Baskerna är ättlingar till ett okänt folk som forskarna fortfarande inte har identifierat, och de talar ett språk som inte liknar något annat indoeuropeiskt språk.
Det baskiska territoriet är litet och befolkningen är inte särskilt stor. Därför har det aldrig varit en självklarhet att baskerna skulle överleva som ett självständigt folk.
En väpnad konflikt har rasat i årtionden i regionen. Det var först för några år sedan som lugnet kunde sänka sig över Baskien. Det skedde när den baskiska separatiströrelsen ETA beslutade att lägga ner sina vapen och upphöra med sin terror.
Detta markerade slutet – åtminstone för tillfället – på en tusenårig kamp för existens. Här följer en översikt över baskernas långa historia som Europas särlingar.
Innehållsöversikt
Euskara – baskernas språk
Baskien är en autonom spansk region som ligger i gränslandet mellan Spanien och Frankrike längs Spaniens norra kust.
Skyddade av de gröna, otillgängliga bergen vid foten av Pyrenéerna bor 2,2 miljoner basker i regionen. Omkring 700 000 av dem talar baskiska.
Dessutom bor det basker i tre små provinser i Frankrike på andra sidan Pyrenéerna. Den spanska regionen Navarra, sydost om det autonoma Baskien, hyser också en stor baskisk minoritet.
På många sätt är baskerna, oavsett var de bor, ett unikt folk.
”Dessa människor är kanske de enda i världen, eller åtminstone de enda i Europa, vars ursprung är helt okänt”, skrev den franske forskaren Lewy d'Abartiague om baskerna i sin bok De l'origine des basques (Baskernas ursprung), som gavs ut 1896.
Ett av de största mysterierna med baskerna är deras språk. Baskiskan – eller euskara som det kallas på baskiska – är det äldsta språket i världen som fortfarande talas.
Baskiskan tros vara det enda överlevande språket i den uråldriga språkfamilj som kallas vaskoniska och som försvann i samband med de indoeuropeiska språkens intåg i Europa för omkring 4 500 år sedan.
År 2021 fann forskare en 2 000 år gammal bronshand vid ett medeltida slott i Navarra i norra Spanien. Handen har fem ord på vaskoniska ingraverade. Lingvister har än så länge endast kunnat översätta ett av orden, nämligen ”sorioneku” – på baskiska ”zorioneku”, som betyder ”lyckligt lottad”.
Först 1982 blev baskiskan ett officiellt språk jämställt med spanska i det autonoma Baskien. I dag är det helt integrerat i utbildningssystemet.
Baskiskan är kanske den starkaste symbolen för den baskiska identiteten. Som den baskiske författaren Arturo Campión beskrev det 1884:
”Euskara är det levande vittne som garanterar att vårt nationella oberoende aldrig kommer att förslavas.”
Dna-spår avslöjar baskernas ursprung
Baskerna är hemmahörande i både Spanien och Frankrike, men det är endast i nordvästra Spanien som de har en autonom region.
Baskerna är inte som några andra européer, vilket deras språk och speciella genetik vittnar om. Men varifrån kommer baskerna och hur länge har de existerat som folk?
År 1815 hävdade den spanske historikern Juan Bautista de Erro att det baskiska språket – och därmed det baskiska folket – var lika gammalt som människan själv. Baskiskan talades av Adam och Eva i Edens lustgård, enligt de Erro. Och när Gud enligt Bibeln översvämmade jorden överlevde baskiskan, eftersom Noa talade språket. Noas sonson Tubal förde senare språket till Baskien.
Den spanske historikern Pedro Bosch-Gimpera daterade i sin bok Det baskiska etnologiska problemet och arkeologi (1923) baskerna till tidig stenålder, för cirka 10 000–11 000 år sedan.
Påståendet att baskernas rötter sträcker sig mer än 7 000 år tillbaka i tiden – det vill säga innan jordbruket nådde Pyreneiska halvön – fick stor spridning bland baskerna under de följande decennierna.
Den teorin vederlades emellertid 2015. En genetisk undersökning av skelett som grävts ut i en grotta nära Atapuerca i norra Spanien visade då att baskernas närmaste förfäder var iberiska jordbrukare och jägare-samlare som levde i regionen för 3 500–5 500 år sedan.
