Johann Karl Fuhlrott skyndar sig. Han har inte en sekund att förlora. Ett par arbetare i stenbrottet i området har gett honom ett par kraftiga ben och en del av ett kranium som skulle kunna komma från en björn.
Men den biologiintresserade läraren menar att det inte alls rör sig om någon björn. Det här måste vara ett mänskligt kranium – men det är ovanligt tjockt och med enorma ögonbrynsbågar.
Fuhlrott tror att fyndet skulle kunna vara någonting sensationellt som ingen tidigare sett: en primitiv forntidsmänniska.
Det har dock gått flera veckor sedan arbetarna hittade ”björnen” så vid det här laget kan fler rester hunnit hackas bort.
Han är spänd av förväntan när han kommer fram till stenbrottet i Neanderthal inte långt från Düsseldorf i Tyskland.
Här har floden format en smal 50 meter djup ravin med branta väggar. Ravinen med sina två vattenfall och nio grottor är en mycket vacker plats som lockat mängder med landskapsmålare.
I dag finns stenbrottet inte kvar, men denna augustidag år 1856 tar sig Fuhlrott nedför den södra väggen till grottan Kleine Feldhofer, där benbitarna påträffats.
Den trånga grottan ligger 20 meter ovanför floden och de båda stenbrottsarbetarna visar exakt var de hittade kraniet. Men det mesta av skelettet är borta.
Fuhlrott hittar bara den övre delen av kraniet, två lårben, fem ben från armarna, bäckenbenet och några fragment av skulderblad och revben.
Utifrån de neandertalben som hittats har forskarna skapat en nyanserad bild av forntidsmänniskan.
Benbitarna ett mysterium
Fuhlrott tar med sig kvarlevorna till den berömde anatomen Hermann Schaaffhausen vid universitetet i Bonn, som blir mycket häpen.
Sedan han tagit mått på benen blir även Schaaffhausen övertygad om att de måste komma från en människa – han vet bara inte vilken.
I dag vet forskarna att det handlar om Homo sapiens närmaste släkting, neandertalaren. Människans evolution har utforskats i detalj och neandertalarnas gener är kartlagda.
Men när Fuhlrott hittade benen år 1856 – tre år innan Charles Darwin gav ut sin bok om evolutionen – var det skandalöst att påstå att det funnits tidigare former av människor.
Forskarna hade faktiskt redan hittat två andra neandertalare: ett barnkranium i Belgien 1829 och ett kranium i Gibraltar år 1848.
Men inte någon enda vetenskapsman menade att fynden var unika. Ett 33 000 år gammalt skelett som hittades i Wales 1823 avfärdades som kvarlevorna efter en sköka från romersk tid.
Under 1800-talets första hälft var allt prat om olika människoarter helt absurt. Forskarna diskuterade bara ett komplext system av människoraser – vita, gula och svarta.
De ansåg att vissa raser var högre utvecklade än andra – och eu ropéerna var de ädlaste. Men i grund och botten var alla överens om att människan hade haft sin nuvarande form sedan Gud skapade henne.
För att finna en förklaring till den gåtfulla människan från stenbrottet i Neanderthal letade Schaaffhausen i gamla skrifter och hittade bl.a. Caesars texter om barbarer vars ”ögon gnistrade så våldsamt av vildhet att de romerska soldaterna greps av panik och hela arméer upplöstes”.
Och det hade också funnits de ännu värre irerna, som enligt Caesar var ”glupska kannibaler för vilka det var en ära att förtära föräldrarnas kroppar”.
På ett möte den 4 februari 1857 i den preussiska medicinska och naturhistoriska föreningen i Bonn presenterade Schaaffhausen och Fuhlrott sina fynd.
Ingen hade sett någonting liknande och under flera år därefter var många motståndare till teorin om en forntida människa. Till exempel gav de böjda lårbenen näring åt teorin att skelettet kom från en mongolisk ryttare som stupat i strid.
År 1863 visade den brittiske geologen Charles Lyell emellertid att fyndet måste vara mycket gammalt eftersom det skett en kemisk förändring i benen.
År 1864 konstaterade den irländske anatomen William King att fyndet inte bara kom från en tidig europé utan från en utdöd människoart som han kallade Homo neanderthalensis.
Tysk expert höll inte med
Den inflytelserike tyske patologen Rudolph Virchov var dock av en helt annan åsikt.
Med hela sin akademiska pondus lade han fram en teori om att benen kom från en sjuk person, men under åren som följde blev det uppenbart att människan från Neanderthal inte varit en ensam, sjuk individ.
Så småningom växte det fram en bild av ett utdött folkslag vars territorium sträckt sig från Atlantkusten ända till Uzbekistan och Israel.
Fynd i sydvästra Frankrike och i Kroatien vittnade om en avancerad livsstil med bland annat skickligt utformade stenknivar och spjutspetsar.
Benfynd visade att människorna var starka och kraftigt byggda. De hade grova drag, och de jagade renar och istidsdjur, t.ex. ullhåriga noshörningar och mammutar.
År 1909 kom Marcellin Boule med ännu ett bidrag till forskningen kring neandertalarna.
