Lotusfötter gav kvinnor status

Sexig dans skapade nytt mode

Ursprunget till kinesernas tradition med bundna fötter går förlorat i legender. Enligt en av dem blev kejsar Li Yu, härskare över Kinas södra Tangrike från 961 till 976 efter Kristus, alldeles till sig, när hans favoritkonkubin, Yao Niang, dansade på inbundna fötter.

”Smala, vackra Yao-Niang var en bra dansare. Härskaren hade fått Yao-Niang att linda sina fötter i siden och göra dem smala och små, buktande uppåt som nymånen”, skrev krönikeskrivaren Zhou Mi på 1200-talet.

Tack vare sidenbandagets stöd kunde Yao-Niang röra sig som en balettdansare på tårna, vilket gjorde dansen graciös och upphetsande.

Ivriga att uppnå kejsarens gunst kopierade hovets konkubiner och kvinnliga dansare Yao-Niang. De lindade fötterna hårt, eftersom det smala utseendet ansågs vackert och feminint.

De hårt bundna och deformerade fötterna gjorde att kvinnorna inte kunde röra sig naturligt, utan var tvungna att ta små, trippande steg.

Kinesiska män betraktade småtrippande kvinnor som följsamma och attraktiva, vilket fick adelsdamer över hela Kina att kasta sig över trenden att linda fötterna.

I österländsk tradition är lotusblomman en symbol för renhet och dygdighet, och lindade fötter blev därför kända som lotusfötter, även kallade liljefötter.

I jakten på den attraktiva lotusfoten behöll adelsdamerna fötterna lindade dygnet runt. Varje dag drogs bandaget åt lite till, och till slut kunde Kinas överklasskvinnor inte gå utan hjälp, utan fick hålla en ledsagare i armen eller bäras. På så sätt kunde de även visa att de var så fina och rika att de inte behövde gå själva.

”Om adelns kvinnor vill ut får de sitta i bärstolar. De behöver därför inte sina fötter”, står det till exempel i ”Historien om Liao”, ett uppslagsverk från 1344 om Liaoriket.

Riket låg i östra Kina och existerade från 916 till 1125.

Förkrympta fötter blev statusmarkör

Under 1100-talet blev inbundna fötter hos en kvinna en utbredd statussymbol i Kinas överklass.

Genom att ha fruar och konkubiner med inbundna fötter kunde en adelsman signalera att han var moderiktig och rik nog för att se till att hans linkande kvinnor kunde passas upp av tjänstefolk dygnet runt.

Kvinnor med lotusfötter var dessutom mindre otuktiga, ansåg en guvernör i Kinas Songrike, Zhu Xi (1130–1200).

När kvinnors fötter var bundna kunde de inte springa runt och till exempel ta sig en älskare. Bundna fötter var dessutom ett ”sätt att sprida kinesisk kultur och att uppnå åtskillnad mellan män och kvinnor”, fastslog guvernören.

Zhu Xi gav order om att alla kvinnor i hans prefektur Chang i östra Kina skulle linda fötterna. Om en kvinna vägrade skulle hennes fotsulor slås blodiga med en bambukäpp.

När fötterna väl var bundna var kvinnorna i Chang tvungna att förflytta sig med en käpp i var hand resten av livet. Begravningar och offentliga ceremonier blev bland invånarna kända som ”skogen av käppar”, eftersom alla deltagande kvinnor gick med hjälp av käppar.

I dåtidens Kina var en flicka giftasmogen i trettonårsåldern. Flickor med lotusfötter ansågs vara underdåniga och betraktades därför som bra brudar.

En flickas viktigaste ”uppgift” var att få en bra make. Om hon förblev ogift, för att ingen man ville ha henne, eller om hon gifte sig under sitt stånd, kastade det skam över hela hennes familj.

Kampen om att hitta en bra make pågick i alla samhällsskikt i Kina, och kravet på bundna fötter spred sig under 1200-talet till medelklassen.

Trots att flickan led av den smärtsamma fotbindningen lydde hon sina föräldrar, för att ha små fötter var enda chansen att gifta sig över sitt stånd, vilket gav respekt åt hela familjen.

Många föräldrar kände även att de svek sina döttrar om de inte lindade deras fötter. I den hårda konkurrensen om att hitta en bra äkta make stod flickor med naturliga fötter längst ner i hierarkin.

Traditionen var så hårt förankrad att den levde kvar efter att mongolerna 1279 erövrade Songriket och grundade Yuandynastin. Ryttarfolket från norr krävde inte att kvinnor skulle linda fötterna.

Trots det fortsatte kineserna att misshandla sina döttrars fötter av rädsla för att de annars inte skulle kunna hitta en bra man att gifta sig med.

”Fotbindning är utbrett i hela imperiet. Personer som inte tillämpar det skäms för det”, konstaterade författaren Tao Zongyi på 1300-talet.

Skorna väckte åtrå

Uppgiften att forma flickors fötter var moderns. Med ett fast tag vred hon in sin dotters fyra små tår under fotsulan och lindade bandage runt foten för att hålla tårna i den onaturliga ställningen.

