Nyårsmorgonen grydde över Beijing när kejsar Yongle gjorde sig redo att visa upp sin otroliga prestation för omvärlden: en ny palatsstad, som i storlek och prakt övergick allt vad denna värld någonsin hade skådat.
I Europa, där kalendern visade år 1421, kunde inte något – inte ens de största katedraler – mäta sig med Yongles mästerverk.
Betydelsefulla ambassadörer från Kinas grannländer anlände i stort antal. De leddes genom höga portar och över enorma gårdsplaner innan de kom fram till den plats där kejsaren skulle ta emot dem.
Efter en stund av spänd förväntan dök han så äntligen upp stående högst upp på en trappa. Han omgavs av sina generaler, betrodda eunucker och palatsets vackraste konkubiner. Och de var alla klädda i långa sidendräkter.
Kejsar Yongles nya palatsområde skulle gå till historien som den förbjudna staden – det var nämligen förenat med dödsstraff att ta sig dit in olovandes.
De områden som låg bakom kejsarens högt upphöjda terrass, där invigningsfesten ägde rum, fick ingen utomstående någonsin tillträde till. Där bodde kejsaren tillsammans med sin familj.
Förbjudna staden skulle cementera Kinas position som regionens dominerande stormakt och – kanske ännu viktigare – den skulle fastställa kejsar Yongles position som den rättmätige kejsaren. För det var han egentligen inte. Tronen hade han tillskansat sig genom förräderi.
Kejsaren ignorerade sina söner
Yongle kom till världen år 1360 under namnet Zhu Di. Han var kejsarens näst äldste son och blev, när han blev äldre, en framgångsrik krigsherre som slog tillbaka de ständigt härjande mongolerna vid Kinas norra gräns.
När hans storebror oväntat dog år 1392, var Zhu Di säker på att hans far skulle utse honom till sin efterträdare, men till hans stora besvikelse valde den gamle kejsaren sitt barnbarn, en storväxt yngling vid namn Zhu Yunwen.
År 1398 dog den gamle kejsaren. Barnbarnet blev kejsare och Zhu Di fick se sig förpassad till en enklare tillvaro långt borta från hovet: Han fick bli prins och finna sig i att stå utanför tronföljden.
Samtidigt hörde han hur den unge kejsaren njöt av makten i landets huvudstad, Nanjing, där han fyllde staden med poeter, konstnärer och lärda.
Först höll sig Zhu Di lugn, men när ryktet från hovet spred sig att brorsonen hotade att döda alla sina mäktiga farbröder, bestämde han sig för att slå till mot sin unge släkting – innan brorsonen slog till mot honom. Han samlade en armé och år 1402 drog han mot Nanjing.
Yongle ville resa en 73 meter hög pelare till sin fars ära. Han fick ge upp planen – men en del av pelaren ligger kvar i ett stenbrott.
Zhu Di störtar brorsonen
Huvudstaden låg emellertid väl skyddad bakom höga, tjocka murar och Zhu Di hade i praktiken ingen möjlighet att ta sig igenom fästningsverken.
En förrädare banade dock väg för honom och mot löften om en generös belöning öppnade han stadsporten. Både soldater och hovfolk slaktades skoningslöst av Zhu Dis krigare, och inom kort stod stadens vackra kejsarpalats i ljusan låga.
Enligt Zhu Di var det för att hans brorson hade bestämt sig för att bränna såväl sig själv, som sin hustru och sina små barn till döds. Andra visste att berätta att den unge kejsaren hade lyckats fly förklädd till buddhistmunk med nyrakad skalle, och att elden var Zhu Dis verk.
Men ryktena om att brorsonen var död passade Zhu Di bättre och han kunde snart visa upp ett förkolnat lik som han hävdade var Yunwen.
När den unge kejsaren inte längre var i livet stod Zhu Di närmast i tur att beträda tronen. Hans nya kejsarnamn, Yongle – som betyder ”evig glädje” – varslade om den nya era som han snart skulle komma att inleda.
Den nye kejsaren fick genast fullt upp med att utplåna alla spår efter sin företrädare.
Han började med att låta ändra i ättens, Mingdynastin, officiella annaler och lät notera att kejsarinnan var hans mor – och att han alltså inte alls var född av en konkubin, vilket envisa rykten annars hävdade. I krönikorna lät han också nedteckna att hans far några dagar före sin död skulle ha sagt:
”Du är den dugligaste av mina söner och den som är bäst lämpad att hantera ansvaret (…) Både Qin och Jin (Yongles bröder, red:s anm.) är döda, och du är nu den äldste. Vem annan än du är den som kan bekämpa våra fiender och ombesörja fred i riket?”
Efter omskrivningarna blev hans chefshistoriker först furstligt belönad – för att kort därefter bindas utomhus, där snö och köld snart tog livet av honom.
Föregångaren måste överträffas
Nästa steg var att utplåna de fysiska spåren av företrädarens makt. Kejsar Yongle lät omsorgsfullt mäta det nedbrända kejserliga palatset i Nanjing.