”Baskernas ursprung i stenåldern är en myt som inte har någon grund i dag (...) Likheterna mellan moderna basker och dessa tidiga jordbrukare säger oss att baskerna har hållit sig relativt isolerade under de senaste 5 000 åren, men inte mycket mer”, konstaterar forskaren José María Bermúdez de Castro i studien.
Baskernas försvinnande
Baskerna har alltid haft möjlighet att gömma sig i Baskiens skogar och berg och vänta på rätt ögonblick att slå till mot invaderande fiender.
Baskerna beskrevs för första gången som ett folk när romarna år 19 före Kristus fullbordade sin erövring av Pyreneiska halvön.
Romarna valde dock att lämna dem ifred. Deras första prioritet var fri passage mellan de romerska besittningarna i Gallien – dagens Frankrike – och den nyligen erövrade provinsen Hispania (dagens Spanien och Portugal). Detta gjorde att baskerna i stort sett inte berördes av erövringen.
När romarriket föll drygt 400 år senare försökte olika folk att erövra Baskien. De första var visigoterna. År 411 trängde det germanska folkslaget in i Spanien, men visigoterna lyckades aldrig få kontroll över Baskien.
Baskerna drog sig tillbaka till bergen och höll stånd i nästan tre århundraden, medan resten av Pyreneiska halvön föll i visigoternas händer.
Att försvinna upp i bergen blev en strategi som baskerna har använt sig av gång på gång: I bergen är de säkra och kan använda sin lokalkännedom för att överraska och besegra inkräktare.
Både morerna och frankerna stannade vid Baskien
Med Rolandssången från 1000-talet gjorde fransmännen ett hjälteepos av ett förödmjukande nederlag till baskerna. Målning av Wolfgang von Bibra (1862–1922).
Mellan 711 och 718 erövrade morerna (nordafrikanska muslimer) stora delar av Pyreneiska halvön, men de lyckades aldrig inta Baskien.
Den 15 augusti 778 var det frankernas tur att försöka.
Frankerna levde i dagens Frankrike, Tyskland, Belgien och Nederländerna och var föregångare till dagens fransmän.
Den berömda dikten Rolandssången, som skrevs i slutet av 1000-talet, beskriver frankernas möte med det baskiska bergsfolket. Den högstämda dikten på 4 000 strofer betraktas som den franska litteraturens början. Som ämne för sin dikt valde den okända författaren ett förödmjukande nederlag.
Inte heller den välutrustade frankiska armén lyckades nämligen besegra baskerna.
Ännu en gång använde baskerna sin gamla välbekanta bakhållsstrategi i slaget vid Roncevaux, som ägde rum i ett smalt bergspass i Pyrenéerna: de rusade ut ur skogen och attackerade de oförberedda frankerna med spjut och stenar. Baskerna försvann sedan upp i de oframkomliga bergen, där frankerna inte kunde följa efter dem.
Under attacken dödades den frankiske befälhavaren Roland tillsammans med andra frankiska adelsmän.
Det var enda gången under sin långa militära karriär som frankernas kung Karl den store upplevde ett nederlag.
Muslimerna höll stånd i Spanien i flera århundraden, men sedan 700-talet hade de varit utsatta för press från bland andra frankerna. Den sista muslimska bastionen, Granada, föll 1492 efter en långvarig belägring av en kristen armé.
Granadas fall markerade slutet på nästan 800 år av muslimsk närvaro på Pyreneiska halvön.
Att muslimerna fördrevs betydde inte mycket för baskerna, som hade försvarat sitt land under hela perioden.
De spanska grannarna hade dock lyckats exportera kristendomen, och redan på 900-talet hade baskerna konverterats till den kristna tron.
Baskiska privilegier
År 1512 erövrade spanska trupper södra Baskien och under de följande århundradena slukade Spanien resten av Baskien.
Under lång tid var dock de baskiska provinserna administrativt åtskilda från resten av Spanien i kraft av de så kallade fueros (privilegier) som gällde i regionen.
Dessa fueros var avtal mellan lokala myndigheter och den spanska monarken. De gjorde det bland annat möjligt för baskerna att behålla delar av sitt eget rättssystem och gav på det hela taget regionen en betydande grad av självständighet.
Baskerna stred för kungen och mot fascismen
Baskernas autonomi drabbades emellertid av ett hårt slag när Napoleon 1808 invaderade Spanien och avsatte den spanske kungen.
Efter Napoleonkrigen (1803–1815) tvingades Spanien att acceptera en rad politiska reformer, bland annat en ny konstitution som gav mer makt åt centralregeringen och begränsade makten för regionala enheter som Baskien.