Grät flickan av smärta blev hon utskälld och fick höra att kvinnor med obundna fötter fick öknamn som Ankfot eller Lotusbåt ropade efter sig på gatan.

Bandagen byttes dagligen och de nya drogs åt hårdare, tills tyget hade format flickans fötter så att de såg ut som hovar. Processen kunde ta upp till sex år. Mest eftertraktade var fötter som var kortare än tio centimeter.

De kallades för ”gyllene lotus”. Flickor med gyllene lotusfötter erhöll stor respekt och beundran i familjen, men även bland kvinnor utanför familjen, för alla visste vilket helvete flickan genomlidit. Fötter som var mellan tio och tolv och en halv centimeter kallades silverlotusfötter.

Fötter större än så kallades järnlotus och var de minst eftertraktade. Resultatet berodde på hur stora fötterna varit från början och på hur skicklig mamman var på att linda dem, så att de krympte så mycket som möjligt.

Iförd bandage och små, broderade sidenskor lärde flickan sig att trippa med minimala steg utan att trilla framåt. Från flickors och kvinnors kjolskant stack endast skotippen fram, när de gick.

Synen av den lilla spetsen räckte för att reta mäns intresse, och fina flickor höll dem dolda, när de satte sig.

När Yuandynastin dukade under 1368, och Kina enades under den nya kinesiska Mingdynastin, ökade intresset för den gamla traditionen.

Nu bands även fötterna på flickor redan från tre–fyraårsåldern. I den åldern är fötterna smidiga och lättare att forma.

Mammorna var tvungna att ignorera sina döttrars skrik, för gyllne lotusfötter gav status bland grannarna och säkrade deras framtid.

”Utöver ansiktet är foten den viktigaste kroppsdelen. Följer du inte denna praxis blir du utskrattad”, skrev historikern Hu Yinglin på 1500-talet.

Svamp och fotsvett var potensmedel

Bortsett från när fötterna tvättades och fick nya bandage en gång i veckan förblev de bundna resten av flickans liv. Lät hon bli att linda dem började benen i fötterna räta ut sig, vilket medförde svåra smärtor.

Om flickan drog åt sina bandage för mycket eller slarvade med rengöringen riskerade hon att få svamp eller kallbrand i fötterna på grund av dålig blodtillförsel.

Parfym användes för att mildra stanken. Väldoft och fina sidenskor kunde dock inte dölja det faktum att lotusfötter enligt historikern Hu Yinglin var en motbjudande märkvärdighet.

”Den bundna foten ser bra ut utanpå, men inuti är vävnaden torr och förstenad, för att inte säga motbjudande och smutsig”, menade historikern.

Han var inte ensam om sin kritik, men trots det fortsatte sedvänjan. Den hade etablerat sig som en del av kinesisk kultur, och många män tyckte att de tabubelagda minifötterna var upphetsande.

Om en man ville undersöka om en kvinna var intresserad av honom, kunde han till exempel tappa något framför henne och, när han böjde sig ner för att plocka upp det, råka nudda hennes fot.

Om hon inte drog den till sig med ett skrik visste han att hon var intresserad. Därför var bröllopsnatten väldigt speciell, eftersom det var då bruden för första gången visade upp sina fötter.

Medan Kinas hustrur dolde sina fötter kunde män mot betalning få prostituerade att ta av bandagen. För kunderna var synen av och möjligheten att röra vid de blottade fötterna upphetsande.

En del kinesiska män älskade att lukta på de avtagna bandagen. Blandningen av svamp, parfym och fotsvett betraktades som en utmaning för näsan, men var samtidigt erotiskt upphetsande.

Lotusfötter blev en nationalsymbol

Intresset för lotusfötter nådde nya höjder efter att manchuerna 1644 erövrade Mingdynastin och gjorde Kina till en del av sin Qingdynasti.

Folket från Manchuriet norr om Kinas gräns ville likrikta invånarna i sitt nya rike, så att de liknade manchuer. Bland annat skulle kinesiska män precis som manchuerna raka av allt hår på huvudet förutom en liten tofs eller fläta.

Även fotbindning berördes av de nya reglerna. För manchuerna var det en gammaldags och barbarisk sedvänja.

”De som kräver att kvinnor ska binda sina fötter har hjärtat någon annanstans, trots att de är undersåtar i vår dynasti”, löd det i förbudet.

Straffet för att ha inbundna fötter i manchuernas rike var att de höggs av. Inte ens det fick dock kineserna att sluta. I stället blev lotusfötter en kinesisk nationalsymbol.

Genom att binda döttrarnas fötter såg kinesiska mammor till att de resten av livet synligt skilde sig åt från manchukvinnor med naturliga fötter.

För kinesiska flickor och kvinnor blev det en livslång nationell plikt att uthärda smärtan. På 1680-talet slutade manchuerna att upprätthålla förbudet, eftersom kineserna envist fortsatte att binda fötterna på små flickor.

Manchuerna försökte emellertid fortfarande stävja fotsex, vilket bara innebar att detta blev en del av kinesernas motståndskamp.