Bara på så sätt kunde han vara säker på att hans kommande palats skulle bli större. År 1403, ett år efter maktövertagandet, bestämde sig Yongle för att Nanjing helt enkelt inte skulle vara huvudstad längre.
Landets huvudstad skulle i stället ligga i den stad som Yongle kände sig hemma i – Beiping i landets norra del. Staden skulle också byta namn till Beijing.
Beslutet att flytta huvudstaden var inget revolutionerande i sig. Kinesiska kejsare hade en lång tradition av att flytta rikets huvudstad dit de ville ha den.
Redan sedan den allra tidigaste härskarätten, Shangdynastin, styrde omkring år 1500 f.Kr., var det vanligt att huvudstaden flyttade till en ny ort när makten bytte händer.
Beijing hade dessutom haft den äran tidigare då Yuandynastin, före Yongles egen Mingdynasti, hade hållit till i staden. Trots detta var Yongles val modigt eftersom hungersnöd, naturkatastrofer och krig nästan hade tömt Beijing och hela regionen på invånare.
Men när beslutet var fattat gick Yongle systematiskt till väga, och lät uppföra världens största palatsstad. Han hade bestämt sig för att en gång för alla göra Beijing till Kinas absoluta maktcentrum.
Trädstammar fraktades 200 mil
Först måste dock tillgången på materiel säkras. Yongle bestämde sig för att renovera och expandera Stora kanalen, en konstruerad vattenväg som nu skulle löpa från Beijing och nästan 180 mil åt sydöst, till staden Hangzhou. Här skulle kanalen förbindas med den mäktiga Gula floden och andra stora vattenvägar.
Byggmaterialet till Yongles palatsstad hämtades långt bort ifrån. Upp till 30 meter höga träd fälldes i provinsen Sichuan, nästan 200 mil bort, och sändes till Beijing. Trädstammarna, som senare skulle bli röda massiva pelare i Förbjudna staden, hanterades i upp till fyra år.
Även marmor och granit fraktades till Beijing där männen slet i skift dygnet runt för att tillverka tegelsten och murbruk.
Stenarna göts av en blandning av krita och klibbigt ris, medan murbruket bestod av klibbigt ris och äggvita. Blandningen resulterade i väggar som var
förvånansvärt starka, men ändå lätta.
Väggarna till de många palats- och administrationsbyggnaderna restes på ett noggrant uppmätt rektangulärt område. Husgrunderna grävdes ovanligt djupt och fylldes sedan med en kompakt massa.
Enligt en populär myt var orsaken till de massiva fundamenten kejsar Yongles skräck för att attentatsmän skulle gräva sig in under Förbjudna stadens murar och lönnmörda honom.
Forskarna avfärdar historien och hävdar att de omsorgsfullt konstruerade husgrunderna var ett tidigt försök till jordbävningssäkra byggnader.
Tusentals bodde i Förbjudna staden
År 1420, efter 14 års hårt arbete, stod den förbjudna staden klar. Byggtiden var kort med tanke på det enorma projektet, men plågsamt lång för de en miljon män som Yongle beordrat att arbeta utan ersättning. Arbetet var hårt och farligt, och många återvände aldrig hem från stenbrotten eller skogsområdena.
Efter invigningen befolkades den förbjudna staden av tiotusentals personer som alla stod beredda att uppfylla kejsarens minsta lilla vink, bland andra hans många konkubiner.
De många kvinnorna hade valts ut av kejsarens förtrogna. Männen hade rest runt i riket i jakt på både skönhet och andra dygder.
Kejsarens män undersökte bland annat hur mycket en kvinna luktade under armarna, och om hennes händer och fötter hade rätt storlek i förhållande till resten av kroppen. Så mycket som en fjärdedel av Förbjudna staden var avsatt för konkubinerna.
Men inte någon av kvinnorna fick lämna staden. En hel armé av tjänare tog sig an alla deras behov av underhållning, vackra kläder, mat och varma bad. Erotiska teckningar och böcker förklarade hur de skulle älska med kejsaren.
Eftersom kejsar Yongle i likhet med sina föregångare och efterträdare ansåg sig vara Himlens son, var det stjärnornas ställning på himlen den dag en konkubin hade fötts som avgjorde vilket datum kejsaren skulle tillbringa med henne eller någon av hennes medsystrar.
Uträkningarna, och arbetet med att passa upp kvinnorna, föll på en särskild grupp av kejserliga tjänare: eunuckerna.
Kastrerade män vakade över allt
Eunuckerna ansågs i Kina vara de mest trofasta tjänare en härskare kunde få, och var därför de enda männen som fick bo innanför Förbjudna stadens murar. Om en man kastrerades innan han blev könsmogen, vilket var det vanligaste i Kina, utvecklade han varken skägg eller basröst.
Ingreppet tog inte bort förmågan att bli sexuellt upphetsad, men könsdriften blev nedsatt. Samtidigt stärktes troheten till kejsaren av det faktum att eunuckerna förlorat förmågan att producera egna avkommor i samma stund som deras testiklar avlägsnats.