Han var paleontolog vid naturhistoriska museet i Paris och publicerade en epokgörande analys av historiens mest kompletta neandertalskelett som påträffats året innan.
I dag vet vi att det skelettet kom från en gammal värkbruten, krokryggig man.
Men Marcellin Boule lät de deformerade ryggkotorna gälla som karaktärsdrag för hela arten neandertal; han beskrev dem nedlåtande som ludna apmänniskor med långa armar och tröga sinnen och placerade dem långt utanför vårt stamträd.
Boule såg att hjärnan var större än hos Homo sapiens men avfärdade detta med att det evolutionära missfostret saknade väsentliga ”mänskliga” delar.
Boules beskrivning räknades som trovärdig ända fram till andra världskriget.Sedan kom en ny generation av antropologer och förkastade rasbegreppet.
De utgick ifrån beteende i stället för anatomi när de studerade mänsklig variation, och med de metoderna hamnade neandertalaren i ett nytt ljus.
Ett antal fynd i Shanidar i Irak på 1950- och 60-talen blev banbrytande. I en grotta i Zagrosbergen fann den amerikanske arkeologen Ralph Solecki och hans team flera neandertalskelett med massor av spår efter sår och skador.
Det mest extrema fyndet var en neandertalare med amputerad arm. Noggranna studier avslöjade att han levt i 20 år efter ingreppet.
Därav drog forskarna slutsatsen att hans artfränder måste ha tagit hand om honom – vilket var beviset för en omsorg som man trott var unik för Homo sapiens.
Ännu mer fantastiskt var att en av neandertalarna hade begravts med färgglada blommor under en ritual som vittnar om att de föreställde sig ett liv efter döden.
Neandertalarna levde i grupper i det glest befolkade Europa.
Europas härskare i 175 000 år
I dag vet forskarna att neandertalarna begravde sina döda.
På andra platser har den avlidne placerats i fosterställning, men som arkeologen Richard Klein konstaterat kan det ”omsorgsfulla” ha en mer praktisk förklaring: att bli av med det stinkande liket och gräva ett så litet hål som möjligt.
Forskarna betraktade nu neandertalarna som ett högt utvecklat folk, bara några steg från våra europeiska förfäder och som en direkt anfader till Homo sapiens.
Nya dateringsmetoder visade att de yngsta fynden är cirka 25 000 år gamla och de äldsta mer än 200 000 år. Undersökningar visade att de starka forntidsmänniskorna var mycket skickliga jägare.
Neandertalarna fällde så skygga djur som bison och kronhjort och använde sig av en avancerad form av jakt med en samordnad insats där ”klappare” drev djuren framåt mot en grupp modiga och mycket starka krigare som rusade fram och fällde bytesdjuren med kraftiga, vassa spjut.
Livet var mycket hårt på den tiden och svåra skador var vanliga. Neandertalarna hade dock även mjuka sidor.
Till exempel tyder fynd på att de troligen smyckade sig med färgade skal.
Neandertalarna var äventyrslystna
På 1980-talet fick bilden av neandertalarna revideras ännu en gång.
Då kunde den nyzeeländske genetikern Allan Wilson med sin banbrytande DNA-forskning visa att alla nu levande människor härstammar från en stammoder som levde i Afrika för mindre än 200 000 år sedan.
Människan uppstod troligen i Afrika och utvandrade inte från kontinenten förrän långt senare. Neandertalaren kunde alltså inte vara förfader till Homo sapiens.
Många forskare var synnerligen kritiska till Wilsons studier men Chris Stringer vid Natural History Museum i London tog genast till sig resultaten.
Stringers egen forskning pekade nämligen på att människan inte kunde ha utvecklats i Europa från neandertalarna, utan måste härstamma från afrikaner. Men om nu inte neandertalarna var våra förfäder, vilka var de då?
Svaret på den frågan har under de senaste decennierna grävts fram ur en labyrint av grottor utanför Burgos i norra Spanien.
För 300 000 –500 000 år sedan levde här en klan av kraftigt byggda människor på cirka 175 cm och 95 kilo. Deras kranium rymde en hjärna ungefär lika stor som vår.
De levde i sociala grupper och har sannolikt haft ett språk. Arten kallas Homo heidelbergensis och har vissa drag gemensamma med neandertalarna – utan att vara neandertalare.
Homo heidelbergensis har även påträffats i ännu äldre fynd i Afrika och anses i dag vara den gemensamma förfadern till både Homo sapiens och neandertalarna.
Forskarna menar att neandertalarna är ättlingar till en särskilt äventyrslysten gren av Homo heidelbergensis, som lämnade Afrika och kom till Europa, medan Homo sapiens är ättlingar till de artfränder som stannade kvar i Afrika.
Den teorin har i dag bekräftats genom sensationella kartläggningar av neandertalarnas gener; de visar att vår och neandertalarnas linje skildes åt för drygt en halv miljon år sedan.
Våra afrikanska förfäder kände när de kom från värmen i Afrika hur nordanvinden blev kallare och såg hur glaciärerna bredde ut sig.
Under istiderna har jägarfolket klarat sig ändå, tack vare det rika djurlivet i Sydeuropa: myskoxar, renar, ullhåriga noshörningar och mammutar stod på menyn.