Trots förbudet angav en sexmanual bland annat hur män på fyrtioåtta olika sätt kunde tillfredsställa kvinnor genom att smeka deras lotusfötter. En författare under pseudonymen ”Lotusälskare” skrev: ”Uppskatta fötterna som stora jadesmycken, älska dem, så att saknaden blir olidlig och du tvunget måste lukta, kyssa, bita och tugga på dem.”

Hittade polisen sexmanualerna hemma hos en kines blev de konfiskerade och brända, och husets herre straffades med fyrtio käppslag. Den vågade sängkantslitteraturen förblev dock populär.

Föraktade av västerlänningar

När kristna missionärer från Europa och USA på 1800-talet strömmade in i Kina väckte de kinesiska sederna förundran. I synnerhet lotusfötterna fick många att höja på ögonbrynen.

De påminde inte om något i väst och var samtidigt enormt utbredda. Den amerikanske missionären Justus Doolittle uppskattade att runt fyrtio procent av kvinnorna på landsbygden och nio av tio i städerna hade bundna fötter.

Under 1800-talet blev fotbindning normalt även i fattiga bondefamiljer. Inte alla familjens flickor fick fötterna bundna, eftersom deras arbetskraft behövdes. I stället valdes en dotter ut.

Man hoppades att hon skulle få en make utanför bondesamhället och därmed lyfta hela familjens sociala status. Lyckades flickan inte hitta ett bra parti, eller om familjen behövde hennes arbetskraft, fick hon ut och arbeta i alla fall.

Från att ha varit ett överklassfenomen hade lotusfötter blivit normalt, skrev den engelska författaren Alicia Little.

I tolv år reste hon i Kina med sin man, fotläkaren Archibald Little, och 1899 publicerades memoarboken Intimate China.

För Alicia Little var lotusfötter förfärliga: ”Denna fula, getaktiga fot, som kinesiska män märkvärdigt nog beundrar”, skrev Little upprört i boken. Lite längre fram konstaterade hon: ”Det är en vanlig missuppfattning i England att anta att fotbindning ger status. I västra Kina sitter kvinnor vid vägkanten och tigger med bundna fötter.”

Upplevelserna i Kina fick Little att bedriva en intensiv kamp mot fotbindning.

År 1898 var hon medgrundare till ”Sällskapet för naturliga fötter”, och hennes make vårdade kinesiska kvinnor, vars lotusfötter drabbats av kallbrand eller annan sjukdom. De tacksamma kvinnorna lät läkaren ta röntgenbilder av deras fötter.

Med de toppmoderna bilderna reste paret runt i Kina och höll föredrag för kinesiska kvinnor. Röntgenbilderna visade hur fotbindning vanställde benen, och övertygade många kvinnor om att traditionen inte kunde fortsätta.

Kampen mot fotbindning stöttades av flera kinesiska intellektuella, som också hade blivit övertygade om att lotusfötter var perversa och skadliga.

Kommunisterna tog kål på foten

Kampen fick även stöd av flera missionärer, bland andra John MacGowan och hans hustru, som efter upplevelsen med den lilla flickan i grannhuset beskrev för västerländska journalister hur gräslig de ansåg att fotbindning var.

Kampanjerna fick effekt. Studier visade att andelen kinesiska flickor med normala, obundna fötter åren 1900–1904 var 18,5 procent. Mellan 1905 och 1909 steg den till 40,3 procent.

Samtidigt med de sociala förändringarna skakades Kina av politiska omvälvningar. År 1911 störtade en revolution Qingdynastin, och året därefter blev Kina en folkrepublik.

Den unga republiken strävade efter att avveckla gamla traditioner. Affischer mot manchuernas klädstil och hårpiska sattes upp i hela riket.

År 1912 förbjöds fotbindning i Kina. Kvinnor med lotusfötter blev tvungna att ta av bandagen och hänga dem i husets fönster, där grannarna kunde se dem.

Syftet var att förödmjuka kvinnorna, men för många var straffet obegripligt, eftersom de bara velat göra familjen stolt.

”Äktenskapsmäklare tillfrågades inte om hon är vacker, utan hur små hennes fötter är. Ett enkelt ansikte ges av himlen, men dåligt bundna fötter är ett tecken på lathet”, konstaterade bondkvinnan Ning Lao på 1930-talet. Trots att antalet kvinnor med lotusfötter minskade i början av 1900-talet var fotbindningen fortfarande utbredd i Kinas avlägsna provinser.

Med den kommunistiska revolutionen 1949 inleddes dock en systematisk utrensning av den gamla traditionen. Kommunistiska soldater grep byarnas kvinnor och flickor med lotusfötter.

Inför alla i byn blev de tvungna att ta av bandagen. Utan stödet av lindorna fick de krypa hem på händer och knän inför de skrattande invånarna.

Förödmjukelsen fick många kvinnor att ge upp tanken på att binda sina döttrars fötter.

Dessutom var lotusfötter inte längre ett ideal. Hädanefter skulle Kinas kvinnor kämpa för kommunismen på samma villkor som män, det vill säga på naturliga fötter.