Framåtböjd man med skylt om halsen

Inspärrad i 16 år: Flykten från Maos fångläger

År 1956 dristar sig kinesen Xu Hongci till att kritisera Mao. Som straff placeras han i ett arbetsläger där fångarna tvingas utstå svält, våld och förnedring. I åratal väntar Xu på en chans att fly.

År 1956 dristar sig kinesen Xu Hongci till att kritisera Mao. Som straff placeras han i ett arbetsläger där fångarna tvingas utstå svält, våld och förnedring. I åratal väntar Xu på en chans att fly.

Li Zhensheng

Efter talrika plågor i Maos fångläger har Xu Hongci slutligen lyckan med sig. Ett strömavbrott gör att arbetslägret där han sliter som tvångsarbetare plötsligt ligger i mörker.

Den oskyldigt dömde läkarstudenten har väntat en evighet på en sådan här chans. Han smyger sig försiktigt fram över mönstringsplatsen, där soldaterna i vakttornet vanligtvis skjuter alla som fångas av strålkastarljuset. I kväll är det emellertid becksvart.

I all hast tar Xu fram en hemmagjord stege av pinnar, som han har gömt bland avfallet vid muren. Skakande av nervositet reser han stegen och klättrar uppför muren. Om strömmen kommer tillbaka nu lär hans fjärde flyktförsök bli hans sista. Den kolsvarta natten fortsätter emellertid att dölja hans avsikter.

När Xu sitter grensle över muren kan han försiktigt lyfta över stegen på andra sidan, klättra ner och gömma sig under en parkerad lastbil.

”En gång för alla hade jag undsluppit den blodbesudlade Jordbruksmaskinfabrik 507!” Den kinesiske systemkritikern Xu Hongci

Glädjen över att ha forcerat muren följs snart av nya faror. En fånge vid namn Wenkui dyker upp på gården. Åsynen av den beryktade angivaren får Xus hjärta att bulta i bröstkorgen.

”Efter ett par minuter gick han bort till lastbilen och ställde sig och kissade så att det stänkte i ansiktet på mig. Jag tryckte mig mot marken och vågade inte andas. Därefter gick Wenkui iväg mot sin sovsal för att gå och lägga sig”, skriver Xu senare i sina memoarer.

När angivaren är borta klättrar Xu in genom ett fönster till en maskinhall, där han före arbetsdagens slut gömt undan förfalskade dokument och annan flyktutrustning. Sedan hämtar han stegen igen och klättrar över arbetslägrets yttre mur. Tack vare strömavbrottet är elstängslet högst upp dött, vilket gör att han enkelt kan hoppa ner på andra sidan.

Xu Hongci

Xu Hongci (1933–2008) publicerade sina memoarer i Hongkong en kort tid före sin död. Nio år senare kom en redigerad version med titeln No wall too high.

© Courtesy of the Xu family

Samhällsfienden Xu var en trogen kommunist

År 1956 anklagades Xu Hongci för att vara en högerorienterad kontrarevolutionär och en samhällsfiende. Vid den tidpunkten var han emellertid en lika rättrogen kommunist som ordförande Mao.

Redan som barn drömde Xu Hongci om att skapa ett bättre Kina. Varje gång han tvingades buga för de japanska ockupationstrupperna under andra världskriget tänkte han på det.

Som son till välbeställda föräldrar var det långt ifrån självklart att han skulle bli kommunist. Några vänner tog emellertid med Xu till politiska möten, där pojken tog till sig budskap om jämlikhet och revolution. År 1947 ansökte den då 14-årige Xu om medlemsskap i det förbjudna kommunistpartiet.

Kommunismen fick honom att ta avstånd från sina föräldrar, som tillhörde Shanghais välbärgade borgerskap. Han äcklades av sin mor, eftersom hon enligt honom var alldeles för upptagen av pengar och status. I stället såg han upp till partifolk i Shanghai och bemödade sig om att visa vilken hängiven kommunist han var.

