna. Om en kvinna vägrade skulle hennes fotsulor slås blodiga med en bambukäpp.

När fötterna väl var bundna var kvinnorna i Chang tvungna att förflytta sig med en käpp i var hand resten av livet. Begravningar och offentliga ceremonier blev bland invånarna kända som ”skogen av käppar”, eftersom alla deltagande kvinnor gick med hjälp av käppar.

I dåtidens Kina var en flicka giftasmogen i trettonårsåldern. Flickor med lotusfötter ansågs vara underdåniga och betraktades därför som bra brudar.

fotbindning utrustning

Att linda fötter var en omständlig process som krävde många olika redskap.

  1. Bandage
  2. Låda för örter
  3. Pulver för att mjuka upp fötterna
  4. Färgat bandage
  5. Låda för bandage
© Bata Shoe Museum Canada

En flickas viktigaste ”uppgift” var att få en bra make. Om hon förblev ogift, för att ingen man ville ha henne, eller om hon gifte sig under sitt stånd, kastade det skam över hela hennes familj.

Kampen om att hitta en bra make pågick i alla samhällsskikt i Kina, och kravet på bundna fötter spred sig under 1200-talet till medelklassen.

Trots att flickan led av den smärtsamma fotbindningen lydde hon sina föräldrar, för att ha små fötter var enda chansen att gifta sig över sitt stånd, vilket gav respekt åt hela familjen.

Många föräldrar kände även att de svek sina döttrar om de inte lindade deras fötter. I den hårda konkurrensen om att hitta en bra äkta make stod flickor med naturliga fötter längst ner i hierarkin.

Traditionen var så hårt förankrad att den levde kvar efter att mongolerna 1279 erövrade Songriket och grundade Yuandynastin. Ryttarfolket från norr krävde inte att kvinnor skulle linda fötterna.

Trots det fortsatte kineserna att misshandla sina döttrars fötter av rädsla för att de annars inte skulle kunna hitta en bra man att gifta sig med.

”Fotbindning är utbrett i hela imperiet. Personer som inte tillämpar det skäms för det”, konstaterade författaren Tao Zongyi på 1300-talet.

Smala gränder, hutonger, finns i många gamla kinesiska städer.

© DEA/Archivio J. Lange/Getty Images

Ostadiga kvinnor ­styrde arkitekturen

Lotusfötter förändrade heminredningen, ansåg historikern Zhao Yi (1727–1814 e.Kr.). Han berättar hur kineserna på 900-talet satt på låga, fyrkantiga stolar.

Kvinnor med lotusfötter hade dock svårt att gå ner på knä, och därför började de låga möblerna med tiden bytes ut mot höga stolar och bord, som avlastade fötterna.

Även kinesiska hus förändrades. Flervåningshus ersattes av enplanshus, eftersom kvinnorna hade svårt att gå i trappor.

Smala gränder blev populära, eftersom kvinnor med lotusfötter lätt kunde stödja sig mot husväggarna.

Skorna väckte åtrå

Uppgiften att forma flickors fötter var moderns. Med ett fast tag vred hon in sin dotters fyra små tår under fotsulan och lindade bandage runt foten för att hålla tårna i den onaturliga ställningen.

Grät flickan av smärta blev hon utskälld och fick höra att kvinnor med obundna fötter fick öknamn som Ankfot eller Lotusbåt ropade efter sig på gatan.

Bandagen byttes dagligen och de nya drogs åt hårdare, tills tyget hade format flickans fötter så att de såg ut som hovar. Processen kunde ta upp till sex år. Mest eftertraktade var fötter som var kortare än tio centimeter.

De kallades för ”gyllene lotus”. Flickor med gyllene lotusfötter erhöll stor respekt och beundran i familjen, men även bland kvinnor utanför familjen, för alla visste vilket helvete flickan genomlidit. Fötter som var mellan tio och tolv och en halv centimeter kallades silverlotusfötter.

Fötter större än så kallades järnlotus och var de minst eftertraktade. Resultatet berodde på hur stora fötterna varit från början och på hur skicklig mamman var på att linda dem, så att de krympte så mycket som möjligt.

Iförd bandage och små, broderade sidenskor lärde flickan sig att trippa med minimala steg utan att trilla framåt. Från flickors och kvinnors kjolskant stack endast skotippen fram, när de gick.