Genom generationerna har arten förändrats och anpassats bättre till kölden.
Neandertalarna hade fått sitt säregna utseende för cirka 200 000 år sedan, och från mellanistiden för cirka 130 000 år sedan var Europa neandertalarnas territorium.
Neandertalarnas kroppar var väl anpassade till kyla: De var kraftigt byggda med stor bröstkorg, fingrarna var korta och tjocka och underbenen var korta i förhållande till lårbenen, vilket man även kan se hos bl.a. sibiriska folkslag i dag.
Med den kompakta kroppen med korta extremiteter minskar kroppsytan, vilket gör det lättare att hålla värmen; precis som den slankare anatomin hos många afrikanska folkslag hjälper dem att hålla sig svala.
Neandertalarna bodde troligen främst i grottor eller bland skyddande klippor där de tillagade sin mat över öppen eld.
Stora mängder djurben med skärmärken påvisar att de var flitiga jägare, och proteinanalyser av deras ben visar att de inte åt särskilt mycket fisk eller grönsaker.
Livet som storviltjägare var farligt och det är mycket sällan man har hittat individer som blivit äldre än 45 år.
Det är svårt att veta vad de tänkte och kände, men i dag anser forskarna att neandertalarnas stora hjärnor hanterade både känslor och ett komplext språk så att de till exempel kunde förmedla information om djur, växter och tillverkning av användbara stenredskap.
Kanske målade de sig med jordfärger, vilket kan ha använts vid rituella handlingar och stärkt gruppens identitet.
På den tiden var Europa glest befolkat och de flesta neandertalare har levt på ett litet område utan handel eller kontakt med andra grupper.
De stenredskap som forskarna hittat tillsammans med neandertalarna är gjorda av sten från trakten; stenredskap som hittats intill Homo sapiens-skelett kommer inte alltid från trakten utan kan ha hämtats från orter mer än tio mil från fyndplatsen.
Med en bättre fysik och större hjärna hade neandertalaren – i teorin – bättre förutsättningar för att klara sig än Homo sapiens.
Det bor en neandertalare i oss alla
När Homo sapiens började vandra in i Europa tog neandertalarna sitt första steg mot undergången. Trots att de var kloka, starka och väl anpassade till istidsklimatet sedan tusentals år, blev de evolutionens förlorare.
Den paradoxen är fortfarande ett mysterium för vetenskapen, men ur grottor runtom i Europa kan man i alla fall få veta en del av historien.
I de arkeologiska lager där neandertalarna grävts ut hittar arkeologerna samma slags enkla redskap, t.ex. stora stenyxor och knivar.
Men i de övre, yngre lagren med Homo sapiens hittar man en mängd tekniska nyheter: små fina knivblad, nålar, pilspetsar och redskap av andra material, såsom elfenben och horn.
Därtill kommer konst, t.ex. symboler, figurer och djurbilder på grottväggarna, vilket vittnar om att paleontologen Marcellin Boule trots allt hade rätt i att vi ser världen på ett annat sätt.
Med våra förfäders kreativa kultur kunde de blixtsnabbt anpassa sig till det stränga istidslandskapet med hjälp av ny teknik och uppfinningar, snarare än genom en långsam, kroppslig förändring som tog flera generationer.
Enligt Chris Stringer har Homo sapiens helt enkelt lyckats utnyttja de resurser som fanns på ett bättre sätt. Neandertalarna fick konkurrens om jaktbytena och slogs ut av en ny människoart som fick fler livsdugliga barn.
Under tusentals år blev neandertalarna långsamt utkonkurrerade för att till slut försvinna. Men kartläggningar av vår arvsmassa har faktiskt avslöjat att neandertalarna inte är alldeles utdöda. De lever vidare – i oss.
Varje enskild människa utanför Afrika bär på 1–4 procent neandertal-DNA. Det tyder på att våra förfäder fick barn tillsammans med neandertalarna.
Alla forskare är inte överens om den tolkningen, men om teorin stämmer kan neandertalarna egentligen inte anses vara en annan art än Homo sapiens, trots deras avvikande utseende. I så fall var de bara en lite annorlunda typ av människor.
Forskare vill återuppliva neandertalaren
Genforskaren George Church, vid Harvard University i USA, hamnade i centrum i en mediestorm i början av 2013 då det kom fram att han var beredd att återuppliva neandertalaren.
Det enda han saknade var en ”äventyrslysten kvinna” som surrogatmamma.
Det visade sig senare att Church blivit felciterad, men enligt honom kan gentekniken snart göra det möjligt att skapa en neandertalare. Därför måste vi diskutera möjligheten nu, menar han.
Om man väljer att återuppliva neandertalaren anser Church att man bör skapa en större grupp.
Förutom att stilla vår nyfikenhet som forskare kan experimentet kanske även leda till nya, viktiga tankar.
Neandertalarnas hjärna var större än vår och enligt Church är det inte omöjligt att de visar sig vara mer intelligenta än vi inom vissa områden.
De skulle kanske komma på helt nya lösningar och idéer som vi själva inte har funderat över.