År 1949 tog kommunisterna makten i Kina. Xus framtid såg ljus ut. Tack vare sin status som trogen partisoldat fick han en plats på universitetet, så att han kunde börja utbilda sig till läkare. Men så inträffade katastrofen.

”Jag klarade det! En gång för alla hade jag undsluppit den blodbesudlade Jordbruksmaskinfabrik 507! Klockan var omkring 23.30 den 7 augusti 1972”, skriver Xu i sin bok.

Natten kommer att göra det möjligt för honom att ta sig långt bort innan hans flykt upptäcks.

”Jag hade sex och en halv timme på mig tills uppropet morgonen därpå”, förklarar Xu.

Det är nära att han ger ifrån sig ett glädjetjut, men vägen till säkerheten kommer att bli lång och farofylld. Flera gånger tidigare har hans flykt börjat lovande bara för att få ett plötsligt slut. Om han vill undslippa Maos förföljelse måste han ta sig ut ur landet, och det är 160 mil till gränsen.

Avståndstagande från Stalin förändrar allt

Sexton år tidigare var Xu Hongci en 24-årig läkarstudent med en lovande framtid, men omvälvningarna år 1956 fick hans drömmar att gå i kras. Den unge mannens misstag var att han litade på Kinas ledare ordförande Mao.

Ursprunget till Xus tragedi var Moskva, där Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov gick till angrepp mot sin föregångare på kommunistpartiets kongress.

”Josef Stalin agerade inte genom övertalning, förklaringar och tålmodigt samarbete med folket, utan genom att tvinga på folket sina övertygelser och kräva blind lydnad”, dundrade Chrusjtjov.

Mao och Chrusjtjov ler mot varandra

Nikita Chrusjtjov delade inte Maos entusiasm för Stalins brutala metoder. Under sitt statsbesök i Kina år 1958 klistrade emellertid det sovjetiska statsöverhuvudet på sig det diplomatiska leendet.

© Library of Congress

Talet sände chockvågor genom hela den kommunistiska världen. Polens ledare, som läste om det på ett sjukhus där han var inlagd, dog en kort tid senare efter att ha drabbats av hjärtstillestånd. Ungern reste sig mot det sovjetiska förtrycket och i Kina insåg partiordförande Mao att hans egna Stalininspirerade metoder utgjorde en belastning.

Därför tog diktatorn initiativ till kampanjen De hundra blommorna med orden: ”Syftet är att låta hundra blommor blomma och att låta hundra skolor debattera.”

Det var emellertid inte många som vågade ta till orda, för Mao hade aldrig tyckt om att bli motsagd. Först när landsfadern året därpå faktiskt krävde att Kinas välutbildade invånare skulle ge kommunistpartiet konstruktiv kritik gick en våg av entusiasm genom Kina.

Historikerna diskuterar fortfarande vilket Maos syfte med kampanjen De hundra blommorna egentligen var, om han uppriktigt önskade en debatt om kommunismens framtid i Kina men helt enkelt blev förvånad över hur djupt folkets missnöje gick eller om det redan från början var en fälla, gillrad för att locka hans kritiker att avslöja sig.

Oavsett vilket motivet var slog Mao på sommaren 1957 ner hårt på alla kritiker.

Mao håller tal

Efter segern i det kinesiska inbördeskriget utropade Mao (till höger) Kina till en folkrepublik år 1949. Endast ett parti var lagligt: Maos kommunistparti.

© Orihara1

På Shanghais medicinska universitet nummer 1 fick Xu och hans kurskamrater i juni 1957 en uppläxning av Wang Lesan, kommunistpartiets representant på utbildningsplatsen. Han skällde ut dem för att inte ha hörsammat Maos uppmaning. Under ett stormöte på campus krävde Wang Lesan: ”I morgon vill jag se era dazibao.”