Synen av den lilla spetsen räckte för att reta mäns intresse, och fina flickor höll dem dolda, när de satte sig.

När Yuandynastin dukade under 1368, och Kina enades under den nya kinesiska Mingdynastin, ökade intresset för den gamla traditionen.

Nu bands även fötterna på flickor redan från tre–fyraårsåldern. I den åldern är fötterna smidiga och lättare att forma.

Mammorna var tvungna att ignorera sina döttrars skrik, för gyllne lotusfötter gav status bland grannarna och säkrade deras framtid.

”Utöver ansiktet är foten den viktigaste kroppsdelen. Följer du inte denna praxis blir du utskrattad”, skrev historikern Hu Yinglin på 1500-talet.

Tortyren vanställde flickor för livet

Det var mammans uppgift att forma dotterns lotusfot, och processen började redan i treårsåldern. Mamman fick ofta hjälp av kvinnliga släktingar, men inga män fick närvara. Fottortyren markerade början till flickans övergång till kvinna, och privilegiet att få se delindade fötterna var därför förbehållet kvinnans make.

Svamp och fotsvett var potensmedel

Bortsett från när fötterna tvättades och fick nya bandage en gång i veckan förblev de bundna resten av flickans liv. Lät hon bli att linda dem började benen i fötterna räta ut sig, vilket medförde svåra smärtor.

Om flickan drog åt sina bandage för mycket eller slarvade med rengöringen riskerade hon att få svamp eller kallbrand i fötterna på grund av dålig blodtillförsel.

Parfym användes för att mildra stanken. Väldoft och fina sidenskor kunde dock inte dölja det faktum att lotusfötter enligt historikern Hu Yinglin var en motbjudande märkvärdighet.

”Den bundna foten ser bra ut utanpå, men inuti är vävnaden torr och förstenad, för att inte säga motbjudande och smutsig”, menade historikern.

Han var inte ensam om sin kritik, men trots det fortsatte sedvänjan. Den hade etablerat sig som en del av kinesisk kultur, och många män tyckte att de tabubelagda minifötterna var upphetsande.

”Denna fula, getaktiga fot, som kinesiska män ­märkvärdigt nog beundrar.”
Alicia Little, Intimate China, 1899

Om en man ville undersöka om en kvinna var intresserad av honom, kunde han till exempel tappa något framför henne och, när han böjde sig ner för att plocka upp det, råka nudda hennes fot.

Om hon inte drog den till sig med ett skrik visste han att hon var intresserad. Därför var bröllopsnatten väldigt speciell, eftersom det var då bruden för första gången visade upp sina fötter.

Medan Kinas hustrur dolde sina fötter kunde män mot betalning få prostituerade att ta av bandagen. För kunderna var synen av och möjligheten att röra vid de blottade fötterna upphetsande.

En del kinesiska män älskade att lukta på de avtagna bandagen. Blandningen av svamp, parfym och fotsvett betraktades som en utmaning för näsan, men var samtidigt erotiskt upphetsande.

Kinesiska sexmanualer var populära och innehöll ofta humoristiska bilder.

© Pictures From History/AKG_images/Ritzau Scanpix & Science & Society Picture Library/Getty Images

Lotusfötter gjorde män tokiga av lust

Den tabubelagda lotusfoten var som en sexleksak för kinesiska män. De älskade den speciella lukten av fotsvett och död hud och väntade med spänning på att se foten på bröllopsnatten.

  • © Shutterstock

    Haltande gång var sexig

    Kvinnor med lindade fötter fick röra sig med små steg och svajande kropp för att inte tappa balansen. Gången, så kallad lotusgång, betraktades av män som feminin och därmed sexuellt upphetsande.

  • © Shutterstock

    Fötterna hölls dolda

    Dygdiga kvinnor höll lotusfötterna dolda under kjolen. Först på bröllopsnatten såg en man sin hustrus lindade fötter. För män var möjligheten att få röra vid fötterna för första gången nästan mer upphetsande än att se sin fru naken. Eftersom ingen man tidigare hade rört vid fötterna, sägs det att en del kvinnor darrade av upphetsning, när maken började smeka bandagen.

  • © Shutterstock

    Slät hud lockade kunder

    Mot betalning tog prostituerade av bandagen. Kunderna tände på att få beröra en förbjuden del av kvinnokroppen. Fotryggen var slät och särdeles delikat att röra vid, ansåg kinesiska män.