Detta orsakade utbredd oro, vilket ledde till inbördeskrigsliknande förhållanden i Spanien och de tre så kallade carlistkrigen, som utkämpades mellan 1833 och 1876.
Krigen har sitt namn efter den spanske kungasonen (infante) María José Isidro Carlos. Han var bror till kung Ferdinand VII av Spanien, som regerade fram till 1833.
Baskerna stödde infante Carlos och rörelsen kring honom, som representerade den traditionella monarkin och den katolska kyrkan.
Baskerna ansåg att carlisterna bättre kunde garantera dem att de skulle få behålla sina traditionella rättigheter – sina ”fueros”.
Den andra sidan hade stöd av Spaniens liberalister, som var förespråkare av demokrati och ville reformera Spanien. Det var inte hos liberalisterna baskerna såg de bästa möjligheterna att få mer självstyre.
Den baskiske militäre ledaren Tomás de Zumalacárregui var en av de viktigaste generalerna under carlistkrigen i Spanien på 1800-talet. Här är han iförd en röd basker, som blivit en symbol för Baskiens frihetskamp.
Carlistkrigen slutade 1876 med en seger för regeringen och avskaffandet av carlismen som politisk rörelse i Spanien.
Den baskiska kampen för självständighet fortsatte dock med oförminskad styrka.
I slutet av 1800-talet började den verkliga baskiska nationalismen ta form när Sabino Arana 1895 grundade det baskiska nationalistpartiet Partido Nacionalista Vasco (PNV).
Sabino Arana var en baskisk nationalist och politisk tänkare som ville främja det baskiska språket och den baskiska kulturen – och kämpa för självstyre.
Den baskiske nationalisten Sabino de Arana formgav den baskiska flaggan, ”Ikurriña”. Enligt Arana representerar den röda färgen folket, det gröna korset står för de gamla baskiska lagarna, och det vita korset symboliserar Kristi renhet.
Sabino Arana dog 1903. PNV leddes senare av den mer moderata nationalisten José Antonio Aguirre, som blev Baskiens första president när landet 1936 fick status som autonom region.
”Vår nationalism bör vara universell. Om vi ska undvika att bli självupptagna och småaktiga får vår kamp för självständighet inte bli en källa till osämja mellan folken”, förkunnade han.
Det fanns gott om meningsskiljaktigheter i den nya spanska demokratin. Fascisterna under ledning av Francisco Franco gjorde anspråk på makten och drev under senare delen av 1930-talet in landet i ett blodigt inbördeskrig.
Den baskiska regeringen utkämpade en hård kamp mot de fascistiska styrkorna, men 1939 fick Franco kontroll över hela Spanien.
Samma år upphävdes Baskiens autonomi och regionen blev en del av det fascistiska Spanien.
Guernica: förebud om andra världskrigets fasor
Förstörelsen av Guernica gav Picasso inspiration till målningen med samma namn.
Måndagen den 26 april 1937 ljöd flyglarmet i den baskiska staden Guernica och varnade för att fientliga flygplan hade siktats. Några minuter senare föll bomberna över stadens torg, som kryllade av människor.
Bomberna fälldes av tyska och italienska flygplan på order av den spanske generalen Francisco Franco. Under det spanska inbördeskriget var Guernica känt för sitt oreserverade stöd för den republikanska regeringen.
Det är inte känt hur många människor som dog under bombningen, men baskiska historiker hävdar att dödssiffran uppgick till 2 000. Omkring 85 procent av staden jämnades med marken under flyganfallet.
Tyskarna och italienarna utnyttjade det spanska inbördeskriget som en övningsplats inför andra världskriget. Den tyske generalen Wolfram von Richthofen spelade en viktig roll i genomförandet av attacken mot Guernica och använde sig sedan av de lärdomar som dragits när Warszawa bombades 1939.
Attacken mot Guernica fördömdes över hela världen, men Franco hävdade att han inte hade något med attacken att göra. Fasorna inspirerade konstnären [Pablo Picasso] (https://varldenshistoria.se/kultur/konst/picasso-revolutionerade-varlden-med-sina-penseldrag) att skapa sin berömda målning Guernica, som har blivit en ikonisk symbol för krigets fasor.
Målningen beställdes för världsutställningen i Paris 1937. Den hängde sedan i flera år på MOMA i New York. Först 1981 kom målningen till Madrid, och sedan 1992 har den haft en permanent plats på Museo Reina Sofía i staden.