En dazibao är en kinesisk väggtidning, som studenterna vanligen tillverkade genom att måla med pensel på ett vitt lakan. Natten igenom diskuterade Xu och universitetets övriga medlemmar i kommunistpartiet vad de skulle skriva på sina dazibao. Det slutade med att de skrev 50 förslag på hur framtidens kommunistiska Kina skulle se ut.

Ett av förslagen var en invändning mot det faktum att valen i Kina var odemokratiska. Studenterna ville att partiet inte skulle nominera bara en kandidat till förtroendeuppdrag, utan låta människor nominera lämpliga kandidater och ge dem rätt att tala fritt.

”Om 300 år kommer historien att avgöra vem som hade rätt, jag eller Mao Zedong.” Xu Hongci en kort tid före sitt gripande

En annan punkt handlade om att studenterna själva ville kunna välja vilket främmande språk de skulle studera. Vid den här tiden erbjöds enbart ryska på Kinas högre utbildningar.

Kritiken visade sig emellertid vara ett fruktansvärt misstag, som blev dyrköpt för Xu.

Kritikerna fick ingen rättegång

De flesta av Xus kurskamrater förstod snabbt att de var ute på tunn is och skyndade sig att dra tillbaka sitt stöd för de 50 förslagen. Xu stod dock fast. En kort tid senare blev han angiven av sin egen flickvän. Särskilt belastande var några blasfemiska ord som han sagt till henne under en hetsig diskussion: ”Om 300 år kommer historien att avgöra vem som hade rätt, jag eller Mao Zedong. Jag har inte svikit partiet. Jag har inte svikit landet.”

Kommunistpartiet kastade ut Xu och för att skydda sig själva tog alla avstånd från honom. När myndigheterna upptäckte att han planerade att lämna Kina blev han även av med sin plats på universitetet.

Xu dömdes aldrig i en domstol, så formellt sett hade han inte begått något brott. Partiet beslutade emellertid enväldigt vilka kineser som behövde rättas in i ledet genom hårt fysiskt arbete.

Fångar i arbetsläger sitter på marken

Misshandel, tortyr och långvarig isolering präglade Maos arbetsläger.

© Li Zhensheng

Efter ett odramatiskt gripande fördes han och 200 andra kritiker från Shanghai till en laogai, en ny typ av interneringsläger som Mao gett order om att inrätta runtom i Kina.

Inspirationen till lägren hämtades från Stalins Gulag. Tusentals laogai ingick i Maos nya kampanj, som gick under namnet Stora språnget. Den kommunistiske landsfadern avsåg att inom loppet av ett årtionde förvandla det fattiga Kina till en rik supermakt. För att nå det målet behövde jordbruket, och framför allt industrin, producera betydligt mer.

I sina memoarer kallar Xu den här tiden ”nedstigningen i 20 år av vansinne”. När han anlände till lägret var han själv tvungen att delta i vansinnet.

”Alla tilldelades var sin kultivator med fyra tänder och fick i uppgift att bereda orörd mark för odling. Kravet var 130 kvadratmeter per dag, med det var det ingen som klarade”, berättar Xu.

För en tidigare student var arbetet med den stenhårda marken en pina. Det dröjde inte länge förrän ryggen värkte, musklerna smärtade och handflatorna var fulla av blåsor.

Kvinnor arbetar på karg mark

Arbetslägrens hundratusentals fångar fick i uppgift att förvandla karga slätter till bördig jordbruksmark. För det stenhårda arbetet hade de endast primitiva redskap.

© Li Zhensheng

Hungern var emellertid värst av allt.

”Kvällsmåltiden utgjordes av en kopp tunn risvälling och på natten kurrade våra magar medan vi låg och vände och vred på oss utan att kunna somna.”

Liksom i Gulag skulle internerna knäckas av hårt arbete och hunger, men i laogai lade man till en extra kinesisk ingrediens. Efter det slitsamma arbetet på slätten indoktrinerades fångarna genom att tvingas lära sig Maotexter utantill.

De skulle också turas om att kritisera varandra för att vara dåliga kommunister. Efter ett drygt halvår hade Xu fått nog.

