Mörk rök stiger från stora bål i Kinas huvudstad Xianyang. Kejsaren har efter åtta år vid makten gett order om att alla böcker av filosofen Kong Fuzi ska brännas, och hans soldater är i full färd med att kasta det ena klassiska verket efter det andra i elden.
Lågorna slukar girigt böckerna, för år 213 före Kristus är kinesiska böcker skrivna på bambupinnar eller ark av siden. Från ett fönster högst upp i palatset tittar kejsar Qin Shi Huangdi belåtet på medan hans order verkställs.
Kejsaren vill radera Kinas förflutna för att göra plats för framtiden.
Den diktatoriske härskaren nöjde sig inte med att bränna flera tusen böcker överallt i de kinesiska städerna.
Även Kinas lärda – författarna till de förbjudna verken – kommer snart att förföljas, eftersom de enligt den paranoide kejsaren har svikit honom.
Qin Shi Huangdi (247–221 f.Kr.) såg fiender överallt.
Kejsaren struntade i filosofi
Qin Shi Huangdi hette Ying Zheng, när han år 247 före Kristus ärvde kungariket Qin i västra Kina.
Under de följande tjugosex åren erövrade han grannstaterna Han, Zhao, Wei, Yan, Chu och Qi och skapade det första enade Kina.
Grannarnas kungar och deras familjer avrättades, och Ying Zheng tog 221 före Kristus namnet Qin Shi Huangdi, som betyder ”förste upphöjde Qin-kejsare”.
Den trettioåttaårige härskaren stod inför den närmast övermäktiga uppgiften att hålla ihop ett rike, som bestod av trettio miljoner människor fördelade på folkslag som stridit mot varandra i mer än två århundraden.
För att säkra sitt grepp om makten i det nyvunna riket inledde kejsaren reformer, som de följande tvåtusen åren kom att påverka kineserna.
Kinas tidiga kungariken hade genomsyrats av tankar om godhet, strävan efter fred och harmoni i makthierarkin.
I synnerhet filosofen Kong Fuzis (även känd som Konfucius) moraliska lektioner om ömsesidig lojalitet och ömsesidigt ansvar i hierarkin – från bonde till kung – hade påverkat hur kungarikena styrdes.
Hur länge en regent kunde hoppas på att härska berodde enligt Kong Fuzi på om monarken upprätthöll det så kallade himmelska mandatet, som tillföll endast den som var dygdig, rättfärdig och värdig.
Qin Shi Huangdi brydde sig inte om filosofi. Han och hans förfäder föredrog så kallad legalism i stället för konfucianism. Enligt legalismen skulle en härskare inte söka harmoni utan effektivitet – i både krig och fred.
I fredstid förberedde han sig på krig, i krigstid strävade han efter seger, och i segern säkrade han freden genom att ånyo förbereda sig på krig.
Stabilitet var nyckeln, och den uppnåddes endast genom skoningslöst ledarskap. Respekt för gamla familjedynastier, äganderätt och individualism hämmade ett effektivt styre, ansåg kejsaren.
Forna dygder fortsatte dock att hemsöka Qin Shi Huangdi, trots att han omedelbart efter upprättandet av kejsardömet inledde omfattande reformer:
Kineserna fick ett gemensamt skriftsystem, och måttenheter standardiserades i hela det väldiga riket.
Feodalsystemet upplöstes, och gamla familjedynastier fråntogs sina gods och ersattes av administratörer, som skulle upprätthålla lagen och driva in skatter.
Omkring år 260 före Kristus bestod Kina av sju militärt jämbördiga kungariken.
Qinriket slukade grannarna
Kina bestod av sju självständiga kungadömen, tills Qin Shi Huangdi år 247 före Kristus bestämde sig för att erövra alla grannstaterna.
Skiftande allianser hade i århundraden inneburit att ingen kinesisk kung kunnat lägga under sig hela regionen. Men den unge Qin Shi Huangdi övertog ett rike, som i generationer hade stärkts av erövringar.
Medan andra kungadömen hade dränerat varandra på kraft med inbördes krig, hade kungariket Qin expanderat söder- och västerut genom att erövra områden som tidigare inte betraktats som kinesiska.
I synnerhet de östra delarna av den folkrika lantbruksregionen Sichuan hade gett Qinriket ett välstånd som gjorde att kungadömet kunde avlöna en yrkesarmé med flera hundratusen man.
När Qin Shi Huangdi år 230 före Kristus inledde sista fasen av sitt erövringskrig kunde ingen stå emot. På nio år lade han under sig hela det dåvarande Kina, och utropade sig till kejsare.