ETA dödade 80 människor om året
ETA:s sista stora terrorattentat inträffade 2006 och drabbade ett parkeringshus vid flygplatsen Barajas i Madrid. Explosionen kostade två personer livet och skadade 52.
Franco var särskilt brutal mot de baskiska separatisterna, som fascisterna såg som ett hot mot deras auktoritet och Spaniens enhet. Tusentals baskiska separatister fängslades, torterades och avrättades under åren efter inbördeskriget.
Som svar på det fascistiska förtrycket bildade utbrytarmedlemmar från det baskiska nationalistiska partiet PNV 1959 separatiströrelsen ETA (Euskadi Ta Askatasuna).
ETA ansåg att PNV:s linje var för mjuk och använde i stället våld, mord och kidnappning som medel för att införa självständighet i Baskien.
Sedan det första attentatet 1961 var ETA under de följande decennierna ansvarigt för mer än 800 mord och utförde även ett flertal terrordåd mot den spanska regeringen.
Överraskande nog ökade ETA sin terror efter Francos död 1975, och under sina mest aktiva år, 1978–1980, dödade ETA upp till 80 personer per år.
ETA:s verksamhet i slutet av 1970-talet verkar paradoxal med tanke på att den spanska konstitutionen 1979 ändrades för att ge baskerna mer självstyre.
I den nya konstitutionen erkändes Baskien som en autonom region med egna institutioner och befogenheter att sköta interna angelägenheter – bland annat utbildning, kultur, hälsovård och skatteindrivning.
ETA:s sista mord begicks 2010, och året därpå förklarade ETA en ensidig vapenvila.
”Självständighet är inte ett livskraftigt projekt i dagens Europa.” Andoni Ortuzar, ledare för det baskiska nationalistpartiet PNV, i 2016.
År 2017 överlämnade separatiströrelsen tre ton sprängmedel, 118 pistoler och 25 000 patroner till myndigheterna. Året därpå löste ETA upp sig själva efter ett halvt sekel av väpnad kamp för baskisk självständighet.
Nöjda basker
Basker dansar i traditionella dräkter, männen med de karakteristiska, röda baskrarna.
Mycket tyder emellertid på att baskerna inte alls vill bli avskurna från resten av Spanien, utan är väldigt nöjda med den höga grad av autonomi som de har uppnått under den spanska regeringen.
En opinionsundersökning från december 2017 – den så kallade Euskobarómetro – visade att färre än 30 procent av baskerna stöder en utbrytning från Spanien, medan 47 procent vill stanna kvar i Spanien.
”Självständighet är inte ett livskraftigt projekt i dagens Europa”, konstaterade ledaren för det baskiska nationalpartiet PNV i Financial Times 2016.
Fem saker att uppleva i Baskien
Förhistoriska grottor, ett jättelikt museum och en besynnerlig bollsport – Baskien är rikt på upplevelser, som är lika särpräglade som folket.
Pelota – baskernas bollsport
I generationer har baskerna utövat den särpräglade sporten pelota, i vilken en liten, hård läderboll slås mot en mur. Pelota spelas på en avlång bana som kallas fronton, och sådana finns i nästan alla större och mindre städer i Baskien.
Guggenheim – det hypermoderna museet
Guggenheimmuseet i Bilbao är ett av världens mest banbrytande konstmuseum. Det beror både på museets konstsamling och på den titanklädda byggnaden, som ritats av den nordamerikanske arkitekten Frank Gehry.
Bilbao – Casco Viejo
Bilbao är Baskiens största stad. Vill du utforska stadens historia, som sträcker sig mer än 700 år bakåt i tiden, är den charmiga gamla stadsdelen Casco Viejo värd ett besök. Där finns de flesta av Bilbaos historiska byggnader och landmärken, bland annat den gamla katedralen Donejakue Katedrala.
Sare – grottbjörnarnas grottor
Grottorna vid Sare är en stor attraktion i Baskien. I grottorna har spår efter både människor och grottbjörnar hittats. Grottorna ser ut som de gjorde för två miljoner år sedan.
Chillida – Vindkammen i San Sebastian
“Vindens kam” (på spanska El peine del viento) kallas den samling av järnskulpturer som står vid inloppet till San Sebastian. Skulpturerna har skapats av den spansk-baskiske konstnären Eduardo Chillida.