Flykten slutar vid Myanmars gräns

Den första flykten från arbetslägret väster om Shanghai var nästan löjligt enkel. Det fanns varken murar eller taggtrådsstängsel, så när de övriga fångarna marscherade ut på slätten på morgonen gav sig Xu och en kamrat av i motsatt riktning. Till fots, med buss och med tåg tog de sig tillbaka till Shanghai.

Där fångade emellertid polisen dem lika enkelt, eftersom Xu sökte upp sin familj.

Uigurer bakom galler

Forskare i väst uppskattar att Kina sedan år 2017 har skickat omkring en miljon människor som tillhör den muslimska minoriteten uigurerna till arbetsläger.

© Flickr

Kineser skickas fortfarande till laogai

På 1950-talet befallde Mao Zedong att kritiska kineser skulle göras till goda kommunister. Omskolningen skedde i läger, så kallade laogai, en förkortning av de kinesiska orden för ”omskolning genom arbete”.

I lägren möttes internerna av en extrem likgiltighet inför människoliv. Mängder av fångar dog. Efter Maos död år 1976 släpptes många interner och på 1990-talet integrerades laogai i Kinas fängelsesystem, varefter internernas förhållanden förbättrades.

På senare tid har dock det kinesiska kommunistpartiet öppnat nya läger, som påminner mycket om historiens laogai. Sedan år 2017 har omkring 1,5 miljoner muslimska uigurer och andra kinesiska minoriteter skickats till omskolningsläger.

Regeringen betraktar dem som potentiella terrorister, och de interneras utan dom. Människorättsorganisationer påpekar att misshandel och övergrepp sker rutinmässigt i lägren.

Väl tillbaka i lägret låstes Xu in medan myndigheterna övervägde vilket straff han skulle få. Han inväntade emellertid inte sin dom. En natt bad han att få gå på toaletten, varefter han flydde ut i mörkret. Ett par månader senare vandrade Xu in i en liten stad nära gränsen till Myanmar, 230 mil från lägret.

Pengar från familjen och egenhändigt tillverkade id-handlingar hade fört friheten inom räckhåll för honom. Nu skulle han bara avnjuta en sista måltid och gå och raka sig innan han lämnade Kina. Dessvärre låg staden i en säkerhetszon där enbart lokalbefolkningen fick lov att vistas.

”Medan den ene barberaren bad mig ta plats i en stol lämnade den andre salongen. Just när jag började bli klar kom han tillbaka med en grupp män. De ställde sig runt mig och krävde att få se mina papper.”

Xus falska dokument tålde inte gränsgendarmernas granskning, så han låstes in i det lokala häktet. Han vägrade emellertid ge upp nu när han befann sig så nära målet. I hemlighet började han skrapa på väggen med sin sked. Muren visade sig vara av lera och den fjärde dagen lyckades han ta sig igenom.

Små flickor hyllar Mao

Kineserna förväntades dyrka Mao som en gud.

© Hulton Archive/Getty Images

Våld skulle förvandla Maos Kina

1949
Efter ett fyra år långt inbördeskrig tar kommunistledaren Mao Zedong makten. Han låter avrätta godsägare och fördelar deras åkermark bland fattiga bönder. Minst 800 000 människor mister livet.

1950
Mao inleder en kampanj för att kuva kontrarevolutionärer, riktad mot den tidigare Guomindangregimens anhängare. Miljontals människor grips och 700 000 avrättas.

1956
För att föregripa eventuellt motstånd inleder Mao kampanjen De hundra blommorna, under vilken Kinas välutbildade invånare bjuds in att fritt framföra kritik mot kommunistpartiet.

1957
Kampanjen De hundra blommorna ersätts av en högerfientlig rörelse. Kritiker från universiteten och från partiets egna led skickas till arbetsläger utan att ha ställts inför rätta, bland dem Xu Hongci.