En del eunucker bevarade sina testiklar i ett särskilt skrin som ett konkret bevis på lojaliteten mot sin härskare. Eunuckerna skötte de mest intima delarna av tjänsten till Yongle. De undersökte hans mat, urin och avföring, och höll på så sätt ett öga på kejsarens hälsa.
Eunuckerna kontrollerade dessutom när konkubinerna hade sina menstruationer, om de plötsligt började må illa på morgnarna eller om de eventuellt förlorade ett foster i förtid.
Staden var en värld för sig, och Högsta harmonins hall användes enbart för de viktigaste ritualerna: nyårsfirandet, kröningar, kejsarens födelsedag och kejserliga bröllop.
De dubbla utskjutande taken visar att byggnaden är en av de viktigaste i Förbjudna staden.
Kejsaren deltog i ceremonier från sin draktron, som var byggd av förgyllt trä.
Konstruktionen hålls uppe av sammanlagt 72 pelare, som alla är 15 meter höga.
Konstruktionen hålls uppe av sammanlagt 72 pelare, som alla är 15 meter höga.
Hemlig polis spionerade i staden
Kejsar Yongle var paniskt rädd för attentat och lönnmördare. Bara ett litet fåtal visste i vilken av den förbjudna stadens alla byggnader kejsaren sov om nätterna.
Dessutom grundade Yongle en hemlig polis vars uppgift var att kontrollera allt som hände i Förbjudna staden. Spionerna i den hemliga tjänsten var särskilt utvalda eunucker.
Polisstyrkan i den förbjudna staden fick genast mycket att göra; strax efter invigningsceremonin började Yongle misstänka ett fruktansvärt brott. Källorna är inte eniga om exakt vilket, det finns två varianter: Antingen att en av hans älsklingskonkubiner skulle ha haft en affär med en av eunuckerna, eller att hans favoritkonkubin hade förgiftats.
Källorna är dock överens om fortsättningen av historien, nämligen att Yongle släppte lös sin vrede och lät den drabba inte mindre än 2 800 av hovets kvinnor och tjänare.
Alla avrättades med en speciell metod: lingchi. Uttrycket kan översättas med ”de tusen sårens död” och var både en form av tortyr och en utdragen avrättning som gick ut på att en person blev skuren på kroppen med smärtsamma men inte omedelbart dödande snitt.
Först efter hundratals skärsår inträdde döden. Metoden, som var förbehållen oförlåtliga förrädare, hade använts sedan 900-talet.
Trettio kvinnor med kejsaren i döden
Kort efter massakern drabbades den förbjudna staden av ytterligare en katastrof.
En kraftig brand härjade år 1421 efter att blixten slagit ned. För Yongle, som hade arbetat som en besatt för att övertyga såväl sig själv som andra att han var Kinas rättmätige kejsare – och enligt kinesisk tradition därför även Himlens son – var en blixt sänd från himlen ett hårt slag.
Därtill kom att hans tre mest centralt belägna palats, bl.a. den viktiga Högsta harmonins hall – brann ned och måste återuppföras. Många människoliv gick till spillo i branden.
Efter branden avtog Yongles glädje över den förbjudna staden och han kastade sig i stället över sin gamla syssla – krigskonsten. Han återupptog bland annat krigstågen mot sina gamla fiender i Mongoliet, norr om Beijing.
Samtidigt genomförde han en utrensning av allt mongoliskt i Kina. Hatet mot det folkslag som under Djingis khan och Khubilai khan hade erövrat Kina, och vars härskardynasti hans egen far hade jagat iväg, blommade nu ut.
Han förbjöd mongoliska namn, seder, språk och klädedräkter och upphöjde den kinesiska kulturen igen. Bland annat lät han bygga en 30 meter hög pagod, till största delen av porslin, i Nanjing.
Kejsar Yongle dog 64 år gammal på ett av sina krigståg, fyra år efter att hans livsverk, den förbjudna staden, stod klar. Men han kontrollerade sin omgivning även efter döden, nu genom att ha gett order om att alla hans närmaste konkubiner skulle låta sig hängas.
Tidigare kejsare hade nöjt sig med att kvinnorna rakade håret och gick i kloster efter sin härskares död.
Bodde i staden till år 1924
Efter Yongles bortgång regerades Kina av hans ätt fram till år 1644. Det året jagades Mingdynastins armé på flykten av upprorsmän.
När den siste Mingkejsaren hörde att rebellerna var på väg lämnade han Förbjudna staden och gick bort till Kolhöjden, som Yongle på sin tid låtit anlägga av jord från palatsstadens vallgrav. Där hängde han sig i ett träd vid kullens fot.
Den nye kejsaren gjorde sig snart hemmastadd i Förbjudna staden. Han blev Qingdynastins förste kejsare. Qing regerade till år 1911. Då rasade revolutionen i Kina och landet utropades till republik.
Den siste kejsaren, Pu Yi, avsade sig makten men tilläts bo i Förbjudna staden fram till år 1924. Efter det blev Förbjudna staden ett museum, och efter 500 års total slutenhet kunde vanliga människor träda in i det som fortfarande är världens största palatsstad.
Förbjudna staden är i dag en av Kinas i särklass största turistattraktioner.