Kritik utlöste förföljelse
Under åtta år omstrukturerades Kina med hård hand utan hänsyn till andra än kejsaren själv. Reformerna var impopulära, men få vågade protestera.
Under en bankett i det kejserliga palatset år 213 före Kristus kröp kritiken emellertid fram. Som en del av festligheterna höll rikets ledande ämbetsmän och utvalda lärda lovtal till kejsaren.
Men en av de lärda dristade sig att säga annat än bara lovprisningar. Han varnade för att kejsaren bröt med det gamla feodalsystemet, då regenter alltid hade tilldelat sina söner, bröder och lojala ministrar land.
Han avslutade sitt anförande med en dyster förutsägelse:
”En regim som inte följer uråldriga förebilder håller inte länge!”
Kejsaren fick behärska sig för att inte tappa fattningen, men hans lojale och brutale försteminister, Li Si, kom snabbt till hans undsättning. Ministern skrek upprört åt den illojale talaren:
”Hans majestät har förenat allt under himlen, men trots det finns det de som kritiserar och debatterar, vilket de kan göra för att de har läst om andras åsikter. Och de är stolta över det! Om ett sådant beteende inte förbjuds, kommer regentens auktoritet att undermineras i de övre kretsarna, och klickar kommer att bildas i de lägre.”
Efter banketten föreslog Li Si att kinesisk poesi, historiska verk och filosofiska texter skulle förbjudas. Straffet för att bryta mot förbudet skulle vara hårt:
”Den som vågar diskutera Odenas bok (ett verk med klassisk poesi, red.) eller Dokumentens bok (klassisk historia, red.), ska avrättas offentligt. Den som använder historia för att kritisera nutiden, ska få sin familj avrättad. Ämbetsmän som inte anmäler överträdelser ska betraktas som medskyldiga.”
Kejsaren undertecknade dekretet, som i ett slag pekade ut Kinas lärda som potentiella orosstiftare. Tankar utgjorde ett hot mot det unga kejsardömet, så allt fritt tänkande måste stävjas.
Jakten på de förbjudna böckerna inleddes direkt, för de skulle brännas så fort som möjligt.
Kinas förste kejsare ville leva för evigt
Kinesiska muren
De kinesiska kungarikena hade redan flera hundra år före kejsar Qin Shi Huangdi byggt murar i norr. Murarna skulle skydda deras riken mot mongoliska stamfolk, som regelbundet plundrade kinesiska städer.
Samtidigt byggde kungarna murar som var vända mot de andra kinesiska rikena.
För att ta kontroll över det samlade Kina lät Qin Shi Shuangdi riva alla interna murar i sitt rike och knöt ihop flera av murarna i norr.
Därmed skapade han kinesiska muren, som enligt nyare forskning var totalt 21000 kilometer lång.
Lingqukanalen
För att underlätta transporter av varor – och inte minst sin enorma armé – sjösatte Qin Shi Huangdi ett jättelikt projekt, som skulle förbinda floderna Xiang och Li med hjälp av en 36 kilometer lång kanal.
Arbetet medförde att flodsystemen Yangtze i norr och Zhujiang i söder kopplades ihop, så pråmar kunde tillryggalägga de tvåhundra milen från Peking i norr till Hongkong i söder.
Terrakottaarmén
Som ett skydd i nästa liv fick Qin Shi Huangdi en armé av lerfigurer i naturlig storlek med sig i graven.
Åttatusen soldater, 130 stridsvagnar med 520 hästar, 150 kavallerister samt ett antal tjänstemän och tjänare formades, brändes och målades.
Det tros ha krävts 700000 arbetare för att uppföra kejsarens 98 kvadratkilometer stora nekropolis. Än i dag står soldaterna och bevakar kejsarens mausoleum.
Lärda begravdes levande
Först tömdes det kejserliga biblioteket på alla förbjudna böcker, och runt om i hela landet genomsöktes ämbetsmäns, lärdas, filosofers och poeters hem, så att böckerna kunde konfiskeras.
Överallt i Kina vittnade röken från stora bål om att kinesisk historia förvandlades till aska. Men bokbränningarna gav inte kejsaren ro i själen. Med tiden blev han alltmer paranoid.
Qin Shi Huangdi var skräckslagen för döden, och för att uppnå odödlighet var kejsaren på jakt efter det mytomspunna Livets elixir, som påstods ge evigt liv.
Han skickade ut mängder av expeditioner för att leta efter exotiska ingredienser som hematit och cinnober samt tala med odödliga män, som nämndes i kinesiska legender. Ingen av expeditionerna hade någon framgång, och flera av dem kom aldrig tillbaka.
Qin Shi Huangdi anlitade talrika alkemister, som fick i uppgift att ta fram elixiret, men ingen av dem klarade av det. Medan kejsaren väntade blev han alltmer desperat.