1958
Under Maos kampanj Stora språnget får Kinas bönder sin mark hopslagen i stora statliga kollektiv och primitiva järnverk uppförs överallt. Mellan 15 och 55 miljoner människor dör av svält.

1966
Under kulturrevolutionen sköljer en ny våldsvåg över landet när unga kommunistiska rödgardister rensar ut alla som inte lyder Mao blint. Tjugo miljoner människor dör.

1976
Efter 27 år vid makten dör Mao. Det mest extrema förtrycket av politiska fångar upphör.

Medan Xu var i färd med att göra öppningen större upptäcktes han av en vakt, som stötte med sin bajonett in i den mörka cellen.

”Plötsligt kände jag en skarp smärta mellan tummen och pekfingret på höger hand och drog tillbaka den. Handen badade i blod. Celldörren öppnades och flera vakter rusade in. Sparkar och slag regnade över mig.”

Flyktförsöket gjorde Xu till en brottsling. Nu väntade ett strängt straff.

Mao driver ner Kina i avgrunden

Xu satt fortfarande i häktet nära gränsen när han fick sin dom.

”Du är en kontrarevolutionär som har försökt desertera till fienden. Du döms härmed till sex års fängelse.”

Jämfört med många andra kom Xu relativt lindrigt undan, möjligen för att det saknades läkare i Kina. Chansen att överleva sex år i fängelse var emellertid liten, för på våren 1960 kände Kina av de katastrofala följderna av Maos kampanj Stora språnget.

Bönderna hade fått sin mark tagen ifrån sig och framöver skulle odlingen ske i stora jordbrukskollektiv. Reformen ledde till kaos, och samtidigt befallde Mao att riset skulle sås betydligt tätare än tidigare.

Karta över kinesiska fångläger

Sedan Maos tid har det funnits över 2 000 arbetsläger i Kina där systemkritiker spärrats in. Den här kartan över lägrens placering är baserad på den tidigare fången Harry Wus hemliga efterforskningar i Kina år 1992.

© Marco L

Enligt ordförandens logik skulle skörden på så vis bli större. Vilken bonde som helst hade dock kunnat berätta för envåldshärskaren att metoden skulle göra att växterna fick för lite näring, vilket i sin tur skulle leda till missväxt.

Många bönder flyttades dessutom från jordbruket till stålproduktion i så kallade bakgårdsugnar. Lakejer inom kommunistpartiet hade övertygat Mao om att stål av hög kvalitet på så vis skulle kunna framställas lokalt. Plogar och andra jordbruksredskap gick förlorade under stora insamlingar för att mata ugnarna.

Endast värdelöst råjärn kunde emellertid produceras under dessa primitiva förhållanden, eftersom bakgårdsugnarna varken kunde hålla en stabil eller tillräckligt hög temperatur. Svälten bredde ut sig och värst blev det för fångar som Xu.

Giftiga växter i maten

Eftersom Xu hade studerat medicin utsågs han till fängelseläkare och fick ta emot hungersnödens offer. I stället för grönsaker lade fängelseledningen alla möjliga sorters växter i den stora grytan där fångarnas mat tillreddes.

”En dag låg det potatisblad i grytan. Jag hade knappt hunnit hälla upp den nya grytan i skålar förrän fångarna började kräkas. Många av dem blev yra och förlorade känseln i händerna och fötterna, medan vissa föll omkull.”

Område med primitiva ugnar

Under Maos kampanj Stora språnget dök det upp primitiva ugnar överallt i Kina.

© Public domain

Efter en snabb titt i de medicinska läroböckerna insåg Xu att potatisväxtens blad, i likhet med många andra medlemmar av släktet Solanum, innehåller potentiellt dödliga ämnen. Motsvarande situationer uppstod gång på gång när lägerledningen experimenterade med alternativa livsmedel.

Snart härjade de sjukdomar som uppstår till följd av undernäring. Vätskeansamling fick lemmar att svälla upp till grotesk storlek och tuberkulos bröt ut bland fångarna. Trots det förväntades alla fortsätta arbeta. Av de 220 internerna i Xus läger dog var tredje under hungersnöden.