  • © Shutterstock

    Män tog foten i munnen

    Män gjorde fötterna till en del av sexakten genom att bita i dem, smeka dem eller stoppa dem i munnen. ”Du höll min lotusblomma mot dina läppar och lekte med din stöt”, löd beskrivningen av en het natt i en kinesisk dikt från 1500-talet.

  • © Shutterstock

    Rutten doft ökade lusten

    En del män gillade att lukta på kvinnornas skor och lindor. Den blandade lukten av smuts, var och död hud kallades ”sängkammarens parfym”.

  • © Shutterstock

    Sko ingick i dryckeslek

    Ett vågat dryckesspel på bordeller gick ut på att kasta prick med små lotusfrön i en kopp, som stod i en av de prostituerades skor. Förloraren skulle dricka ur koppen i skon.

  • © Shutterstock

    Lotusfötter gav styrka

    Enligt en gammal skröna gjorde lotusfötter att kvinnor lade vikten på ett annorlunda sätt, vilket gjorde att de fick smidigare lår och en fastare vagina. Nyare forskning ger inget stöd åt teorin.

Lotusfötter blev en nationalsymbol

Intresset för lotusfötter nådde nya höjder efter att manchuerna 1644 erövrade Mingdynastin och gjorde Kina till en del av sin Qingdynasti.

Folket från Manchuriet norr om Kinas gräns ville likrikta invånarna i sitt nya rike, så att de liknade manchuer. Bland annat skulle kinesiska män precis som manchuerna raka av allt hår på huvudet förutom en liten tofs eller fläta.

Även fotbindning berördes av de nya reglerna. För manchuerna var det en gammaldags och barbarisk sedvänja.

”De som kräver att kvinnor ska binda sina fötter har hjärtat någon annanstans, trots att de är undersåtar i vår dynasti”, löd det i förbudet.

Straffet för att ha inbundna fötter i manchuernas rike var att de höggs av. Inte ens det fick dock kineserna att sluta. I stället blev lotusfötter en kinesisk nationalsymbol.

Genom att binda döttrarnas fötter såg kinesiska mammor till att de resten av livet synligt skilde sig åt från manchukvinnor med naturliga fötter.

För kinesiska flickor och kvinnor blev det en livslång nationell plikt att uthärda smärtan. På 1680-talet slutade manchuerna att upprätthålla förbudet, eftersom kineserna envist fortsatte att binda fötterna på små flickor.

Manchuerna försökte emellertid fortfarande stävja fotsex, vilket bara innebar att detta blev en del av kinesernas motståndskamp.

Trots förbudet angav en sexmanual bland annat hur män på fyrtioåtta olika sätt kunde tillfredsställa kvinnor genom att smeka deras lotusfötter. En författare under pseudonymen ”Lotusälskare” skrev: ”Uppskatta fötterna som stora jadesmycken, älska dem, så att saknaden blir olidlig och du tvunget måste lukta, kyssa, bita och tugga på dem.”

Hittade polisen sexmanualerna hemma hos en kines blev de konfiskerade och brända, och husets herre straffades med fyrtio käppslag. Den vågade sängkantslitteraturen förblev dock populär.

elfenbensstatyett fotbindning

Skillnaden mellan mäns och kvinnors fötter syns tydligt på denna elfenbensfigur från 1800-talet.

© Pictures From History/AKG_images/Ritzay Scanpix & Science & Society Pictyre Library/Getty Images

Föraktade av västerlänningar

När kristna missionärer från Europa och USA på 1800-talet strömmade in i Kina väckte de kinesiska sederna förundran. I synnerhet lotusfötterna fick många att höja på ögonbrynen.

De påminde inte om något i väst och var samtidigt enormt utbredda. Den amerikanske missionären Justus Doolittle uppskattade att runt fyrtio procent av kvinnorna på landsbygden och nio av tio i städerna hade bundna fötter.

Under 1800-talet blev fotbindning normalt även i fattiga bondefamiljer. Inte alla familjens flickor fick fötterna bundna, eftersom deras arbetskraft behövdes. I stället valdes en dotter ut.

Man hoppades att hon skulle få en make utanför bondesamhället och därmed lyfta hela familjens sociala status. Lyckades flickan inte hitta ett bra parti, eller om familjen behövde hennes arbetskraft, fick hon ut och arbeta i alla fall.