Året var 212 före Kristus, och hans fyrtiosjuåriga kropp började visa skrämmande spår av åldrande. Kejsarens alkemister förklarade att det måste vara onda andar som hindrade kejsaren från att komma över elixiret.
Qin Shi Huangdi var tvungen att gömma sig, så andarna inte kunde sätta käppar i hjulet. Kinas härskare lät därför bygga murar längs samtliga stigar i sina palatsträdgårdar och lade tak över dem, så ingen kunde se var han gick.
Han införde även dödsstraff för den som röjde var kejsaren befann sig. Qin Shi Huangdi isolerade sig i sina palats och dök endast upp vid enstaka officiella ceremonier.
En dag fick två alkemister, som arbetade på att skapa Livets elixir, nog av att jobba i ständig fruktan. De rymde, och deras flykt gjorde Qin Shi Huangdi rasande.
Han gav order om att alla lärda i kejserlig tjänst skulle gripas och förhöras. Var och en anklagades för att läsa förbjudna böcker, vara kritisk mot kejsaren och avslöja var han befann sig.
I synnerhet konfucianska filosofer hamnade i skottgluggen, eftersom kejsaren ansåg att de bidrog till att undergräva hela kejsardömet.
För att rädda sitt eget skinn beskyllde många av dem varandra för kriminella handlingar. Mer än 460 av de åtalade dömdes, och för dem hade kejsaren tänkt ut ett grymt straff:
De lärda skulle kastas i en djup grop och begravas levande. Qin Shi Huangdi ville en gång för alla visa för alla i sitt rike vad som väntade den som övervägde att förråda kejsaren.
Målning baktalade kejsaren
Qin Shi Huangdis grymhet återberättades länge efter hans död. En målning från 1700-talet visade hela historien i en enda bild.
Försteministern
Li Si ledde jakten på illegala böcker och förhörde de åtalade.
Lärda knäböjde
under förhöret. Många fick försvara sig mot falska anklagelser från andra lärda, som försökte rädda sitt eget skinn.
Avrättningarna
var barbariska: 460 lärda kastades i en grop och begravdes levande.
Böckerna
av Kong Fuzi brändes i hela Kina.
Historiker ifrågasätter galenskapen
Uppgifterna om Qin Shi Huangdis galenskap kommer från den kinesiske hovhistorikern Sima Qian, som levde cirka hundra år efter Qin Shi Huangdi.
Sima Qians verk ”Historieskrivarens uppteckningar” beskriver hela Kinas historia från forntidens mytologiska härskare till hans egen samtids kejsare av Handynastin.
Verket har hyllats av senare historiker som en objektiv och tillförlitlig källa, men i nyare tid har man alltmer börjat ifrågasätta skildringen av kejsar Qin Shi Huangdis regeringstid.
Många moderna historiker anser att den bild av en bokbrännande galning på tronen som Sima Qian målade upp i själva verket var en förtäckt kritik av den dåvarande kejsaren Wu av Handynastin (206 före Kristus till 220 efter Kristus).
Sima Qian skulle aldrig ha kunnat kritisera kejsar Wu ostraffat, så han beskrev i stället hur en tidigare kejsare missbrukade sin makt.
Senare kinesiska kejsardynastier spred glatt berättelsen om den galne Qin Shi Huangdi, eftersom en vanärad tidigare dynasti kunde stärka den härskande dynastins legitimitet.
En del av dagens historiker frågar sig om bokbränningarna och avrättningarna över huvud taget ägde rum.
Den amerikanska forskaren Michael Nylan påpekar till exempel att Qin Shi Huangdi fortsatte att ge konfucianska lärda ledande ställningar vid sitt hov.
Hon har också funnit tecken på att flera konfucianska verk överlevde den påstådda bokbränningen, och att de lästes medan Qin Shi Huangdi levde.
Andra historiker tror att Kinas lärda trotsade kejsarens vanvettiga order och i hemlighet smusslade undan kopior av de förbjudna verken.
Exakt vad som hände för 2232 år sedan kommer forskarna nog aldrig att få reda på, men berättelsen om den förödande bokbränningen användes i många hundra år som en illustration av vikten av att värna om Kinas historia.
Föga överraskande misslyckades kejsar Qin Shi Huangdis försök att lura döden.
Enligt legenden påskyndade han den tvärtemot genom att dricka kvicksilver, som kineserna visste kunde stoppa nedbrytningen av en död kropp.
Qin Shi Huangdi satsade på att det giftiga grundämnet skulle kunna hålla honom vid liv för evigt, men han avled endast fyrtionio år gammal 210 före Kristus.