Under de följande åren flyttades Xu vid flera tillfällen mellan olika fängelser och arbetsläger. Han beslutade sig för att utstå sitt straff, men när den stora dagen för hans frisläppning slutligen kom den 10 april 1965 öppnades inte fängelsegrindarna för honom. En av vakterna förklarade: ”Vi litar inte på dig, så vi tänker inte låta dig återvända till Shanghai. Det skulle vara att be om mer problem med dig. Du har inte förändrat ditt sätt att tänka. För dig kommer det här att ta tid. Du måste ställa in dig på att vara här länge.”

”Xu Hongci sa till oss att vi inte kan bygga vårt land på Maos tankar.” Anklagelse från en av Xus medfångar

I stället för fånge var den unge läkarstudenten nu ”efterdomsinternerad”. Med denna bisarra status befann han sig fortfarande i makthavarnas våld.

Xu satt fortfarande inspärrad när Mao 1966 inledde kulturrevolutionen. Kinas ledare släppte loss horder av unga kommunister, som gav sig på alla som kunde tänkas utgöra ett hot mot hans makt. Tusentals människor mördades utan rättegång eller drevs till självmord. Många av offren var äldre kommunister som Mao kommit på kant med.

Bakom de officiella slagorden gick kulturrevolutionen ut på att återupprätta Maos järngrepp om partiet och staten, som försvagats efter den katastrofala kampanjen Stora språnget.

I laogai letade inspektörerna rätt på gamla syndare bland fångarna för att nå upp till den kvot av samhällsfiender som skulle skydda dem själva från Maos terror.

Därför kallades Xu till ett möte där andra efterdomsinternerade tävlade om att överträffa varandra med vilda beskyllningar mot sina medfångar.

”Xu Hongci sa till oss att vi inte kan bygga vårt land på Maos tankar, utan att vi måste använda teknik! Han är en kontrarevolutionär revisionist och motståndare till ordförande Mao!” utbrast en av dem.

Man med skylt om halsen

Under kulturrevolutionen förnedrades hundratusentals kineser under skådeprocesser. De så kallade kontrarevolutionärerna dömdes till allt från döden till årtionden av hårt arbete i ett läger. Domarna förkunnades på stora torg runtom i landet.

© Li Zhensheng

Till sin egen förvåning lynchades emellertid Xu inte på plats. En tid senare fick han i stället huvudrollen i en skådeprocess.

Bakbundna fångar hånas

I januari 1969 fick Xu händerna hårt bundna på ryggen, varefter han marscherades in på Demokratins torg i Lijiang, en stad nära gränsen till Myanmar. Där lyftes han upp på ett bord, så att de 10 000 åskådarna som samlats under ett hav av röda baner kunde se hur en samhällsfiende såg ut.

Xu tvingades stå framåtböjd i skam medan han och 19 andra politiska fångar i tur och ordning fördömdes av en ledare av Maos insatsgrupper.

Medan hans fingrar svällde upp till en tjocklek som välvuxna morötter och yrseln fick honom att stå och gunga, började skådeprocessens ledare dundra mot honom: ”År 1957 avslöjades Xu Hongci som högerorienterad. Han vägrade reformera sig och dömdes till sex års omskolning. Även efter att han sonat sitt straff fortsatte han att delta i kontrarevolutionär verksamhet och motarbeta vår högt älskade ledare ordförande Mao. Hans brott är allvarliga och därför tilldöms han ett straff på ytterligare 20 år.”

Stor samling rödgardister

Stora samlingar av uniformerade och beväpnade rödgardister matades med Maos propaganda. Därefter släpptes de ut på Kinas gator.

© Universal History Archive/Getty Images

Kulturrevolutionen skulle säkra Maos makt

I maj 1966 uppmanade Mao till kamp mot så kallade falska kommunister. För att stärka sin egen makt lät han hetsa unga rödgardister till att löpa amok runtom i Kina.