Från att ha varit ett överklassfenomen hade lotusfötter blivit normalt, skrev den engelska författaren Alicia Little.

I tolv år reste hon i Kina med sin man, fotläkaren Archibald Little, och 1899 publicerades memoarboken Intimate China.

Flickor med lotusfötter hade svårt att gå på de ojämna fälten och fick därför ofta transporteras av män.

© Library of Congress/Science Photo Library

Bondedöttrar fjättrades vid vävstolen

Tidigare har forskare trott att det flitiga lindande av fötter som skedde på landsbygden under 1800-talet var ett sätt att hålla kvinnorna innanför husets fyra väggar för att passa barn och laga mat.

Forskning från bland annat Kina och USA visar nu att kinesiska bondflickor fick fötterna lindande om familjen såg en ekonomisk fördel i att de satt hemma för att väva, spinna och sy.

Officiellt var fotlindningen fortfarande ett sätt att få en bra make, men i de delar av 1800- och 1900-talets Kina där bomull odlades fick flickor oftare fötterna lindade än i till exempel områden med risodling, visar forskningen.

På grund av de lindade fötterna kunde kvinnorna knappt gå, utan satt i stället hemma och bearbetade bomullen till bland annat kläder och inlägg i skor för lotusfötter.

I risodlande områden var sedvänjan mindre utbredd. Där behövdes kvinnornas arbetskraft på fälten för att familjen skulle överleva.

För Alicia Little var lotusfötter förfärliga: ”Denna fula, getaktiga fot, som kinesiska män märkvärdigt nog beundrar”, skrev Little upprört i boken. Lite längre fram konstaterade hon: ”Det är en vanlig missuppfattning i England att anta att fotbindning ger status. I västra Kina sitter kvinnor vid vägkanten och tigger med bundna fötter.”

Upplevelserna i Kina fick Little att bedriva en intensiv kamp mot fotbindning.

År 1898 var hon medgrundare till ”Sällskapet för naturliga fötter”, och hennes make vårdade kinesiska kvinnor, vars lotusfötter drabbats av kallbrand eller annan sjukdom. De tacksamma kvinnorna lät läkaren ta röntgenbilder av deras fötter.

Med de toppmoderna bilderna reste paret runt i Kina och höll föredrag för kinesiska kvinnor. Röntgenbilderna visade hur fotbindning vanställde benen, och övertygade många kvinnor om att traditionen inte kunde fortsätta.

Kampen mot fotbindning stöttades av flera kinesiska intellektuella, som också hade blivit övertygade om att lotusfötter var perversa och skadliga.

Kvinnor tillverkade ­miljarder lotusskor

I flera hundra år sydde kinesiska flickor sina egna lotusskor i siden och bomull. I takt med Kinas industriella utveckling under 1900-talet började fabriker emellertid ta över skoproduktionen.

Forskare uppskattar att mellan en och tre miljarder kvinnor genom Kinas historia har linkat runt på deformerade fötter.

Före Kinas industrialisering på 1900-talet tillverkades skor till lotusfötter i hemmet av giftasmogna flickor. Hur skorna var utformade berodde på om de skulle användas inomhus, utomhus eller i sängen.

Till exempel hade uteskor en kraftigare sula och sängskor hade ofta vacker brodyr på undersidan. Vid bröllopet hade en flicka minst fyra slags skor med till sin blivande makes hem.

Omkring 1910 tog industrin över och tillverkade bland annat skor av mer västerländskt snitt med spännen och i läder, en stil som tilltalade unga kinesiska kvinnor.

Förbudet mot lotusfötter 1912 fick antalet vanställda flickor och kvinnor att minska. År 1998 stängde Kinas sista fabrik för tillverkning av lotusskor. Då var de sista kunderna i åttioårsåldern.

Färgerna skulle passa tillfället

Queensland Museum, Daniel Schwen, Rossimoda Shoes Museum’s Collection, Mrs. Charles William Wason & Vasil

Vitt lika med död

I Kina bars vita skor vid begravningar och under sorgeperioder efter ett dödsfall.

Queensland Museum, Daniel Schwen, Rossimoda Shoes Museum’s Collection, Mrs. Charles William Wason & Vasil

Rött användes för att fira

Rött förknippades med glädje. Flickor bar röda skor på sitt bröllop och under firandet av det kinesiska nyåret.