Kina var i fara, proklamerade Mao år 1966. Folkfiender hade infiltrerat partiets högsta poster och för att rensa ut hotet måste ungdomen resa sig. Som svar bildade studenter och andra unga miliser av rödgardister, som inledde en skoningslös klappjakt på ”falska kommunister”.

Runtom i landet fick kineser fullt upp med att ange varandra för att inte själva bli misstänkta för att vara antirevolutionärer. Många av dem som anklagades begick självmord, medan rödgardisterna dödade ännu fler i massakrer. I Shanghai och andra maktcentrum utvecklades kulturrevolutionen till ett kortvarigt inbördeskrig mellan grupper av överentusiastiska unga människor. Kanoner och till och med stridsvagnar användes. Omkring en halv miljon människor miste livet under striderna.

Det verkliga syftet med kulturrevolutionen var att stärka Maos grepp om partiet, som försvagats av den katastrofala kampanjen Stora språnget några år tidigare. Under kulturrevolutionens tio år tillsatte Mao sympatisörer på alla landets viktiga poster.

När kulturrevolutionen började ebba ut gjorde Mao sig av med rödgardisterna genom att upplösa deras enheter, stänga deras skolor och skicka ut dem på landsbygden för att leva ett enkelt liv.

Folkmassan hojtade, klappade och ropade citat ur Maos lilla röda. Utan tillstymmelse till bevis och utan att han fick tillfälle att försvara sig dömdes den nu 36-årige Xu till att tillbringa ett halvt liv i arbetsläger.

Skådeprocessen släckte Xus sista hopp om rättvisa i Maos Kina. Han blev övertygad om att en flykt var hans enda chans att komma undan med livet i behåll. Att fly från Jordbruksmaskinfabrik 507, där han nu arbetade, var dock oerhört svårt.

Arbetslägret hade höga murar, elstängsel och beväpnade vakter. Därför måste Xu rusta sig med tålamod och planera sin flykt in i minsta detalj. För att kunna tillverka falska id-handlingar skar han ut bokstäver och stämplar ur små trästycken, så att han själv kunde trycka dem.

Medan månaderna blev till år och förberedelserna inför en sista flykt tog form, bevittnade Xu ytterligare brutalitet i lägret. En fånge misshandlades av vakterna tre dagar i rad. Den fjärde dagen hängde han sig för att slippa plågas mer. Mannens enda brott bestod i att han ansåg sig ha blivit orättvist dömd och hade krävt att processen mot honom skulle tas om.

”Jag vände inte om och började inte springa, utan fortsatte bara gå. Det var en av lägervakterna.” Xu Hongci om sitt fjärde och sista flyktförsök

I tre långa år väntade Xu på sin chans. När en konstgödningsfabrik byggdes nära arbetslägret och en överbelastning ledde till en kortslutning kunde Xu slutligen sätta sin flyktplan i verket.

”Klockan tio på förmiddagen gick elen. Vakterna sa att den inte skulle komma tillbaka förrän klockan sex morgonen därpå och att alla som arbetade med elektriska maskiner i stället skulle hjälpa till med städningen. Miraklet hade inträffat”, skrev Xu senare i sina memoarer.

Strax före midnatt den 7 augusti flydde Xu. När han i skydd av nattens mörker vandrade bort från arbetslägret på den dammiga vägen höll han på att spricka av stolthet över sin triumf. Plötsligt lyste emellertid en ficklampa på honom bakifrån.

”Jag vände inte om och började inte springa, utan fortsatte bara gå. Det var en av lägervakterna. Om jag hade ökat takten skulle jag ha blivit skjuten.”

Några meter längre fram vek han in på en tvärgata. Vakten följde inte efter honom. Han måste ha tagit Xu för en förbipasserande.

Flyktkungen lyckades på fjärde försöket

Xu befann sig i staden Lijiang nära gränsen till Myanmar, men hans flykt gick inte i riktning mot Myanmar. Han visste att gränsområdet skulle finkammas så snart hans flykt upptäcktes. I stället skulle han försöka ta sig till Mongoliet, 160 mil norrut.

Maos kampanjer hade lärt folket vikten av att ange alla misstänkta, så under vandringen möttes Xu gång på gång av inkvisitoriska frågor från människor han mötte.

”Längs vägen kände jag mig som ett jagat djur, tätt förföljd av döden”, berättar han senare.

När två medlemmar av folkmilisen, det kinesiska hemvärnet, stoppade honom tycktes flykten vara över. Efter fem dagar på flykt bad de om hans resetillstånd. Xu gav dem sina förfalskade dokument.

”Alla tillstånd ställs ut på icke förtryckta papper, men det här ...” sa den äldre hemvärnsmannen.

Xu satt och rökte medan paniken fick fäste bakom hans fasad av likgiltighet. Sedan sa den uniformerade hemvärnsmannen: ”Du har gått fel. Vänd om och ta stigen uppför berget där borta i stället.”

Xu tackade den aningslöse hemvärnsmannen och skyndade vidare.

”Samtidigt var jag förkrossad över att ha tvingats fly från mitt land.” Xu Hongci, när han år 1972 lyckats ta sig till Mongoliet

Efter 38 dagar på flykt vandrade Xu ensam genom ett ogästvänligt landskap under dygnets sista timmar den 10 september 1972. Han följde järnvägsspåren som ledde genom Gobiöknen mot gränsen till Mongoliet.

Friheten lyser framför honom

Liksom vid gränsen till Myanmar var området nära Mongoliet en avspärrad militär zon dit ingen fick komma utan särskilt tillstånd. För att inte upptäckas tillryggalade Xu de sista tolv milen till fots genom att gå på nätterna och sova på dagarna. Så småningom vandrade han in i gränsstaden Erenhot.

På väg mot järnvägsövergången passerade en man plötsligt alldeles intill Xu, men han intresserade sig inte för den andra gestalten i mörkret. Längre fram började det glesna mellan husen i Erenhot. Xu började springa. Han rusade fram genom mörkret och såg ljuset från staden Zamyn-Üüd på den mongoliska sidan av gränsen närma sig. Plötsligt gick det upp för honom att han faktiskt befann sig i Mongoliet.

”Jag var oerhört lycklig över att slutligen ha undsluppit den kommunistiska diktaturens dystra, skoningslösa klor. Samtidigt var jag förkrossad över att ha tvingats fly från mitt land.”

Granitstaty av Mao

Trots hans många brister hyllar det officiella Kina fortfarande ordförande Mao. År 2009 stod den här 32 meter höga granitstatyn av en ung Mao klar i provinsen Hunan i landets sydöstra del.

© Public domain

Arg och ledsen satte han sig ner en stund och lät tankarna fara. Sedan reste han sig och fortsatte medan han svor att han en dag skulle återvända till Kina.

På den mongoliska sidan av gränsen väntade förhör och ytterligare fängelseceller. När mongolerna hade bekräftat Xus identitet dömdes han till två års fängelse för att ha korsat gränsen illegalt. Han tackade domaren; två år i mongoliskt fängelse var ingenting jämfört med 16 år i laogai.

I augusti 1974 var han äntligen en fri man. Två år senare firade han Maos död tillsammans med andra exilkineser och sin mongoliska fru.

Xu benådas

År 1983 drog Kina tillbaka alla anklagelser mot Xu Hongci, vilket innebar att han kunde återvända hem. I Shanghai besökte han sin åldrande mor, som hade hjälpt honom med pengar och mat under de många åren av frihetsberövande. För första gången på 26 år kunde de sitta ner och äta en måltid tillsammans utan att vara rädda.

Xu råkade också stöta på sin gamla flickvän, som var den som angav honom. Triumferande sa han till henne: ”Du minns säkert att jag sa att historien skulle ge mig rätt om det så tog 300 år. Inte ens 30 år har passerat och domen har redan fallit.”