Queensland Museum, Daniel Schwen, Rossimoda Shoes Museum’s Collection, Mrs. Charles William Wason & Vasil

Kejsaren bar gult

Gult symboliserar Kinas kejsare. Kvinnliga medlemmar av kejserfamiljen bar lotusskor i gult och gyllene siden.

Queensland Museum, Daniel Schwen, Rossimoda Shoes Museum’s Collection, Mrs. Charles William Wason & Vasil

Svarta skor i överklassen

Gamla kvinnor bar svarta lotusskor, eftersom färgen symboliserar ålderdom. Svarta skor fick dock en renässans i Shanghais överklass på 1920-talet, då färgen ansågs vara vacker.

Queensland Museum, Daniel Schwen, Rossimoda Shoes Museum’s Collection, Mrs. Charles William Wason & Vasil

Även undersidan av många lotusskor var broderad.

Queensland Museum, Daniel Schwen, Rossimoda Shoes Museum’s Collection, Mrs. Charles William Wason & Vasil

Kommunisterna tog kål på foten

Kampen fick även stöd av flera missionärer, bland andra John MacGowan och hans hustru, som efter upplevelsen med den lilla flickan i grannhuset beskrev för västerländska journalister hur gräslig de ansåg att fotbindning var.

Kampanjerna fick effekt. Studier visade att andelen kinesiska flickor med normala, obundna fötter åren 1900–1904 var 18,5 procent. Mellan 1905 och 1909 steg den till 40,3 procent.

Samtidigt med de sociala förändringarna skakades Kina av politiska omvälvningar. År 1911 störtade en revolution Qingdynastin, och året därefter blev Kina en folkrepublik.

Den unga republiken strävade efter att avveckla gamla traditioner. Affischer mot manchuernas klädstil och hårpiska sattes upp i hela riket.

År 1912 förbjöds fotbindning i Kina. Kvinnor med lotusfötter blev tvungna att ta av bandagen och hänga dem i husets fönster, där grannarna kunde se dem.

modern fotbindning

Gamla kinesiska kvinnor med lotusfötter får ofta hjälp med att klippa naglarna, så att de inte växer in i foten.

© Ritazu Scanpix

Lotusfötter existerar än

Sedan 2005 har fotografen Jo Farrell tagit bilder av kinesiska kvinnor med lotusfötter.

Kvinnorna har bott större delen av sitt liv på landsbygden, där kampanjer mot lindning av fötter slog igenom först på 1950-talet.

Kvinnorna var svåra att hitta, eftersom lotusfötter i dagens Kina betraktas som skamliga och gammaldags.

För många är den historiska och smärtsamma traditionen något de helst vill glömma. Farrell fann att de äldre kvinnorna, till skillnad från yngre kineser, var stolta över sina små fötter.

För kvinnorna var lotusfötter vackra och åtråvärda. Hur många kvinnor med lindade fötter som fortfarande lever i Kina är ovisst.

Syftet var att förödmjuka kvinnorna, men för många var straffet obegripligt, eftersom de bara velat göra familjen stolt.

”Äktenskapsmäklare tillfrågades inte om hon är vacker, utan hur små hennes fötter är. Ett enkelt ansikte ges av himlen, men dåligt bundna fötter är ett tecken på lathet”, konstaterade bondkvinnan Ning Lao på 1930-talet. Trots att antalet kvinnor med lotusfötter minskade i början av 1900-talet var fotbindningen fortfarande utbredd i Kinas avlägsna provinser.

Med den kommunistiska revolutionen 1949 inleddes dock en systematisk utrensning av den gamla traditionen. Kommunistiska soldater grep byarnas kvinnor och flickor med lotusfötter.

Inför alla i byn blev de tvungna att ta av bandagen. Utan stödet av lindorna fick de krypa hem på händer och knän inför de skrattande invånarna.

Förödmjukelsen fick många kvinnor att ge upp tanken på att binda sina döttrars fötter.

Dessutom var lotusfötter inte längre ett ideal. Hädanefter skulle Kinas kvinnor kämpa för kommunismen på samma villkor som män, det vill säga på naturliga fötter.

Läs också:

Det gamla Kina

Galen kejsare brände Kinas böcker

12 minuter
Det gamla Kina

Sju uppfinningar som härrör från Kina

13 minuter
Det gamla Kina

Nya smarta vapen gjorde Kina till en supermakt

21 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj